Tom Petty – Wildflowers (1994)

Efter Tom Pettys död 2017 dröjde det inte länge innan bråk bröt ut bland hans efterlevande. Pettys änka och hans två döttrar drog inte jämnt i frågorna kring hur hans musikskatt skulle förvaltas. I sann amerikansk anda kopplades advokater på i vardera ände och parterna började stämma varandra hej vilt. Läckta domstolshandlingar avslöjar att Pettys äldsta dotter Adria ville profitera på sin bortgångne fars varumärke genom att börja sälja salladsdressing och andra matbutiksprodukter i hans namn. Detta är i alla fall vad Pettys änka Dana Petty hävdar, och hos henne föll idén inte i särskilt god jord. Dana menade att Tom Pettys musikarv förtjänade ett bättre öde än att dränkas i någon flottig dressing och förtäras med en cesarsallad. Man kan väl förstå hur hon tänker, även om det hade varit fräckt att kunna slita fram en Tom Petty-sallad ur kylen när middagsgästerna sitter och väntar.

Efter några års pajkastande är de nu alla vänner igen, vilket borgar för en serie smaskiga releaser framgent. Tom Petty skrev och spelade ständigt in låtar, och det lär finnas massvis med outgivet material undangömt. Soloalbumet Wildflowers skulle egentligen ha släppts i en ny version vid skivans 25-årsjubiuleum 2019, men det juridiska käbblet satte stopp för det den gången. När Wildflowers nu äntligen återutges medelst specialutgåvan Wildflowers & All The Rest får man väl säga att den har varit väntan värd. Wildflowers & All The Rest innehåller – förutom albumet i sin ursprungliga form – nästan tre(!) timmars bonusmaterial. Och visst, en av timmarna är liveversioner och en annan utgörs av alternativa studioversioner av låtarna på Wildflowers. Men det finns även en hel timme av tidigare outgivna låtar att upptäcka. Tom Petty tänkte sig från början Wildflowers som ett dubbelalbum, och Wildflowers & All The Rest visar att det hade hållit måttet som det också.

Bästa spår: 01. Wildflowers

Traveling Wilburys – Vol. 1 (1988)

Den lekfulla och opretentiösa atmosfär som omgav inspelningarna av Traveling Wilburys första album passade antagligen flera av de medverkande ganska väl. Bob Dylan hade haft några knackiga år kreativt. Roy Orbison hade inte haft en hit på tjugo år. George Harrison surfade förvisso fortfarande på vågen av hiten ”Got My Mind Set On You” (en cover på en gammal 60-talslåt), men i det celebra sällskapet var det de två ungtupparna Tom Petty och Jeff Lynne som med sina karriärer på topp gick in i studion med bäst självförtroende.

De inblandade superstjärnorna hade den trevliga inställningen att Traveling Wilburys skulle vara en kul grej att ägna sig åt. Därför var det en hel del ploj över projektet. De bestämde sig tidigt för att alla skulle anta olika alias, och diktade ihop en fiktiv och ganska tramsig bakgrundshistoria för bandet. Själva bandnamnet bottnade i ett rent skämt. Under inspelningarna av Harrisons Cloud Nine, som Jeff Lynne producerade, brukade Harrison skoja med Jeff Lynne att missar och felspelningar ”begraver vi i mixen”. Uttrycket ”we’ll bury ‘em” kom att användas så flitigt att det förvandlades till sitt eget ord; ”wilbury”.

Samarbetet dessa legendarer emellan kom till av en ren slump. Harrison och Lynne jobbade tillsammans på Harrisons solomaterial. Vid något tillfälle var Harrison i behov av en studio med kort varsel. Eftersom den studio han brukade använda var upptagen ringer han upp Bob Dylan och frågar om han får låna dennes hemmastudio. ”Javisst”, svarar Dylan. På vägen över stannar Harrison och Lynne till hos kompisen Tom Petty för att plocka upp en gitarr som Petty lånat av Harrison några veckor tidigare. Petty bestämmer sig för att haka på över till Dylan. Roy Orbison har Lynne och Harrison lunchat med tidigare under dagen, så det blir naturligt att fråga om han vill hänga på också. …Så sitter de plötsligt där alla fem i Bob Dylans trädgård och grillar kyckling.

Första låten som skrevs och spelades in till skivan var hiten ”Handle With Care”, och det hände faktiskt just den där kvällen hemma hos Bob Dylan. Låten var ursprungligen menad som en b-sida till en av George Harrisons singlar. Både skivbolaget och Harrison insåg dock ganska omgående att låten var på tok för bra för att slösas bort på någon obskyr b-sida.

Traveling Wilburys Vol. 1 är en ganska trevlig samling låtar med några fina höjdpunkter, vilka bl.a. inbegriper hitsen ”Handle With Care” och ”End Of The Line”. Men även Dylan-skrivna ”Tweeter And The Monkey Man” förtjänar ett omnämnande. Låten driver på ett snällt sätt med Bruce Springsteen och innehåller mängdvis med referenser till olika Springsteen-låtar. Den är förstås skriven mest på skoj, men står sig ändå som en av Dylans bättre 80-talskompositioner.

Bästa spår: 10. End Of The Line

Tom Petty & The Heartbreakers – Into The Great Wide Open (1991)

Johnny Depps rockstjärnedrömmar sammanfattas nog ganska väl i den underhållande videon till ”Into The Great Wide Open”. Han spelar här en ung man som slår igenom med sitt band och därefter lever ett dekadent liv i sus och dus. I videon skymtar även ”Vänner”-skådisen Matt LeBlanc (Joey) förbi i en av sina allra första roller. Johnny Depp hade vid den här tidpunkten gjort ”Edward Scissorhands” och var superhet. Tom Petty uttryckte vid något senare tillfälle att han aldrig hade träffat så många kvinnor på en och samma plats som när de hade med Johnny Depp i ”Into The Great Wide Open”-videon.

Into The Great Wide Open var uppföljaren till Pettys magnifika soloplatta Full Moon Fever. Åter igen använde sig Petty av Jeff Lynne från Electric Light Orchestra som låtskrivarpartner, och Lynne står även som medproducent på albumet. Under de här åren stod Tom Petty på topp, såväl kreativt som popularitetsmässigt. Han radade upp listhits och dök upp i alla möjliga sammanhang. Into The Great Wide Open hämmas lite av en något daterad och bitvis gubbig produktion, men några riktigt bra låtar hittar man på skivan. Titelspåret och jättehitten ”Learning To Fly” inte minst. Antikrigslåten ”Two Gunslingers” är en annan fin låt i all sin enkelhet. Låten var Pettys kommentar på Gulfkriget. Han hade fått idén från en gammal filmaffisch för westernrullen ”Hostile Guns” från 1967, som en kompis hade gett honom på skämt.

Bästa spår: 03. Into The Great Wide Open

Tom Petty – Highway Companion (2006)

Efter magplasket med The Last DJ kom Tom Petty tillbaka i gammal god form med detta sentimentala Americana-album. Pettys ambition med Highway Companion var inte att skapa ett konceptalbum i klassisk bemärkelse, men ett slags ljudmässigt resesällskap för långa, ensamma bilfärder över ödsliga amerikanska prärielandskap. Jag tror att han lyckades ganska bra med det, även om det mest prärielika jag personligen kan relatera till än R41 mellan Borås och Varberg.

Till Highway Companion återförenades Tom Petty med sin gamla vapendragare Jeff Lynne. De båda legendarerna hade träffats 1987 på Sunset Boulevard i Los Angeles. Petty hade då lyckats fånga Lynnes uppmärksamhet genom att tuta vilt när han körde bakom honom. Nyfiken på vad det kunde vara för en tutande dåre som förföljde honom hade Lynne stannat till vid sidan av vägen, varpå Petty hade rusat fram och lovordat honom för hans arbete med produktionen av George Harrisons Cloud Nine. Petty hade därefter föreslagit att de båda skulle börja skriva låtar tillsammans. Det blev startskottet på ett samarbete som kom att sträcka sig över två Traveling Wilburys-album och – med Highway Companion inräknat – tre Tom Petty-album. På Highway Companion får dock Lynnes karaktäristiska stora sound hållas tillbaka en smula. Highway Companion är nämligen en skiva av det mer lågmälda och tillbakablickande slaget; en skiva som Petty enligt egen utsago inte hade kunnat göra tidigare eftersom han ”inte varit ärrad nog”.

Highway Companion blev Tom Pettys sista riktigt bra album. Han dog 2017 i sitt hem efter en överdos på opiater. Han är en av få artister som jag kan gräma mig lite över att jag inte hann se live innan han gick bort.

Bästa spår: 04. Down South

Tom Petty & The Heartbreakers – Damn The Torpedoes (1979)

Det måste väl vara näst intill omöjligt att inte gilla Tom Petty? Om inte för hans musik så åtminstone för personen som han var. Petty hade en skönt avslappnad inställning till business-sidan av musikbranschen. När folk hetsade upp sig över att Red Hot Chili Peppers hade stulit riffet från hans ”Mary Jane’s Last Dance” till deras ”Dani California” flinade han bara på frågan huruvida han inte skulle stämma dem och svarade: ”Jag tror inte att de menade illa. Massor av rock n’ roll-låtar låter ganska lika varandra”. Kritik mot girigheten och profithungern inom musikbranschen var också ett återkommande tema i hans låtar (han gjorde t.o.m. ett helt album på temat). Petty var en oerhört begåvad låtskrivare och han och hans band The Heartbreakers dessutom fenomenala live.

Damn The Torpedoes brukar betraktas som Pettys genombrottsalbum. Det var hans tredje tillsammans med The Heartbreakers, och det föregicks av en del juridiskt strul. Albumet fick till slut ges ut på skivbolaget Backstreet Records efter att Petty hamnat i luven med sitt gamla skivbolag.

Damn The Torpedoes öppnas upp med hitten ”Refugee” – som kom att bli en av Pettys mest kända låtar. Därefter följer åtta spår med ganska stabil och medryckande sydstatsrock, varav avslutningsnumret ”Louisiana Rain” är det starkaste av dem. Damn The Torpedoes lyfts ofta fram som ett av Pettys främsta verk. Jag tycker att han har gjort bättre, men det är helt klart lyssningsvärt.

Uttrycket ”Damn The Torpedoes” kommer från nordstats-amiralen David G. Farragut, som myntade detta under det amerikanska inbördeskriget. Under slaget vid Mobile Bay 1864 lär han, vid åsynen av sydstaternas flotta, ha rutit till sina underordnade: ”Damn The Torpedoes, Full Speed Ahead!” Med ”torpedoes” syftade man på den tiden inte på det som vi tänker på idag när man hör ordet ”torpeder”, utan man syftade på undervattensminor. Farragut tyckte alltså att nu skulle det minsann anfallas. Huruvida det låg några minor i vägen eller inte var i hans värld strunt samma. Han och hans skepp överlevde faktiskt slaget.

Bästa spår: 09. Louisiana Rain

Tom Petty – Full Moon Fever (1989)

Såg att The Pains Of Being Pure At Heart släppt en coverskiva på Pettys Full Moon Fever. Jag gillar bandet, och gjorde därför en ansats till att bemöta projektet med öppna ögon. Men, nja… Huruvida tilltaget är ett uttryck för kreativ torka eller bara en hyllning till en av rockens giganter vet jag inte, men resultatet är i vart fall ganska intetsägande. En del låtar (eller album för den delen) ska man nog bara hålla sig ifrån att göra egna tolkningar på. De är helt enkelt för ikoniska. Inte ens Johnny Cash lyckades lyfta I Wont Back Down från karaokenivå i sina American Recordings. Full Moon Fever är Tom Petty när han var som allra bäst. I princip alla skivans låtar, från den majestätiska Free Fallin’ till avslutande Zombie Zoo (där Roy Orbison gästsjunger) har hitpotential. Grym skiva som han aldrig lyckades överträffa varken på egen hand eller med The Heartbreakers.

Bästa spår: 01 Free Fallin’