Morrissey – I Am Not A Dog On A Chain (2020)

Att jag skrev om The Smiths härom dagen var av ren tillfällighet. Jag var helt ovetandes om att Morrissey tänkt släppa nytt. Och även om jag hade vetat det hade min nyfikenhet antagligen varit begränsad. Hans coveralbum från i fjol var ganska uselt. Man får gå tillbaka till åtminstone 2009 års Years Of Refusal för att hitta ett Morrissey-album värt namnet…

I Am Not A Dog On A Chain inleds med ett industrirock-beat som låter som någonting som Trent Reznor hade kunnat släppa 1999. Om det ska föreställa ett försök av Mozzer att visa att han minsann hänger med så funkar det dåligt. Men därefter tar det sig något. Morrisseys trettonde soloalbum innehåller flera hyggliga låtar, men ingenting som egentligen sticker ut. Helhetsintrycket sjunker med de fyra-fem sista spåren, som är riktiga sömnpiller.

Jag väljer att undvika att kommentera de politiska utspel som denna indie-veteran har stått för på senare år. Det finns tillräckligt många andra som gör det ändå. Men visst känns det lite som att någonting har gått förlorat när man lyssnar på Morrisseys musik numera.

Bästa spår: 01. Jim Jim Falls

The Smiths – The Queen Is Dead (1986)

The Smiths tredje album är deras bästa. Med The Queen Is Dead skapade The Smiths mallen för den britpop som ett decennium senare skulle komma att erövra världen. The Smiths stod på sin kreativa topp här, men bara ett år efter att The Queen Is Dead hade släppts så splittrades bandet. Relationen mellan bandmedlemmarna har varit minst sagt kylig ända sedan dess.

Gitarristen Johnny Marr skrev en stor del av materialet till The Queen Is Dead under The Smiths Englands-turné 1985, men singeln ”The Boy With The Thorn In His Side” byggde på en idé som han hade haft med sig ända sedan tonåren. Morrisseys text till låten speglar hans och bandets frustration över en musikindustri som de varken kände sig accepterade eller en del av. Morrissey har kallat ”The Boy With The Thorn In His Side” för sin favorit-The Smiths-låt.

Det var länge sedan som jag senast jag lyssnade på The Smiths, och jag måste säga att det är en trevlig återbekantskap. Men jag slås av att Morrissey faktiskt påminner lite om grodan Kermit när han sjunger, något som jag aldrig tänkt på förut. Kanske är det den hyfsat nyblivna småbarnsföräldern i mig som gett mig nya referensramar.

Bästa spår: 09. There Is A Light That Never Goes Out