The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

James Iha – Look To The Sky (2012)

Smashing Pumpkins-gitarristen James Ihas andra soloalbum är en avslappnad och trevlig lyssning. Iha har en mjuk röst som passar hans melankoliska sommarpop fint. På Look To The Sky samlade han sina många kompisar ifrån indierock-världen. Nina Persson från Cardigans hoppar t.ex. in på bakgrundssång på ”Make Believe” och ”Till Next Tuesday”, och Sara Quin från Tegan And Sara gör samma sak på ”To Who Knows Where” och ”Dream Tonight”. Nathan Larson – som har gjort en hel del filmmusik men som i Sverige antagligen är mest är känd för att vara gift med Nina Persson – producerade albumet ihop med Iha.

Look To The Sky släpptes i mars 2012. Det hade då gått fjorton år sedan hans första soloalbum. Skivan fick ett lite halvljummet mottagande från kritikerna, men Look To The Sky är bättre än sitt rykte.

Bästa spår: 02. To Who Knows Where

The Smashing Pumpkins – Machina / The Machines Of God (2000)

När man som rockstjärna börjar fundera på att skapa en rockopera bör man ta det som ett tecken på att rockstjärneriet har börjat stiga en åt huvudet. Billy Corgan nådde det stadiet någon gång strax före millennieskiftet. Med Smashing Pumpkins stora framgångar under 90-talet i ryggen kände han att tiden nu var mogen för någonting av det mer pretentiösa slaget. Konceptalbumet Machina kretsar kring en lika förvirrande som ointressant story om den fiktiva rockstjärnan Glass och dennes band The Machines Of God. Tankarna går osökt till Bowies Ziggy Stardust, även om Corgan själv nämnt Sgt. Pepper som främsta inspirationskälla till detta Smashing Pumpkins femte album. Vad han egentligen ville ha sagt med albumet har han i efterhand själv erkänt att han faktiskt inte riktigt vet.

Om man mäktar att se bortom de allra larvigaste pretentiösa inslagen så är ändå musiken på Machina genomgående hyfsat stark. Albumet lider dock av att det är så långt (det klockar in på nästan en timme och en kvart). Billy Corgan ville egentligen göra det hela till ett dubbelalbum, men de ansvariga på Virgin Records var insiktsfulla nog att neka honom detta. Corgan valde då att i stället släppa de överblivna låtarna fritt på nätet som Machina II.

Machina blev en försäljningsmässig flopp och hann till råga på allt knappt släppas innan Smashing Pumpkins splittrades. Vad som följde därpå var åratal av infekterat käbbel innan den efterlängtade återföreningen härom året.

Bästa spår: 03. Stand Inside Your Love

The Smashing Pumpkins – Zeitgeist (2007)

2007 återupplivade Billy Corgan det Smashing Pumpkins som hade legat i dvala sedan millennieskiftet. James Iha (gitarr) och D’arcy Wretzky (bas) från originaluppsättningen brydde han sig dock inte om att kalla in den här gången. Relationerna Corgan och dem emellan var vid tidpunkten minst sagt frostig. De ansåg att Corgan var egocentrisk och hade samarbetssvårigheter, och Corgan tyckte i sin tur att de bara var taskiga mot honom i största allmänhet. I en intervju med tidningen NME 2009 menade Corgan att Iha var den uslaste människa han hade träffat i hela sitt liv. Uttalandet blir extra intressant i ljuset av att de i skrivande stund är återförenade i en ny inkarnation av Smashing Pumpkins. Från ett utifrånperspektiv är det dock lätt att ta Ihas och D’arcys version för den mer trovärdiga, inte minst eftersom Corgan valde att spela in Zeitgeist utan någon inblandning från någon annan än sig själv och trummisen Jimmy Chamberlin. En ny basist och gitarrist väntade han med att rekrytera tills det att det var dags att turnera på albumet.

Zeitgeist släpptes i juli 2007. Skivan gick varken hem hos kritikerna eller hos hardcorefansen. Förstasingeln ”Tarantula” spelades en del på radio och öppningsspåret ”Doomsday Clock” var med i någon bortglömd ”Transformers”-film, men i övrigt dog surret kring skivan ganska snart ut. Corgan tog så illa vid sig av detta att han idag knappt vill kännas vid Zeitgeist, och faktiskt tillsett att den inte går att lyssna på via någon streamingtjänst – vilket gör den till den enda Smashing Pumpkins-skiva som inte är tillgänglig på detta sätt.

Det är lite synd tycker jag. För den första halvan av Zeitgeist (fram t.o.m. ”Tarantula” i alla fall) utgörs av ganska trevlig, klassisk Smashing Pumpkins-hårdrock. Därefter sjunker kvaliteten förvisso. Men Zeitgeist är ändå bättre än allt som släppts i Smashing Pumpkins namn efteråt.

Bästa spår: 05. Tarantula

The Smashing Pumpkins – Mellon Collie And The Infinite Sadness (1995)

Vi fortsätter på temat dubbelalbum… Detta är ett dubbelalbum som jag i mina sena tonår tyckte var magiskt bra, men som när jag återbesöker det nu känns pompöst och onödigt långt. Mellon Collie And The Infinite Sadness innehåller skyhöga toppar (”Tonight, Tonight”, ”1979”, ”Zero” m.fl.) och Marianergravsliknande bottnar (”Cupid De Locke”, ”Take Me Down”, ”We Only Come Out At Night” m.fl.). Samtidigt kan jag förstå hur Billy Corgan tänkte när han bestämde sig för att paketera det här till ett dubbelalbum. För hade han bara plockat ut de tolv bästa låtarna och gjort en vanlig fullängdare hade det resulterat i ett väldigt märkligt album, eftersom låtarna på Mellon Collie är så spretiga både genre- och ljudbildsmässigt.

Det går hur som helst inte att säga någonting annat än att Mellon Collie är ett sällsynt ambitiöst verk. Billy Corgan jämförde det vid något tillfälle med Pink Floyds The Wall, fast för generation X. Och egentligen är det väl kanske inte en helt oäven liknelse. Mellon Collie samspelade onekligen med zeitgeisten i samhället vid tidpunkten, och det blev oerhört framgångsrikt. Det är Smashing Pumpkins enda album att toppa Billboardlistan, och har till dags dato sålt i över 11 miljoner exemplar.

Tematiskt kretsar Mellon Collie kring ungdomens förgänglighet. Billy Corgan ville med Mellon Collie säga farväl till sitt yngre jag. Men den låt som kanske bäst representerar detta tema var nära att inte komma med på skivan. Producenten Flood ville först inte ha med ”1979” när de låtar som skulle spelas in skulle väljas ut. Låten var då i ett skissartat stadie, och bestod i princip av en ackordföljd och en ordlös sångmelodi. Corgan, som kände att det var någonting speciellt med låten, gick hem och färdigställde den under fyra timmar samma kväll. När han spelade upp den i studion igen morgonen därpå ändrade sig Flood på studs.

Det är en hemsk tanke… Men kanske kan anledningen till att Mellon Collie inte längre griper tag i mig som förut vara att jag har svårt att relatera till dess tema? 36 år gammal och småbarnsförälder kanske jag helt enkelt är för distanserad från min egna ungdoms dagar?

Äh, jag gör ett försök att komprimera Mellon Collie till en skiva ändå:

1. Bullet With Butterfly Wings

2. Zero

3. Here Is No Why

4. 1979

5. Thirty-Three

6. Bodies

7. Jellybelly

8. Muzzle

9. Tonight, Tonight

10. Thru The Eyes Of Ruby

11. Porcelina Of The Vast Oceans

12. Mellon Collie And The Infinite Sadness

Bästa spår: 02. Tonight, Tonight