Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Guns N’ Roses – The Spaghetti Incident (1993)

I dagarna skulle trummisen Matt Sorums nya bok ha släppts. Boken ska tydligen vara laddad med smaskigt skvaller om bandkamraterna från hans tid i Guns N’ Roses under 90-talet. Tydligen så laddad att Axl Rose har lyckats få den uppskjuten på obestämd tid. Lite konstigt egentligen, kan jag tycka. För inte kan väl gammalt skvaller om gubbsen i Guns N’ Roses vara något sprängstoff år 2020? Ut på nätet har boken hur som helst läckt ändå, så eventuell skada är redan gjord. Slash och Duff beskrivs båda som giriga och Axl Rose som en opiummissbrukare. Återföreningen dem emellan beskrivs som en ren och skär cynisk pengajakt.

Guns N’ Roses föll i bitar under 90-talets mitt. The Spaghetti Incident var det sista som spelades in med den något sådär klassiska uppsättningen. Izzy Stradlin och originaltrummisen Steven Adler var visserligen båda redan borta vid det här laget, men det hela hade ännu inte degraderats till den Axl Rose-cirkus med ständigt växlande bandmedlemmar som Guns N’ Roses kom att bli några år senare. The Spaghetti Incident spelades in under den maratonlånga ”Use Your Illusion”-turnén och består av covers på låtar och artister som inspirerat Guns N’ Roses genom åren. Albumtiteln anspelar på en händelse under rättstvisten mellan Steven Adler och de övriga bandmedlemmarna efter det att de hade sparkat honom från bandet och han i sin tur stämt dem över förlorade royaltyintäkter. När Adler ombads beskriva de orättvisor som han påstått sig behövt utstå under sin tid i bandet exemplifierade han detta med den s.k. ”spaghettiincidenten”. Den bestod helt enkelt i att han ska ha blivit kastad spaghetti på vid ett tillfälle när de var ute och åt tillsammans.

The Spaghetti Incident är faktiskt den första Guns-skiva som jag hade i min ägo. Jag måste ha varit elva-tolv år gammal när jag för min veckopeng köpte den via min farbror, som kunde få tag på cd-skivor billigt eftersom han jobbade i skivaffär. Jag tyckte att den var väldigt bra, men jag hade ju då ännu inte hört de överlägset mycket bättre plattorna som Guns hade släppt före denna – så mina referensramar var väl lite off.

Bästa spår: 06. Ain’t It Fun?

Velvet Revolver – Contraband (2004)

Eftersom det i mitt fall rör sig om barndomshjältar känns det tråkigt att behöva säga detta… Men vilket jäkla skämt Guns N’ Roses har gått och blivit! Jag tyckte det var superhäftigt att originalmedlemmarna (i alla fall tre av dem) återförenades för några år sedan. De har sedan dess turnerat flera varv runt jorden med sin ”Not In This Lifetime Tour” och jag har själv sett dem tre gånger (Gdansk, Stockholm och Göteborg). Men när denna greatest hits-turné nu går in på sitt fjärde år börjar det bara bli patetiskt och allt för uppenbart att det inte handlar om någonting annat än stålar. Härom dagen mumlade Slash på nytt någonting vagt om att det minsann ”spelas in och så men att de inte vet vad de ska göra med det än eftersom musikindustrin har ändrats och folk inte köper skivor längre blablabla”. Samtidigt går det tydligen alldeles utmärkt för Slash och Duff att släppa soloalbum till höger och vänster samt att medverka på Ozzys kommande platta. Det blir liksom bara pinsamt tydligt att problemet i vanlig ordning stavas Axl Rose – världens lataste rockstjärna och Guns N’ Roses eviga bromskloss.

Nej, då var det faktiskt bra mycket mer spännande att följa dessa herrars eskapader under första halvan av 00-talet. Det var då som Duff och Slash slog sina påsar ihop med grunge-veteranen Scott Weiland (från Stone Temple Pilots) och bildade superbandet Velvet Revolver. Och det var då man (i alla fall jag) fortfarande levde i någon slags naiv föreställningsvärld i vilken Axl Rose arbetade i det tysta med Guns N’ Roses geniala comebackalbum som garanterat skulle slå världen med häpnad…

Velvet Revolver startade som ett projekt som – utöver Slash, Duff och Matt Sorum (som skötte trummandet i Guns under Use Your Illusion-eran) – faktiskt även involverade Guns N’ Roses original-rytmgitarrist Izzy Stradlin. Bränd av sina erfarenheter med Axl var han dock helt ointresserad av att ta in en utomstående sångare i bandet. Izzy tyckte att sångbiten helt enkelt kunde lösas genom att han och Duff delade på uppgiften. När de andra i bandet ändå bestämde sig för att se sig om efter en sångare lämnade Izzy projektet tämligen omgående. Scott Weiland som sedermera skulle komma in skulle mycket riktigt också visa sig vara minst sagt knepig att samarbeta med. Även om han till en början lyckades hålla sig nykter dröjde det inte länge innan han föll tillbaka i missbruk och dåliga vanor. Velvet Revolver havererade 2008 med att Scott Weiland i princip blev sparkad (han hann säga upp sig själv innan han fick reda på att de andra ändå hade tänkt sparka honom). Men innan dess hann de faktiskt skapa en del bra musik också. Weilands sköna röst kompletterar Slash’s gitarrer lika bra som Axl’s, fast på ett annat sätt bara. Contraband innehåller genomgående bra hårdrock och hög energi. …Och det låter som ett band som fortfarande är hungrigt, inte som ett gäng trötta gubbs som åker runt och spelar gamla hits mellan golfrundorna.

Bästa spår: 11. Slither