Ryan Adams – Wednesdays (2020)

..Och plötsligt från ingenstans kommer så Ryan Adams comeback-album. Nya skivan Wednesdays släpptes utan förvarning på streamingtjänsterna för några dagar sedan. Det är tydligt att Adams, efter skandalerna som uppdagades i New York Times härom året, nu mera är en persona non grata. Den mediala rapporteringen kring releasen är nämligen obefintlig. Sedan är det ju förstås inte som att Ryan Adams brukade pryda vart och vartannat Rollingstone-omslag förut heller, men man brukade i alla fall märka när han släppte något nytt. Kanske handlar det till viss del om att jag är för naiv för att inse vilket genomslag ett påkostat pr-maskineri faktiskt skapar. För det är klart att den Ryan Adams som har kommit ut på andra sidan de här skandalerna inte är uppbackad av i närheten samma pr-apparat som den som fick spela upp sina nya singlar i Letterman och Leno innan skandalerna. Vi pratar ändå om någon som blev dumpad av sitt management-team och har fått kalla handen av i princip alla som någonsin har förknippats med honom.

…Och tror ni inte att Ryan Adams då slår till med sitt bästa verk på åtminstone tio år? Wednesdays har precis den nerv och bräcklighet som hans senaste serie plattor har saknat. Kanske har hans skapande mått bra av att inte ha förväntningar hängande över sig? På Wednesdays vänder han sig inte till något lyssnare, utan bara till sina egna tankar och känslor. I vanlig ordning tycker denna singer-songwriter oerhört synd om sig själv, men den här gången känns det som att han gör det på riktigt och inte bara låtsas inför publik för att det förväntas av honom.

Det är dock oklart hur gammalt materialet på Wednesdays egentligen är. Wednesdays var nämligen ett av tre album som Adams ursprungligen avsåg att släppa under ett och samma år 2019. I kölvattnet av skandalerna slopades planerna, och det Wednesdays som nu ser dagens ljus har lite andra låtar och ett annat omslag än det som planerades för release då. Några av spåren är lånade ifrån ännu ej släppta Big Colors; som egentligen var tänkt att vara först ut av de tre 2019-albumen.

Vissa av textraderna skulle dock kunna passa rätt bra in på det senaste årets omvälvande tillvaro för denna singer-songwriter ifrån South Carolina: ”I remember You, before You hated me, before You traded me for someone New”, sjunger han t.ex. på fina inledande ”I’m Sorry And I Love You”. Det handlar troligtvis egentligen om något gammalt ex, men det skulle lika gärna kunna tolkas som ett meddelande till typ halva hans fanskara.

Bästa spår: 07. Birmingham

Ryan Adams – Prisoner (2017)

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar faktiskt sakna Ryan Adams. Det finns ingen annan som har gjort mig sällskap genom lika många ensamma nätter som denna singer-songwriter ifrån North Carolina. Eftersom det aldrig blev någonting av hans planerade trippelalbumsläpp härom året är Prisoner från 2017 fortfarande hans senaste album. Skivan är kanske inte hans bästa, men fullt duglig. Prisoner var hans sätt att bearbeta hjärtesorgen efter skilsmässan från Mandy Moore, som han hade varit gift med i sju år. Vi talar alltså om samma kärlekssaga som var så förblindade vacker att Moore utan att blinka kastade honom under bussen i metoo-drevet härom året. Den vetskapen ger förstås ett lite annat perspektiv på Adams stundtals nästan maniska lyrik. Men kanske ska man inte läsa in för mycket i saker och ting heller. Förbaskat bra musik är det, hur som helst.

Ryan Adams har alltid varit oerhört produktiv. Under inspelningssessionerna för Prisoner spelade han in avsevärt många fler låtar än vad som kunde rymma plats på skivan. Många av dessa släppte han senare samma år i samlingen Prisoner B-Sides. Det är kanske en samling lämpad för de lite mer hardcore fansen, men en del riktigt bra material finns faktiskt där på. Låtar som ”You Said” eller ”Where Will You Run?” hade lätt kunnat ersätta något eller några av spåren på Prisoner och gjort den ännu lite starkare.

Bästa spår: 08. Breakdown

Ryan Adams – Demolition (2002)

Musiken besitter en oöverträffad förmåga att föra en tillbaka i tiden och göra minnen glasklara. En del låtar kan få mig att återuppleva gamla minnen lika tydligt som om de hände igår. Ryan Adams ”Hallelujah” är en sådan låt. När jag hör den sitter jag på en klippa vid stranden på Corsica och blickar ut över havet. Mitt hjärta är krossat och det känns som att det aldrig kommer bli helt igen. ”Tomorrow” är en annan sådan låt. Jag traskar genom ett snöblaskigt Borås på väg till ett jobb som jag vantrivs på och undrar vad det ska bli av med mitt liv. Jag lyssnade mycket på Ryan Adams, och kanske särskilt Demolition, under en period runt mina tidiga tjugo. Det är en svår tid i livet för många, tror jag. Man är liksom fortfarande ung och lovande men med den överhängande känslan av att allt är på väg att rinna en ur händerna. Idag, femton år senare, är det lättare. Nu är man varken ung eller lovande längre, så det behöver man inte bekymra sig över. Det finns liksom ingenting kvar att förlora.

Ryan Adams har alltid varit sanslöst produktiv. Tyvärr har det inneburit att mycket av det som han släppt även kanske har råkat bli lite halvdant. En del av hans plattor hade kanske mått bra av att bearbetas något längre. Demolition släpptes som en samlingsskiva av material från ett par tre album som skivbolaget av okänd anledning inte ville ge ut. Det finns flera riktigt bra låtar på plattan, men Demolition är även mycket spretigt och har några ganska svaga partier. Outgivna akustiska The Suicide Handbook, som några av låtarna kommer ifrån, borde ha släppts i stället. Det är ett förlorat mästerverk.

Bästa spår: 09. Dear Chicago

Ryan Adams – Easy Tiger (2007)

Easy Tiger är ljudet av en Ryan Adams som landar. Efter flera kaotiska och drogfebriga år hade Adams gått och blivit nykter. Resultatet blev denna alt-country-divas kanske mest fokuserade verk ditintills i karriären. Om 29 och Cold Roses skapades ur något slags brinnande inferno kommer Easy Tiger ifrån efterglöden morgonen därpå. Låtarna är genomgående mycket starka, men det är en lyssning av den mer avslagna sorten.

Bästa spår: 07. The Sun Also Sets

Ryan Adams – Heartbreaker (2000)

När Whiskeytown upplöstes var det långt ifrån någon självklarhet att Ryan Adams hade en fin solokarriär att se fram emot. Vid tidpunkten var han helt pank, och tvingades flytta från New York tillbaka hem till Jacksonville där han hade vuxit upp. Själv såg han på framtiden med tillförsikt och började t.o.m. fundera på att ge upp musikkarriären och skaffa sig ett riktigt jobb. ”Det kändes som att jag hade haft min chans och att det var över”, erkände han för Rolling Stone i en intervju 2016. Inspelningssessionerna för Heartbreaker ägde rum i Nashville och producerades av britten Ethan Johns. Låtarna rör sig till största del om avskalade historier framförda med akustisk gitarr. Och visst avhandlas en hel del brustna hjärtan på Heartbreaker, men albumtiteln kom egentligen inte till på något mer utstuderat sätt än att en plansch med Mariah Carey iklädd en t-shirt som det stod ”Heartbreaker” på råkade vara i Ryan Adams blickfång när han över telefon fick frågan från skivbolaget vad han hade tänkt att döpa albumet till. Heartbreaker släpptes i september 2000 och hyllades av kritikerna. Det är dock inte Ryan Adams bästa skiva, men bra nära.

Bästa spår: 03. My Winding Wheel

Whiskeytown – Faithless Street (1995)

Innan Ryan Adams blev en framgångsrik soloartist var han frontman i alt-countrybandet Whiskeytown. Bandet hann släppa tre album med tre olika medlemsuppsättningar innan det upplöstes helt någon gång runt millennieskiftet. Debutalbumet Faithless Street är någonting så angenämt som en modern (nåja) alt-countryklassiker. Ryan Adams är redan här, 21 år gammal, en kvalificerad låtskrivare med ett utvecklat sinne för vanebildande melodier. Att det råkade bli just alt-country han bestämde sig för att syssla med beror enligt titelspårets textrad på att ”punk rock was too hard to sing”. Soundet på Faithless Street är härligt rått och okonstlat. Enligt gitarristen Phil Wandscher fanns det helt enkelt inte tid för omtagningar och överdubbningar, eftersom allt spelades in på bara en dryg vecka.

Både kritiker och skivköpare gillade Faithless Street, vilket ledde till att storbolagen gav sig in i en dragkamp om bandets gunst. Enligt Adams innebar detta i princip början till slutet för Whiskeytown. Bandmedlemmarna kände sig aldrig bekväma med att ha managers, advokater och skivbolagsrepresentanter flockandes backstage. Business-sidan av musikbranschen kom helt enkelt att kväva ihjäl den spontana och ungdomliga energi som var Whiskeytown och som gjorde Faithless Street till den fina lyssning som den är.

Bästa spår: 07. Mining Town

Ryan Adams & The Cardinals- Cold Roses (2005)

Ryan Adams är naturligtvis, efter metoo-artikeln i New York Times tidigare i år, hopplöst ute nu. Hans krishantering i kölvattnet av den har för övrigt varit ganska underhållande att följa. Han började med att fäkta vilt omkring sig och hota New York Times med sina advokater, för att tämligen fort gå in i radiotystnad. Så kom han tillbaka några månader senare och då med en betydligt mjukare framtoning. Han breder då ut texten om hur han har haft det tufft i livet men att hans version av historien snart ska avslöjas. Det har gått ganska många månader sedan dess och hans sida av historien har hittills visat sig mest bestå i bilder på sina katter som han postar på Instagram.

Hur som helst. Oavsett hur osympatisk Adams än må vara privat kan man inte ta ifrån honom att han är begåvad när det kommer till att skapa musik. Och Cold Roses hör till en av mina absoluta favoriter. Ett magiskt bra alt-country-album som låter och känns som en enda lång smärtsam, olycklig kärlek. Under denna period, när Adams spelade tillsammans med The Cardinals, var han som bäst. Han var också oerhört produktiv. Cold Roses var bara ett av tre album som han släppte 2005 (och de två andra, särskilt 29, är också bra). Innan artikeln i New York Times hade han faktiskt hintat om att upprepa hattricket 2019, men det är gissningsvis inte särskilt aktuellt längre…

Bästa spår: Let It Ride