Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams

Traveling Wilburys – Vol. 1 (1988)

Den lekfulla och opretentiösa atmosfär som omgav inspelningarna av Traveling Wilburys första album passade antagligen flera av de medverkande ganska väl. Bob Dylan hade haft några knackiga år kreativt. Roy Orbison hade inte haft en hit på tjugo år. George Harrison surfade förvisso fortfarande på vågen av hiten ”Got My Mind Set On You” (en cover på en gammal 60-talslåt), men i det celebra sällskapet var det de två ungtupparna Tom Petty och Jeff Lynne som med sina karriärer på topp gick in i studion med bäst självförtroende.

De inblandade superstjärnorna hade den trevliga inställningen att Traveling Wilburys skulle vara en kul grej att ägna sig åt. Därför var det en hel del ploj över projektet. De bestämde sig tidigt för att alla skulle anta olika alias, och diktade ihop en fiktiv och ganska tramsig bakgrundshistoria för bandet. Själva bandnamnet bottnade i ett rent skämt. Under inspelningarna av Harrisons Cloud Nine, som Jeff Lynne producerade, brukade Harrison skoja med Jeff Lynne att missar och felspelningar ”begraver vi i mixen”. Uttrycket ”we’ll bury ‘em” kom att användas så flitigt att det förvandlades till sitt eget ord; ”wilbury”.

Samarbetet dessa legendarer emellan kom till av en ren slump. Harrison och Lynne jobbade tillsammans på Harrisons solomaterial. Vid något tillfälle var Harrison i behov av en studio med kort varsel. Eftersom den studio han brukade använda var upptagen ringer han upp Bob Dylan och frågar om han får låna dennes hemmastudio. ”Javisst”, svarar Dylan. På vägen över stannar Harrison och Lynne till hos kompisen Tom Petty för att plocka upp en gitarr som Petty lånat av Harrison några veckor tidigare. Petty bestämmer sig för att haka på över till Dylan. Roy Orbison har Lynne och Harrison lunchat med tidigare under dagen, så det blir naturligt att fråga om han vill hänga på också. …Så sitter de plötsligt där alla fem i Bob Dylans trädgård och grillar kyckling.

Första låten som skrevs och spelades in till skivan var hiten ”Handle With Care”, och det hände faktiskt just den där kvällen hemma hos Bob Dylan. Låten var ursprungligen menad som en b-sida till en av George Harrisons singlar. Både skivbolaget och Harrison insåg dock ganska omgående att låten var på tok för bra för att slösas bort på någon obskyr b-sida.

Traveling Wilburys Vol. 1 är en ganska trevlig samling låtar med några fina höjdpunkter, vilka bl.a. inbegriper hitsen ”Handle With Care” och ”End Of The Line”. Men även Dylan-skrivna ”Tweeter And The Monkey Man” förtjänar ett omnämnande. Låten driver på ett snällt sätt med Bruce Springsteen och innehåller mängdvis med referenser till olika Springsteen-låtar. Den är förstås skriven mest på skoj, men står sig ändå som en av Dylans bättre 80-talskompositioner.

Bästa spår: 10. End Of The Line

Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Roy Orbison – Mystery Girl (1989)

Roy Orbison var en man som förföljdes av en hel del otur under sitt liv. Han får visserligen erfara framgångar med flera hits under sent 50- och tidigt 60-tal. Men privat går det desto knackigare. Efter att ha lyckats lappa ihop äktenskapet med sin notoriskt otrogna hustru dör hon tragiskt i en mc-olycka. Mitt i sorgearbetet brinner sedan Orbisons hus upp, och hans två söner omkommer i branden. När saker och ting inte verkar kunna bli mycket värre börjar hans tidigare framgångsrika karriär dessutom gå ordentlig kräftgång. Under senare delen av 60-talet dalar hans popularitet snabbt och när 60-talet övergår i 70-tal är det knappt någon som kommer ihåg honom längre.

Men… Någon gång i slutet av 80-talet verkar det vända för den gode Roy. Oväntat slår han sina påsar ihop med Jeff Lynne, Bob Dylan, Tom Petty och George Harrison och hamnar i rampljuset igen med superbandet Traveling Wilburys. Glad i hågen börjar han planera för sitt comebackalbum. Han får snart draghjälp av Lynne som producerar, och Petty som hjälper till med låtskriveriet. Plötsligt är Orbison så het igen att han till och med får en låt skriven till sig av den tidens kanske hetaste låtskrivarduo; Bono och The Edge (”She’s A Mystery To Me”). Det hela resulterar i skivan Mystery Girl. Ledsingeln ”You Got It” blir en riktig brottarhit. Hans första sedan ”Pretty Woman” 1964. Men Orbison hinner inte uppleva detta, för han går så klart och dör i en hjärtattack bara en månad före det att Mystery Girl släpps. Han blev 52 år gammal.

Jag har alltid haft ett gott öga till Roy Orbison. Min far brukade spela ett kassettband med Orbisons hits när vi åkte neråt Danmark om somrarna. Låtar som ”Only The Lonely” och ”Bye, Bye Love” har jag vuxit upp till och jag antar att de någonstans har lagt grunden till den musiksmak som jag har idag. Mystery Girl är inte det bästa som Orbison gjorde, men det är ett fint och värdigt avsked från en fantastisk artist med en gudabenådad sångröst.

Bästa spår: 05. California Blue