Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)

Radiohead – Pablo Honey (1993)

Radioheads första album är oförtjänt underskattat. Kanske för att det är ett förhållandevis konventionellt rockalbum, och vi har att göra med ett band som mer eller mindre har gjort sig ett namn på att vara okonventionella och utmanande. Men det spelar ju säkert in att bandmedlemmarna själva också har talat i tämligen negativa ordalag om Pablo Honey. Skivans stora singel ”Creep” har Radiohead knappt velat ta i med tång efter det att den blev en mainstreamhit. Sedan millennieskiftet kan man räkna gångerna som bandet har framfört låten live på ena handens fingrar. Det är lite synd kan jag tycka, för egentligen är det ju en jäkligt bra låt. Fast å andra sidan var den inte ens från början särskilt högt skattad hos bandmedlemmarna själva. Sångaren Thom Yorke kände sig aldrig nöjd med texten. Och det där skeva distade ackordet precis innan refrängen kuppade gitarristen Jonny Greenwood in med avsikt att förstöra låten, eftersom han inte alls gillade den. Utfallet blev som bekant det motsatta.

Något lika catchigt som ”Creep” har Radiohead inte gjort efter Pablo Honey. Och det var väl knappt att de gjorde det till Pablo Honey heller egentligen. Albert Hammond och Mike Hazlewood står nämligen med som medförfattare till låten, eftersom ackordföljden är identisk med ”The Air That I Breathe” som Hammond släppte 1972. När ”Creep” började spelas på radion stämdes Radiohead av Rondor Music, som ägde rättigheterna till Hammonds låt. Det var bara för Radiohead att krypa till korset och lägga till Hammonds och Hazlewoods namn i konvolutet.

Bästa spår: 02. Creep

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Radiohead – A Moon Shaped Pool (2016)

Jag tillhör de där som gav upp på Radiohead någon gång runt Hail To The Thief. Det må låta konservativt, men jag föredrar ändå min rock n’ roll serverad med en ordentlig portion gitarrer.

För en tid sedan gav jag och min fru tv-serien ”Ozark” en chans. Den var ganska medelmåttig, för att inte säga dålig, men jag hoppade i alla fall till lite i tv-soffan när jag hörde en bekant stämma framföra en riktigt bra och stämningsmättad låt framemot slutet av det första avsnittet. Det visade sig vara ”Decks Dark” från A Moon Shaped Pool – ett album som ditintills gått mig helt förbi.

Vi kan börja med att redogöra lite snabbt för kontexten till den här skivan:

2015 skiljer sig Thom Yorke från sin fru efter drygt tio års äktenskap. De har två barn tillsammans. I december året därpå avlider hon efter en kamp mot cancern. Ungefär samtidigt dör producenten Nigel Godrichs pappa (faktiskt samma dag som ”Burn The Witch” spelades in). I bakgrunden skälver det västerländska samhällsbygget; Trump blir president i U.S.A. och Brexit röstas igenom i Storbritannien. Oros- och konflikthärdar sprider flyktingströmmar över världen. Klimatfrågan blir allt mer alarmerande.

Det är någonstans ur den här mörka avgrunden som A Moon Shaped Pool växer fram. Det är, som ni förstår, ingen munter lyssning – men en jäkligt bra sådan.

Jag trodde aldrig att Radiohead skulle nå samma höjder som de gjorde med OK Computer eller Kid A igen. Men jag vågar nog påstå att A Moon Shaped Pool är bland det absolut bästa som de gjort. Kanske inte så mycket för de enskilda låtarna i sig, men som album betraktat är A Moon Shaped Pool oerhört välkomponerat.

Bästa spår: 09. Present Tense

Radiohead – OK Computer (1997)

"A heart that's full up like a landfill
A job that slowly kills you
Bruises that won't heal
You look so tired, unhappy
Bring down the government
They don't, they don't speak for us
I'll take a quiet life 
A handshake of carbon monoxide
No alarms and no surprises"

Med föräldraledigheten i princip över känns ju dessa textrader tråkigt relaterbara igen. Det finns nog inget album som beskriver medelklassångesten hos kontorslöneslaven i det moderna tjänstesamhället bättre än Radioheads briljanta OK Computer. Känner man inte att ens ekorrs-hjulsexistens är meningslös redan innan så gör man definitivt det efter att ha lyssnat på Thom Yorkes mässande om paranoida androider, tomma skratt och ihåligt småprat i en timme.

Med OK Computer påbörjade Radiohead sin resa bort från det konventionella alternativrocksound som hade präglat deras två första plattor. Det är fortfarande ett klart gitarrdominerat album, men de elektroniska och experimentella inslagen har börjat ta allt mer plats här. Radiohead hade först planerat att producera OK Computer själva. De var vid det här laget också tillräckligt stora för att kunna göra det. Framgångarna med jättehiten ”Creep” och kritikerrosade The Bends hade gett dem den kreativa frihet de behövde. Men bandet fann Nigel Godrichs hjälp vid inspelningen av välgörenhetssingeln ”Lucky” så givande att de sedermera valde att använda honom som producent för hela albumet. Godrich har producerat varenda Radiohead-album sedan dess.

Ett fantastiskt bra album detta. Fast kanske inte till tacosen på fredagskvällen direkt.

Bästa spår: 04. Exit Music (For A Film)