R.E.M. – Automatic For The People (1992)

På R.E.M.s åttonde studioalbum Automatic For The People hittar man en av 90-talets allra vackraste låtar: ”Everybody Hurts” började som en låtidé av trummisen Bill Berry. Han kom på ackorden och versmelodin, vilket byggdes på av resten av bandet till att bli den ikoniska låt som vi alla känner till. Stråkarrangemanget adderades av Led Zeppelins John Paul Jones. Michael Stipes text är (för honom) ovanligt rättframt skriven, i en ambition att det tröstande budskapet skulle nå fram till tonåringar med psykisk ohälsa. ”Everybody Hurts” blev en jättehit världen över, och är än idag en av R.E.M.s mest kända låtar. Nyckelpersonen Bill Berry kom dock inte själv att spela på den slutgiltiga versionen. Han var inte i studion på inspelningsdagen och fick ersättas av en trummaskin.

R.E.M. hade från början tänkt följa upp hyllade Out Of Time med ett mer rockigt album. När låtmaterialet till Automatic For The People började manifestera sig var det dock i form av mörkare och mer ödesmättade tongångar. Gitarristen Peter Buck tror att bandets skifte i sound främst bottnade i två anledningar: Dels känslan av alienering i ett ändrat omgivande musiklandskap. Alternativrockband som Husker Dü och Replacements, som de hade turnerat sida vid sida med under sena 80-talet, fanns helt enkelt inte kvar längre. Dels hade medlemmarna i R.E.M. alla gått och fyllt trettio, och de genomled nu någon slags kollektiv trettioårskris – med alla de existentiella frågetecken som sådant kan väcka.

Automatic For The People spelades in mellan juni 1991 och juli 1992. Under låtskrivningsprocessen bytte bandmedlemmarna ofta instrument med varandra för att skoja till det lite och hitta nya infallsvinklar. På slutprodukten spelar alla dock sina ordinarie instrument.

Trivialt vetande av det mer bisarra slaget: Automatic For The People var den skiva som Nirvana-frontmannen Kurt Cobain lyssnade på när han tog sitt liv 1994. Cobain var ett stort fan av R.E.M., och hade vid tidpunkten för sin död även ett samarbete på gång med Michael Stipe. Det hann dock aldrig bli någonting av det.

Bästa spår: 04. Everybody Hurts

R.E.M. – Document (1987)

R..E.M.s gamla dänga ”It’s The End Of The World As We Know It” har i kölvattnet av Coronapandemin plötsligt börjat klättra på listorna igen. I skrivande stund ligger den på 31:e plats på iTunes. Låten släpptes som andrasingel från Document. ”The End Of The World As We Know It” är en medryckande ”Subterreanean Homesick Blues”-inspirerad historia med en typiskt för Michael Stipe stream of consciousness-aktig text.

Document inleder R.E.M.s mest framgångsrika period. Det var deras sista album för IRS Records och det första att produceras av Scott Litt. Litt skulle sedan komma att vara R.E.M.s producent t.o.m. 1996 års New Adventures in Hi-Fi. Det som Litt framför allt gjorde var att tillföra en klarare ljudbild som gjorde bandets musik mer kommersiellt gångbar. Förstasingeln ”The One I Love” blev R.E.M.s första låt på Billboardlistans topp-10. Den har kommit att bli en populär men missförstådd kärlekslåt. Låten handlar snarare om psykisk misshandel än om kärlek, vilket Stipe även erkände i en intervju med Musician Magazine 1988.

Bästa spår: 07. The One I Love

R.E.M. – Monster (1994)

R.E.M är ett band som jag gärna skulle se om de fick för sig för att återförenas och ge sig ut på turné igen. Det är svårt att namedroppa jättemånga andra band som har haft lika många radiohits som R.E.M. och ändå kunnat bibehålla någon slags konstnärlig integritet. I alla fall om vi begränsar oss till modern tid.

För någon månad sedan släpptes Monster i 25-års-jubileumsversion. Monster är inte R.E.M.s bästa platta, snarare är den något av en parantes i deras diskografi. Den följde de två enormt framgångsrika skivorna Out Of Time och Automatic For The People, som med hitsinglar som ”Losing My Religion” och ”Everybody Hurts” hade gjort R.E.M. till superstjärnor. Men de kände sig också inplacerade i ett fack och att de hade en press på sig att upprepa framgångsrecepten från de senaste skivorna. Och just därför hade Michael Stipe & co. bestämt sig för att göra en skiva som de inte skulle låta som R.E.M. på. Resultatet av denna övning blev Monster.

Jag vet inte om jag tycker att de lyckades jättebra. Monster kom ändå att låta ganska precis som R.E.M. kan jag tycka. ”What’s The Frequence Kenneth” är väl en så typisk R.E.M.-låt som man kan göra i princip. Samtidigt är Michael Stipes röst så unik att det nog är så att vad han än sjunger över så kommer det att låta som R.E.M.

Det har ryktats om att det skulle finnas kanonlåtar från de här sessionerna som bandet valde bort just för att de lät för mycket som R.E.M. Jag hade hoppats att jubileumsutgåan skulle bjuda på några av dessa mytomspunna mästerverk, men blev besviken. Nästan alla demolåtarna saknar helt sång och håller inte instrumentalt för att bli särskilt intressanta. ”Harlan County With Whistling” är skojig, men det är väl ungefär det. I övrigt är jubileumsutgåvan fylld med diverse remixar och liveversioner av låtarna. Nya remixar och alternativa versioner på sedan länge redan utgivna låtar har aldrig direkt intresserat mig.

Kvar blir då originalalbumet som var det som faktiskt släpptes. Ett i sig helt ok R.E.M.-album. Inte deras bästa men heller inte deras sämsta.

Jag har bäddat in originalalbumet nedan. Är inte särskilt förtjust i extrautgåvor med en massa demos och grejor som förstör album-flowet.

Bästa spår: 06. Strange Currencies