Nirvana – Bleach (1989)

Två år innan det stora genombrottet med Nevermind släppte Nirvana detta ganska underskattade debutalbum på indie-skivbolaget Sub Pop. Än idag är Bleach Sub Pops bäst säljande album någonsin, vilket förstås beror på den enorma popularitet som bandet skulle komma att uppnå senare. När Bleach först släpptes var det egentligen en försäljningsmässig besvikelse, men kritikerna gillade albumet.

Bleach skiljer sig ifrån Nevermind med sin betydligt mer opolerade ljudbild. Och annat vore kanske konstigt. Bleach spelades ändå in för bara en spottstyver av vad Nevermind senare skulle komma att kosta. De trettio timmar som Nirvana spenderade i studion tillsammans med producenten Jack Endino gick på lite drygt 600 dollar. Pengarna fick bandet till låns av kompisen Jason Everman, som blev kompenserad genom att både få vara med på omslaget och att få ett omnämnade som gitarrist i bandet – trots att han faktiskt inte spelar en enda ton på skivan.

Även om soundet på Bleach är skitigt är det inte tillräckligt skitigt för att dölja Kurt Cobains känsla för starka och minnesvärda popmelodier. Man behöver inte lyssna många gånger för att låtar som ”School” eller ”Negative Creep” ska sätta sig på hjärnan. Och fina ”About A Girl”, som Cobain skrev efter att ha lyssnat på The Beatles en hel dag, hade lika gärna kunnat vara en av Lennon och McCartneys bättre kompositioner. Till sin fulla rätt kom den dock inte förrän några år senare, när den framfördes akustiskt i Nirvanas MTV-Unplugged-framförande.

Bästa spår: 04. School

Nirvana (UK) – All Of Us (1968)

Drygt två decennier innan det amerikanska grungebandet slog igenom fanns det faktiskt redan ett brittiskt band som hette likadant. Nirvana var ett mediokert flower-power-band som aldrig fick något större kommersiellt genomslag. Höjdpunkten i bandets karriär var när de uppträdde tillsammans med Salvador Dalí i fransk tv. De framförde då sin singel ”Rainbow Chaser” samtidigt som den kända surrealisten skvätte färg på dem.

Det brittiska Nirvana upplöstes 1971, men återförenades igen 1985. När det kända grungebandet tog världen med storm vädrade brittiska Nirvana morgonluft och stämde amerikanerna. Amerikanska Nirvanas skivbolag var dock inte på humör för någon rättsprocess. De löste det hela genom att ge britterna 100 000 dollar bara för att sluta krångla, vilket de också gjorde. Britterna drog tillbaka stämningen och parterna landade i en uppgörelse som innebar att båda banden helt enkelt fick fortsätta heta Nirvana.

I början av 90-talet jobbade brittiska Nirvana på en coverplatta med Nirvana-låtar. ”Nirvana Sings Nirvana” tänkte de lite putslustigt kalla projektet. Det hela lades dock kvickt ner när Kurt Cobain tog livet av sig. Covern på ”Lithium” kom dock att släppas på deras Orange And Blue som kom 1996.

Bästa spår: 01. Rainbow Chaser

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Nirvana – Incesticide (1992)

I väntan på uppföljaren till det kolossalt populära Nevermind släppte Geffen Records denna samling gamla demos och b-sidor för att hålla Nirvana-grytan puttrande. Kurt Cobain, vars största skräck var att han skulle bli uppfattad som någon som sålt sig och sin konst till marknadskrafterna, gick med på släppa Incesticide under förutsättning att han fick hundraprocentig kontroll över albumets utseende. Den bisarra tavla som pryder omslaget är målad av Cobain.

Av de femton låtarna var fem outgivna sedan tidigare. Majoriteten av materialet cirkulerade redan bland fansen som bootlegs, men i dålig ljudkvalitet. Incesticide släpptes lagom till jul 1992 och debuterade på 51:e plats på Billboardistan. Efter två månader hade skivan sålt i en halv miljon exemplar, oerhört bra för att vara en samling demos.

Bästa spår: 02. Sliver