Nick Cave & Warren Ellis – CARNAGE (2021)

Av en ren tillfällighet skrev jag om Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till den fina western-rullen ”The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford” för några dagar sedan. Då hade varken jag eller någon annan en aning om att dessa båda herrar precis stod i begrepp att släppa ett helt album fyllt med nytt fräscht material. Helt ifrån ingenstans också. CARNAGE är Nick Caves och Warren Ellis första samarbete som inte är ett soundtrack till någon film (om man bortser ifrån att Ellis även är medlem i The Bad Seeds, då förstås). CARNAGE spelades in under ett antal veckor i Corona-lockdown. De åtta låtarna komponerade Cave och Ellis under tre inledande intensivt kreativa dagar, och tiden därefter handlade mest om att hitta låtarnas rätta karaktär – något som de lyckats bra med. CARNAGE är både oerhört mörkt och oerhört starkt. Cave själv har beskrivit plattan som ”ett brutalt men myckert vackert album, vilande i en kollektiv katastrof”.

Bästa spår: 04. White Elephant

Nick Cave & Warren Ellis – The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford OST (2007)

När jag var liten tyckte jag att westernfilmer var det häftigaste som fanns. De snällare varianterna; som ”Silverado” eller klassikern ”Sju Vågade Livet”, hade jag tämligen fri tillgång till på VHS-spelaren hemma. Clint Eastwoods mer råa filmer fick jag dock bara titta på när mamma inte var hemma. Men när det väl hände satt både jag och pappa som klistrade framför tv-apparaten. I början av 90-talet fick Western-genren sig ett ordentligt uppsving. Min hypotes är att det hade att göra med att Clintan gav sig in i leken igen. Det var nämligen efter att han hade gjort ”Pale Rider” och ”De Skoningslösa” – hans första westernrullar på över tio år – som Hollywood plötsligt började tillverka westerns på löpande band igen: ”Dansar Med Vargar”, ”Den Sista Mohikanen”, ”Wyatt Earp”, ”Tombstone”, ”Maverick” m.fl… Det kom hur många som helst. Under några år var det nästan som under det glada 60-talet när var och varannan film på bio var en western. Men till slut blev det väl för mycket av det goda. Någon gång under 90-talets senare hälft gick luften ur genren fullständigt. Under gott och väl ett årtioende därpå producerades inte en enda western så långt ögat kunde se. Tråkigt, tyckte jag.

Det var med anledning av min barndomsfascination för den amerikanska vilda västern som jag blev oerhört förtjust av att höra att en filmatisering av Jesse James var i görningen. När filmen senare kom såg jag den förstås på bio. Riktigt bra är den, särskilt Casey Afflecks insats som den osäkra och fega ynkryggen Robert Ford. Även Brad Pitt gör i vanlig ordning en formidabel insats. Men det som verkligen lyfter filmen är egentligen Nick Caves och Warren Ellis stämningsfyllda soundtrack. Det är faktiskt så bra att det funkar att lyssna till helt på egna meriter – vilket sällan annars är fallet för ett soundtrack.

Bästa spår: 08. Another Rather Lovely Thing

Grinderman – Grinderman (2007)

Skitigare rock än så här är svår att hitta. Nick Caves sidoprojekt Grinderman bemannas i princip av samma uppsättning musiker som vanligtvis spelar i hans vanliga band The Bad Seeds. Skillnaden är att Nick Cave själv spelar elgitarr i Grinderman, och att projektet karaktäriseras av en mer lättsam ”låt gå”-attityd. Enligt Cave var poängen med Grinderman att skapa ett album som han faktiskt kunde tänka sig att lyssna på hemma: ”Det kan jag inte göra med The Bad Seeds”, sa han till Pennyblackmusic 2007: ” Det är alldeles för mycket av mig själv i Bad Seeds för att jag ska vilja lyssna på det.”

Nick Cave började komponera låtar på gitarr strax efter att han hade kommit hem från The Bad Seeds turné 2005. Eftersom han sällan spelade gitarr i vanliga fall fick materialet en råare ton än vad som var typiskt för Bad Seeds vid tidpunkten. Cave samlade snart Martyn Casey (bas), Jim Sclavunos (trummor) och Warren Ellis (allt möjligt) för att jobba vidare på materialet. Först kallade de sig Mini Seeds, för att efter ett tag anta namnet Grinderman (vilket även tangerade en av låttitlarna på debutskivan). För Nick Cave och de andra var Grinderman en frizon från The Bad Seeds kreativa ok. Det självbetitlade debutalbumet spelades in på bara fyra dagar, och då hann de ändå med att spela in en hel del extramaterial.

Bästa spår: 02. No Pussy Blues

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

Nick Cave & The Bad Seeds – The Boatman’s Call (1997)

Nick Caves tionde album är hans bästa. De stillsamma och sorgliga låtarna på The Boatman’s Call är alla uppbyggda kring Caves pianospel, och utgjorde ett soundmässigt sidosteg från The Bad Seeds normalt ganska brötiga rock. Cave sjunger uppgivet om sina misslyckade kärleksaffärer och ger sig även i kast med en del andliga funderingar. Flera av låtarna handlar om PJ Harvey, som han hade ett kort förhållande med runt 90-talets mitt. Andra handlar om hans första hustru Viviane Carneiro, som han skiljde sig ifrån 1996. Albumet är väldigt personligt för Cave. Faktiskt så personligt att han med några års distans till det hela finner det en smula pinsamt, något han medgav i en intervju med The Guardian 2008: ”Jag ångrar inte att jag gjorde det”, sade han: ”men visst är det lite genant. När man inte längre känner som man gjorde när man gjorde låtarna kan man ibland bara tänka… Men för i helvete…. Ge dig!”

Bästa spår: 01. Into My Arms

Nick Cave And The Bad Seeds – Murder Ballads (1996)

Med anledning av senaste nytt i Palme-utredningen måste vi göra ett kort uppehåll i ”överskattade album”-följetongen. Krister Petersson menar alltså att han har löst mordet nu? Efter 34 år. Med den bedriften placerar han sig ungefär i samma kategori av mästerdetektiver som Poirot och Ture Sventon. Det måste vara bekvämt att gärningsmannen har hunnit trilla av pinn så att han slipper föra detta i bevis i någon jobbig rättsprocess. Bara för Petersson att fira med en temla och rida iväg in i solnedgången nu.

Nick Cave and The Bad Seeds fina Murder Ballads blir väl en utmärkt ljudinramning till det här inlägget? Det är Caves nionde album och består uteslutande av låtar om mord, mördare och döden. Några av dem är traditionella visor som Cave gör i sin egen speciella tappning. Andra är egenkomponerade alster som stundtals målar upp morbida bilder av olika sätt att ta livet av människor. Det är stämningsmättat och mörkt, men även lekfullt på sina ställen. Och framför allt är det väldigt bra.

Skivan innehåller jättehitten ”Where The Wild Roses Grow”, som var en oväntat duett med Kylie Minogue. Mycket tack vare den nominerades Nick Cave för MTV-priset ”Best male artist of the year 1996”. På Caves egen begäran fick dock denna nominering dras tillbaka. Han förklarade senare att han hade insisterat på detta eftersom han insåg att ”folk skulle gå och köpa Murder Ballads, lyssna på det och undra ‘varför i helvete har jag köpt det här?'”

Bästa spår: 06. The Curse Of Millhaven