Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory (1990)

1990 var Neil Young plötsligt relevant igen, efter att ha betraktats som en föredetting under gott och väl ett decennium. Alternativrocken låg och bubblade i hörnen, och snart skulle Nirvana vända upp och ner på allting med grunge-milstolpen Nevermind. När Ragged Glory släpptes var alternativrocken fortfarande en undergroundrörelse, men många av dess förgrundsfigurer höll Neil Young och hans skitiga rock varmt om hjärtat. Senare skulle Neil Young komma att få epitetet ”grungens gudfader”, och ge sig ut på turné tillsammans med Pearl Jam. Han skulle även få en av sina låttexter citerade i Nirvana-frontmannen Kurt Cobains självmordsbrev.

Som av ett ödets nyck sammanföll Neil Youngs återupplivade popularitet med att han själv åter toppade formen kreativt. Redan på 1989 års Freedom hade man sett spår av den Neil Young som på 60- och 70-talet hade radat upp mästerverk. Till Ragged Glory hade låtskriveriet blivit än starkare, och låg nu även på en konsekvent högre lägstanivå. Med kompbandet Crazy Horse garagerockiga uppbackning ingjuts dessutom en kraft och energi i låtarna som gör dem svåra att värja sig emot.

Ragged Glory spelades in i april månad 1990 hemma på Neil Youngs ranch i Kalifornien. Albumet är i princip en enda lång ihopklistrad liveupptagning. Neil Young & Crazy Horse jammade materialet rakt upp och ner två gånger per dag under några veckor, och valde sedan helt enkelt ut de bästa tagningarna av varje låt. Såväl öppningsspåret ”Country Home” som ”White Line” är faktiskt gamla (outgivna) låtar som Young hade i repertoaren redan på 70-talet, men det var först i Crazy Horse skitiga tappning som de fann sitt rätta element.

Bästa spår: 07. Mansion On The Hill

Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Neil Young & Crazy Horse – Zuma (1975)

Lou Reed sa en gång att gitarrarbetet på ”Danger Bird” var det bästa som han någonsin hade hört. Om den saken kan man förstås tycka olika, men att hävda att Zuma är fullspäckat med lidelsefullt gitarrarbete i största allmänhet torde väl vara ett ganska okontroversiellt ställningstagande? Lyssna bara på ”Cortez The Killer”: Sju och en halv minuts frosseri i skönt taggiga gitarrsolon varvat med Neil Youngs medkännande för ursprungsbefolkningen i Sydamerika under conquistadorernas hänsynslösa korståg. I Spanien förbjöds låten under Franco-regimen. Den ansågs inte framställa de spanjorska erövringarna riktigt i det glamorösa ljus som Franco gärna ville placera dem i. Av denna anledning släpptes Zuma senare i Spanien än i resten av världen, och ”Cortez The Killer” fick byta namn till det mer neutrala ”Cortez” på skivans konvolut.

Zuma var Neil Youngs tredje platta tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det första som spelades in med gitarristen Frank Sampedro i line-upen. Han rekryterades som ersättare för Danny Whitten, som tragiskt hade dött i en överdos några år tidigare. Inte heller Frank Sampedro var någon renlevnadsmänniska. Han missbrukade både heroin och en massa annat. För Young var det jobbigt att hantera. Han hade sett drogmissbrukets baksidor allt för många gånger på allt för kort tid och ville egentligen inte ha med det att göra. Men Sampedro kom att bli ett fast och mycket uppskattat inslag i Crazy Horse. Han tillförde ett råare och smutsigare element till bandets redan sedan innan råa och smutsiga sound.

Bästa spår: 08. Cortez The Killer

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

Neil Young – Comes A Time (1978)

Jag gillar Comes A Time främst för den fina tolkningen av Ian Tysons klassiker ”Four Strong Winds”, och för Youngs egenkomponerade ”Human Highway” (som han egentligen hade skrivit flera år tidigare för ett slopat Crosby, Stills, Nash & Young-album). I övrigt lider Neil Youngs nionde studioalbum av en lite för sockrig produktion för min smak. Det tyckte nog Young också, när allt kom till kritan. När han först lämnade in Comes A Time till Reprise Records var det bara sång och akustisk gitarr på alla låtarna. Skivbolagshöjdarna lyckades intala honom att en rytmsektion nog skulle stärka materialet, vilket de nog ändå ska ha en eloge för: Det är nämligen inte många som har lyckats övertala den tjurskallige Young att kompromissa i sitt skapande. Neil Young blev heller inte särskilt nöjd med resultatet, även om det kanske mer handlade om missnöje med slutmixen snarare än om arrangemangen i sig. Sånt skojar man inte om, tyckte Young, och gav sig ut och köpte 200 000 exemplar av albumet till sig själv när det släpptes bara för att hålla det undan ifrån marknaden. De 200 000 vinylplattorna kom till användning som takbeklädnad på en av hans ladugårdsbyggnader.

Bästa spår: 10. Four Strong Winds

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Neil Young & Crazy Horse – Rust Never Sleeps (1979)

Jag är sugen på att ge Rust Never Sleeps fem stjärnor bara på basis av dess första halva. För bortsett från ”Ride My Llama” är den fullkomligt magisk. Fler av låtarna hör till de starkaste som Young har att tillgå i sin repertoar. Det är inte många artister som ens under en livstid lyckas skriva låtat som ”Thrasher”, ”Powderfinger”, ”Pocahontas” eller ”My, My, Hey, Hey”. Andra halvan av Rust Never Sleeps drar dock ner helhetintrycket. ”Welfare Mothers” och ”Sedan Delivery” känns som ganska slarviga inslag. Å andra sidan är det ju just den här slarviga ”det blir vad det blir”-approachen som är så skön med Neil Young.

Merparten av Rust Never Sleeps spelades in live under Neil Youngs USA-turné 1978. Young var inspirerad av den punkrock-rörelse som startat i Storbritannien något år tidigare och som nu svepte över världen. Man märker det både i soundet på plattans senare hälft, och i texten till ”My My Hey, Hey”, där Young faktiskt nämner Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten vid namn. Den mest kända textraden ur låten är dock den ödesmättade rad som Nirvanas sångare Kurt Cobain femton år senare skulle komma att citera i sitt självmordsbrev: ”It’s Better to burn out than to fade away”. Rust Never Sleeps rundas av med en elektrifierad version av samma låt, vilken Young skapade tillsammans med art-punkbandet DEVO efter en konsert i San Fransisco.

Fjärdespåret ”Powderfinger” blev nästan en Lynyrd Skynyrd-låt. Efter att den hamnat på hyllan med Youngs outgivna album Chrome Dreams 1975 erbjöd Young Lynyrd Skynyrd att spela in den i stället. Skynyrds frontman Ronnie Van Zant var faktiskt såld på idén att ta med den på bandets nästa platta, men när han dog i en flygkrasch 1977 slopades planerna.

Bästa spår: 06. Powderfinger