Neil Young & Crazy Horse – Zuma (1975)

Lou Reed sa en gång att gitarrarbetet på ”Danger Bird” var det bästa som han någonsin hade hört. Om den saken kan man förstås tycka olika, men att hävda att Zuma är fullspäckat med lidelsefullt gitarrarbete i största allmänhet torde väl vara ett ganska okontroversiellt ställningstagande? Lyssna bara på ”Cortez The Killer”: Sju och en halv minuts frosseri i skönt taggiga gitarrsolon varvat med Neil Youngs medkännande för ursprungsbefolkningen i Sydamerika under conquistadorernas hänsynslösa korståg. I Spanien förbjöds låten under Franco-regimen. Den ansågs inte framställa de spanjorska erövringarna riktigt i det glamorösa ljus som Franco gärna ville placera dem i. Av denna anledning släpptes Zuma senare i Spanien än i resten av världen, och ”Cortez The Killer” fick byta namn till det mer neutrala ”Cortez” på skivans konvolut.

Zuma var Neil Youngs tredje platta tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det första som spelades in med gitarristen Frank Sampedro i line-upen. Han rekryterades som ersättare för Danny Whitten, som tragiskt hade dött i en överdos några år tidigare. Inte heller Frank Sampedro var någon renlevnadsmänniska. Han missbrukade både heroin och en massa annat. För Young var det jobbigt att hantera. Han hade sett drogmissbrukets baksidor allt för många gånger på allt för kort tid och ville egentligen inte ha med det att göra. Men Sampedro kom att bli ett fast och mycket uppskattat inslag i Crazy Horse. Han tillförde ett råare och smutsigare element till bandets redan sedan innan råa och smutsiga sound.

Bästa spår: 08. Cortez The Killer

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

Neil Young – Comes A Time (1978)

Jag gillar Comes A Time främst för den fina tolkningen av Ian Tysons klassiker ”Four Strong Winds”, och för Youngs egenkomponerade ”Human Highway” (som han egentligen hade skrivit flera år tidigare för ett slopat Crosby, Stills, Nash & Young-album). I övrigt lider Neil Youngs nionde studioalbum av en lite för sockrig produktion för min smak. Det tyckte nog Young också, när allt kom till kritan. När han först lämnade in Comes A Time till Reprise Records var det bara sång och akustisk gitarr på alla låtarna. Skivbolagshöjdarna lyckades intala honom att en rytmsektion nog skulle stärka materialet, vilket de nog ändå ska ha en eloge för: Det är nämligen inte många som har lyckats övertala den tjurskallige Young att kompromissa i sitt skapande. Neil Young blev heller inte särskilt nöjd med resultatet, även om det kanske mer handlade om missnöje med slutmixen snarare än om arrangemangen i sig. Sånt skojar man inte om, tyckte Young, och gav sig ut och köpte 200 000 exemplar av albumet till sig själv när det släpptes bara för att hålla det undan ifrån marknaden. De 200 000 vinylplattorna kom till användning som takbeklädnad på en av hans ladugårdsbyggnader.

Bästa spår: 10. Four Strong Winds

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Neil Young & Crazy Horse – Rust Never Sleeps (1979)

Jag är sugen på att ge Rust Never Sleeps fem stjärnor bara på basis av dess första halva. För bortsett från ”Ride My Llama” är den fullkomligt magisk. Fler av låtarna hör till de starkaste som Young har att tillgå i sin repertoar. Det är inte många artister som ens under en livstid lyckas skriva låtat som ”Thrasher”, ”Powderfinger”, ”Pocahontas” eller ”My, My, Hey, Hey”. Andra halvan av Rust Never Sleeps drar dock ner helhetintrycket. ”Welfare Mothers” och ”Sedan Delivery” känns som ganska slarviga inslag. Å andra sidan är det ju just den här slarviga ”det blir vad det blir”-approachen som är så skön med Neil Young.

Merparten av Rust Never Sleeps spelades in live under Neil Youngs USA-turné 1978. Young var inspirerad av den punkrock-rörelse som startat i Storbritannien något år tidigare och som nu svepte över världen. Man märker det både i soundet på plattans senare hälft, och i texten till ”My My Hey, Hey”, där Young faktiskt nämner Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten vid namn. Den mest kända textraden ur låten är dock den ödesmättade rad som Nirvanas sångare Kurt Cobain femton år senare skulle komma att citera i sitt självmordsbrev: ”It’s Better to burn out than to fade away”. Rust Never Sleeps rundas av med en elektrifierad version av samma låt, vilken Young skapade tillsammans med art-punkbandet DEVO efter en konsert i San Fransisco.

Fjärdespåret ”Powderfinger” blev nästan en Lynyrd Skynyrd-låt. Efter att den hamnat på hyllan med Youngs outgivna album Chrome Dreams 1975 erbjöd Young Lynyrd Skynyrd att spela in den i stället. Skynyrds frontman Ronnie Van Zant var faktiskt såld på idén att ta med den på bandets nästa platta, men när han dog i en flygkrasch 1977 slopades planerna.

Bästa spår: 06. Powderfinger

Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Neil Young – Freedom (1989)

Bejublade Freedom anses vara Neil Youngs stora comeback-album. Det ska då ses i ljuset av en serie förskräckligt dåliga album som Young släppte under 80-talet. …För något mästerverk är Freedom verkligen inte, även om det innehåller några riktigt fina toppar. Här hittar man t.ex. en av Youngs mest kända kompositioner: Käftsmällen ”Rockin’ In The Free World” målar upp en kall och mörk bild av Ronald Reagans Amerika. Precis som Springsteens ”Born In The U.S.A” har låten kommit att bli kraftigt missförstådd och använts av politiska krafter som den kanske inte var riktigt avsedd för. Donald Trump var den senaste i raden republikanska företrädare att använda låten i sin valkampanj för några år sedan.

Freedom är ett ganska spretigt album, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. Albumet består nämligen av material hämtat från flera olika faser i Youngs långa karriär. Vackra ”Too Far Gone” var t.ex. en låt som hade varit med ända sedan hans akustiska folk-dagar i början av 70-talet. ”Crime In The City” och ”Someday” å andra sidan kom från hans mer sentida blues-period med The Bluenotes. De många olika stilarna gör att man lätt kan få känslan av att det saknas en röd tråd på Freedom, och det är heller ingen slump. Det Neil Young ville göra med Freedom var att skapa en skiva som bara var honom själv och hans känslor. Han var inte intresserad av något noga utstuderat eller konstlat den här gången.

Bästa spår: 01. Rockin’ In The Free World (även om den tunga distade gitarren vid 4.41-strecket i ”Eldorado” är albumets skönaste ögonblick)

Neil Young & Crazy Horse – Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Efter genombrottet med Buffalo Springfield ville Neil Young prova vingarna på egen hand. Hans första soloalbum, som var självbetitlat, hade sina ljusglimtar men var på det stora hela ganska anonymt. Det var först på uppföljaren; Everybody Knows This Is Nowhere, vilken Young släppte bara ett halvår efter debutplattan, som saker och ting började hända på riktigt.

Neil Young rekryterade musikerna till sitt kompband från ett annat ganska okänt band som hette The Rockets. Danny Whitten (gitarr), Billy Talbot (bas) och Ralph Molina (trummor) antog namnet Crazy Horse (efter den berömda sioux-hövdingen) inför inspelningarna av Everybody Knows This Is Nowhere. Albumet spelades därefter in på bara två veckor. Det är ett stundtals hypnotiskt gitarrmangel som vi utsätts för, med Youngs och Whittens taggiga dist-gitarrer fumligt duellerande med varandra i vad som ibland känns som en evighet men som man ändå inte vill ska ta slut. Det låter smutsigt, spontant och inspirerat. Precis som rock n’ roll ska göra helt enkelt. Neil Young lär ha skrivit tre av plattans bästa låtar (”Cinnamon Girl”, ”Cowgirl In The Sand” och ”Down By The River”) på en och samma dag medan han hade 39 graders feber. Titelspåret handlar om Youngs känslor av uppgivenhet på tanken att någon gång lyckas i Los Angeles tuffa musikscen. ”I think I’d like to go back home and take it easy”, sjunger han med eftertryck i rösten. Det var tur att han inte gjorde det.

Bästa spår: 07. Cowgirl In The Sand