Metallica – Master Of Puppets (1986)

Nu har jag lika plötsligt som oväntat snöat in på Metallica här. Klassikern Master Of Puppets har stått på under hela dagen som en peppande ljudmatta till mitt förrådsbygge i trädgården.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade järnkoll på Metallicas katalog…. Men precis som att vetenskapliga rön bygger på att dra generella slutsatser baserat på ett stickprov av ett mindre representativt urval tänker jag att det räcker med att ha lyssnat på sex av tolv Metallica-plattor för att tämligen säkert kunna dra slutsatsen att Master Of Puppets är Metallicas överlägset bästa album.

…Det är i och för sig heller ingen särskilt kontroversiell åsikt… Master Of Puppets är inte bara en favorit bland många fans. Det är även ett album som ofta omnämns bland de främsta ifrån 80-talet. På Master Of Puppets får man njuta av det Metallica som var innan de gick och blev en parodi på sig själva. Här känns inte riffen och gitarrsolona ansträngda eller tillgjorda. De är bara feta och grymma. Och James Hetfields röst är faktiskt riktigt uthärdlig.

Av mig får Metallica bonuspoäng för de snygga nickningarna till David Bowie. Riffet till Bowies ”Andy Warhol” kan höras under en passage i (låten) ”Master Of Puppets”, och låttiteln ”Leper Messiah” är inspirerad av texten till Bowies ”Ziggy Stardust”.

Master Of Puppets blev basisten Cliff Burtons sista album. Hans favoritlåt på plattan var titelspåret. Den 27:e september 1986 omkom Burton när Metallicas turnébuss sladdade av vägen ett par mil norr om Ljungby. Vid tidpunkten för olyckan låg han och sov. Kvällen innan hade han bytt sovkoj med gitarristen Kirk Hammett efter att ha dragit kort om vem som skulle sova var.

Bästa spår: 02. Master Of Puppets

Metallica – Load (1996)

1996 fick de mer ortodoxt lagda Metallica-fansen sig en smärre chock. Efter några års frånvaro återvände bandet till rampljuset, fast denna gång i kortklippta frisyrer och designerkläder(!). Men inte nog med det… Musiken på nya plattan Load skiljde sig dessutom ganska markant ifrån den trash metal som de ha de slagit igenom med under 80-talet. Nu flirtade Metallica plötsligt med blues och alternativrock i stället. Experimentet föll självklart inte alla i smaken, men några starka spår finns onekligen att hämta på Metallicas sjätte skiva. Och även om bandets sound hade uppdaterats så hade materialet i sig skapats på samma sätt som materialet på de tidigare skivorna: Som råa demoinspelningar av Hetfield och Ulrich i Lars Ulrichs källare.

Loads stora minus är väl att det är (mycket) onödigt långt. Skivan är rent av så lång att den maxade vad cd-formatet mäktade med, något som det inledningsvis också skröts med i marknadsföringssyfte. Den första tryckningen skivor som skickades till butikerna märktes med en sticker på framsidan på vilken det stod ”78:59”, vilket var albumets totala speltid.

Load tjänade som min introduktion till Metallica. Jag var väl aldrig direkt något superfan, men gillade flera av låtarna på skivan.

Bästa spår: 05. King Nothing

Lou Reed & Metallica – Lulu (2011)

Den moderna musikhistorien mest otippade samarbete måste vara denna oheliga allians mellan Metallica och Lou Reed kring två 1800-talspjäser av Frank Wedekind. Metallica och Reed hade sprungit på varandra på en Rock and Roll Hall Of Fame-konsert och fattat tycke för varandra. Lou Reed hade redan då länge gått och letat efter en lämplig samarbetspartner till detta märkliga projekt, som han redan hade komponerat ihop en bunt låtar för. Metallicas heavy metal var en perfekt match, tyckte Reed. Lulu blev så gott som universellt sågat när det kom. Det lyckades med konststycket att få stämpeln som både Metallicas och Lou Reeds sämsta album i deras respektive kataloger. Lou Reed själv var dock mycket tillfreds med albumet, och det fanns också de som ryckte ut till plattans försvar. David Bowie förbryllade många med att hävda att Lulu var Lou Reeds bästa verk, men att det bara var långt före sin tid. Huruvida han var sarkastisk eller inte förtäljer inte historien.

Jag tycker inte att skivan är hopplöst bedrövlig som många menar. Lou Reeds coola röst orerandes poesi över tunga metal-riff har ändå något visst. Men projektet hade definitivt behövt någon utomstående konstärlig ledare med auktoritet som hade kunnat gå in och hejda dessa herrar när det hela blev för självupptaget. Exempelvis hade det inte skadat att skära någon minut eller två i nitton minuter långa ”Junior Dad”.

Bästa spår: 02. The View

Metallica – Black Album (1991)

Det fick bli Metallicas Black Album på springturen idag. Det är förstås inte särskilt creddigt, men funkar fint att träna till. Med heavy metal som ljudmatta till träningen känns det alltid som att man tränar bra mycket hårdare än vad man egentligen gör. Annars har jag aldrig varit någon större Metallica-fantast. T.o.m. på högstadiet lyssnade jag mest på dem som ett alibi. I bonnhålan som jag kommer ifrån riskerade man ett kok stryk om det framkom att man gillade musik som inte var misogyn eller homofobisk, eller både och. Metallica var tillräckligt macho för att passera toleranskorridoren.

Black Album var Metallicas första platta att produceras av fantomproducenten Bob Rock. Med Black Album tog Metallica ett steg ifrån den thrash metal som de ditintills hade sysslat med, och med hitsinglar som ”Enter Sandman” och ”Nothing Else Matters” innebar skivan bandets stora kommersiella genombrott. Av denna anledning skyrs förstås Black Album som pesten av hardcorefansen. Men har man lite överseende med James Hetfields brunstläten, det taggiga gitarrsoundet och att ”Enter Sandman” har den kanske fånigaste texten i heavy metal-historien (Iron Maidens töntiga Drakar & Demoner-lyrik inkluderad) får man ändå erkänna att Black Album består i en samling rätt goa låtar.

Metallica hade grava samarbetssvårigheter med Bob Rock. Med bakgrund som ett underground-band som till stor de producerat sina skivor själva var de inte vana vid att bli domderade runt av en big shot-producent som Rock. James Hetfield uppskattade heller inte att Rock hade mage att klaga på kvaliteten i hans texter. Det dröjde inte länge innan Rock kom att tilldela Hetfield öknamnet ”Dr. No”, eftersom frontsångaren sågade hans idéer redan innan han hunnit artikulera dem färdigt. Mot slutet av inspelningssessionerna var parterna rörande överens om att aldrig mer jobba tillsammans igen. Ändå kom de faktiskt att samarbeta över ytterligare tre album. Men det är en annan historia.

Bästa spår: 02. Sad But True

Metallica – St. Anger (2003)

Jag har aldrig haft mycket till övers för den sortens testosteronstinn muskelrock som Metallica vanligtvis ägnar sig åt. St. Anger föll inte i god jord hos kärnfanbasen. De tyckte att James Hetfield mest gnällde och så fanns det ju inga gitarrsolon heller. Själv tycker jag att detta tillhör det mest intressanta som Metallica har gjort. Det finns liksom någonting som slår an en nerv här; någonting ärligt och bräckligt. Det handlar inte bara om att spela gitarr jättefort och bröla om hur tuff man är. Om man bara kan ha överseende med en del pinsamt fåniga textrader (som ”shoot me again I ain’t dead yet”) är det faktiskt riktigt stark rock som Metallica bjuder på här.

St. Anger skapades under en jobbig period i Metallicas historia. Sångaren James Hetfield drack vid den här tiden som en fisk och var tvungen att skrivas in på rehab halvvägs in i inspelningarna. Han kom att bli borta i över ett halvår. Stämningen mellan bandmedlemmarna var samtidigt allt annan än hjärtlig. I dokumentärfilmen ”Some Kind Of Monster” som följer hela processen med St. Anger kan man se hur bandmedlemmarna gapar och skriker på varandra om vartannat. Det hela gick så långt att de blev tvungna att kalla in en terapeut för att bringa lite lugn och ordning i leden.

St. Anger fick ett mixat mottagande av kritikerna, och så gott som unison avsky från fansen. Metallica har aldrig gjort någonting liknande igen. Redan på efterföljande Death Magnetic såg de till att återvända till sina rötter. Death Magnetic låter som en parodi på deras 80-talsalbum ungefär, vilket i alla fall gjorde fansen nöjda. Och någonstans är det väl ändå sympatiskt med ett band som inte anser sig för fina för att ge fansen vad de faktiskt vill ha? Vid det laget handlade det ju liksom knappast om att Metallica behövde mer pengar.

Bästa spår: 04. Some Kind Of Monster