The Rolling Stones – December’s Children (And Everybody’s) (1965)

Någonstans här började Rolling Stones bli intressanta på allvar. Visst hade de vid det här laget redan haft en tidlös hit med ”Satisfaction”, men den överväldigande majoriteten av bandets material var fortfarande coverinspelningar på blues-låtar som de gillade. December’s Children är den sista av Stones tidiga skivor som till stor del utgörs av covers. Skivan släpptes bara i USA. De flesta låtarna var överblivna alster ifrån Out Of Our Heads-plattan, och andra var låtar som tidigare hade släppts i Storbritannien men ännu inte i USA.

”As Tears Go By” var en av de allra första låtarna som Mick Jagger och Keith Richards skrev tillsammans. Låten skrev de mer eller mindre på order av deras manager Andrew Loog Oldham. Han låste in dem båda i sitt kök och förklarade att han inte tänkte släppa ut dem igen förrän de hade skrivit en låt. Han specificerade t.o.m. typen av låt: ”Jag vill ha en låt med tegelmur runt omkring, stora fönster och inget sex”. Vad Oldham nu än menade med det så var det ”As Tears Go By” som Jaggers och Richards senare kom ut med. Både Jaggers och Richards tyckte att låten var skräp, men Oldham var övertygad om att ”As Tears Go By” var en klockren hit – och rätt fick han. Faktiskt två gånger. Innan Rolling Stones spelade in låten spelade nämligen Marianne Faithfull in en version som blev populär på båda sidor Atlanten.

Bästa spår: 09. As Tears Go By

The Rolling Stones – Aftermath (1966)

”Just like a new born Baby it just happens every day”, sjunger Mick Jagger släpigt i ”Paint It Black”; öppningsspåret på Stones sjätte platta Aftermath…Och visst, Mick. Så är det ju. Det föds nya barn över hela världen precis hela tiden. Men för de närmast berörda är det ju ändå en bra häftig känsla när det händer. Och det är väl just i det som textradens briljans ligger: Paradoxen i att någonting kan te sig nästan mirakulöst i det lilla perspektivet men i det stora perspektivet faktiskt bara är vardagsmat.

Fr.o.m. igår kväll är vi tvåbarnsföräldrar. Det känns bra. Den där smärre livskrisen som man genomled när man fick sitt första barn är överspelad. Man känner sig trygg i att livet faktiskt kommer att vara kul även fortsättningsvis, kanske t.o.m. roligare. Den här gången är man bara glad och förväntansfull. Nu ska vi bara komma på ett passande namn för den lilla flickan också.

Med Aftermath blev Rolling Stones på riktigt ett band att räkna med. Det var det första albumet till vilket Jagger och Richards själva skrev alla låtarna. …Eller hur det nu egentligen var med den saken. Det har knorrats en del, bl.a. ifrån bandets förre basist Bill Wymans håll, kring den biten. Han menar att även resterande bandmedlemmar var delaktiga i låtskrivandet i allra högsta grad, men att de aldrig fick någon cred för det. Oavsett viket skiljde sig Aftermath åt från tidigare Stones-releaser i det att det inte innehöll några covers.

Aftermath försenades en del på grund av bråk kring vad den skulle kallas. Rolling Stones manager och producent Andrew Loog Oldham ville först att den skulle heta Could You Walk On The Water?, något som skivbolaget vägrade i rädsla att titeln skulle provocera konservativt kristna i USA. I avsaknad på bättre alternativ fick den i slutändan heta Aftermath, vilket egentligen ingen var särskilt nöjd med. Albumet var till en början tänkt att utgöra soundtrack till filmen ”Back, Behind And In Front”, i vilken bandmedlemmarna även skulle spela huvudrollerna. Idén skrotades efter att Jagger hade träffat regissören Nicholas Ray och skarpt ogillat honom, och filmen blev aldrig av. Aftermath släpptes i en brittisk version och en amerikansk version. Skillnaden versionerna emellan var i princip att amerikanerna gick miste om ”Mother’s Little Helper” och britterna gick miste om ”Paint It Black”.

Bästa spår: 01. Paint It Black

The Rolling Stones – Tattoo You (1981)

Tattoo You är lite Rolling Stones motsvarighet till de där resterna från julbordet som man äter i mellandagarna. De smaskigaste inslagen, som köttbullarna och skinkan, är slut. Men man kan fortfarande avnjuta t.ex. prinskorven och laxen, och det är ju inte fy skam det heller. Tattoo You betraktas ofta som en sista stark kreativ bredsida från Stones innan de för alltid försvann in i mediokritetens träskmarker. Den historiebeskrivningen skall man dock ta med en ordentlig nypa salt. Bandet gjorde det nämligen ganska lätt för sig till detta, sitt sextonde album. Samtliga låtar var i själva verket outgiven skåpmat från tidigare inspelningssessioner under 70-talet. Det enda de egentligen gjorde var att addera någon gitarr här och något sångspår där. Anledningen att det ändå blev ganska bra i slutändan är väl helt enkelt att låtarna stammar ifrån en tid då Rolling Stones fortfarande var ett av planetens bästa rockband.

Tattoo You kom till av ganska cyniska skäl. Rolling Stones hade en världsturné inbokad och ville av marknadsföringsskäl ha en ny platta med sig i bagaget att turnera på. Eftersom de hade ganska tight om tid såg de helt enkelt ingen annan utväg än att använda redan inspelat material. Av skivans elva spår kommer två låtar ifrån inspelningarna av Goats Heads Soup 1973 och två ifrån 1976 års Black And Blue. Från Some Girls-tiden 1978 kommer tre låtar, inklusive jättehiten ”Start Me Up” (vilken obegripligt nog lämnats åt sidan tidigare). De återstående fyra låtarna var överblivna ifrån Emotional Rescue som hade släppts året innan.

För Tattoo You fick Rolling Stones tummen upp av både kritiker och skivköpare. Albumet är både det femte i raden och sista i bandets katalog att klättra till förstaplatsen på Billboardlistan i USA. Bandet har sedan dess heller inte haft någon singel som har varit mer framgångsrik än ”Start Me Up”. Tattoo You är alltså i flera avseenden slutet på en era för detta stolta brittiska rockband.

Bästa spår: 01. Start Me Up

The Rolling Stones – Goats Head Soup (1973)

Härom dagen släppte Rolling Stones den nya singeln ”Criss Cross”, som är en gammal outgiven outtake ifrån inspelningarna av Goats Head Soup. Bandet passade samtidigt på att annonsera en nyutgåva av skivan i fråga. Goats Head Soup – Deluxe Edition kommer att släppas den 4:e september i år och innehålla en remastrad version av det befintliga albumet samt ytterligare ett antal bonusspår, utöver redan släppta ”Criss Cross”.

Själv har jag aldrig riktigt förstått vitsen med att fördjupa mig i en massa extramaterial från redan släppta album. Visst kan det vara lite kul att få en inblick i hur skapandeprocessen har gått till, men oftast inser man bara att det finns det en anledning till att outgivna låtar och versioner av låtar inte släpptes från första början kan jag tycka.

Goats Head Soup var den första plattan att följa Stones gyllene period 1968-72, då de släppte sina fyra bästa album på raken. På Goats Head Soup finns fortfarande magiska inslag (”Angie” inte minst), men i jämförelse med bandets tidigare alster känns merparten av materialet tämligen ljummet. Lite cyniskt kan man säga att Goats Head Soup var början på ett allt mer urvattnat Rolling Stones. Keith Richards och Mick Jagger hade helt enkelt gått och blivit mänskliga.

Goats Head Soup spelades till stora delar in på Jamaica. Albumets titel anspelar på den soppa på gethuvud som anses vara något av en delikatess på ön. Stones spelade in bra många fler låtar än vad som kunde rymmas på plattan. Ändå hade ett antal av de låtar som slutligen kom med redan några år på nacken när plattan släpptes. ”100 Years Ago” hade t.ex. Jaggers skrivit någon gång runt 1970. Även ”Hide Your Love” och ”Silver Train” hade varit med åtminstone sedan 1970.

Bästa spår: 05. Angie

The Rolling Stones – Let It Bleed (1969)

Man skulle kunna tro att det var Mick Jagger eller Keith Richards som grundade The Rolling Stones, men det var det faktiskt inte. Den som grundade och var den drivande kraften i bandet under de tidiga åren var gitarristen Brian Jones. Lagom till inspelningssessionerna för Stones åttonde album hade han dock gjort sig omöjlig. Varken Mick Jagger eller Keith Richards var själva direkt några renlevnadsmänniskor, men Brian Jones knarkande var för mycket till och med med Rolling Stones-mått mätt. Hans humörsvängningar hade dessutom kommit att bli allt häftigare och det blev allt längre mellan gångerna som han dök upp i studion över huvud taget. Det som blev droppen var när han p.g.a. tidigare drogförseelser vägrades arbetstillstånd i USA, vilket innebar att han inte skulle kunna följa med på Rolling Stones Let It Bleed-turné. Ställda inför det faktumet beslutade de övriga bandmedlemmarna att ge honom sparken.

Let It Bleed innebar början på en gyllene era för The Rolling Stones, som under loppet av tre år skulle komma att på raken ge ut sina tre starkaste album. Let It Bleed satte också tonen för hur nästa decennium skulle komma att låta. Albumet representerar ett brutalt uppvaknande från 60-talets oskuldsfulla flower-power-kultur med dess drömmar om fred och samexistens till den råa och grymma verkligheten. Det är ett mörkt album; Let It Bleed. Från det febriga öppningsspåret där Vietnamkrigets grymheter ligger som ett åskmoln över ljudlandskapet till manisk heroinabstinens i ”Monkey Man”. Allt konkluderas i det sombra avslutningsspåret; ”man kan inte alltid få det som man vill ha”.

Brian Jones var fortfarande officiellt medlem i Rolling Stones under större delen av inspelningarna. Han medverkade dock knappt på skivan. En knapp månad efter det att han sparkats från bandet hittades han död på botten av sin swimming-pool. Obduktionen visade att de inre organen var svårt skadade av långvarigt alkohol- och drogmissbruk. Jones blev bara 27 år gammal.

Bästa spår: 01. Gimme Shelter