Johnny Cash – American Recordings (1994)

Ett tag blev allt som producenten Rick Rubin rörde vid till guld. Det framgångsrecept som han använde sig av var egentligen ganska enkelt: Han gjorde ingenting. Rubin tryckte bara på REC-knappen och lät sedan artisterna hållas bäst de ville i studion. Studiotrixande var aldrig hans grej.

Mot slutet av 80-talet hade Rick Rubin gjort sig ett namn som en skicklig producent av hiphop och metal. Att han 1993 skulle söka upp och påbörja ett samarbete med countryveteranen Johnny Cash var det nog ingen som hade kunnat gissa. Vid tidpunkten hade Cash länge betraktats som en föredetting med framtiden långt bakom sig. Rubin hade dock sett Cash uppträda på Bob Dylans firande av 30 år som artist året innan och blivit ordentligt imponerad. I Cash tyckte sig Rubin se en artist som hade mer att ge, och erbjöd honom ett kontrakt på sitt skivbolag American Recordings.

Johnny Cash var först tveksam till samarbetet. Den mer än dubbelt så gamla countryveteranen blängde misstänksamt på den 30-årige stjärnproducenten och frågade vad denne egentligen avsåg att göra med hans musik. Rubin svarade med en enkel motfråga:

”Vad vill du göra?”

Med det svaret var Cash övervunnen. De två kom sedermera att bli goda vänner och hann spela in flera skivor tillsammans innan Johnny Cash gick bort 2003.

American Recordings är Johnny Cashs första soloalbum helt utan backup-musikanter. I ambitionen att fånga Johnny Cash i en minimalistisk tappning spelades hela albumet in i vardagsrummen hemma hos Johnny Cash och Rick Rubin. Tilltaget är lika enkelt som det är genialt. Det är så här som Johnny Cash ska avnjutas. Hans livsnötta baritonröst ackompanjerad av en ensam akustisk gitarr är liksom allt som krävs. För Johnny Cash innebar American Recordings en pånyttfödelse av karriären, och för Rick Rubin innebar det genistatus. Jag gillar plattan, men tycker faktiskt att duons senare försök är ännu bättre. Skön lyssning är det, hur som helst.

Bästa spår: 11. Redemption

The Highwaymen – Highwayman (1985)

I början av 80-talet gick karriärerna på sparlåga för de åldrande herrarna Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings och Kris Kristofferson. Alla fyra upplevde de hur populariteten hade dalat kraftigt sedan glansdagarna på 60- och 70-talen. Johnny Cashs plattor floppade numera på löpande band och Kristofferson hade degraderats till att sjunga duetter med Miss Piggy i Mupparna.

Det såg dystert ut.

Då fick de plötsligt en idé. Kanske skulle de med gemensamma ansträngningar kunna vända den nedåtgående trenden? Med allvarsamma miner stövlade de tillsammans in i en studio i Nashville och spelar in en cover på Jimmy Webbs låt ”Highwayman”. Låten blev en country-hit och snart gav de sig i kast med att spela in ett helt album ihop.

Highwayman var inte en särskilt bra skiva, men det gjorde inte så mycket. Den namnkunniga laguppställningen i kombination med en stark förstasingel gjorde att det blev en succé ändå. I allt väsentligt låter det annars ungefär som vad det är: fyra country-föredettingar vilse i ett nytt ljudlandskap. 80-talets glättiga produktion klär helt enkelt inte countrymusiken särskilt väl. Och jag kan väl inte vara ensam om att tycka att det är svårt att ta den s.k. ”outlaw”-countryns texter om desperados och cowboys på något större allvar?

Bästa spår: 01. Highwayman

Johnny Cash – At San Quentin (1969)

Jag är egentligen inte mycket för live-album, men undantag måste man ju få göra. Johnny Cashs framträdande på San Quentin är ett stycke populärkulturell historia i sig självt. Framträdandet är lika ikoniskt som Beatles spelning på Apple-kontorets tak eller Queens spelning på Live Aid. En del skulle hävda att Cashs konsert på Folsom Prison som hölls innan denna är strået vassare, men det tycker inte jag. San Quentin innehåller starkare låtar över lag, och den lite kortare setlisten ger den mer energi. Framträdandena är i båda fallen helt klanderfria.

Konserten spelades in på San Quentin-fängelset i Kalifornien den 24:e februari 1969. Det släpptes i juni samma år, och blev då den andra installationen i en serie live-skivor från spelningar på fängelser, varav en faktiskt är inspelad på svenska Österåker-anstalten. Cash, som själv växte upp under mycket fattiga förhållanden, kände en samhörighet med fångarna. Han såg det som att det lika gärna kunde ha varit han själv som satt där på kåken, om det inte hade slumpat sig så väl för honom med musikkarriären. I motsats till vad myten säger hade Cash dock aldrig suttit i fängelse, även om han hade spenderat åtskilliga nätter i arresten för olika mindre förseelser.

At San Quentin inleds med medryckande ”Wanted Man”; en låt som Cash fick av Bob Dylan och hade lärt sig spela bara en vecka innan konserten. Dylan hade tänkt använda låten till Nashville Skyline, med det blev aldrig av. Om man är nyfiken på att höra mer av Dylans och Cashs samarbete från den här tiden kan man med fördel plocka upp Travelin’ Thru – den senaste releasen i Dylans bootlegserie – som släpptes för några månader sedan. Där bjuds man på hela inspelningssessionen som Dylan gjorde med Cash, från vilken bara ”Girl From The North Country” tidigare släppts officiellt.

Bästa spår: 06. San Quentin