John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

The Beatles – Revolver (1966)

Beatles sjunde album Revolver markerar startpunkten för bandets psykedeliska period, vilken skulle kulminera kreativt i det legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett år senare. Liverpool-bandet planerade till en början att spela in Revolver i USA, men prisförslaget som de fick för att hyra en studio i ”the Land of the free” var hutlöst: ”Det var uppenbart att de försökte blåsa oss bara för att vi var The Beatles”, menade Paul McCartney. Revolver kom i slutändan att spelas in EMI:s studio på Abbey Road i London, precis som alla andra Beatles-plattor.

Revolver är ett av de första experimentella popalbumen, och ett av de första albumen som på allvar tog till vara på de möjligheter som den (då) nya moderna studiotekniken erbjöd. Det hämmade antagligen inte Beatlarnas innovationslusta att de lagom till skapandet av Revolver hade fått smak för såväl marijuana som LSD. Revolver är fullproppat med effekter, överdubbningar och udda instrumentval. John Lennon påstod att det är den första skivan i pophistorien att använda baklängesinspelningar. Jag är osäker på huruvida han hade rätt, men tidigt ute var de onekligen.

Det var nära att Revolver kom att heta Abracadabra i stället. Beatlarna blev dock tvungna att slopa sitt förstaval när de insåg att ett annat band redan hade döpt en skiva till Abracadabra. De fick då ta sig en funderare till. Ringo Starr föreslog skämtsamt After Geography, efter Rolling Stones vid tidpunkten nyligen släppta Aftermath. I slutändan enades de kring Revolver, som anspelade både på vapnet och på den roterande rörelsen i en vinylspelare.

Revolver har hyllats till tusen genom åren. …Och visst förtjänar plattan sin plats i pophistorien för sin innovationsrikedom och inflytande, men ser man strikt till styrkan i låtmaterialet så överträffade Beatlarna denna låtsamling både tidigare och senare i karriären.

Bästa spår: 14. Tomorrow Never Knows

Mike Oldfield – Crises (1983)

När Mike Oldfields fantastiska ”Moonlight Shadow” släpptes som den andra singeln från Crises uppfattades den av många att handla om mordet på John Lennon. Egentligen är det dock inte mycket i låtens text som överensstämmer med de faktiska förhållandena vid mordtillfället. Dels sköts Lennon med fyra kulor och inte med sex som personen i låten, dels hände detta på ett helt annat klockslag än vad låten gör gällande och dessutom på en måndag i stället för en lördag. I en intervju 1995 tillfrågades Oldfield om låtens eventuella koppling till Lennons mord. Han medgav då att det kanske funnits en undermedvetet sådan i alla fall. Oldfield hade anlänt till New York samma kväll som mordet ägde rum, och bodde bara ett par kvarter bort från Dakota Building där Lennon sköts.

”Moonlight Shadow” är väl så nära en perfekt poplåt som man kan komma egentligen. Men förväntar man sig att resten av Crises ska bestå av dängor i samma kaliber blir man besviken. Oldfield såg sig som en konstnär i första hand, och gjorde poplåtarna mest för att hålla skivbolagssnubbarna tillräckligt nöjda för att han också skulle få syssla med den musik som han egentligen ville syssla med. Därav utgörs första halvan av Crises av långa instrumentala partier och den andra halvan av mer poporienterat material. Det förstnämnda är inte riktigt min kopp te, och på den andra är det egentligen bara ”Moonlight Shadow” som är särskilt bra. Men den är ju å andra sidan fenomenal.

John Lennon – Plastic Ono Band (1970)

1970 ger Dr. Arthur Janov ut sin bok ”The Primal Scream”. I boken beskriver författaren sin revolutionerande terapimetod som han menar utgör århundradets viktigaste upptäckt. Enligt hans teori beror psykisk smärta i vuxen ålder på bortglömda trauman från mycket tidig barndom. Genom hans primalterapi kan man leta fram och återuppleva dessa trauman, för att låta ge utlopp för all den smärta som ligger obehandlad där någonstans i psykets mörkaste källare. Metoden kom av förklarliga skäl även att kallas för ”skrikterapi”, och den kunde enligt Dr. Janov bota det mesta. Allt ifrån epilepsi till homosexualitet. Han höll det faktiskt inte ens för osannolikt att skrikterapin skulle kunna bidra till världsfreden. Å andra sidan var det inte som att Dr. Janov tillgängliggjorde sin metod för vem som helst, så med det sistnämnda skulle det nog kunna komma att bli knepigt. En behandling på hans institut i Los Angeles gick i runda slängar på 6600 dollar, vilket motsvarar 24 000 dollar i dagens penningvärde (alltså 230 000 spänn). Inte något som kreti och pleti hade råd för direkt. Men trendkänsliga kändisar var förstås kvicka på att boka in sig för en behandling på institutet. Det gjorde bl.a. James Earl Jones (ni vet han som spelade Darth Vaders röst i Star Wars), och det gjorde även Yoko Ono och John Lennon.

Det finns ingenting vetenskapligt belagt som visar att primalterapi har några varaktiga effekter över huvud taget, och metoden är idag sedan länge utdömd av forskarvärlden. Men den hjälpte i alla fall John Lennon att skriva detta album, vilket i sig inte är kattpiss. Avtrycken från Lennons sessioner med Dr. Janov finns att finna lite varstans på albumet; både i det textmässiga innehållet och i framförandet av låtarna. Plastic Ono Band innehåller flera av Lennons allra starkaste låtar och är det – enligt mig i alla fall – bästa soloalbumet av en f.d. Beatle.

Bästa spår: 04. Working Class Hero