The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

James Iha – Look To The Sky (2012)

Smashing Pumpkins-gitarristen James Ihas andra soloalbum är en avslappnad och trevlig lyssning. Iha har en mjuk röst som passar hans melankoliska sommarpop fint. På Look To The Sky samlade han sina många kompisar ifrån indierock-världen. Nina Persson från Cardigans hoppar t.ex. in på bakgrundssång på ”Make Believe” och ”Till Next Tuesday”, och Sara Quin från Tegan And Sara gör samma sak på ”To Who Knows Where” och ”Dream Tonight”. Nathan Larson – som har gjort en hel del filmmusik men som i Sverige antagligen är mest är känd för att vara gift med Nina Persson – producerade albumet ihop med Iha.

Look To The Sky släpptes i mars 2012. Det hade då gått fjorton år sedan hans första soloalbum. Skivan fick ett lite halvljummet mottagande från kritikerna, men Look To The Sky är bättre än sitt rykte.

Bästa spår: 02. To Who Knows Where