Metallica – Reload (1997)

Idag får det bli lite tuff amerikansk hårdrock, så att vi får lite fart på det här nya året.

Metallicas sjunde album Reload är väl knappast hardcorefansens favorit, och inte heller är det min. Men av av de två systerplattorna Load och Reload gillar jag denna bäst. Skivorna var egentligen menade att släppas som ett dubbelalbum, men tiden i studion räckte helt enkelt inte till för att bandet skulle hinna spela in allt material som de hade skrivit. De kvarvarande låtarna fick då helt enkelt läggas på hyllan och omarbetades senare till Reload, som släpptes ett och ett halvt år efter Load. Enligt James Hetfield gynnade detta låtarna, som fick den tid de behövde på sig för att mogna. Precis som på Load är det ett experimenterande Metallica som vi har att göra med här. Den trash-metal som de hade slagit igenom med intresserade dem inte särksilt mycket vid den här tidsperioden: ”Snabb thrash var inte spännande för oss längre”, sa Hetfield senare; ”Om jag skrev någonting sådant så använde vi det, men det hände sällan”.

Även om det inte blev något regelrätt dubbelalbum betraktade ändå Metallica de båda plattorna Load och Reload som sammanhörande verk. Det märks t.ex. i titlarna och på estetiken kring albumen. Omslaget på Reload skapades av Andres Serrano; samma fotokonstnär som hade skapat Load-omslaget. Det föreställer ett foto på en vätska bestående av piss och blod. Metallicas gitarrist Kirk Hammett var en stor beundrare av Serranos konst. Sångaren James Hetfield tyckte dock att Serrano var en ”sjuk jävel” och avskydde egentligen bilden, men valde att bortse ifrån det eftersom han menade att skivomslagen måste matcha varandra.

Bästa spår: 11. Low Man’s Lyric

Metallica – Master Of Puppets (1986)

Nu har jag lika plötsligt som oväntat snöat in på Metallica här. Klassikern Master Of Puppets har stått på under hela dagen som en peppande ljudmatta till mitt förrådsbygge i trädgården.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade järnkoll på Metallicas katalog…. Men precis som att vetenskapliga rön bygger på att dra generella slutsatser baserat på ett stickprov av ett mindre representativt urval tänker jag att det räcker med att ha lyssnat på sex av tolv Metallica-plattor för att tämligen säkert kunna dra slutsatsen att Master Of Puppets är Metallicas överlägset bästa album.

…Det är i och för sig heller ingen särskilt kontroversiell åsikt… Master Of Puppets är inte bara en favorit bland många fans. Det är även ett album som ofta omnämns bland de främsta ifrån 80-talet. På Master Of Puppets får man njuta av det Metallica som var innan de gick och blev en parodi på sig själva. Här känns inte riffen och gitarrsolona ansträngda eller tillgjorda. De är bara feta och grymma. Och James Hetfields röst är faktiskt riktigt uthärdlig.

Av mig får Metallica bonuspoäng för de snygga nickningarna till David Bowie. Riffet till Bowies ”Andy Warhol” kan höras under en passage i (låten) ”Master Of Puppets”, och låttiteln ”Leper Messiah” är inspirerad av texten till Bowies ”Ziggy Stardust”.

Master Of Puppets blev basisten Cliff Burtons sista album. Hans favoritlåt på plattan var titelspåret. Den 27:e september 1986 omkom Burton när Metallicas turnébuss sladdade av vägen ett par mil norr om Ljungby. Vid tidpunkten för olyckan låg han och sov. Kvällen innan hade han bytt sovkoj med gitarristen Kirk Hammett efter att ha dragit kort om vem som skulle sova var.

Bästa spår: 02. Master Of Puppets

Metallica – Load (1996)

1996 fick de mer ortodoxt lagda Metallica-fansen sig en smärre chock. Efter några års frånvaro återvände bandet till rampljuset, fast denna gång i kortklippta frisyrer och designerkläder(!). Men inte nog med det… Musiken på nya plattan Load skiljde sig dessutom ganska markant ifrån den trash metal som de ha de slagit igenom med under 80-talet. Nu flirtade Metallica plötsligt med blues och alternativrock i stället. Experimentet föll självklart inte alla i smaken, men några starka spår finns onekligen att hämta på Metallicas sjätte skiva. Och även om bandets sound hade uppdaterats så hade materialet i sig skapats på samma sätt som materialet på de tidigare skivorna: Som råa demoinspelningar av Hetfield och Ulrich i Lars Ulrichs källare.

Loads stora minus är väl att det är (mycket) onödigt långt. Skivan är rent av så lång att den maxade vad cd-formatet mäktade med, något som det inledningsvis också skröts med i marknadsföringssyfte. Den första tryckningen skivor som skickades till butikerna märktes med en sticker på framsidan på vilken det stod ”78:59”, vilket var albumets totala speltid.

Load tjänade som min introduktion till Metallica. Jag var väl aldrig direkt något superfan, men gillade flera av låtarna på skivan.

Bästa spår: 05. King Nothing