Suede – Coming Up (1996)

Efter att ha legat i dvala i över tjugo år vaknade plötsligt glamrocken till liv igen. Suedes tredje platta Coming Up är resultatet av en konstnärlig rekonstruktion, kan man säga. Bandets tidigare skivor hade lutat mer åt alternativrock-hållet egentligen. Men efter att originalgitarristen Bernard Butler hoppade av bandet mitt under inspelningarna av Dog Man Star tvingades de kvarvarande medlemmarna att omorientera sig kreativt. I konkurrens med c:a 500 andra sökande fick den blott sjutton år gamla Richard Oakes giget som ny gitarrist i bandet, och tillsammans med sångaren Brett Anderson började han att skriva låtarna till det som skulle komma att bli Coming Up. Det nya Suede som reste sig ur askan var ett band med ett betydligt glättigare sound än det tidigare. Coming Up blev inte älskat av kritikerna på samma sätt som Suedes tidigare plattor, men på det kommersiella planet är skivan bandets överlägset mest framgångsrika och flera av låtarna blev stora hits. För egen del känns nästan dängor som ”Trash” och ”Beautiful Ones” som minnen från en svunnen tonårstid. Coming Up var min favoritskiva när jag var runt tretton-fjorton år gammal. Jag tycker än idag att skivan har sina stunder av pur briljans, men får nog motvilligt erkänna att bortåt hälften av spåren faktiskt är lite åt filler-hållet.

Bästa spår: 10. Saturday Night

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman