The White Stripes – Under Great White Northern Lights (2010)

Jag såg en halvintressant Dolly Parton-dokumentär på Netflix härom kvällen. Hon verkar för övrigt vara både cool och sympatisk. Men det var ändå inte Parton som jag kände för att lyssna på när eftertexterna började rulla. Det var The White Stripes och deras underbara cover på ”Jolene”. Den återfinns inte på något av deras studioalbum, så därför får dagens skiva bli detta live-album från 2010. Men det gör inte så mycket, för The White Stripes var egentligen bättre live än i studion.

Under Great White Northern Lights var det sista som The White Stripes släppte innan splittringen ett år senare. De sexton spåren utgörs av live-upptagningar från bandets turné i Kanada 2007. Det är väl aningen för ofokuserat och spretigt för att – som album betraktat – nå de där högre betygen, men den råa energin och spontaniteten går rakt igenom högtalarna och får en att önska att man var med där i publikhavet för tretton år sedan. Det är smått häpnadsväckande hur Jack och Meg White med bara gitarr och trummor lyckades få till en så explosiv rock n’ roll.

Bästa spår: 09. Jolene

Dolly Parton – 9 to 5 and Odd Jobs (1980)

Så var det roliga över… Med en känsla av apatisk uppgivenhet sitter jag åter igen på bussen till jobbet. Tack vare Göteborgs sällsynt ineffektiva kollektivtrafikslösningar har jag c:a: 1,5 timme enkel väg dit, och det är ändå när spårvagnarna går hyfsat som de ska (långsamt). Min son lägger sig vid sju. Om jag slutar jobbet vid 16.30 och hinner med 17-bussen hem har jag en god halvtimme kvar att spendera tillsammans med honom innan han måste sova. Det känns lite som att jag i princip lika gärna kan överlämna honom till myndigheterna nu och återuppta bekantskapen när han fyllt arton eller så.

Visst lever vi i ett märkligt samhälle?

Vill det sig väl har jag dock ett nytt jobb på gång som ligger betydligt närmare. Jag hoppas på det…

Dolly Partons 23:e album 9 To 5 And Odd Jobs känns ju som ett passande album på dagens tema, om det nu inte vore för att det låter så jäkla klämkäckt och glatt. Dolly kan väl knappast ha jobbat på riktigt någon gång, va?

Fast oavsett hur det ligger till med det kan man inte direkt påstå att hon glidit fram på någon räkmacka. Parton växte upp i ett oerhört fattigt hem i Tennessee. Hon var barn nummer fyra i en syskonskara på tolv. Hennes far – som varken kunde läsa eller skriva – försörjde hela familjen på olika lågbetalda ströjobb medan hennes ofta sjuka mor tog hand om barn och hem. Parton besjunger sin fattiga uppväxt i många av sina låtar, varav ”Coat Of Many Colors” kanske är den mest kända.

9 To 5 and Odd Jobs är ett konceptalbum om arbetslivet. Titelspåret blev som bekant den stora hitten och den tjänade även som soundtrack till komedifilmen med samma namn, i vilken Parton själv spelade en av huvudrollerna.

Bästa spår: 01. 9 to 5