David Bowie – Low (1977)

Idag börjar jag på nytt jobb. Det känns lite nervöst. Inte minst eftersom det är en chefstjänst, vilket är nytt för mig. Men jag försöker lugna mig själv genom att tänka att om Kim Jong-un, som ju faktiskt är yngre än vad jag är, klarar av att vara diktator för ett helt land på 25 miljoner människor borde väl jag kunna greja att vara chef för en liten enhet på åtta medarbetare? Eller?

Hur som helst. Ett nytt jobb i en ny stad – även om ”staden” i det här fallet kanske mer är en by – får mig osökt att tänka på Bowies ”A New Career In A New Town”. Det är ett av de instrumentala spåren på Bowies experimentella klassiker Low, som enligt många är Bowies kanske bästa verk.

Low är det första av tre album på raken som David Bowie spelade in i Berlin. För Bowie var Berlin lika mycket en tillflyktsort som en inspirationskälla. Han var trött på att bli igenkänd var han än rörde sig i Los Angeles. Han visste även att hans kokainmissbruk hade nått vägs ände och han behövde komma bort ifrån lockelserna. I Berlin var det ingen som brydde sig om honom, och han gillade den elektroniska musik som hade börjat växa fram i Tyskland. Dessutom hade han alltid fascinerats av den tyska impressionismen. Tillsammans med sin producent Tony Visconti relokaliserade han mot slutet av 1976 till Hansa-studion i Berlin. Med följde också Brian Eno, som hjälpte Bowie att hitta det sound som han letade efter. Det färdiga albumet refuserades först av Bowies skivbolag RCA Records. De skrev honom ett brev i vilket de uppmanade honom att göra ett album som 1975 års Young Americans i stället. Bowie struntade i uppmaningen, men hängde upp brevet på väggen i sitt hem som ett kul minne.

För att vara ett experimentellt album kom Low att sälja oväntat bra. Den udda förstasingeln ”Sound And Vision” blev t.o.m. en mindre hit. Men den som väntade på att Bowie skulle ge sig ut och turnera på låtarna väntade förgäves. Han gav sig i stället tillbaka in i studion och spelade in uppföljaren Heroes.

Bästa spår: 05. Always Crashing In The Same Car

David Bowie – Pinups (1973)

Inte ens David Bowie gjorde allting rätt på 70-talet. Efter den enorma succén med Ziggy Stardust kände han väl att han ville ”ge någonting tillbaka” och bestämde sig för att spela in denna samling covers på låtar som han själv hade inspirerats av och inte tyckte hade fått den uppmärksamhet som de förtjänade. Det är m.a.o. en del ganska obskyra låtval på Pinups. The Easybeats ”Friday On My Mind” är ett, The Mojos ”Everything’s Alright” är ett annat. Bowie backas av ett delvis nytt band, men den lysande gitarristen Mick Ronson är kvar. Det hjälper dock föga. Inte ens han kan få de dessa loja tolkningar på redan från början ganska intetsägande kompositioner att låta särskilt inspirerade.

Bowie hade tidigare spelat in musik både i Storbritannien och i USA, men Pinups var hans första skiva att spelas in i Frankrike, närmare bestämt på slottet Chateu d’Heroiville utanför Paris. Ett starkt bidragande skäl till detta ska ha varit det rent ekonomiska. Genom att spela in plattan i Frankrike slapp nämligen Bowie att betala brittisk skatt på royalty-intäkterna från albumet.

Bästa spår: 08. Sorrow

David Bowie – Diamond Dogs (1974)

Så som samhällsklimatet är för tillfället kan det väl vara på sin plats med ett dystopiskt album? I det syntiga introt till David Bowies Diamond Dogs sätter han ord på en mörk framtidsvision där tillvaron präglas av elände och misär. Lik ligger ruttnande i drivor och råttor stora som katter stryker runt på gatorna. Något Corona-virus nämner han visserligen inget om, men det är illa nog ändå.

När Bowie gjorde Diamond Dogs ville han bryta sig loss ifrån Ziggy Stardust-eran. Han kände att han kreativt hade uttömt glamrocken, och vid det här laget var han dessutom ganska trött på sitt band. Vad bandet anbelangar var känslorna ömsesidiga. De hade tröttnat på honom också. Bl.a. tyckte de att han betalade för dåligt, något som de inte hann ta upp med honom innan han plötsligt och oväntat deklarerade bandets upplösning vid konserten på Hammersmith Odeon den 3:e juli 1973. Man kan föreställa sig att de blev ganska snopna.

Diamond Dogs kretsar löst kring George Orwells berömda bok ”1984”. Från början hade Bowie tänkt att göra någon slags musikal av Orwells klassiker, men författaren ville inte ge honom rättigheterna till detta. Diamond Dogs innehåller några av Bowies starkaste låtar. Trots det tillhör albumet de svagare från hans 70-talskatalog, vilket säger en hel del om hur makalöst bra han var under det här decenniet.

Bästa spår: 06. Rebel Rebel

David Bowie – Let’s Dance (1983)

80-talet var som en kreativ baksmälla för David Bowie, som under 70-talet hade radat upp det ena mästerverket efter det andra. Det nya decenniet inleddes förvisso föredömligt med Scary Monsters, men sedan var det som om luften gick ur en ballong. 1983 års Let’s Dance var en medioker röra av post-disco och dance-pop. Bortom några fenomenala singlar fanns här inte mycket att glädjas åt. Betänker man dessutom att en av singlarna – dessutom den bästa av dem (”China Girl”) – var en nyinspelning av en låt som han hade spelat in sex år tidigare med Iggy Pop, börjar man inse att Bowies låtgruva började sina vid den här perioden.

Paradoxalt nog blev David Bowie större än någonsin med Let’s Dance. Såväl titelspåret som ”China Girl” blev jättehits och albumet hans bäst säljande under hela karriären. Senare skulle han komma att erkänna att den enorma framgången satte griller i huvudet på honom som gjorde det svårt att skriva musik så naturligt som han hade kunnat göra tidigare. Det skulle dröja ända in på 90-talet innan Bowie hittade tillbaka till formen igen.

Bästa spår: 02. China Girl

David Bowie – Station To Station (1976)

David Bowie påstod någon gång att han inte kunde komma ihåg ett skvatt ifrån skapandet av Station To Station. Det enda han visste var att skivan spelades in i Los Angeles, men det menade han att han bara hade koll på eftersom att han hade läst det i efterhand.

Station To Station skapades under kulmen av Bowies drogmissbruk. Hans favoritdrog var kokain, men han lär ha stoppat i sig det mesta. Enligt en skröna levde han på en diet bestånde av kokain, mjölk och paprika. Även om det kanske inte är helt sanningsenligt så dalade i alla fall hans vikt kraftigt under den här perioden. Bowies uppträdande blev även allt mer bisarrt. Han fördjupade sig i judisk ockultism och uppträdde excentriskt (t.o.m. för att vara Bowie) i offentliga sammanhang. I en känd intervju uttryckte han beundran för Hitler och kallade Führern för ”den första rockstjärnan”. Det förefaller förstås taktlöst, men man ska även ha klart för sig att han delvis agerade utifrån den osympatiska karaktären ”The Thin White Duke”, som han skapade och spelade inför Station To Station. Men hans beteende var otvivelaktigt även ett uttryck för hans allt mer tilltagande psykos. Bowie medgav långt senare att han mådde oerhört dåligt under den här tiden.

Station To Station formades ur Bowies drogalstrade vanvett. Det är ett märkligt och maniskt verk, men också väldigt fängslande. Öppningsspåret är en av hans absolut allra bästa låtar. Bowie refererade en gång till Station To Station som ”ett rop på hjälp”. Och det är precis vad det låter som.

Bästa spår: 01. Station To Station