David Bowie – Tonight (1984)

Den nya David Bowie-filmen ”Stardust” premierade i USA för några veckor sedan. Den har fått avgrundsusla betyg. Det stora problemet med filmen är att filmmakarna inte har lyckats säkra rättigheter till Bowies musik, eftersom hans efterlevande inte har velat ha med filmprojektet att göra. Det innebär att den enda Bowie-relaterade musik som förekommer i filmen är låtar av andra artister som Bowie brukade framföra covers på: som t.ex. Yardbirds ”I Wish You Would”. Det känns ju mycket märkligt att filmmakarna ändå valt att att gå vidare med projektet utifrån sådana förutsättningar. Det måste vara ungefär lika hopplöst som att försöka göra en film om Michael Phelps utan att ha med vatten, eller om Maradona utan att ha med någon fotboll. Inte minst med tanke på att ”Stardust” ska spegla perioden när Bowie skapade mästerverket Ziggy Stardust, vilket sannolikt är det djupaste popmusikaliska avtryck som Bowie har lämnat efter sig.

Tonight är en av Bowies sämre skivor. Efter den massiva succén med Let’s Dance var David Bowie helt uttömd kreativt. Tidigare hade han aldrig haft några problem med att gå sina egna vägar (emellanåt till fansens förtret), men oket av framgångarna med brottarhits som ”Let’s Dance” och ”China Girl” gjorde att han kände en viss skyldighet av att gå massan till mötes med mer musik i Let’s Dance lättillgängliga anda. Bowie led dock av skrivkramp under de här åren och låtarna kom inte till honom på samma sätt som de hade gjort tidigare. Sin egna svaga tilltro till låtmaterialet kanske även speglades i Bowies bristfälliga engagemang i studion under Tonight-inspelningarna. Han överlät arrangemangen helt till studiomusikerna och nöjde sig med att bara lägga sångspåren över låtarna på slutet. Det var någonting helt annat än den makalöst drivna David Bowie som hade spottat ut mästerverk på löpande band under 70-talet.

Tonight blev en kommersiell framgång. Såväl ”Blue Jean” som titelspåret ”Tonight” (en dålig Iggy Pop-cover som Bowie gjorde med Tina Turner) blev hyfsat framgångsrika singlar. Hos kritikerna föll dock inte albumet i god jord, och Bowie själv har i efterhand uttryckt stort missnöje med resultatet.

Bästa spår: 06. Blue Jean

Iggy Pop – Lust For Life (1977)

Det är ju som bekant inte för sin julmusik som Iggy pop primärt är känd. Han skivdebuterade under sent 60-tal med The Stooges, som med sitt råa sound var banbrytande för sin tid. Även om Stooges-skivorna inte blev några försäljningsmässiga framgångar hade de stort inflytande på andra samtida musiker, och banade bl.a. väg för punkvågen som kom under senare delen av 70-talet.

En som tidigt imponerades av Iggy Pop var David Bowie. När Iggy Pop fick kalla handen av sitt skivbolag efter att The Stooges andra skiva Fun House hade floppat bjöd Bowie över Pop till England. De två kom sedermera att påbörja en kamratskap och ett samarbete som skulle vara i många år, och som bl.a. innebar att Bowie spelade in covers på flera av Iggy Pops låtar under 80-talet för att hjälpa sin då svårt skuldsatta och drogmissbrukande vän ekonomiskt.

Klassikern Lust For Life var Iggy Pops andra soloplatta och spelades in i Berlin under några intensiva och sömlösa dygn 1977. David Bowie både producerade och deltog aktivt i låtskrivandet denna gång. Ackordföljden till det fantastiska öppningsspåret ”Lust For Life” komponerade Bowie på ukulele samtidigt som han och Pop tittade på ett avsnitt av polisserien ”Starsky & Hutch”. Precis som på alla andra låtar på Lust For Life improviserade i princip Iggy Pop därefter hela texten samtidigt som han spelade in den. Det spontana uttrycket gjorde ett stort intryck på Bowie, som inspirerades att använda sig av samma teknik på sin nästa platta ”Heroes”. För Iggy Pops del handlade det kanske till viss del om att han kände sig stressad av den kreativa brittens höga arbetstempo: ”Jag insåg att jag var tvungen att jobba snabbare än Bowie, för vems album skulle det annars bli?”, förklarade han för journalisten Nicholas Pegg 2000.

Den mest kända låten ifrån Lust For Life är tveklöst ”Passenger”. Sin uppenbara hitpotential till trots släpptes låten faktiskt inte som singel, utan bara som en b-sida till skivans enda singel ”Success. ”Passenger” är löst baserad på en dikt av Jim Morrison, och Iggy Pop skrev den efter att ha följt med David Bowie som en passagerare i dennes bil under Bowies turnéer i USA och Europa.

Bästa spår: 04. The Passenger

David Bowie – David Bowie (1969)

David Bowies andra album är kanske mer intressant än bra. Den 22-åriga Bowie håller fortfarande på att utveckla sina låtskrivarfärdigheter här. Man bereds här och var försmak på den briljans som skulle komma att genomsyra den fantastiska serie skivor som följde på denna. Men albumet är faktiskt även ganska mediokert i sina stycken.

Öppningsspåret ”Space Oddity” blev skivans stora hit, och kom även att bli en av Bowies signatur-melodier. Bowies inspiration till låten kom ifrån Stanley Kubrics mästerverk ”2001: A Space Odyssey”, som hade gått upp på biograferna bara året dess för innan. 1969 var intresset och fascinationen för rymden och rymdresor på topp, och låten träffade därmed helt rätt i tidsandan. Bara tio dagar efter att låten hade släppts som singel landade Neil Armstrong som första människa på månen. Om det låter som ett för bra sammanträffande för att vara sant så är det också för att det är det: I själva verket timade förstås skivbolaget aktivt singel-releasen för att den skulle sammanfalla med månlandningen, i hopp om att det skulle generera låten maximal exponering. Det fick de också rätt i.

Skivans andra stora behållning är det sju minuter långa avslutningsspåret ”Memory Of A Free Festival”. Bowie skrev låten till minne av den gratisfestival i Beckenhem som han hade varit med och organiserat och spelat på 1969. Festivalen besöktes av 3000 åskådare och betraktades som mycket lyckad. Bowie själv hade dock delade känslor kring upplevelsen: Bara några dagar innan festivalen ägde rum hade nämligen hans far gått bort i lunginflammation.

Bästa spår: 01. Space Oddity

David Bowie – ”Heroes” (1977)

På min lista över pophistoriens fem bästa låtar finns David Bowies ”Heroes” med. Om man inte får gåshud av Bowies sex minuter långa rock-odyssé från drömmande romantiker till desperat självömkande har man ingen själ. Men det är den fullånga albumversionen man ska lyssna på, inte den nerbantade och ganska misshandlade singelversionen. Bowie inspirerades till låten av att från avstånd råka se vännen och producenten Tony Visconti omfamna en utomäktenskaplig älskarinna framför Berlinmuren. Den ödesmättade bilden av en på förhand dömd kärleksrelation med järnridåns förtryck fysiskt manifesterat i bakgrunden vägrade lämna Bowies näthinna. ”Heroes” var en av de första låtarna som Bowie spelade in instrumentalt för albumet, men det var inte förrän i slutet av inspelningssessionerna som Bowie lade på text och sång.

”Heroes” är den andra installationen i Bowies kända Berlintrilogi. Men av de tre skivorna är ”Heroes” faktiskt den enda som är helt inspelad i Berlin. Low spelades huvudsakligen in i Frankrike och Lodger i Schweiz och New York. Vad skivorna har gemensamt är dock en frisk experimentlusta och ett ljudlandskap tydligt influerat av dåtida tysk elektronisk musik. Precis som på föregångaren Low utgör ungefär halva ”Heroes” av instrumentala låtar, och en stor del av skivan är ganska utmanande lyssning. Till skillnad från Low är dock materialet – bortsett från det magnifika titelspåret – generellt lite svagare denna gång, och på det stora hela mer spretigt.

Jag köpte ”Heroes” på cd någon gång fram emot slutet av 90-talet, efter att i princip ha lyssnat sönder en Bowie Greatest hits-vinyl som min pappa hade som låten ”Heroes” fanns med på. Jag blev förstås besviken på att titelspåret var den enda i sitt slag på skivan, men kom efter hand att uppskatta även flera av de andra spåren; de instrumentala kompositionerna ”V-2 Schneider” och ”Neuköln” inte minst.

Bästa spår: 03. Heroes

David Bowie – Low (1977)

Idag börjar jag på nytt jobb. Det känns lite nervöst. Inte minst eftersom det är en chefstjänst, vilket är nytt för mig. Men jag försöker lugna mig själv genom att tänka att om Kim Jong-un, som ju faktiskt är yngre än vad jag är, klarar av att vara diktator för ett helt land på 25 miljoner människor borde väl jag kunna greja att vara chef för en liten enhet på åtta medarbetare? Eller?

Hur som helst. Ett nytt jobb i en ny stad – även om ”staden” i det här fallet kanske mer är en by – får mig osökt att tänka på Bowies ”A New Career In A New Town”. Det är ett av de instrumentala spåren på Bowies experimentella klassiker Low, som enligt många är Bowies kanske bästa verk.

Low är det första av tre album på raken som David Bowie spelade in i Berlin. För Bowie var Berlin lika mycket en tillflyktsort som en inspirationskälla. Han var trött på att bli igenkänd var han än rörde sig i Los Angeles. Han visste även att hans kokainmissbruk hade nått vägs ände och han behövde komma bort ifrån lockelserna. I Berlin var det ingen som brydde sig om honom, och han gillade den elektroniska musik som hade börjat växa fram i Tyskland. Dessutom hade han alltid fascinerats av den tyska impressionismen. Tillsammans med sin producent Tony Visconti relokaliserade han mot slutet av 1976 till Hansa-studion i Berlin. Med följde också Brian Eno, som hjälpte Bowie att hitta det sound som han letade efter. Det färdiga albumet refuserades först av Bowies skivbolag RCA Records. De skrev honom ett brev i vilket de uppmanade honom att göra ett album som 1975 års Young Americans i stället. Bowie struntade i uppmaningen, men hängde upp brevet på väggen i sitt hem som ett kul minne.

För att vara ett experimentellt album kom Low att sälja oväntat bra. Den udda förstasingeln ”Sound And Vision” blev t.o.m. en mindre hit. Men den som väntade på att Bowie skulle ge sig ut och turnera på låtarna väntade förgäves. Han gav sig i stället tillbaka in i studion och spelade in uppföljaren Heroes.

Bästa spår: 05. Always Crashing In The Same Car

David Bowie – Pinups (1973)

Inte ens David Bowie gjorde allting rätt på 70-talet. Efter den enorma succén med Ziggy Stardust kände han väl att han ville ”ge någonting tillbaka” och bestämde sig för att spela in denna samling covers på låtar som han själv hade inspirerats av och inte tyckte hade fått den uppmärksamhet som de förtjänade. Det är m.a.o. en del ganska obskyra låtval på Pinups. The Easybeats ”Friday On My Mind” är ett, The Mojos ”Everything’s Alright” är ett annat. Bowie backas av ett delvis nytt band, men den lysande gitarristen Mick Ronson är kvar. Det hjälper dock föga. Inte ens han kan få de dessa loja tolkningar på redan från början ganska intetsägande kompositioner att låta särskilt inspirerade.

Bowie hade tidigare spelat in musik både i Storbritannien och i USA, men Pinups var hans första skiva att spelas in i Frankrike, närmare bestämt på slottet Chateu d’Heroiville utanför Paris. Ett starkt bidragande skäl till detta ska ha varit det rent ekonomiska. Genom att spela in plattan i Frankrike slapp nämligen Bowie att betala brittisk skatt på royalty-intäkterna från albumet.

Bästa spår: 08. Sorrow

David Bowie – Diamond Dogs (1974)

Så som samhällsklimatet är för tillfället kan det väl vara på sin plats med ett dystopiskt album? I det syntiga introt till David Bowies Diamond Dogs sätter han ord på en mörk framtidsvision där tillvaron präglas av elände och misär. Lik ligger ruttnande i drivor och råttor stora som katter stryker runt på gatorna. Något Corona-virus nämner han visserligen inget om, men det är illa nog ändå.

När Bowie gjorde Diamond Dogs ville han bryta sig loss ifrån Ziggy Stardust-eran. Han kände att han kreativt hade uttömt glamrocken, och vid det här laget var han dessutom ganska trött på sitt band. Vad bandet anbelangar var känslorna ömsesidiga. De hade tröttnat på honom också. Bl.a. tyckte de att han betalade för dåligt, något som de inte hann ta upp med honom innan han plötsligt och oväntat deklarerade bandets upplösning vid konserten på Hammersmith Odeon den 3:e juli 1973. Man kan föreställa sig att de blev ganska snopna.

Diamond Dogs kretsar löst kring George Orwells berömda bok ”1984”. Från början hade Bowie tänkt att göra någon slags musikal av Orwells klassiker, men författaren ville inte ge honom rättigheterna till detta. Diamond Dogs innehåller några av Bowies starkaste låtar. Trots det tillhör albumet de svagare från hans 70-talskatalog, vilket säger en hel del om hur makalöst bra han var under det här decenniet.

Bästa spår: 06. Rebel Rebel

David Bowie – Let’s Dance (1983)

80-talet var som en kreativ baksmälla för David Bowie, som under 70-talet hade radat upp det ena mästerverket efter det andra. Det nya decenniet inleddes förvisso föredömligt med Scary Monsters, men sedan var det som om luften gick ur en ballong. 1983 års Let’s Dance var en medioker röra av post-disco och dance-pop. Bortom några fenomenala singlar fanns här inte mycket att glädjas åt. Betänker man dessutom att en av singlarna – dessutom den bästa av dem (”China Girl”) – var en nyinspelning av en låt som han hade spelat in sex år tidigare med Iggy Pop, börjar man inse att Bowies låtgruva började sina vid den här perioden.

Paradoxalt nog blev David Bowie större än någonsin med Let’s Dance. Såväl titelspåret som ”China Girl” blev jättehits och albumet hans bäst säljande under hela karriären. Senare skulle han komma att erkänna att den enorma framgången satte griller i huvudet på honom som gjorde det svårt att skriva musik så naturligt som han hade kunnat göra tidigare. Det skulle dröja ända in på 90-talet innan Bowie hittade tillbaka till formen igen.

Bästa spår: 02. China Girl

David Bowie – Station To Station (1976)

David Bowie påstod någon gång att han inte kunde komma ihåg ett skvatt ifrån skapandet av Station To Station. Det enda han visste var att skivan spelades in i Los Angeles, men det menade han att han bara hade koll på eftersom att han hade läst det i efterhand.

Station To Station skapades under kulmen av Bowies drogmissbruk. Hans favoritdrog var kokain, men han lär ha stoppat i sig det mesta. Enligt en skröna levde han på en diet bestånde av kokain, mjölk och paprika. Även om det kanske inte är helt sanningsenligt så dalade i alla fall hans vikt kraftigt under den här perioden. Bowies uppträdande blev även allt mer bisarrt. Han fördjupade sig i judisk ockultism och uppträdde excentriskt (t.o.m. för att vara Bowie) i offentliga sammanhang. I en känd intervju uttryckte han beundran för Hitler och kallade Führern för ”den första rockstjärnan”. Det förefaller förstås taktlöst, men man ska även ha klart för sig att han delvis agerade utifrån den osympatiska karaktären ”The Thin White Duke”, som han skapade och spelade inför Station To Station. Men hans beteende var otvivelaktigt även ett uttryck för hans allt mer tilltagande psykos. Bowie medgav långt senare att han mådde oerhört dåligt under den här tiden.

Station To Station formades ur Bowies drogalstrade vanvett. Det är ett märkligt och maniskt verk, men också väldigt fängslande. Öppningsspåret är en av hans absolut allra bästa låtar. Bowie refererade en gång till Station To Station som ”ett rop på hjälp”. Och det är precis vad det låter som.

Bästa spår: 01. Station To Station