Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Neil Young & Crazy Horse – Colorado (2019)

Nytt från Neil är alltid välkommet! Young har alltid varit produktiv och fortfarande, nu 73 fyllda, släpper han ungefär ett album per år. Man ska dock inte sticka under stolen med att det blir allt glesare mellan fullträffarna. På Colorado är Young tillbaka med Crazy Horse igen, vilket får i alla fall mig att våga hoppas lite mer. Det var ju ändå tillsammans med Crazy Horse som han blixtrade till någorlunda senast (2012 års Psychadelic Pill). ….Och Colorado låter helt OK. Det är förstås ingen ny Ragged Glory vi har att göra med, eller ens en Greendale. Men en och annan skön låt bjuder gubbarna på (”Help Me Lose My Mind” och ”Rainbow Of Colors” t.ex.). Sen kan man tycka att det egentligen ganska mediokra andraspåret ”She Showed Me Love” kanske inte hade behövt mala på i nästan fjorton minuter, men att det ändå tillåts göra det är ju lite anledningen att man älskar Neil Young.

Bästa spår: 09. Rainbow Of Colors