David Bowie – Hours (1999)

Om David Bowie fortfarande hade levt hade han fyllt 74 igår. Skivbolaget uppmärksammade detta genom att släppa två gamla covers ifrån gömmorna: ”Tryin’ To Get To Heaven” är en låt ifrån Dylans Time Out Of Mind och ”Mother” kommer ifrån John Lennons första soloalbum. För hardcore-fansen är det egentligen inte mycket att bli exalterad över. Båda låtarna har cirkulerat på nätet i åtminstone tio år, och ingen av dem kan mäta sig med sin respektive originalversion. Låtarna spelade Bowie in under Hours-sessionerna, som Bowie släppte ett par månader innan millennieskiftet.

Hours är långt ifrån dåligt, men det är heller inte den musikaliskt mest intressanta perioden i Bowies karriär. Framför allt har det – med sitt sound som tydligt bottnar i dåtida trender – åldrats ganska illa. Men Hours är intressant av andra skäl. Flera av låtarna hade redan innan albumsläppet gått att lyssna till via dataspelet ”The Nomad Soul”. Spelet är ett sci-fi-äventyrsspel som utspelar sig i en (i alla fall då) futuristisk framtidsvärld i vilken spelaren får i uppdrag att utreda en märklig serie mord. Bowie spelar själv två roller i spelet; dels som karaktären Boz, dels som sångaren i bandet The Dreamers (det är ”The Dreamers” som framför Hours-låtar). Idag har ju vart och vartannat dataspel Hollywood-skådespelare som gör rösterna och erkända artister som specialskriver musiken, men så var verkligen inte fallet 1999. Jag vågar påstå att Bowie med ”The Nomad Soul” agerade pionjär i sättet att betrakta dataspel som en legitim konstnärlig plattform. Men Bowie var banbrytande på flera sätt än så: Hours var faktiskt det första albumet släppt av en storbolagsartist som tillgängliggjordes för nedladdning på internet. Med sitt 56-kbps-modem kunde man ladda ner Hours ifrån Bowies hemsida redan två veckor innan det släpptes fysiskt i butikerna.

Bästa spår: 02. Something In The Air

Mott The Hoople – All The Young Dudes (1972)

1972 hade det brittiska glamrockbandet Mott The Hoople redan släppt fyra plattor, men till en stadigt sjunkande skara intresserade. Bandet, som hade tagit sitt udda namn ifrån titeln på en roman av Willard Manus, hade i princip bestämt sig för att kasta in handduken när David Bowie plötsligt knackar på dörren. Han gillar bandet och förfäras över att höra att de funderar på att lägga ned. Det Bowie gör då är att han sätter sig på golvet framför sångaren Ian Hunter och skriver på studs låten ”All The Young Dudes” åt bandet. Det är i alla fall så som det påstås att det hela gick till. I verkligheten kan man tänka sig att Bowie kanske hade en och annan strof till låten klar redan innan. ”All The Young Dudes” blev hur som helst en enorm hit för Mott The Hoople, och betraktas än idag som en av glamrockerans mest definierande låtar. Men det var faktiskt inte den första låten som Bowie skrev åt Mott The Hoople. Han hade tidigare erbjudit dem den rockigare ”Suffragette City”, men den hade Mott The Hoople tackat nej till. ”Suffragette City” släpptes i stället senare på Bowies mästerverk Ziggy Stardust.

Albumet All The Young Dudes kom ut i september 1972. David Bowie producerade skivan och ryckte även in på saxofon och bakgrundssång. Albumet kom att bli en karriärhöjdpunkt för Mott The Hoople, vars frontman Ian Hunter kom att lämna bandet för att satsa på en solokarriär bara två år senare. Det är svårt att se det på annat sätt än att All The Young Dudes vilar tungt i knät på det fantastiskt starka titelspåret, men ett och annat hyggligt glamrockspår hittar man ändå här.

Bästa spår: 03. All The Young Dudes

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman

David Bowie – Hunky Dory (1971)

1968 fick David Bowie – som då jobbade som låtskrivare – i uppdrag att skriva en engelsk text till fransmannen Claude Francois låt ”Comme d’habitude”. Bowies bidrag, som han blev ganska nöjd med, kom att heta ”Even a Fool Learns to Love”. Det hann dock aldrig bli någonting av Bowies version innan Paul Anka köpte loss rättigheterna till originalet och skrev om låten till ”My Way”, som sedermera spelades in av Frank Sinatra och blev en superhit.

Några år senare gav Bowie igen. Han lånade ackordföljden till inledningen av ”My Way” och skrev utifrån det mästerverket ”Life On Mars”. I albumkonvolutet till Hunky Dory bjöd Bowie även på en nickning till ”My Way” genom att skriva ”inspired by Frankie” (alltså Frank Sinatra). ”Life On Mars” blev en av hörnstenarna på Bowies fjärde studioalbum Hunky Dory.

Hunky Dory formades till stor del av Bowies intryck av USA, som han turnerade för första gången 1971. Åtminstone tre av låtarna på skivan är direkt inspirerade av amerikanska förebilder; ”Song For Bob Dylan”, ”Queen Bitch” (Velvet Underground och Lou reed) och ”Andy Warhol”. Popart-konstnären Warhol var för övrigt inte särskilt imponerad av Bowies hyllningslåt. När Bowie spelade upp den för honom sa han bara ”jaha, ok” och gick sin väg. I efterhand fick Bowie veta att den fåfänga konstnären hade tagit illa vid sig av Bowies surrealistiska text, som bitvis kunde uppfattas som ett påhopp på Warhols utseende.

Bästa spår: 04. Life On Mars