Billy Bragg & Wilco – Mermaid Avenue (1998)

1967 avled den legendariska folksångaren Woody Guthrie. Bland hans beundrare fanns såväl Bob Dylan som Pete Seeger. Det sägs att Dylan blev förnärmad när Woody Guthries dotter Nora trettio år senare vände sig till den brittiska singer-songwritern Billy Bragg i stället för till honom själv med erbjudandet att sätta musik till outgivna dikter som hon hade hittat efter sin far. Billy Bragg, som själv var en stor Guthrie-entusiast, blev förstås smickrad och nappade på erbjudandet. I efterhand har han dock erkänt att den första tanken som hade flugit genom hans huvud faktiskt hade varit: ”Det här måste ju ändå vara Bob Dylans jobb”.

I den guldgruva som Woody Guthrie lämnade efter sig fanns drygt tusen dikter skrivna mellan åren 1939 och -67. Nora Guthrie gav Billy Bragg fria händer att botanisera i materialet. Han bjöd in sina kompisar Jeff Tweedy och Jay Bennett från det amerikanska alt-rock-bandet Wilco för att få hjälp med att välja ut rätt låtar. Bragg ville inte imitera Guthries musikstil. Det han ville göra var i stället att föra Guthries arv in i modern tid. I arbetet med att få fram rätt sound blev Wilco en perfekt samarbetspartner i projektet.

Mermaid Avenue, som är uppkallat efter den gata på Coney Island som Guthrie bodde på under 40- och 50-talet, släpptes sommaren 1998 till fina recensioner. Billy Bragg och Wilco släppte två år senare en uppföljare byggd på ytterligare dikter av Guthrie. Det är dock detta första album som är det klart mest njutningsvärda.

Bästa spår: 13. Hesitating Beauty

Bob Dylan – Nashville Skyline (1969)

Om man ska nämna ett Dylan-album är väl kanske inte Nashville Skyline det som man i första hand kommer att tänka på, men det är faktiskt ett av hans kommersiellt mest lyckade. Mycket sannolikt berodde detta på Dylans framträdande i den mycket populära talkshow som Johnny Cash var värd för vid tidpunkten. Bob Dylan och Johnny Cash hade träffats på Newport Folk Festival redan 1964 och fattat tycke för varandra. Till Nashville Skyline spelade de in Dylans gamla låt ”Girl From The North Country” tillsammans. Dylans producent Bob Johnston hade jobbat med Johnny Cash tidigare och hade stor del i att tuta ihop de båda stjärnorna i en studio tillsammans när Cash hade vägarna förbi Nashville. Egentligen hade Johnston försiktigt hoppats på ett helt album av Cash-Dylan-duetter, men så blev det aldrig.

Nashville Skyline låter Bob Dylans röst lite annorlunda från vad man är van vid sedan tidigare. Enligt myten ska detta bero på att han inför inspelningarna hade slutat röka. Skivan spelades in på bara fyra dagar och Dylan brydde sig aldrig om att turnera på den. Först 1974 gav han sig ut på turné igen, och då gjorde han det tillsammans med The Band.

Bästa spår: 04. I Threw It All Away

Bob Dylan – Self Portrait (1970)

Bob Dylan rivstartade 70-talet med sitt dittills sämsta bidrag till musikhistorien. Self Portrait består ungefär till hälften av dåliga covers och till andra hälften av mycket undermåliga egna kompositioner. I efterhand har Dylan själv kallat albumet för ”ett skämt”. I en intervju med Rollingstones Kurt Loder 1984 förklarade han att enda anledningen till att han valde att göra ett dubbelalbum av eländet var att det ändå inte hade hållit måttet som ett enkelalbum: ”Då hade det verkligen blivit dåligt”, menade han; ”Om man ändå tänker lägga på en massa skräp kan man ju lika gärna ladda upp med det ordentligt”.

Å andra sidan har Dylan även sagt om Self Portrait att det ”finns en jäkla massa bra musik där på”. Det lilla han har yttrat om skivan på mer sentida dagar har dock tenderat att vara mer åt det negativa hållet. Många har gjort tolkningen att Dylan gjorde Self Portrait dåligt med mening, helt enkelt för att slippa all den hype som fanns kring hans person vid den här tiden. Dylan var trött på att ständigt omnämnas som någon slags profet som skulle vara talesman för sin generation.

Man vet aldrig riktigt med Dylan.

Bästa spår: 23. Wigwam

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Traveling Wilburys – Vol. 1 (1988)

Den lekfulla och opretentiösa atmosfär som omgav inspelningarna av Traveling Wilburys första album passade antagligen flera av de medverkande ganska väl. Bob Dylan hade haft några knackiga år kreativt. Roy Orbison hade inte haft en hit på tjugo år. George Harrison surfade förvisso fortfarande på vågen av hiten ”Got My Mind Set On You” (en cover på en gammal 60-talslåt), men i det celebra sällskapet var det de två ungtupparna Tom Petty och Jeff Lynne som med sina karriärer på topp gick in i studion med bäst självförtroende.

De inblandade superstjärnorna hade den trevliga inställningen att Traveling Wilburys skulle vara en kul grej att ägna sig åt. Därför var det en hel del ploj över projektet. De bestämde sig tidigt för att alla skulle anta olika alias, och diktade ihop en fiktiv och ganska tramsig bakgrundshistoria för bandet. Själva bandnamnet bottnade i ett rent skämt. Under inspelningarna av Harrisons Cloud Nine, som Jeff Lynne producerade, brukade Harrison skoja med Jeff Lynne att missar och felspelningar ”begraver vi i mixen”. Uttrycket ”we’ll bury ‘em” kom att användas så flitigt att det förvandlades till sitt eget ord; ”wilbury”.

Samarbetet dessa legendarer emellan kom till av en ren slump. Harrison och Lynne jobbade tillsammans på Harrisons solomaterial. Vid något tillfälle var Harrison i behov av en studio med kort varsel. Eftersom den studio han brukade använda var upptagen ringer han upp Bob Dylan och frågar om han får låna dennes hemmastudio. ”Javisst”, svarar Dylan. På vägen över stannar Harrison och Lynne till hos kompisen Tom Petty för att plocka upp en gitarr som Petty lånat av Harrison några veckor tidigare. Petty bestämmer sig för att haka på över till Dylan. Roy Orbison har Lynne och Harrison lunchat med tidigare under dagen, så det blir naturligt att fråga om han vill hänga på också. …Så sitter de plötsligt där alla fem i Bob Dylans trädgård och grillar kyckling.

Första låten som skrevs och spelades in till skivan var hiten ”Handle With Care”, och det hände faktiskt just den där kvällen hemma hos Bob Dylan. Låten var ursprungligen menad som en b-sida till en av George Harrisons singlar. Både skivbolaget och Harrison insåg dock ganska omgående att låten var på tok för bra för att slösas bort på någon obskyr b-sida.

Traveling Wilburys Vol. 1 är en ganska trevlig samling låtar med några fina höjdpunkter, vilka bl.a. inbegriper hitsen ”Handle With Care” och ”End Of The Line”. Men även Dylan-skrivna ”Tweeter And The Monkey Man” förtjänar ett omnämnande. Låten driver på ett snällt sätt med Bruce Springsteen och innehåller mängdvis med referenser till olika Springsteen-låtar. Den är förstås skriven mest på skoj, men står sig ändå som en av Dylans bättre 80-talskompositioner.

Bästa spår: 10. End Of The Line

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

Bob Dylan – Rough And Rowdy Ways (2020)

En gång i tiden var han mer relevant än någon annan. Sin generations stora poet. Hans låtar byggde lika mycket på geniala melodier som på sylvass och aktuell samhällskritik. Men 2020 är det ungefär tre decennier sedan som han senast släppte en riktigt bra låt (”Brownsville Girl”), och han ägnar sig numera åt sövande gubb-blues kring ämnesval så rykande heta som ett över 50 år gammalt presidentmord. Eftersom Bob Dylan uppnått status som fridlyst mot negativ kritik hyllas förstås ändå nya Rough And Rowdy Ways unisont bland musikjournalisterna som ännu ett mästerverk. Ur Dylans mer sentida katalog är det väl i princip bara mega-bottennappet Christmas In The Heart som inte blivit upphöjt till skyarna som briljant, men musikkritikerna kände sig då i stället tvungna att ursäkta det hela med att Dylan säkert inte menat allvar med plattan.

Jag har svårt att uppbåda något större engagemang för Rough And Rowdy Ways. Jag tycker att det är både medelmåttigt och segdraget. Men jag får erkänna att ”Key West (Philosopher Pirate)” faktiskt är en riktig fullträff.

Bästa spår: 09. Key West (Philosopher Pirate)

The Band – Music From Big Pink (1968)

The Band var inte direkt nya i musiksvängen. Redan under tidigt 60-tal hade de agerat backup-band till rockabillysångaren Ronnie Hawkins på dennes turnéer. Men The Bands trummis Levon Helm hade aldrig hört talas om Bob Dylan när han blev uppringd av honom efter att bandet just hade spelat på en nattklubb i Somers Point någon gång sommaren 1965. Dylan frågade Helm om han och hans band hade lust att spela på Hollywood Bowl tillsammans med honom. The Band accepterade erbjudandet. Under åren som följde kom The Band att bli kända som Dylans backup-band. Med kritikerrosade debutalbumet Music From Big Pink bröt de sig loss ifrån den stämpeln, men Dylans avtryck är tydliga över hela albumet. Dels var han med och skrev flera av låtarna, dels målade han den tavla som kom att utgöra omslaget. Ett tag funderade Dylan faktiskt även på att sjunga på skivan.

”Big Pink” kallades det hus med rosa fasader i New York som The Band hyrde för 125 dollar i månaden och bodde tillsammans i våren 1967. Husets källare inredde de till musikstudio. Bob Dylan bodde bara en liten bit bort, och han brukade komma över om kvällarna för att jamma med bandet långt in på småtimmarna. Det var under dessa till stor del improviserade sessioner som både Dylans Basement Tapes och The Bands Music From Big Pink föddes.

Bästa spår: 11. I Shall Be Released

Bob Dylan – Blood On The Tracks (1975)

Musik med politisk slagsida i all ära. Men jag tenderar att uppskatta de konstverk som är skapade ur det personliga lidandet bäst. Bob Dylan utgör inget undantag. Visst är hans protestsånger från 60-talet fantastiska, men det är de gripande låtarna om trasig kärlek från Blood On The Tracks som verkligen kryper in under skinnet på en.

1974 hänger Bob Dylans äktenskap med Sara Dylan på en skör tråd. Att Bob då börjar vänstra med en kvinna på sitt skivbolag var sannolikt inte den injektion som relationen behövde. Bob tar dessutom med sig nämnda kvinna till konstnären Norman Raebans gård, där han – förutom att lära sig måla – skriver lejonparten av låtarna till vad som skulle komma att bli Blood On The Tracks; hans femtonde studioalbum. Blood On The Tracks släpps i januari 1975 och två år senare skiljer sig Bob och Sara.

Till en början tänkte sig Dylan att Blood On The Tracks skulle bli en elektrisk rock n’ roll-historia ungefär i stil med Highway 61 Revisited. Men efter några fiaskoartade inledande sessioner med Mike Bloomfield, som hade spelat lead-gitarr på Highway 61, gav Dylan upp idén och riktade i stället in sig på ett mer akustiskt sound. Slutresultatet spelades in i New York respektive Minneapolis under några kreativa dagar i september och december 1974.

Att Blood On The Tracks handlar om Dylans sönderfallande äktenskap har kommit bli en vedertagen sanning, trots att Dylan själv ivrigt hävdat motsatsen genom åren. I sin självbiografi påstår han att hela skivan egentligen bygger på några obskyra noveller av den ryska författaren Anton Chekhov. Det förekommer dock väl många textmässiga paralleller med skeenden i hans eget liv kring den här perioden för att det hela ska vara en slump. Och det talar inte heller för Dylans case att hans egen son ogiltigförklarat hans bortförklaringar: ”När jag lyssnar på ”Subterranean Homesick Blues” rockar jag med precis som vem som helst”, sa Jacob Dylan till Michael Gray 2006; ”men när jag lyssnar på Blood On The Tracks, då är det mina föräldrar det handlar om”.

Bästa spår: 08. If You See Her, Say Hello

Bob Dylan – Blonde On Blonde (1966)

För en studiomusiker i Nashville 1965 var ett gig för Bob Dylan ett sällsynt bra gig. Vid det här laget var Dylan var så högt aktad hos sitt skivbolag att de inte bekymrade sig över merkostnader för eventuella musiker som bara satt och drällde i studion. För keyboardisten Al Kooper, som ändå var van vid det erkänt kostnadsmedvetna klimatet i Nashvilles musikindustri, framstod upplevelsen som smått bisarr: ”Det fanns dagar när vi bara satt och väntade i sex timmar medan han jobbade på texterna”, berättade han. I en intervju 1968 beskriver Dylan själv hur inspelningen av legendariska Blonde On Blonde gick till: ”Musikerna satt och spelade kort medan jag skrev en låt. Vi spelade in den och sedan fortsatte de att spela kort.”

Blonde On Blonde var Dylans sjunde album och det första att spelas in i countryns huvudstad Nashville. Det är dock inte mycket country över Blonde On Blonde. Det är mer av ett rock och blues-album egentligen. Dylan hamnade i Nashville på inrådan av sin producent Bob Johnston, som sedan tidigare hade god erfarenhet av studiomusikernas professionalitet i staden, och som hade uppmärksammat Dylans missnöje över resultatet från de inledande inspelningssessionerna i New York. Johnston menade att den avgörande skillnaden mellan New York och Nashville var att i Nashville improviserade musikerna, medan de i New York mest spelade det som man sa åt dem att spela. Det förstnämnda passade Dylans spontana approach till skapandeprocessen bättre.

Blonde On Blonde spelades in under två ganska korta vändor i Nashville. Själv blev Dylan mycket tillfreds med albumet. Han har omnämnt det som det album vars sound kom allra närmast att efterlikna den ljudbild som han hade föreställt sig i sitt eget huvud.

Kul kuriosa: Vem tror ni jobbade som vaktmästare i studion medans Bob Dylan spelade in Blonde On Blonde om inte en ung Kris Kristofferson? Han gick där och tömde papperskorgar och skruvade upp hyllor samtidigt som han mäkta imponerad bevittnade Dylan skapa sitt mästerverk. Kristofferson vågade aldrig prata med Dylan, men kom i alla fall att växla några ord med Dylans fru. Senare skulle Kristofferson få till en inte helt oäven musikkarriär själv.

Bästa spår: 06. Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again