Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath (1973)

1973 hade Black Sabbath slut på idéer. Efter fyra studioalbum på kort tid var det som att luften hade gått ur en ballong. Gitarristen Tony Iommi, som brukade spotta ur sig låtar på löpande band, hade fått skrivkramp.

Situationen är förstås bekymmersam. Men någon väldigt praktiskt lagd person inom Black Sabbath-kretsen tänker att bandet hur som helst behöver en lokal att vara i när de ska spela in låtarna som ännu inte finns. Så personen i fråga hyr in hela bandet på ett medeltida slott. …Kanske var det off-season och han fick något bra erbjudande eller så.

I september 1973 flyttar Ozzy, Tommy och de andra in på kusliga Clearwell Castle. Det dröjer inte många dagar innan de inser att det spökar där. Men där och då, skrämda från vettet, börjat plötsligt idéerna att bubbla upp på nytt. Iommi kommer på det ikoniska öppningsriffet till ”Sabbath Bloody Sabbath”, och på den vägen är det.

Sabbath Bloody Sabbath är det sista Black Sabbath-albumet som man behöver bry sig om. Efter detta gick det snabbt och brant utför. Ozzy Osbourne skulle komma att vara med på ytterligare tre halvdana album innan han sparkades och Black Sabbath snart kom att devalveras till något slags karaokeband med utbytningsbara medlemmar.

Bästa spår: Sabbath Bloody Sabbath

Ozzy Osbourne – Down To Earth (2001)

Vi som växte upp med min generation lärde inte känna Ozzy Osbourne som sångaren i ett farligt hårdrocksband. Vi lärde känna honom som den lallande fånen som inte fattade hur fjärrkontrollen fungerade i MTV-showen ”The Osbournes”. Av den anledningen tog det ganska lång tid innan jag hittade till Ozzys musik. Det var helt enkelt svårt att ta honom på allvar.

Down To Earth gavs ut ungefär ett halvår innan ovan nämnda tv-serie gjorde sin debut på MTV. Det är långt ifrån det av hans soloalbum som Ozzy-kännarna brukar rekommendera i första hand (många menar faktiskt att det är hans sämsta). Ändå är det det som jag råkar ha fastnat mest för, vilket nog egentligen bara beror på de starka singlarna. Jag har liksom ändå inga förväntningar på några helgjutna album när jag lyssnar på Ozzy Osbourne. Det kan man liksom inte riktigt ha. Det jag är ute efter är okomplicerad hårdrock utan krusiduller, och det tycker jag att Ozzy bjussar på med Down To Earth. Jag gillar särskilt öppningsspåret ”Gets Me Through”, som har en tung, skön puls. Tredjespåret ”Dreamer” är Ozzy Osbournes omskrivna ”Imagine” (något han t.o.m. har erkänt själv). Smäktande sjunger han om hur han vid fönstret sitter och tittar på blommorna, och drömmer sig bort till en värld utan krig, orättvisor och elände. Låten gränsar självklart till det larviga – komplett med stråkorkester, fjantigt gitarrsolo och allt – men är ändå mysig, tycker jag.

Jag gillar Ozzy. Han är som en institution inom hårdrocken som man vet vad man kan förvänta sig av. Kul i intervjuer är han också. Och jag kan rekommendera hans självbiografi som kom för några år sedan. Det är en underhållande läsning.

Bästa spår: 03. Dreamer