The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

The Smashing Pumpkins – Machina / The Machines Of God (2000)

När man som rockstjärna börjar fundera på att skapa en rockopera bör man ta det som ett tecken på att rockstjärneriet har börjat stiga en åt huvudet. Billy Corgan nådde det stadiet någon gång strax före millennieskiftet. Med Smashing Pumpkins stora framgångar under 90-talet i ryggen kände han att tiden nu var mogen för någonting av det mer pretentiösa slaget. Konceptalbumet Machina kretsar kring en lika förvirrande som ointressant story om den fiktiva rockstjärnan Glass och dennes band The Machines Of God. Tankarna går osökt till Bowies Ziggy Stardust, även om Corgan själv nämnt Sgt. Pepper som främsta inspirationskälla till detta Smashing Pumpkins femte album. Vad han egentligen ville ha sagt med albumet har han i efterhand själv erkänt att han faktiskt inte riktigt vet.

Om man mäktar att se bortom de allra larvigaste pretentiösa inslagen så är ändå musiken på Machina genomgående hyfsat stark. Albumet lider dock av att det är så långt (det klockar in på nästan en timme och en kvart). Billy Corgan ville egentligen göra det hela till ett dubbelalbum, men de ansvariga på Virgin Records var insiktsfulla nog att neka honom detta. Corgan valde då att i stället släppa de överblivna låtarna fritt på nätet som Machina II.

Machina blev en försäljningsmässig flopp och hann till råga på allt knappt släppas innan Smashing Pumpkins splittrades. Vad som följde därpå var åratal av infekterat käbbel innan den efterlängtade återföreningen härom året.

Bästa spår: 03. Stand Inside Your Love

Zwan – Mary Star Of The Sea (2003)

Zwans första och enda album är något av en bortglömd pärla. Och kanske är detta lite frontmannen Billy Corgans egen förtjänst. Precis som hans gamla band Smashing Pumpkins slutade Zwan i bittra bråk och medial pajkastning, och under ganska många år vägrade Corgan att befatta sig med projektet helt och hållet. Det ryktas också om att det är på Corgans initiativ som skivan varken finns att avnjuta på Spotify eller på någon annan streamingtjänst. På senare tid har det till viss del dock varit annat ljud i skällan. Corgan har t.o.m. hintat om någon form av uppföljare till Mary Star Of The Sea. Om det handlar om att släppa de tonvis med outgivna låtar från perioden som ska finnas i gömmorna eller om att släppa helt nytt material återstår att se. Man ska förstås inte utesluta att det även kan bli så att det inte händer någonting alls.

Mary Star Of The Sea låter lite som ett poppigare och muntrare Smashing Pumpkins. Bandet var ett lättviktssuperband kan man säga. Merparten av medlemmarna hade alla gjort sig respekterade i indierockvärlden; David Pajo som gitarrist i Slint, Paz Lenchantin som basist i A Perfect Circle och Matt Sweeney som gitarrist i det obskyra bandet Chavez. Undantagen stavades då Billy Corgan och Jimmie Chamberlin, som levt det äkta rockstjärnelivet med Smashing Pumpkins. När medlemmarna sedermera blev ovänner användes deras olika bakgrunder som slagträ åt vardera hållet. Pajo ville gärna måla upp Corgan som någon slags girigbuk som gör billig kommersiell rock bara för pengarnas skull, och Corgan menade i sin tur att de andra bara ville ta tillfället i akt och leka rockstjärnor ett tag. Bra musik gjorde de hur som helst tillsammans under den korta tid de lyckades samarbeta.

Jag lyssnade mycket på Zwan när jag gjorde värnplikten i Kristinehamn några år efter millennieskiftet. Mary Star Of The Sea är för mig den drygt två kilometer långa promenaden från tågstationen bort till garnisonen om söndagskvällen. Man är fortfarande fri och njuter så gott man kan av det, men för varje kliv man tar kommer man ett steg närmare eländet. Givetvis kunde man ta bussen också – och det var många som gjorde – men jag ville bara komma fram så långsamt som möjligt.

Bästa spår: 05. El Sol

The Smashing Pumpkins – Siamese Dream (1993)

Debutalbumet Gish hade fått fina vitsord från kritikerna, med ändå dränkts publicitetsmässigt i den grunge-tsunami som Nirvana hade släppt lös med Nevermind. När det var dags för Smashing Pumpkins att spela in uppföljaren Siamese Dream kände frontmannen Billy Corgan det som att drömmen om ett genombrott höll på att slinka honom mellan fingrarna, och att kniven vilade mot strupen. Inte nog med att han på det professionella planet fick se sitt band bli ifrånsprunget av Nirvana. På det privata planet hade han även fått se sin flickvän nobba honom till förmån för Nirvanas Kurt Cobain. Courtney Love har senare hävdat i princip alla låtar på Siamese Dream mer eller mindre handlar om henne. Enda undantaget ska vara ”Spaceboy”, som Corgan skrev om sin intellektuellt funktionsnedsatta lillebror.

Varken Billy Corgan själv eller Smashing Pumpkins som band mådde särskilt bra under skapandet av Siamese Dream. Pressen på att leverera drev Corgan till självmordstankar och depression. Under inspelningarnas gång kom Corgan att bli allt mer av ett kontrollfreak. Han var besatt av att soundet skulle låta på ett speciellt sätt och att gitarr- och baspartier skulle spelas på exakt det sätt som han föreställt sig dem i sitt huvud. Det hela gick så långt att han själv började spela över partier som gitarristen James Iha och bassisten D’arcy hade spelat in, något som de var måttligt roade av. Till råga på allt plågades bandet av trummisen Jimmy Chamberlins drogmissbruk. I ett försök att hålla Chamberlin borta från frestelser valde de att spela in Siamese Dream i en håla i Georgia, men det funkade sådär. Chamberlin försvann då och då helt utan förvarning och kunde vara borta flera dagar i sträck. Chamberlin skulle senare komma att sparkas från bandet.

Siamese Dream är Smashing Pumpkins mest kompletta album, och är en skiva som jag gillar skarpt. Albumet återfinns ofta högt upp på listor över 90-talets bästa skivor, och där hör den hemma.

Bästa spår: 09. Mayonaise