David Bowie – Low (1977)

Idag börjar jag på nytt jobb. Det känns lite nervöst. Inte minst eftersom det är en chefstjänst, vilket är nytt för mig. Men jag försöker lugna mig själv genom att tänka att om Kim Jong-un, som ju faktiskt är yngre än vad jag är, klarar av att vara diktator för ett helt land på 25 miljoner människor borde väl jag kunna greja att vara chef för en liten enhet på åtta medarbetare? Eller?

Hur som helst. Ett nytt jobb i en ny stad – även om ”staden” i det här fallet kanske mer är en by – får mig osökt att tänka på Bowies ”A New Career In A New Town”. Det är ett av de instrumentala spåren på Bowies experimentella klassiker Low, som enligt många är Bowies kanske bästa verk.

Low är det första av tre album på raken som David Bowie spelade in i Berlin. För Bowie var Berlin lika mycket en tillflyktsort som en inspirationskälla. Han var trött på att bli igenkänd var han än rörde sig i Los Angeles. Han visste även att hans kokainmissbruk hade nått vägs ände och han behövde komma bort ifrån lockelserna. I Berlin var det ingen som brydde sig om honom, och han gillade den elektroniska musik som hade börjat växa fram i Tyskland. Dessutom hade han alltid fascinerats av den tyska impressionismen. Tillsammans med sin producent Tony Visconti relokaliserade han mot slutet av 1976 till Hansa-studion i Berlin. Med följde också Brian Eno, som hjälpte Bowie att hitta det sound som han letade efter. Det färdiga albumet refuserades först av Bowies skivbolag RCA Records. De skrev honom ett brev i vilket de uppmanade honom att göra ett album som 1975 års Young Americans i stället. Bowie struntade i uppmaningen, men hängde upp brevet på väggen i sitt hem som ett kul minne.

För att vara ett experimentellt album kom Low att sälja oväntat bra. Den udda förstasingeln ”Sound And Vision” blev t.o.m. en mindre hit. Men den som väntade på att Bowie skulle ge sig ut och turnera på låtarna väntade förgäves. Han gav sig i stället tillbaka in i studion och spelade in uppföljaren Heroes.

Bästa spår: 05. Always Crashing In The Same Car

Lou Reed – Berlin (1973)

Lou Reed valde att följa upp dundersuccén Transformer med det mer svårtuggade Berlin. Om Transformer var en imponerande uppvisning i rock n’ roll av det mer lättsamma slaget så var Berlin en betydligt mer svårmodig affär. Berlin är en sån där skiva som tyckare ibland kan referera till som ”tidernas mest deppiga album” och liknande. Jag vågar inte tillskriva skivan det epitetet riktigt, eftersom det finns ganska många aspiranter på den titeln (hela Radioheads katalog t.ex.). Men någon partyhöjare är ju Berlin definitivt inte, i alla fall.

Till inspelningarna av Berlin tvingades Lou Reed att se sig om efter en ny producent. David Bowie, som ett år tidigare hade producerat Transformer åt honom, var inte intresserad av att jobba med honom längre. De båda rockikonerna hade blivit ovänner efter att en sen kväll hade slutat med att Reed hade slagit Bowie på käften. In kom i stället Bob Ezrin, som kanske annars är mest känd för sitt arbete med Alice Cooper.

Berlin är ett konceptalbum om ett förälskat par fast i ett svårt drogmissbruk. Texterna rör vid ämnen som självmord (”The Bed”) och om att få sina barn omhändertagna av socialen (”The Kids”). Det är genomgående mörkt. Lou Reed hade till en början storslagna planer för Berlin. Tillsammans med producenten Bob Ezrin hade han tänkt sätta upp en teaterversion av verket. Men planerna lades på is när skivan släpptes till ljumma recensioner och dåliga försäljningssiffror. Tidningen Rolling Stone gick så långt som att kalla Berlin för ”en katastrof ” i sin samtida recension. Albumet har senare fått välförtjänt upprättelse och återfinns numera på Rolling Stones lista över tidernas 500 bästa album.

Bästa spår: 08. The Kids