The Beatles – Revolver (1966)

Beatles sjunde album Revolver markerar startpunkten för bandets psykedeliska period, vilken skulle kulminera kreativt i det legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett år senare. Liverpool-bandet planerade till en början att spela in Revolver i USA, men prisförslaget som de fick för att hyra en studio i ”the Land of the free” var hutlöst: ”Det var uppenbart att de försökte blåsa oss bara för att vi var The Beatles”, menade Paul McCartney. Revolver kom i slutändan att spelas in EMI:s studio på Abbey Road i London, precis som alla andra Beatles-plattor.

Revolver är ett av de första experimentella popalbumen, och ett av de första albumen som på allvar tog till vara på de möjligheter som den (då) nya moderna studiotekniken erbjöd. Det hämmade antagligen inte Beatlarnas innovationslusta att de lagom till skapandet av Revolver hade fått smak för såväl marijuana som LSD. Revolver är fullproppat med effekter, överdubbningar och udda instrumentval. John Lennon påstod att det är den första skivan i pophistorien att använda baklängesinspelningar. Jag är osäker på huruvida han hade rätt, men tidigt ute var de onekligen.

Det var nära att Revolver kom att heta Abracadabra i stället. Beatlarna blev dock tvungna att slopa sitt förstaval när de insåg att ett annat band redan hade döpt en skiva till Abracadabra. De fick då ta sig en funderare till. Ringo Starr föreslog skämtsamt After Geography, efter Rolling Stones vid tidpunkten nyligen släppta Aftermath. I slutändan enades de kring Revolver, som anspelade både på vapnet och på den roterande rörelsen i en vinylspelare.

Revolver har hyllats till tusen genom åren. …Och visst förtjänar plattan sin plats i pophistorien för sin innovationsrikedom och inflytande, men ser man strikt till styrkan i låtmaterialet så överträffade Beatlarna denna låtsamling både tidigare och senare i karriären.

Bästa spår: 14. Tomorrow Never Knows

The Beatles – Please Please Me (1963)

Det är svårt att räkna upp många band med en brantare utvecklingskurva än The Beatles. Jag kan på rak arm faktiskt inte komma på något alls. 1963 gjorde Beatles genomsnäll och sockersöt dansbandsmusik. Fyra år senare släppte de Sgt. Pepper och ändrade hela föreställningen av vad popmusik är och vad som kan betraktas som ett konstnärligt verk och inte. I processen hann de även med att göra resan från helylle svärmorsdrömmar till långhåriga och ovårdade hippie-rebeller. Skandalöst.

Jag gillar båda sidorna av The Beatles. Även om debuten Please Please Me inte vilar i samma djup och substans som senare releaser ur bandets katalog är låtarna medryckande och trevliga att lyssna på. Som ett tidsdokument är albumet egentligen oerhört intressant. Det illustrerar ändå de första trevande försöken på låtsnickeri av vad som skulle komma att bli populärmusikhistoriens sannolikt mest kända låtskrivarduo.

Please Please Me blev en stor succé och genererade flera hits. Både titelspåret och ”Love Me Do” hamnade högt på topplistorna. Majoriteten av albumet spelades in live under en och samma dag i februari 1963.

”Love Me Do” var Beatles allra första singel. Låten hade skrivits av Paul McCartney redan 1958-59, när han fortfarande gick i skolan. Lennon kompletterade låten med bryggan mellan verserna.

Bästa spår: 03. Anna (Go To Him)

The Beatles – Help! (1965)

En morgon 1964 vaknade Paul McCartney med en melodi i huvudet som han tyckte var så fantastisk att han inte kan ha kommit på den själv. ”Den måste vara undermedvetet stulen någonstans ifrån”, tänkte han. För att inte glömma av melodin spelade han hur som helst in den och ägnade sedan några månader åt att fråga vänner och bekanta om de kände igen melodin. Då ingen faktiskt verkade göra detta bestämde han sig för att omvandla melodin till en hel låt. McCartney var alldeles till sig över kompositionen och plockade ofta fram den när Beatles repade för att hitta rätt arrangemang. De andra beatlarna tröttnade snart på McCartneys vurmande för sin egen låt. ”Det var som om han trodde att han var Beethoven eller någon”, sa George Harrison. Det tog ett bra tag för McCartney att hitta de rätta orden till låten, som länge fick heta ”Scrambled eggs”, och handla om hur mycket McCartney gillade äggröra. Och även om äggröra visserligen kan vara gott kände han inte att det var det ämnesval han ville adressera. På en resa till Portugal 1965 föll bitarna äntligen på plats, och ”Scrambled Eggs” blev till slut ”Yesterday”. Låten är en av tidernas mest kända och, påstås det, den låt som det har gjorts flest covers på i musikhistorien.

Help! var Beatles femte studioalbum och utgjorde även soundtracket till en tok-usel film med samma namn, i vilken beatlarna spelade huvudrollerna som sig själva. Från filminspelningen tog de inte med sig många minnen mer än att de hade roligt: ”Vi rökte en helvetes massa gräs när vi gjorde den filmen”, erkände Ringo Starr långt senare; ”det var riktigt kul”.

Bästa spår: 13. Yesterday

The Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Paul McCartney har flitigt ansträngt sig för att solka ner sitt rykte efter det att Beatles upplöstes 1970. Alla fåniga kärlekslåtar som han släppte med Wings efter Beatles splittring har fått många att betrakta McCartney som personen som red snålskjuts på John Lennons konstnärliga genialitet. Sanningen är dock att det faktiskt var McCartney, snarare än Lennon, som var Beatles konstnärliga ledare.

Det var på en flygning från Kenya till London som Sgt. Pepper-konceptet föddes hos Paul McCartney. De fyra Beatlarna var vid det här laget duktigt trötta på att uppfattas som något slags 60-talets motsvarighet till ett pojkband. De kände att det var hög tid att lägga de trallvänliga hitsen från karriärens barndom bakom sig. Nu ville de skapa konst! Att spela konserter hade de redan upphört med något år tidigare. De betraktade det helt enkelt som poänglöst. John Lennon sa vid något tillfälle att man lika gärna kunde ställa ut fyra vaxdockor på scenen. Ingen kunde ändå höra vad Beatlarna sjöng och spelade över ljudet från publikens extatiska skrik.

Med Sgt. Pepper-konceptet tänkte sig Paul McCartney att Beatles skulle få en chans att inte vara sig själva. De kolonialistiska ärr som han hade bevittnat med egna ögon i Kenya hade inspirerat honom att låta Beatles anta rollen av något slags brittiskt militärband anno Edwardiansk första-världskriget-era. Konceptet kom snart att utvecklas från att bara gälla en låt till att omfatta ett helt album.

Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utgör en av populärmusikens allra viktigaste milstolpar. Med albumet vidgade Beatles begreppet av vad som kan anses vara kommersiellt gångbart och satte formulan för hur popmusik låter än idag, över 50 år senare. …Men tänk om Beatles – i stället för att bara ge ut dem som singlar strax innan albumsläppet – hade sparat på låtarna ”Strawberry Fields Forever” och ”Penny Lane” till Sgt. Pepper’s. Då hade töntiga ”When I’m Sixty-Four” kunnat lämnas åt sidan Sgt. Pepper’s hade blivit fullkomligt oslagbart.

Bästa spår: 02. With A Little Help From My Friends

The Beatles – Abbey Road (1969)

Abbey Road var tekniskt sett Beatles sista album. Efterföljande Let It Be hade till stora delar spelats in redan innan Abbey Road, och bandet hade redan hunnit splittrats när det väl kom att ges ut. Den här perioden i bandets historia präglades av interna slitningar och konflikter. I något slags desperat försök att rädda bandet ville McCartney att Abbey Road skulle spelas in på samma sätt som deras allra tidigaste alster; d.v.s. i sann demokratiskt anda med alla tillsammans i studion. När det väl kom till kritan var Paul McCartney själv ironiskt nog den första att frångå den principen. Han tvingade de övriga medlemmarna att jobba i flera veckor på sin halvdana låt ”Maxwell’s Silver Hammer”; en låt som alla utom han själv avskydde. George Harrison och Ringo Starr fann sig ändå, om än motvilligt, i det hela. Lennon vägrade dock prompt att medverka på låten. Han menade att ”Maxwell’s Silver Hammer” var ”grandma-music”. I en intervju med Rolling Stone 2008 skrädde Ringo Starr inte heller orden. Han sa då att ”Maxwell’s Silver Hammer” var den sämsta låt som Beatles någonsin spelade in.

Det ikoniska omslaget blev till mest av en slump. Beatles hade från början tänkt att döpa skivan till ”Everest”. Detta efter cigarettmärket med samma namn, som en av deras studio-engineers rökte för jämnan. Tanken var då att beatlarna skulle flygas till Himalaya för att fotograferas framför Mount Everest. När det väl började dra ihop sig var det dock ingen som kände för att flänga iväg ända till Asien för några foton till albumomslaget. Någon fick då idén att ”bara gå ut och knäppa några bilder på gatan utanför studion, och kalla albumet Abbey Road i stället”. De andra nappade snabbt på förslaget.

Abbey Road finns min favoritlåt med The Beatles: ”Here Comes The Sun”, skriven av George Harrison. John Lennon medverkar för övrigt inte på den låten heller, eftersom den spelades in medan han höll och och återhämta sig efter en bilolycka. Abbey Road är ett väldigt starkt album, men det hade tjänat på att kortas ned med en 4-5 låtar. Då hade toppbetyget varit säkrat. Nu är det något filler-spår för mycket.

Bästa spår: 07. Here Comes The Sun

The Beatles – The White Album (1968)

Mahesh Prasad Varma föddes 1918 i Jabalpur i Indien. Det var egentligen ingenting anmärkningsvärt vare sig med honom eller hans uppväxt före det att han 1941 råkade få jobbet som administrativ sekreterare till ett hinduiskt munköverhuvud vid namn Brahmananda Saraswati. Mahesh Prasad Varma kom fort att bli dennes andliga lärjunge och valde, efter Saraswatis död 1953, att på egen hand fortsätta predika hans läror. Först gav han sig dock iväg till Himalaya där han levde som eremit i två år – för det är helt enkelt sånt som indiska gurus gör.

Innan 50-talet var slut hade Mahesh Prasad Varma gjort sig ett namn i Indien. Han började kalla sig Maharishi Mahesh Yogi och blev snart berömd för sin speciella s.k. ”transcendentala” meditationsteknik även i övriga delen av världen. Förutom vikten av meditation predikade Mahesh i övrigt ungefär det gamla vanliga; sexuell och materiell avhållsamhet, samt folkvett i största allmänhet.

I februari 1968 reste de fyra Beatlarna till Indien för att få en crash-course i meditationsteknik av Maharishi Mahesh Yogi. Beatles var långt ifrån de enda kändisarna på ashramet (indiskt tempel). Där fanns också bl.a. singer/songwritern Donovan och skådespelerskan Mia Farrow. Planen var från början att de skulle stanna i två månader. Ringo Starr gav upp ganska fort. Han tyckte att det var jobbigt med alla insekterna där i djungeln. McCartney stannade aningen längre, men stack hem ganska tidigt han också. Lennon och Harrison däremot var redigt imponerade av Maharishis konster, och stannade nästan hela kursen.

Tiden i Indien blev oerhört lyckosam kreativt för Beatlarna. Majoriteten av materialet till The White Album skrevs där på akustiska gitarrer, och flera av låtarna dokumenterar även upplevelserna på ashramet. ”Dear Prudence” skrev exempelvis Lennon till Mia Farrows syster Prudence, som var så upptagen med att meditera att hon höll sig inne i sin bungalow mest hela tiden. ”The Continuing Story Of Bungalow Bill” handlar om något bortskämt amerikanskt trustfund-kid som bodde tillsammans med sin mamma på ashramet samtidigt som Beatlarna. Mitt i meditationsvistelsen gav han sig iväg för att jaga tigrar, något som störde Lennon å det grövsta. Även ”Sexy Sadie” kretsar kring tiden på ashramet. Den handlar om Maharishi Mahesh Yogi…

Jag kan tycka att The White Album är ett sånt där album som lever mer på sitt rykte än på sitt faktiska innehåll. Med hela 30 låtar är The White Album en hel del att smälta. Stundvis visar sig The Beatles från sin allra bästa sida (”Happiness Is A Warm Gun”, ”While My Guitar Gently Weeps”, ”Blackbird” m.fl.), men man får vara bra Beatles-tokig om man inte kan erkänna att det även finns en hel del fillers här. På det stora hela får den stora mängden material albumet att kännas ganska ofokuserat och spretigt.

Det där med sexuell och materiell avhållsamhet är förresten inte lätt… När självaste gurun i egen hög person ertappas med att göra närmanden på Mia Farrow känner sig Lennon och Harrison lurade och beger sig omgående av hemåt. Eftersmaken blir ännu surare när det uppdagas att Maharishi Mahesh Yogi utan deras vetskap försökt profitera på Beatles namn, bl.a. genom att marknadsföra sig som ”Beatles spirituella läromästare” och genom att försöka sälja filmningsrättigheter av Beatlarnas vistelse till TV-kanalen ABC. En smått desillusionerad Lennon sa i en intervju flera år senare: ”There is no guru. You have to believe in yourself. You’ve got to get down to your own God in your own temple. It’s all down to you, mate.”

Bästa spår: 08. Happiness Is A Warm Gun

Paul McCartney – McCartney (1970)

…Så vad sysselsatte sig Paul McCartney med medan hans forna kompis John Lennon gick i skrikterapi och spelade in Plastic Ono Band? Jo, han gick in i studion han med, och spelade in sitt inte särskilt minnesvärda första soloalbum McCartney. Han var vid det här laget upp över öronen förälskad i sin nya fru Linda McCartney, och det är något som han inte döljer särskilt väl i låtmaterialet på McCartney. Flera av låtarna består i mer eller mindre klumpiga kärleksförklaringar till henne.

Om McCartney uttalade sig John Lennon senare att han blivit förvånad över hur dåligt albumet var. Jag tycker dock att man får vara sportslig och inflika att Paul McCartneys bästa kompositioner kring den här tidsperioden var reserverade för Beatles sista album (som kom ut nästan samtidigt). Hade McCartney kunnat förgyllas med en dänga som t.ex. ”Let it be” hade man nog kommit att se annorlunda på det hela. Sen får man i och för sig ge den gode Lennon att han inte var sämre än att han hånade McCartney även för ”Let it be”. Vid inspelningen refererade han sarkastiskt till ”Let it be” som ”Hark! The Angels come” (ni vet, julpsalmen) och sa senare att han inte förstod vad Paul McCartney tänkte när han skrev låten.

Bästa spår: 07. Man We Was Lonely

George Harrison – All Things Must Pass (1970)

När man spelar i ett band tillsammans med John Lennon och Paul McCartney kan det vara svårt att få gehör för sina låtidéer. …Så när Beatles upplöstes stod George Harrison där med fickorna fulla av låtar och inget band som längre kunde rata dem. Han bestämde sig då helt sonika för att bunta ihop låtarna i ett trippel(!)album och ge ut dem i eget namn. All Things Must Pass blev en succé både kommersiellt och bland kritiker. Albumet är allmänt erkänt som ett av de starkare ex-Beatles-albumen. Det lider förstås av samma symptom som nästan alla dubbel och trippelalbum; nämligen att det hade varit bättre nedbantat till enkelalbum. Men sin svulstighet till trots bjuder All Things Must Pass på behaglig och jämn lyssningsupplevelse hela vägen igenom, med flera starka toppar (t.ex. ”My Sweet Lord”, ”Isn’t It A Pity” och titelspåret ”All Things Must Pass”).

Framgångarna med All Things Must Pass innebar dock inte att allt var glass och ballonger för Harrison vid den här tidpunkten. För ”My Sweet Lord” – en av de bästa låtarna på skivan – blev han snart stämd för plagiat. Han tog nog en smula lätt på anklagelserna och valsade ledigt in i rättssalen med gitarren över axeln. När han kom ut igen var han plötsligt skyldig Bright Tunes Music (som ägde rättigheterna till den The Chiffons-låt som han ansågs ha ”omedvetet plagierat”) nästan två miljoner dollar, vilket var löjligt mycket pengar redan då. Det rättsliga efterspelet fortsatte sedan ända in på 90-talet. För George Harrisons del kom historien inte bara att kosta honom monetärt, utan även konstnärligt. Han har i efterhand berättat hur det hela gjorde honom paranoid i sitt skapande, till den milda grad att han under en lång tid fann det svårt att skriva några låtar över huvud taget.

Bästa spår: 02. My Sweet Lord