The Buggles – The Age Of Plastic (1980)

Det är kul med one-hit-wonders. Brittiska The Buggles timing kunde knappast ha varit bättre för deras catchiga debutsingel ”Video Killed The Radio Star”. MTV var i startgroparna att lanseras i USA och temat på låten var ju nästan som ett specialskrivet soundtrack till det. ”Video Killed The Radio Star” fick således äran att bli den första videon någonsin att spelas på MTV. Trettio år senare blev den faktiskt också den miljonte i ordningen. Nu – 2021 – kan man nästan börja fundera kring vilken som kommer att blir den sista. Det var länge sedan som musikkanalerna mådde någon vidare, och i konkurrensen med youtube och andra mer interaktiva plattformar är det svårt att se deras självberättigande i förlängningen. Å andra sidan har väl MTV knappt spelat några musikvideos på åtminstone en sådär tjugo år.

The Buggles var en new wave-duo bestående av sångaren/basisten Trevor Horn och keyboardisten Geoffrey Downes. Debutplattan The Age Of Plastic släpptes i kölvattnet av dunderhiten ”Video Killed The Radio Star” (som finns med som andraspår på skivan). Skivan är ett konceptalbum på temat modern teknologi och dess baksidor. Horn och Downes var kraftigt inspirerade av det tyska electropopbandet Kraftwerk som nyligen hade släppt The Man-Machine på i princip samma tema. Trevor Horn var dock även ett stort fan av Elton John, och ville egentligen få till ett sound likt det på Elton Johns sena 70-talsskivor. När han insåg att han inte kunde räkna ut hur man skulle efterapa Elton Johns sound bestämde han sig för att helt enkelt bara ordentligt överdriva vad han nu än fick till. …Och att The Age Of Plastic med alla sina syntar och överdubbningar låter överdrivet kan man väl ändå hålla med om?

Bästa spår: 02. Video Killed The Radio Star

Marcy Playground – Marcy Playground (1997)

Ett tag skulle alla låta som Kurt Cobain, och den alternativrock som en gång hade börjat som en perifer alternativ musikrörelse blev super-mainstream. Skivbolagen dammsög varenda vrå i jakten på nya band som de kunde marknadsföra som det nya Nirvana. Inte många av banden som de hittade var egentligen av det rätta virket, och Minneapolis-bandet Marcy Playground var det verkligen inte. Men ett ganska trevligt one-hit-wonder lyckades de i alla fall få till med singeln ”Sex & Candy” ifrån deras självbetitlade debutplatta.

Sångaren John Wozniak skrev ”Sex & Candy” flera år efter det att titel-frasen hade fastnat i hans huvud. Låtens kryptiska text strävar inte efter att förmedla något djupare budskap, eller något budskap över huvud taget. Wozniak har själv medgett att han inte har en aning om vad låten handlar om. ”Sex & Candy” blev Marcy Playgrounds stora och enda hit. Den parkerade femton veckor i sträck som etta på Billboards rocklista och gjorde dessutom bra ifrån sig både i Europa och på den australiensiska kontinenten.

Bästa spår: 02. Sex & Candy

The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

Sonic Youth – Dirty (1992)

Dagens tomgångsputtrande rockscen hade mått bra av ett band som Sonic Youth. New York-kvartetten utmanade alltid det konventionella och kompromissade aldrig med sitt skapande. Under sina tjugofem plus verksamma år stod Sonic Youth för den perfekta blandningen av pop och avant garde. När Dirty släpptes var det en och annan som förfasades över dess många poppiga sångmelodier och menade att det var det yttersta beviset för att bandet slutligen hade sålt ut. Och visserligen kan det stämma att Dirty är det mest lättillgängliga albumet i bandets diskografi. Men samtidigt ska man komma ihåg att ljudbilden på Dirty inte är väsensskilt annorlunda ifrån hur Sonic Youth lät på Goo, som släpptes två år tidigare. Det som hade hänt där in emellan var att Kurt Cobain oväntat hade populariserat den ljudbilden i och med Nirvanas sanslöst framgångsrika Nevermind. Sonic Youth och Nirvana hämtade inspiration ifrån varandra under den här perioden. Banden turnerade tillsammans och medlemmarna umgicks även en del privat. Det var Sonic Youths Kim Gordon som lockade över Kurt Cobain till Geffen Records, och det var Kurt Cobain som fick Sonic Youth att anamma Seattle-soundet på Dirty.

Dirty var Sonic Youths första samarbete med Nevermind-producenten Butch Vig. Enligt bandmedlemmarnas egen utsago var det dock inte succén med Nevermind som fick dem att välja Vig som producent. Bandet hade god koll på Vigs meriter bortom Nevermind och refererade till hans produktion på en mycket obskyr singel av bandet Mecht Mensch vid deras första möte sinsemellan. Sonic Youths gitarrist Thurston Moore förklarade för Vig att det var precis så som han ville att Dirty skulle låta.

Fyra singlar släpptes ifrån Dirty. ”100%”; som även tjänstgjorde som albumets öppningsspår, var först ut. Låten dedikerades till Joe Cole: En nära vän till bandet som rånmördats i Los Angeles 1991. Av de fyra singlarna var ”100%” den som presterade bäst kommersiellt, men inte heller den levde upp till skivbolagets högt upptrissade förväntningar – som efter Nirvanas genombrott trodde sig kunna tälja guld med smörkniv av precis vad som helst som åtminstone avlägset kunde associeras med grungemusik. Den bästa låten på skivan släpptes dock aldrig som singel: ”Chapel Hill” är fem minuters melodiös poprock av det mer medryckande slaget. Låten handlar om det än idag olösta mordet på bokförsäljaren Bob Sheldon; en politisk aktivist som profilerade sig bl.a. genom protester mot kärnkraft och Gulfkriget. Envisa rykten menar att det var CIA som hade ihjäl honom, vilket Thurston Moore flirtar med i texten till ”Chapel Hill”.

Bästa spår: 12. Chapel Hill

Foo Fighters – Medicine At Midnight (2021)

Dave Grohl har refererat till Medicine At Midnight som Foo Fighters eget Let’s Dance. Han tänker förstås då på David Bowies klassiska hitalbum ifrån 1983. Enligt Grohl har bandets ambition den här gången mest varit att ha kul: ”Det är nästan som ett dansalbum”, sa Grohl till NME i maj förra året; ”det har groove”. Medicine At Midnight skulle egentligen ha släppts under 2020, men blev – som så mycket annat – uppskjutet p.g.a. Covid-19-pandemin. Nu är plattan hur som helst här, och man får väl ge Dave Grohl och hans kamrater att de lyckats skapa en ganska trevlig samling rocklåtar – även om man kanske saknar lite spets i materialet.

Medicine At Midnight spelades in ganska snabbt, och det fanns två anledningar till det: Dels förlöpte den kreativa processen smärtfritt, men det kanske främsta skälet var nog ändå att det råkade spöka i huset som bandet spelade in i – vilket gjorde att de ville därifrån så fort som möjligt. Dave Grohl & co. hyrde ett gammalt 40-talshus i Los Angeles utkanter för inspelningarna av Medicine At Midnight. Enligt Grohl hände där konstiga saker mest hela tiden. Allt ifrån att gitarrerna stämdes om till att inspelade spår plötsligt och oförklarligt försvann. Bandmedlemmarna påstår sig t.o.m. ha fångat ett och annat spöke på film, men får p.g.a. sekretessavtal med hyresvärden (som letade ny köpare till huset) inte visa dessa videos för allmänheten.

Medicine At Midnight är egentligen ett ganska konventionellt Foo fighters-album. Visst gästspelar lite funk-takter och sådär, men på det stora hela känner man ju helt klart igen sig. Personligen tycker jag att det hör till det bättre materialet som bandet har levererat på senare år, men jag kan ju sakna det Foo Fighters som fanns på andra sidan millennieskiftet. Innan de blev så arenarocksaktiga av sig.

Bästa spår: 04. Waiting On A War

Dinosaur Jr. – Beyond (2007)

Dinosaur Jr.s gitarrgud J. Mascis släppte i dagarna sin nya live-platta Fed Up And Feeling Strange. Någon större anledning till extas finns dock inte. Skivan utgörs av över tjugo år gamla liveupptagningar, som till stora stycken dessutom redan släppts förut. Men mig inspirerade den i alla fall till att återbekanta mig med lite gammal hederlig Dinosaur Jr.-rock.

Beyond var originaluppsättningens första skiva tillsammans på många år. Kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna isär efter 1988 års Bug. Till åttonde skivan Beyond hade de försonats; kanske inte så mycket relationsmässigt som med tanken på att Dinosaur Jr. i huvudsak är en J. Mascis enmansshow, men ändå… Alla låtar utom två på Beyond är skrivna av Mascis. Upplägget är annars det samma som det alltid är med det här bandet: Skrammel och oväsen, gitarrsolon och poppiga sångmelodier. Ganska fint, med andra ord.

Bästa spår: 08. We’re Not Alone

Weezer – OK Human (2021)

Javisst, ja… Weezer har släppt nytt också. Bandets fjortonde album OK Human kom för bara några dagar sedan. Tyvärr har jag väl svårt att komma på något band som har gjort mig besviken fler gånger än denna kaliforniska alternativrockskvartett. Med mycket få undantag har Weezer inte gjort någonting riktigt bra på femton år. Nya OK Human, vars titel anspelar på Radioheads mästerverk ifrån 1997, har fått helt OK recensioner. Men det följer samma själlösa formula som det mesta som Weezer har släppt under 2000-talet. Känner man för att lyssna på Weezer gör man bättre i att sätta på Pinkerton eller Blue Album i stället…

Bästa spår: 01. All My Favorite Songs

Weezer – Green Album (2001)

Fem år tog det för Weezer att slicka såren efter det kommersiella debaclet med Pinkerton. Senare skulle förstås just Pinkerton komma att betraktas som bandets sanna mästerverk, men 2001 sågs fortfarande skivan som en både klen och knepig uppföljare till den succéfyllda debutplattan Blue Album. Den bilden delades också av skivbolaget Geffen, som tvingade Weezer att åter rekrytera en producent inför inspelningarna av det som skulle komma att bli Green Album (Pinkerton hade bandet producerat själva). Valet föll till slut på Ric Ocasek från The Cars, som hade bandmedlemmarnas förtroende efter att även ha producerat Weezers debutalbum några år tidigare.

Weezer gick in i Cello Studios i Los Angeles väl rustade. Sångaren och låtskrivaren Rivers Cuomo hade snickrar ihop över 120 låtar sedan den senaste fullängdaren. Tillsammans med Ric Ocasek bantade bandet ner repertoaren till arton låtar som de bestämde sig för att spela in. Den 27:e december 2000 påbörjades inspelningarna och bara någon vecka in på det nya året var låtarna färdiga. Det var dock nära att allt arbete gick förlorat när studion en dag drabbades av översvämning, men lyckligtvis klarade sig det rum som Weezer jobbade i från den värsta vatteninträngningen.

Jag gillar verkligen Green Album. Det är rättfram och enkel power-pop gjord med kvalitet. Bränd av mottagandet av det introverta Pinkerton skrev Rivers Cuomo denna gång medvetet låttexter som var längre ifrån honom själv. Men det betyder inte att det saknas känslomässig anknytning till dem, för visst skiner melankolin igenom i fina låtar som ”Island In The Sun” och ”Don’t Let Go”?

Bästa spår: 04. Island In The Sun

Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Suzanne Vega – Solitude Standing (1987)

Suzanne Vegas andra album Solitude Standing öppnas med det trevliga a capella-numret ”Tom’s Diner”. Restaurangen som Vega sjunger om är faktiskt samma ”Tom’s Diner” som karaktärerna i ”Seinfeld” flitigt frekventerade i så gott som varje avsnitt av den populära 90-tals-tv-serien. Vega besökte själv ofta restaurangen under sin tid som student på närliggande Barnard College i början av 80-talet, och förknippar den med många fina minnen.

Av en händelse var ”Tom’s Diner” en av de allra första låtarna att konverteras till mp3-filformatet. Karlheinz Brandenburg, som utvecklade mp3-formatet under 90-talet, hörde någon spela låten i bakgrunden en kväll när han satt och slipade på sin datakod. Han insåg att det vore ett sant mandomsprov för hans nya komprimerade filformat att ge sig på Suzanne Vegas varma a capella-låt. Om han lyckades få ”Tom’s Diner” att låta bra i en digitalt komprimerad version skulle han kunna få vad som helst att låta bra, tänkte Brandenburg. Han lyckades väl hyfsat får man säga, och historien har fått Suzanne Vega att lite skämtsamt ibland betitlas som ”The Mother Of The MP3”.

Solitude Standing är väl annars mest känt för hitsingeln ”Luka”. Låten är utan tvekan Suzanne Vegas mest populära låt. På ”Luka” avhandlar Vega det i hit-sammanhang ganska ovanliga ämnet barnmisshandel. Hon inspirerades till låten av en pojke vid samma namn som bodde i samma bostadsområde som henne.

Bästa spår: 02. Luka