Beck – Morning Phase (2014)

Med vackra Sea Change gjorde Beck Hansen ett av 00-talets allra bästa album. 2014 försökte han sig på att reprisera konceptet med lika stillsamma Morning Phase. Ljudbilderna på de båda albumen är tydligt och nära besläktade med varandra. Den stora skillnaden är att Beck inte blöder på samma sätt som på Sea Change. På Morning Phase är det en mer reflekterande än förkrossad Beck Hansen som vi har att göra med. Men låtarna är genomgående starka och lämnar avtryck. Morning Phase är en fin skiva som passar bra till det annalkande höstrusket.

Under tiden mellan 2008 års Modern Guilt och 2014 års Morning Phase höll sig Beck sysselsatt med en rad olika projekt. Ingenting släpptes, men det ryktas om att Beck har minst tre-fyra outgivna album från den här perioden som ligger och skräpar. Morning Phase började han jobba på redan 2005 i Nashville, men inspelningarna pausades och togs inte upp igen förrän nästan tio år senare. Majoriteten av Morning Phase spelades in i Los Angeles under tre dagar 2013. Materialet bearbetades därefter under några månader av bl.a. Becks far David Campbell, som adderade stråkar. I februari 2014 släpptes albumet till fina recensioner.

Bästa spår: 12. Country Down

John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

The Beatles – Revolver (1966)

Beatles sjunde album Revolver markerar startpunkten för bandets psykedeliska period, vilken skulle kulminera kreativt i det legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett år senare. Liverpool-bandet planerade till en början att spela in Revolver i USA, men prisförslaget som de fick för att hyra en studio i ”the Land of the free” var hutlöst: ”Det var uppenbart att de försökte blåsa oss bara för att vi var The Beatles”, menade Paul McCartney. Revolver kom i slutändan att spelas in EMI:s studio på Abbey Road i London, precis som alla andra Beatles-plattor.

Revolver är ett av de första experimentella popalbumen, och ett av de första albumen som på allvar tog till vara på de möjligheter som den (då) nya moderna studiotekniken erbjöd. Det hämmade antagligen inte Beatlarnas innovationslusta att de lagom till skapandet av Revolver hade fått smak för såväl marijuana som LSD. Revolver är fullproppat med effekter, överdubbningar och udda instrumentval. John Lennon påstod att det är den första skivan i pophistorien att använda baklängesinspelningar. Jag är osäker på huruvida han hade rätt, men tidigt ute var de onekligen.

Det var nära att Revolver kom att heta Abracadabra i stället. Beatlarna blev dock tvungna att slopa sitt förstaval när de insåg att ett annat band redan hade döpt en skiva till Abracadabra. De fick då ta sig en funderare till. Ringo Starr föreslog skämtsamt After Geography, efter Rolling Stones vid tidpunkten nyligen släppta Aftermath. I slutändan enades de kring Revolver, som anspelade både på vapnet och på den roterande rörelsen i en vinylspelare.

Revolver har hyllats till tusen genom åren. …Och visst förtjänar plattan sin plats i pophistorien för sin innovationsrikedom och inflytande, men ser man strikt till styrkan i låtmaterialet så överträffade Beatlarna denna låtsamling både tidigare och senare i karriären.

Bästa spår: 14. Tomorrow Never Knows

The Flaming Lips – American Head (2020)

Inte var det väl många som vågade hoppas på att de övervintrade hippiesarna i Flaming Lips plötsligt skulle gå och bli relevanta igen? Jag var inte en av dem i alla fall. De som har följt bandet närmare under det senaste decenniet har fått utstå en hel del besvikelser. Det usla coveralbumet på Sgt. Pepper är bara ett av många exempel. Men det nya albumet American Head är någonting helt annat. Det är ett Flaming Lips tillbaka i gammal god form, och tveklöst bandets bästa platta sedan åtminstone 2002 års Yoshimi Battles The Pink Robots. På American Head är frontmannen Wayne Coyne reflekterande och nostalgisk, och ljudbilden drömskt psykedelisk. Det är precis så som man vill ha sitt Flaming Lips.

Bästa spår: 09. Mother Please Don’t Be Sad

Angel Olsen – Whole New Mess (2020)

Det här är briljant! Angel Olsens elva smärtsamma låtar om uppbrott och förlorad kärlek träffar en rakt i hjärtat. Det tar ett gäng lyssningar innan man inser hur poppiga melodierna faktiskt är på Whole New Mess. Den ruffiga lofi-produktionen och Olsens ångestladdade sång döljer det hela ganska väl. Men när melodierna väl trängt in vill de inte försvinna ur ens medvetande. Det är musik som känns.

Egentligen är Whole New Mess – med undantag för två helt nya låtar – demoinspelningar av låtarna från förra årets All Mirrors. Till All Mirrors gjorde de om i full bandtappning och berövades på både själ och värdighet. Whole New Mess-versionerna spelade Angel Olsen och producenten Michael Harris in själva på bara tio dagar i en gammal kyrka utanför Washington. Dessa tidiga versioner slår de skivbolagssminkade versionerna på All Mirrors med hästlängder. Varför kunde inte världen få stifta bekantskap med de här låtarna på det här sättet direkt i stället?

Bästa spår: 10. Chance (Forever Love)

The Hives – Lex Hives (2012)

Fagerstabandet The Hives är ett av de finaste rockbandet vi har här i landet, och man kan otåligt fråga sig när dessa herrar ska ta sig i kragen och leverera en uppföljare till senaste plattan Lex Hives. Den har ju trots allt hunnit bli åtta år gammal vid det här laget. Visserligen har de nu ett livealbum på gång (Live At Third Man Records kommer att släppas senare denna månad), men det är förstås nytt material man egentligen skulle vilja höra.

The Hives både producerade och finansierade Lex Hives själva, och skivan gavs ut på deras eget nystartade bolag Disque Hives. Enligt sångaren Howlin’ Pelle Almqvist hade de trott att det hela helt enkelt skulle gå fortare om de producerade skivan på egen hand, i stället för att behöva förlita sig på att någon ständigt upptagen producent skulle hitta tid för dem. ”Det visade sig att ha fem producenter som alla har lika mycket att säga till om gjorde att det inte gick särskilt snabbt ändå”, förklarade Almqvist för musiksajten FMQB.

Eftersom bandet inte längre var knutet till något större skivbolag var det PR-maskineri som förlöste Lex Hives inte i närheten av det massiva pådrag som hade backat upp den då fem år gamla The Black And White Album. Lex Hives kom heller inte att göra något större väsen av sig. Förstasingeln ”Go Right Ahead” spelades lite sporadiskt på radion men föll ganska snart i glömska, precis som albumet egentligen. Men Lex Hives är klart lyssningsvärd garagerock med glimten i ögat. Bra fredagsmusik!

Bästa spår: 10. My Time Is Coming

Nirvana (UK) – All Of Us (1968)

Drygt två decennier innan det amerikanska grungebandet slog igenom fanns det faktiskt redan ett brittiskt band som hette likadant. Nirvana var ett mediokert flower-power-band som aldrig fick något större kommersiellt genomslag. Höjdpunkten i bandets karriär var när de uppträdde tillsammans med Salvador Dalí i fransk tv. De framförde då sin singel ”Rainbow Chaser” samtidigt som den kända surrealisten skvätte färg på dem.

Det brittiska Nirvana upplöstes 1971, men återförenades igen 1985. När det kända grungebandet tog världen med storm vädrade brittiska Nirvana morgonluft och stämde amerikanerna. Amerikanska Nirvanas skivbolag var dock inte på humör för någon rättsprocess. De löste det hela genom att ge britterna 100 000 dollar bara för att sluta krångla, vilket de också gjorde. Britterna drog tillbaka stämningen och parterna landade i en uppgörelse som innebar att båda banden helt enkelt fick fortsätta heta Nirvana.

I början av 90-talet jobbade brittiska Nirvana på en coverplatta med Nirvana-låtar. ”Nirvana Sings Nirvana” tänkte de lite putslustigt kalla projektet. Det hela lades dock kvickt ner när Kurt Cobain tog livet av sig. Covern på ”Lithium” kom dock att släppas på deras Orange And Blue som kom 1996.

Bästa spår: 01. Rainbow Chaser

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Teenage Fanclub – Shadows (2010)

Detta skotska powerpop-band var ett av Kurt Cobains favoritband. Det är ganska lätt att förstå varför. Teenage Fanclubs känsla för melodier och dynamik i låtarrangemangen tangerar på många sätt Cobains eget sätt att skriva, med skillnaden att Teenage Fanclubs musik lutar mer åt det lätt melankoliska hållet – medan Cobains hela tiden hade ena foten djupt nere i avgrundsdepressionen.

Shadows spelades in i lantliga Norfolk mellan augusti 2008 och januari 2009. Skivan är bandets nionde i ordningen, och följde upp Man-Made som släppts fem år tidigare. Som vanligt delar bandmedlemmarna broderligt på både låtskriveri och sjungande. Av de tolv låtarna skrevs fyra av basisten Gerard Love, fyra av gitarristen Norman Blake och fyra av gitarristen Raymond McGinley. Albumtiteln tog de från konstutställningen ”La Sombra” (spanska för ”skugga”) i Madrid. Enligt Gerard Love valde de namnet för att de ville att lyssnaren denna gång skulle fokusera på de mörkare inslagen i deras musik (d.v.s. texterna), snarare än att bara tralla med till dur-ackorden och de trevliga melodierna.

I mångt och mycket är Shadows ett typiskt Teenage Fanclub-album. Det är ganska okonstlad powerpop med bra melodier och trevlig stämsång. Men låtmaterialet är den mest konsekvent starka som de har släppt till dags dato. Här på planeten jorden passerade albumet tämligen obemärkt förbi, men i ett alternativt universum någonstans måste flera av låtarna ha blivit hits. Lyssna bara på ”Baby Lee” eller på ”When I Still Have Thee” så förstår ni vad jag menar.

Bästa spår: 05. Dark Clouds

Dee Dee King – Standing In The Spotlight (1989)

Punkikonen Dee Dee Ramones musikaliska bana tog en oväntad vändning efter att han 1989 hoppade av Ramones. Inspirerad av New Yorks snabbt framväxande hiphop-scen antog han aliaset Dee Dee King och började spela in sin egen variant på hiphop-musik. Inspelningssessionerna mynnade ut i solodebuten Standing In The Spotlight, som kom att bli ett fullkomligt superfiasko. Skivan ratades av fansen och förlöjligades av kritikerna. Dee Dee skulle aldrig försöka sig på att göra hiphop igen efter detta.

Dee Dee Ramone hade kommit i kontakt med hiphopen under sin tid på rehab. Till inspelningarna av Standing In The Spotlight var han nykter för första gången på många år. Väl medveten om sin beroendepersonlighet visste han också hur bräckligt hans nya renlevnadstillstånd var. Under inspelningarna vågade han inte ens gå iväg till mataffären själv för att köpa lunch, i rädsla för att stöta på någon langare på vägen och trilla dit på nytt. I slutändan gick det heller inte särskilt bra för Dee Dee. Han lyckades hålla sig nykter under några år på 90-talet, men föll snart tillbaka i gamla vanor. Han dog 2002 i en heroinöverdos.

Standing In The Spotlight är ett ganska udda hiphop-album. Även om Dee Dee hade lyssnat en hel del på hiphop så visste han inte riktigt hur man gjorde hiphop. …Så i stället för att använda sig av samplingar för att skapa beats – vilket ju var brukligt – spelades skivan in mer som ett konventionellt rock n’ roll-album med trummor, bas och gitarr. På detta lade Dee Dee sedan sin amatörmässiga rap. Slutresultatet är smått underhållande, men inte särskilt bra.

Standing In The Spotlight finns inte på spotify. Men skivan finns i sin helhet på youtube.

Bästa spår: 03. Baby Doll