R.E.M. – Out Of Time (1991)

R.E.M.s skivbolag Warner Bros valde motvilligt ”Losing My Religion” som första singel ifrån bandets sjunde studioalbum Out Of Time. Låten – om än trevlig i största allmänhet – saknade ju helt refräng, och ansågs inte ha mycket till hitpotential. Den hade egentligen börjat som gitarristen Peter Bucks försök att lära sig ett nytt instrument. Bland de första trevande mandolinspår som han hade spelat in mest för att roa sig själv upptäckte han ett riff som stack ut ur mängden. Han bearbetade riffet en aning och tog sedan med sig låtembryot till resten av bandet för input. Väl i replokalen föll bitarna snabbt på plats. Musiken färdigställdes på bara några minuter, och Michael Stipe ägnade därefter en knapp timme åt att snickra ihop texten. ”Losing My Religion” sjösattes i slutet av februari 1991 och blev en megahit över hela världen. Låten handlar inte om religion, som man kanske skulle kunna tro – utan är Michael Stipes tolkning på obesvarad kärlek (han har liknat låtens tema med The Police klassiker ”Every Breath You Take”). Titelfrasen är ett taluttryck ifrån den amerikanska södern. Att ”förlora sin religion” betyder ungefär att man ”tappar tålamodet”.

”Losing My Religion” gjorde R.E.M. till världsstjärnor. Albumet som härbärgerar låten är inte R.E.M.s bästa, men Out Of Time har sina stunder. Antagligen hade albumet blivit bättre om det inte vore för att bandet hade så dålig smak i valet av samarbetspartners vid den här tidpunkten. Öppningsspåret gästas av hiphopparen KRS-One, som avslutar en annars helt OK låt med ett oerhört malplacerat rap-parti. Bandets samarbete med plojbandet B-52’s, vilket genererade bottennappet ”Shiny Happy People”, ska vi inte ens prata om…

Bästa spår: 02. Losing My Religion

The Rolling Stones – Some Girls (1978)

Some Girls var lite av en comeback för Stones, efter att ha radat upp den ena halvdana insatsen efter den andra under 70-talets senare hälft. Men man kan argumentera för att det var för sent: 1978 var Rolling Stones gårdagens nyheter, och nu var det disco och punkrock som gällde. Singlarna ”Miss You” och ”Beast Of Burden” kom ändå att generera en hel del spelningar på radion, och båda låtarna har kommit att bli uppskattade trotjänare i bandets liverepertoar. Den senare kan man tolka som en kärlekslåt, men var egentligen Mick Jaggers kommentar på Keith Richards bottenlösa drogmissbruk kring tidpunkten. I något sällsynt nyktert ögonblick hade Richards tackat Jagger för att ha hjälpt honom att ”bära bördan”, och då syftat på sitt drogande. Kommentaren gjorde ett starkt intryck på Mick Jagger.

Bästa spår: 09. Beast Of Burden

Faces – Ooh La La (1973)

Det är svårt att tänka sig att smörrockaren Rod Stewart en gång i tiden varit delaktig i någonting som faktiskt varit åtminstone avlägset bra. Faces bildades ur resterna av Small Faces, som 1969 hade kapsejsat när deras sångare Steve Marriot hade lämnat dem i sticket. De tre kvarvarande medlemmarna fick sällskap av gitarristen Ronnie Wood (sedan 1975 medlem i Rolling Stones) och den då fortfarande ganska okända sångaren Rod Stewart. Denna brittiska bluesrockgrupps fjärde och sista album Ooh La La är mest känt för det trallvänliga titelspåret. Men det är faktiskt Ronnie Wood, och inte Rod Stewart, som sjunger på låten. Det hörde förstås till ovanligheterna. Stewart spelade in ett sångspår även han, men varken han själv eller producenten Glyn Johns kändes sig tillfreds med insatsen (Stewart skyllde på att låten var i fel tonart för honom). Men kanske hade det svaga resultatet delvis sin förklaring i det mycket bristfälliga engagemang som Stewart hyste för gruppens förehavanden vid den här tidpunkten. Hans solokarriär hade precis tagit fart, och den uppmärksamheten var minst sagt distraherande för den unge Stewart. De första två inspelningsveckorna missade han helt, och på tre av skivans tio spår lyser han med sin frånvaro. Ooh La La blev ändå till slut en helt OK avrundning på Faces kortlivade karriär, men utan det där fina titelspåret hade den inte varit mycket att ha.

Bästa spår: 10 Ooh La La

Foo Fighters – The Colour And The Shape (1997)

Foo Fighters är ett sånt där band som konsekvent genom karriären spottat ur sig precis lagom skapliga tre-stjärnors-album. Men eftersom Dave Grohl är så pass sympatisk av sig som han är, och så underhållande att titta på i intervjuer, vill man ju gärna att plattorna ska vara bättre än vad de faktiskt är. Bandets andra album The Colour And The Shape, släppt några år innan millennieskiftet, är väl det närmaste som Foo Fighers någonsin har kommit ett fyrstjärnigt album. Här återfinns flera av bandets mest omtyckta låtar, så som ”Everlong”, ”Monkey Wrench” och ”My Hero”. Den sistnämnda dedikerade Grohl till svenska läkaren Johan Sampson under bandets senaste Sverige-spelning, som tack för Sampsons hjälp med Grohls brutna fot under den klassiska Ullevi-spelningen 2015.

Många av låtarna på The Colour And The Shape speglar den skilsmässa som Dave Grohl genomled vid tidpunkten. Därav är texterna åt det mer introverta hållet denna gång. Dave Grohl tog sällskap av Pat Smear (gitarr) och Nate Mendel (bas) för att spela in The Colour And The Shape, vilket gör skivan till den första på vilken Foo Fighters faktiskt är ett regelrätt band och inte ett soloprojekt. Inledningsvis kompletterades lineupen även av trummisen William Goldsmith. Han valde dock att lämna bandet i affekt efter det att Grohl insisterat på att själv spela in alla hans trumspår på nytt. Grohl har i efterhand uttryckt ånger över hur han hanterade situationen, även om han också tillagt att det fanns flera orsaker till att Goldsmith inte riktigt funkade i Foo Fighters. Senare kom Taylor Hawkins att ta över trumpinnarna i bandet, och sitter än idag bakom trumsetet.

Bästa spår: 03. Learn To Fly

Dolce – Ur Aska (2020)

Den här skivan har jag råkat missa med nästan ett helt år. Den 21:e februari 2020 släppte Umeåbandet Dolce sitt andra album; uppföljaren till 2017 års vackra Av Liv Och Grönska. Jag lyssnade ganska mycket på Av Liv Och Grönska när det kom, och gillade det skarpt. Ur Aska följer samma mönster som debuten: Det är finstämd vispop som låter ungefär som svartvita sommarminnen ifrån ett svunnet Sverige. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett album till. Det skar sig nämligen mellan bandmedlemmarna Anna Levander och Leopold Nilsson efter framgångarna med den första skivan. Som tur är har de lyckats hitta tillbaka till varandra, trots att de numera bor i helt olika delar av landet.

Dolce spelar på Pusterviksbaren den 28:e augusti i år. …Om nu inte Covid-19 ställer till det igen vill säga (konserten har blivit uppskjuten en gång redan). Jag siktar i alla fall på att vara där!

Bästa spår: 06. Skyll Dig Själv

The Box Tops – The Letter/Neon Rainbow (1967)

Innan Alex Chilton var med och grundade kultbandet Big Star var han sångare i 60-talsgruppen The Box Tops. När gruppens debutalbum The Letter/Neon Rainbow släpptes var han bara sexton år gammal. Redan då hade han skrivit mängdvis med låtar, men ingen av dessa kvalade in till The Letter/Neon Rainbow. Det var knappt att bandmedlemmarna själva kvalade in, för övrigt. Skivbolaget lät studiomusiker spela in nästan samtliga instrumentala spår till låtarna på skivan. Det finns ju liksom ingen anledning att förlita sig till amatörer om det finns riktiga proffs att tillgå, tänkte man väl antagligen. The Box Tops stora hit ”The Letter” utgör dock ett undantag. (Ni vet den där låten som börjar med frasen ”give me a ticket for an Aeroplane”?) På den spelar bandmedlemmarna faktiskt sina instrument helt på egen hand. Men så tog det ju trettio tagningar att få ihop låten också. På en tidig version av ”The Letter” hade producenten Dan Penn lagt på en fräck effekt som lät som ett lyftande flygplan. Skivbolaget tvingade honom dock att ta bort effekten före det att låten släpptes.

Utöver hitsingeln ”The Letter” finns det egentligen ingenting anmärkningsvärt med The Box Tops debutalbum. Alex Chilton skulle gå vidare i livet och göra betydligt mer intressanta saker senare i karriären. Men småtrevlig är ju skivan ändå.

Bästa spår: 01. The Letter

Brian Wilson – Brian Wilson Presents Smile (2004)

1967 lanserade Texas Instruments den första miniräknaren. Jack Kilby hette mannen som uppfann den. Den var femton centimeter lång, tio centimeter bred och vägde ungefär 1.3 kg. Föreställ dig att Kilby, i stället för att låta den komma ut i handeln, i sista stund hade dragit tillbaka den för att finslipa på den lite till i sisådär fyrtio år. Man kan tänka sig att den antagligen hade haft svårt att hävda sig på marknaden då…

Det är lite samma grej med Smile. Om Beach Boys hade lyckats färdigställa verket för en release 1967, så som ursprungligen var planerat, hade man nog sett annorlunda på det hela. Det Smile som Brian Wilson sent omsider slog sista spiken i 2004 låter mest daterat… och ganska andefattigt – vilket kanske egentligen inte är särskilt konstigt. Vi snackar ändå om låtar som Wilson hade släpat runt på i nästan fyra decennier. Att det skulle finnas utrymme för nyskapande eller spontanitet i ett så pass fossilerat material vore förstås rent önsketänkande.

För Brian Wilsons del måste det ha varit en befriande känsla att äntligen kunna lägga oket Smile bakom sig. Men historien och mytbildningen kring Smile är betydligt mer intressant än vad verket i sig slutligen visade sig vara.

Bästa spår: 02. Heroes And Villains

The Beach Boys – Smiley Smile (1967)

När Beach Boys kreativa motor Brian Wilson hörde Beatles Rubber Soul för första gången insåg han att insatserna för hur popmusik skapades hade höjts. Han inspirerades att ta det hela till nästa nivå, och gav sig i kast med att spela in det banbrytande Pet Sounds. Beatles kontrade redan året därpå genom att släppa mästerverket Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Albumet fullkomligt överväldigade Brian Wilson. Hur skulle han svara på det här? Wilson blev besatt av att överträffa Beatles psykedeliska mästerverk, och började jobba frenetiskt på sitt överlägset mest utstuderade verk ditintills: Smile var menat att bli Beach Boys tolvte album, och Brian Wilson ämnade för det att bli det fulländade och definitiva popalbumet som en gång för alla skulle visa var skåpet skulle stå. Han började experimentera med kompositioner, arrangemang och tematik på ett sätt som han aldrig hade gjort förut. Projektet växte i en lavinartad takt och Wilson hämtade inspiration ifrån alla möjliga håll och kanter. Han kastade bl.a. in numerologi och det ockulta i mixen. Till slut blev ambitionen att överträffa Sgt. Pepper‘s till en förbannelse. Prestationsångesten blev för mycket för Wilson och han drabbades av ett psykiskt sammanbrott. Smile blev aldrig färdigställt. Beach Boys lade verket på hyllan och valde att i stället släppa den urvattnade halvmesyren Smiley Smile, som var en förenklad och långt mindre ambitiös version av Smile. Både kritiker och fans bemötte Smiley Smile med en gäspning, och Brian Wilsons självförtroende tog sig en ordentlig och permanent knäck.

Smile fick faktiskt till slut se dagens ljus. Det kom dock att dröja över trettio år. 2004 släppte Brian Wilson Smile som ett soloalbum, men – enligt honom själv – kraftigt omarbetat ifrån det verk som Beach Boys hade jobbat på under 60-talet.

Bästa spår: 06. Good Vibrations

The Beatles – Rubber Soul (1965)

Rubber Soul var det första riktigt intressanta Beatles-albumet. Med den skivan visade Liverpool-bandet att de hade lämnat pop-trudelutterna ifrån de tidiga skivorna bakom sig för gott. Beatlarna var inspirerade av musikrörelsen på andra sidan Atlanten, och av Bob Dylan inte minst – som just hade släppt sitt banbrytande Highway 61 Revisited. Beatles och Bob Dylan hade träffats för första gången den 28:e augusti 1964. Mötet ägde rum i New York, som Beatles besökte för en spelning. Efter Beatlarnas framträdande strålade legendarerna samman på The Delmonico Hotel. Mötet är mest känt för att Bob Dylan vid tillfället introducerade britterna till marijuana. Paul McCartney blev så hög att han under ruset plötsligt trodde sig ha kommit på meningen med livet. Han nedtecknade sina nya rön på en bit papper, bara för att nästa dag besviket konstatera att han bara hade skrivit meningen ”det finns sju nivåer”.

Bästa spår: 02. Norwegian Wood

Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams