David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman

T. Rex – Electric Warrior (1971)

Precis som rockikonerna Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin dog T. Rex frontman Marc Bolan ung. Han har dock aldrig förärats med i närheten samma legendstatus som de ovan nämnda. Kanske beror det på att Bolans karriär redan hade hunnit passera sin peak när han tragiskt dog i en bilolycka 1977, bara 29 år gammal? För musiken som han skapade är det verkligen inget fel på. T. Rex rönte stora framgångar i början av 70-talet, som pionjärer inom glamrocken. De gjorde då så bra skivor att de inte ens brydde sig om att ta med sin bästa låt på någon av dem. ”Children Of The Revolution”, som bara släpptes som singel 1972, är utan tvekan min favoritlåt med T. Rex.

Electric Warrior var det bäst säljande albumet i Storbritannien 1972. Skivan – som var T. Rex andra (eller sjätte beroende på hur man räknar) – bars fram av jättehitten ”Get It On” som slog stort på båda sidor Atlanten. Electric Warrior innebar ett tydligt skifte i bandets sound. De psykedeliska inslagen från 60-talet när bandet kallade sig Tyrannosaurus Rex var nu helt borta, och ersatta med en mer lekfull och publikfriande rock n’ roll. Electric Warrior har ofta kommit att kallas för ”historiens första glamrockskiva”.

Det är svårt att tycka illa om det här. Marc Bolans vanebildande gitarriff och melodier har en förmåga att sätta sig på hjärnan. Perfekt musik att lyssna på i det fina vädret när man står och kliar sig i huvudet och försöker få igång sin nyinköpta robotgräsklippare.

Bästa spår: 02. Cosmic Dancer

Elliott Smith – Either/Or (1997)

Either/Or är mitt favoritalbum med Elliott Smith. Det är väl egentligen också den sista skivan på vilken han fortfarande lyckades fokusera någorlunda, innan depressionerna och drogmissbruket trasade sönder honom fullständigt. Efterföljande plattor innehåller även de generösa inslag av briljans, men Either/Or är lysande rakt igenom.

Either/Or släpptes på indie-bolaget Kill Rock Stars i februari 1997. Albumet höll sig ganska så under radarn på den tiden det begav sig, även om det idag ofta omnämns som ett av 90-talets absolut bästa. Ingen av singlarna blev några hits och albumet i sig tog sig aldrig in på någon försäljningstopplista eller liknande. Men Either/Or gjorde ett så pass starkt intryck hos regissören Gus Van Sant att han sedermera anlitade Smith för att hjälpa till med soundtracket till Van Sants film ”Good Will Hunting”. Smiths bidrag till filmen blev låten ”Miss Misery”, för vilken han fick en Oscarsnominering och blev en lika oväntad som ovillig MTV-stjärna.

Bästa spår: 03. Ballad Of Big Nothing

Phoebe Bridgers – Punisher (2020)

Phoebe Bridgers nya skiva tar några lyssningar att komma in i, men när den väl har fastnat är det svårt att släppa taget om den. Punisher är ett jämnstarkt album som engagerar. Det hade möjligen inte skadat med något mer up-tempo-spår för att röra om lite i grytan, men å andra sidan sköter medryckande ”Kyoto” den biten med den äran.

25-åriga Phoebe Bridgers är bland de hetaste på singer-songwriter-himlen just nu. Hon kommer ifrån Los Angeles och bor av en slump bara ett stenkast ifrån Echo Park, där hennes favorit-artist Elliott Smith tog sitt liv 2003. Titelspåret ”Punisher” skrev hon halvt på skoj om hur efterhängsen Smith hon antagligen hade varit om han fortfarande varit vid liv. Ordet ”Punisher” är ett musiker-slanguttryck som används skämtsamt för att beskriva fans som dröjer sig kvar lite väl länge vid merchandise-bordet på spelningarna.

Bästa spår: 03. Kyoto

Bob Dylan – Rough And Rowdy Ways (2020)

En gång i tiden var han mer relevant än någon annan. Sin generations stora poet. Hans låtar byggde lika mycket på geniala melodier som på sylvass och aktuell samhällskritik. Men 2020 är det ungefär tre decennier sedan som han senast släppte en riktigt bra låt (”Brownsville Girl”), och han ägnar sig numera åt sövande gubb-blues kring ämnesval så rykande heta som ett över 50 år gammalt presidentmord. Eftersom Bob Dylan uppnått status som fridlyst mot negativ kritik hyllas förstås ändå nya Rough And Rowdy Ways unisont bland musikjournalisterna som ännu ett mästerverk. Ur Dylans mer sentida katalog är det väl i princip bara mega-bottennappet Christmas In The Heart som inte blivit upphöjt till skyarna som briljant, men musikkritikerna kände sig då i stället tvungna att ursäkta det hela med att Dylan säkert inte menat allvar med plattan.

Jag har svårt att uppbåda något större engagemang för Rough And Rowdy Ways. Jag tycker att det är både medelmåttigt och segdraget. Men jag får erkänna att ”Key West (Philosopher Pirate)” faktiskt är en riktig fullträff.

Bästa spår: 09. Key West (Philosopher Pirate)

Neil Young – Homegrown (1975, 2020)

Detta är alltså någonting så udda som ett 45 år gammalt album som ges ut för första gången nu. Neil Youngs mytomspunna Homegrown var egentligen avsett att följa upp mästerverket On The Beach, men i sista sekund ångrade sig Young och valde att släppa Tonight’s The Night i stället. Young kände att Homegrown var ett alldeles för personligt verk för att släppa till offentlighetens nagelfarande. ”Jag kunde helt enkelt inte lyssna på det”, erkände han i ett pressutskick i samband med att releasen äntligen tillkännagavs för någon månad sedan. På Homegrown bearbetar Youngs skilsmässan med skådespelerskan Carrie Snodgress, som han hade sonen Zeke med. Det är ett melankoliskt album som är mer akustiskt än elektriskt. En del av låtarna är helt nya även för de mest hardcore av Neil Young-fansen, men flera av låtarna har också släppts i alternativa versioner på senare Young-plattor. ”White Line” finns t.ex. att avnjuta i distad version på Ragged Glory, och ”Star Of Betlehem” kom med på American Stars ‘n Bars. Homegrown är en trevlig skiva, men den är inte alls lika kraftfull som Tonight’s The Night som Young valde att släppa i stället på den tiden det begav sig.

Bästa spår: 12. Star Of Betlehem

Alanis Morrisette – Jagged Little Pill (1995)

I år fyller Jagged Little Pill 25 år. Alanis Morrisette skulle egentligen ha varit i full färd med att jubileumsturnera på albumet i detta nu, men det – precis som så mycket annat – har blivit uppskjutet p.g.a. Corona-viruset. En deluxe-utgåva av Jagged Little Pill kommer dock att släppas senare denna månad.

Jagged Little Pill blev Alanis stora och mycket oväntade genombrott. Hon hade redan släppt två plattor i Kanada före denna, men ingen av dem hade väckt någon större intresse. När hon satte sig ner tillsammans med producenten Glen Ballard för att börja skriva låtar för sitt tredje album hade hon inte ens något skivkontrakt längre. På ett sätt tyckte Alanis att det var ganska skönt just då. Hon kunde skapa låtar fritt igen utan att behöva ta hänsyn till vad några kostymnissar på skivbolaget tyckte. Alanis och Ballard spelade in Jagged Little Pill från mars 1994 till april 1995. De hade som som ambition att använda sig av så lite överdubbningar som möjligt, och samtliga låtar håller sig faktiskt väldigt nära sin ursprungliga demoversion. Alanis sång kommer faktiskt genomgående ifrån demoinspelningarna, även om det instrumentala senare spelades in på nytt i en mer professionell studio.

När Jagged Little Pill stod färdigt gav sig Alanis ut och uppvaktade skivbolagen. Hon fick nobben överallt utom hos Madonnas lilla skivbolag Maverick Records. Men även om de ansvariga på Maverick Records trodde på Alanis kunde de nog aldrig i sina vildaste fantasier föreställa sig vilket enormt avtryck Jagged Little Pill skulle komma att lämna. Skivan blev en fullkomlig dunderhit som kom att sälja i över 33 miljoner exempelar, vilket gör den till en av tidernas mest sålda plattor.

08. Head Over Feet

The Beatles – Please Please Me (1963)

Det är svårt att räkna upp många band med en brantare utvecklingskurva än The Beatles. Jag kan på rak arm faktiskt inte komma på något alls. 1963 gjorde Beatles genomsnäll och sockersöt dansbandsmusik. Fyra år senare släppte de Sgt. Pepper och ändrade hela föreställningen av vad popmusik är och vad som kan betraktas som ett konstnärligt verk och inte. I processen hann de även med att göra resan från helylle svärmorsdrömmar till långhåriga och ovårdade hippie-rebeller. Skandalöst.

Jag gillar båda sidorna av The Beatles. Även om debuten Please Please Me inte vilar i samma djup och substans som senare releaser ur bandets katalog är låtarna medryckande och trevliga att lyssna på. Som ett tidsdokument är albumet egentligen oerhört intressant. Det illustrerar ändå de första trevande försöken på låtsnickeri av vad som skulle komma att bli populärmusikhistoriens sannolikt mest kända låtskrivarduo.

Please Please Me blev en stor succé och genererade flera hits. Både titelspåret och ”Love Me Do” hamnade högt på topplistorna. Majoriteten av albumet spelades in live under en och samma dag i februari 1963.

”Love Me Do” var Beatles allra första singel. Låten hade skrivits av Paul McCartney redan 1958-59, när han fortfarande gick i skolan. Lennon kompletterade låten med bryggan mellan verserna.

Bästa spår: 03. Anna (Go To Him)

Bad Religion – The Gray Race (1996)

Är punkare den sortens musiker som har svårast att åldras med värdighet? Jag tror att det kan vara så. De enda punkare som har lyckats behålla någon slags heder efter det att hårfästet har börjat stiga och magen puta är väl i princip bara de som har bytt genre helt? De amerikanska trallpunkarna Bad Religion hade sin storhetstid på 90-talet. Jag minns tydligt hur en yngre version av mig själv diggade med till ”Punk Rock Song” när den var med på Voxpop under några veckor. Jag kom mig aldrig för att införskaffa någon skiva med bandet på den tiden. Som tolv-trettonåring var man tvungen att hushålla med sina cd-inköp och Bad Religion drog väl den kortaste stickan mot Meat Loaf eller någon. Men när jag härom året fick höra att Bad Religion skulle spela på Liseberg retade det ändå mitt inre tonårsjag en smula. ”Klart man ska gå och se Bad Religion”, tänkte jag. Framträdandet var ingenting annat än genomuselt. Dessa åldrade farbröder visade med all önskvärd tydlighet att de bara var där för att casha in på de gamla hitsen, vilka de framförde helt inlevelsebefriat. Någon punk-mentalitet – om det ens någonsin funnits någon sådan på riktigt – fanns det inget spår av. Som min kompis som var med beskrev det hela: ”Bad Religion såg precis ut som att de nyss kommit in från en runda på golfbanan”.

Bästa spår: 05. Punk Rock Song

Badly Drawn Boy – About A Boy (2002)

”About A Boy” är en sån där film som går på tv lite titt som tätt. Det känns som att den i princip alltid rullar på någon av de där kanalerna som man zappar igenom om kvällarna när man är iväg någonstans och bor på hotell. Jag tycker att filmen är lite lagom småtrevlig. Hugh Grant spelar en förmögen arvtagare som försöker få sina syfteslösa dagar att gå. Han är superytlig men när han bekantar sig med en mobbad tioåring får han så klart ett annat perspektiv på saker och ting och vad som betyder något i livet o.s.v. Det är OK feelgood-underhållning som ackompanjeras av ett passande soundtrack signerat Badly Drawn Boy. Filmen är baserad på boken av Nick Hornby med samma namn.

Britten Damon Gough tog sitt artistnamn Badly Drawn Boy från en karaktär i det tecknade barnprogrammet ”Sam and his Magic Ball”. Gough växte upp med Bruce Springsteen som husgud, och det är en influens som gör sig påmind även i hans egen musik. Soundtracket About A Boy blev Goughs andra skiva, och följde upp den uppskattade debuten The Hour Of The Bewilderbeast. Imponerade av debutalbumet handplockade filmens regissörer Chris och Paul Weitz Badly Drawn Boy för att skapa soundtracket. Som album beträffat är väl kanske About A Boy något svajigt egentligen, men några av låtarna är riktigt bra och till filmen passar musiken som handen i handsken.

Bästa spår: 07. Silent Sigh