Dolce – Ur Aska (2020)

Den här skivan har jag råkat missa med nästan ett helt år. Den 21:e februari 2020 släppte Umeåbandet Dolce sitt andra album; uppföljaren till 2017 års vackra Av Liv Och Grönska. Jag lyssnade ganska mycket på Av Liv Och Grönska när det kom, och gillade det skarpt. Ur Aska följer samma mönster som debuten: Det är finstämd vispop som låter ungefär som svartvita sommarminnen ifrån ett svunnet Sverige. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett album till. Det skar sig nämligen mellan bandmedlemmarna Anna Levander och Leopold Nilsson efter framgångarna med den första skivan. Som tur är har de lyckats hitta tillbaka till varandra, trots att de numera bor i helt olika delar av landet.

Dolce spelar på Pusterviksbaren den 28:e augusti i år. …Om nu inte Covid-19 ställer till det igen vill säga (konserten har blivit uppskjuten en gång redan). Jag siktar i alla fall på att vara där!

Bästa spår: 06. Skyll Dig Själv

The Box Tops – The Letter/Neon Rainbow (1967)

Innan Alex Chilton var med och grundade kultbandet Big Star var han sångare i 60-talsgruppen The Box Tops. När gruppens debutalbum The Letter/Neon Rainbow släpptes var han bara sexton år gammal. Redan då hade han skrivit mängdvis med låtar, men ingen av dessa kvalade in till The Letter/Neon Rainbow. Det var knappt att bandmedlemmarna själva kvalade in, för övrigt. Skivbolaget lät studiomusiker spela in nästan samtliga instrumentala spår till låtarna på skivan. Det finns ju liksom ingen anledning att förlita sig till amatörer om det finns riktiga proffs att tillgå, tänkte man väl antagligen. The Box Tops stora hit ”The Letter” utgör dock ett undantag. (Ni vet den där låten som börjar med frasen ”give me a ticket for an Aeroplane”?) På den spelar bandmedlemmarna faktiskt sina instrument helt på egen hand. Men så tog det ju trettio tagningar att få ihop låten också. På en tidig version av ”The Letter” hade producenten Dan Penn lagt på en fräck effekt som lät som ett lyftande flygplan. Skivbolaget tvingade honom dock att ta bort effekten före det att låten släpptes.

Utöver hitsingeln ”The Letter” finns det egentligen ingenting anmärkningsvärt med The Box Tops debutalbum. Alex Chilton skulle gå vidare i livet och göra betydligt mer intressanta saker senare i karriären. Men småtrevlig är ju skivan ändå.

Bästa spår: 01. The Letter

Brian Wilson – Brian Wilson Presents Smile (2004)

1967 lanserade Texas Instruments den första miniräknaren. Jack Kilby hette mannen som uppfann den. Den var femton centimeter lång, tio centimeter bred och vägde ungefär 1.3 kg. Föreställ dig att Kilby, i stället för att låta den komma ut i handeln, i sista stund hade dragit tillbaka den för att finslipa på den lite till i sisådär fyrtio år. Man kan tänka sig att den antagligen hade haft svårt att hävda sig på marknaden då…

Det är lite samma grej med Smile. Om Beach Boys hade lyckats färdigställa verket för en release 1967, så som ursprungligen var planerat, hade man nog sett annorlunda på det hela. Det Smile som Brian Wilson sent omsider slog sista spiken i 2004 låter mest daterat… och ganska andefattigt – vilket kanske egentligen inte är särskilt konstigt. Vi snackar ändå om låtar som Wilson hade släpat runt på i nästan fyra decennier. Att det skulle finnas utrymme för nyskapande eller spontanitet i ett så pass fossilerat material vore förstås rent önsketänkande.

För Brian Wilsons del måste det ha varit en befriande känsla att äntligen kunna lägga oket Smile bakom sig. Men historien och mytbildningen kring Smile är betydligt mer intressant än vad verket i sig slutligen visade sig vara.

Bästa spår: 02. Heroes And Villains

The Beach Boys – Smiley Smile (1967)

När Beach Boys kreativa motor Brian Wilson hörde Beatles Rubber Soul för första gången insåg han att insatserna för hur popmusik skapades hade höjts. Han inspirerades att ta det hela till nästa nivå, och gav sig i kast med att spela in det banbrytande Pet Sounds. Beatles kontrade redan året därpå genom att släppa mästerverket Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Albumet fullkomligt överväldigade Brian Wilson. Hur skulle han svara på det här? Wilson blev besatt av att överträffa Beatles psykedeliska mästerverk, och började jobba frenetiskt på sitt överlägset mest utstuderade verk ditintills: Smile var menat att bli Beach Boys tolvte album, och Brian Wilson ämnade för det att bli det fulländade och definitiva popalbumet som en gång för alla skulle visa var skåpet skulle stå. Han började experimentera med kompositioner, arrangemang och tematik på ett sätt som han aldrig hade gjort förut. Projektet växte i en lavinartad takt och Wilson hämtade inspiration ifrån alla möjliga håll och kanter. Han kastade bl.a. in numerologi och det ockulta i mixen. Till slut blev ambitionen att överträffa Sgt. Pepper‘s till en förbannelse. Prestationsångesten blev för mycket för Wilson och han drabbades av ett psykiskt sammanbrott. Smile blev aldrig färdigställt. Beach Boys lade verket på hyllan och valde att i stället släppa den urvattnade halvmesyren Smiley Smile, som var en förenklad och långt mindre ambitiös version av Smile. Både kritiker och fans bemötte Smiley Smile med en gäspning, och Brian Wilsons självförtroende tog sig en ordentlig och permanent knäck.

Smile fick faktiskt till slut se dagens ljus. Det kom dock att dröja över trettio år. 2004 släppte Brian Wilson Smile som ett soloalbum, men – enligt honom själv – kraftigt omarbetat ifrån det verk som Beach Boys hade jobbat på under 60-talet.

Bästa spår: 06. Good Vibrations

The Beatles – Rubber Soul (1965)

Rubber Soul var det första riktigt intressanta Beatles-albumet. Med den skivan visade Liverpool-bandet att de hade lämnat pop-trudelutterna ifrån de tidiga skivorna bakom sig för gott. Beatlarna var inspirerade av musikrörelsen på andra sidan Atlanten, och av Bob Dylan inte minst – som just hade släppt sitt banbrytande Highway 61 Revisited. Beatles och Bob Dylan hade träffats för första gången den 28:e augusti 1964. Mötet ägde rum i New York, som Beatles besökte för en spelning. Efter Beatlarnas framträdande strålade legendarerna samman på The Delmonico Hotel. Mötet är mest känt för att Bob Dylan vid tillfället introducerade britterna till marijuana. Paul McCartney blev så hög att han under ruset plötsligt trodde sig ha kommit på meningen med livet. Han nedtecknade sina nya rön på en bit papper, bara för att nästa dag besviket konstatera att han bara hade skrivit meningen ”det finns sju nivåer”.

Bästa spår: 02. Norwegian Wood

Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams

The Buggles – The Age Of Plastic (1980)

Det är kul med one-hit-wonders. Brittiska The Buggles timing kunde knappast ha varit bättre för deras catchiga debutsingel ”Video Killed The Radio Star”. MTV var i startgroparna att lanseras i USA och temat på låten var ju nästan som ett specialskrivet soundtrack till det. ”Video Killed The Radio Star” fick således äran att bli den första videon någonsin att spelas på MTV. Trettio år senare blev den faktiskt också den miljonte i ordningen. Nu – 2021 – kan man nästan börja fundera kring vilken som kommer att blir den sista. Det var länge sedan som musikkanalerna mådde någon vidare, och i konkurrensen med youtube och andra mer interaktiva plattformar är det svårt att se deras självberättigande i förlängningen. Å andra sidan har väl MTV knappt spelat några musikvideos på åtminstone en sådär tjugo år.

The Buggles var en new wave-duo bestående av sångaren/basisten Trevor Horn och keyboardisten Geoffrey Downes. Debutplattan The Age Of Plastic släpptes i kölvattnet av dunderhiten ”Video Killed The Radio Star” (som finns med som andraspår på skivan). Skivan är ett konceptalbum på temat modern teknologi och dess baksidor. Horn och Downes var kraftigt inspirerade av det tyska electropopbandet Kraftwerk som nyligen hade släppt The Man-Machine på i princip samma tema. Trevor Horn var dock även ett stort fan av Elton John, och ville egentligen få till ett sound likt det på Elton Johns sena 70-talsskivor. När han insåg att han inte kunde räkna ut hur man skulle efterapa Elton Johns sound bestämde han sig för att helt enkelt bara ordentligt överdriva vad han nu än fick till. …Och att The Age Of Plastic med alla sina syntar och överdubbningar låter överdrivet kan man väl ändå hålla med om?

Bästa spår: 02. Video Killed The Radio Star

Marcy Playground – Marcy Playground (1997)

Ett tag skulle alla låta som Kurt Cobain, och den alternativrock som en gång hade börjat som en perifer alternativ musikrörelse blev super-mainstream. Skivbolagen dammsög varenda vrå i jakten på nya band som de kunde marknadsföra som det nya Nirvana. Inte många av banden som de hittade var egentligen av det rätta virket, och Minneapolis-bandet Marcy Playground var det verkligen inte. Men ett ganska trevligt one-hit-wonder lyckades de i alla fall få till med singeln ”Sex & Candy” ifrån deras självbetitlade debutplatta.

Sångaren John Wozniak skrev ”Sex & Candy” flera år efter det att titel-frasen hade fastnat i hans huvud. Låtens kryptiska text strävar inte efter att förmedla något djupare budskap, eller något budskap över huvud taget. Wozniak har själv medgett att han inte har en aning om vad låten handlar om. ”Sex & Candy” blev Marcy Playgrounds stora och enda hit. Den parkerade femton veckor i sträck som etta på Billboards rocklista och gjorde dessutom bra ifrån sig både i Europa och på den australiensiska kontinenten.

Bästa spår: 02. Sex & Candy

The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

Sonic Youth – Dirty (1992)

Dagens tomgångsputtrande rockscen hade mått bra av ett band som Sonic Youth. New York-kvartetten utmanade alltid det konventionella och kompromissade aldrig med sitt skapande. Under sina tjugofem plus verksamma år stod Sonic Youth för den perfekta blandningen av pop och avant garde. När Dirty släpptes var det en och annan som förfasades över dess många poppiga sångmelodier och menade att det var det yttersta beviset för att bandet slutligen hade sålt ut. Och visserligen kan det stämma att Dirty är det mest lättillgängliga albumet i bandets diskografi. Men samtidigt ska man komma ihåg att ljudbilden på Dirty inte är väsensskilt annorlunda ifrån hur Sonic Youth lät på Goo, som släpptes två år tidigare. Det som hade hänt där in emellan var att Kurt Cobain oväntat hade populariserat den ljudbilden i och med Nirvanas sanslöst framgångsrika Nevermind. Sonic Youth och Nirvana hämtade inspiration ifrån varandra under den här perioden. Banden turnerade tillsammans och medlemmarna umgicks även en del privat. Det var Sonic Youths Kim Gordon som lockade över Kurt Cobain till Geffen Records, och det var Kurt Cobain som fick Sonic Youth att anamma Seattle-soundet på Dirty.

Dirty var Sonic Youths första samarbete med Nevermind-producenten Butch Vig. Enligt bandmedlemmarnas egen utsago var det dock inte succén med Nevermind som fick dem att välja Vig som producent. Bandet hade god koll på Vigs meriter bortom Nevermind och refererade till hans produktion på en mycket obskyr singel av bandet Mecht Mensch vid deras första möte sinsemellan. Sonic Youths gitarrist Thurston Moore förklarade för Vig att det var precis så som han ville att Dirty skulle låta.

Fyra singlar släpptes ifrån Dirty. ”100%”; som även tjänstgjorde som albumets öppningsspår, var först ut. Låten dedikerades till Joe Cole: En nära vän till bandet som rånmördats i Los Angeles 1991. Av de fyra singlarna var ”100%” den som presterade bäst kommersiellt, men inte heller den levde upp till skivbolagets högt upptrissade förväntningar – som efter Nirvanas genombrott trodde sig kunna tälja guld med smörkniv av precis vad som helst som åtminstone avlägset kunde associeras med grungemusik. Den bästa låten på skivan släpptes dock aldrig som singel: ”Chapel Hill” är fem minuters melodiös poprock av det mer medryckande slaget. Låten handlar om det än idag olösta mordet på bokförsäljaren Bob Sheldon; en politisk aktivist som profilerade sig bl.a. genom protester mot kärnkraft och Gulfkriget. Envisa rykten menar att det var CIA som hade ihjäl honom, vilket Thurston Moore flirtar med i texten till ”Chapel Hill”.

Bästa spår: 12. Chapel Hill