Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams

Foo Fighters – Medicine At Midnight (2021)

Dave Grohl har refererat till Medicine At Midnight som Foo Fighters eget Let’s Dance. Han tänker förstås då på David Bowies klassiska hitalbum ifrån 1983. Enligt Grohl har bandets ambition den här gången mest varit att ha kul: ”Det är nästan som ett dansalbum”, sa Grohl till NME i maj förra året; ”det har groove”. Medicine At Midnight skulle egentligen ha släppts under 2020, men blev – som så mycket annat – uppskjutet p.g.a. Covid-19-pandemin. Nu är plattan hur som helst här, och man får väl ge Dave Grohl och hans kamrater att de lyckats skapa en ganska trevlig samling rocklåtar – även om man kanske saknar lite spets i materialet.

Medicine At Midnight spelades in ganska snabbt, och det fanns två anledningar till det: Dels förlöpte den kreativa processen smärtfritt, men det kanske främsta skälet var nog ändå att det råkade spöka i huset som bandet spelade in i – vilket gjorde att de ville därifrån så fort som möjligt. Dave Grohl & co. hyrde ett gammalt 40-talshus i Los Angeles utkanter för inspelningarna av Medicine At Midnight. Enligt Grohl hände där konstiga saker mest hela tiden. Allt ifrån att gitarrerna stämdes om till att inspelade spår plötsligt och oförklarligt försvann. Bandmedlemmarna påstår sig t.o.m. ha fångat ett och annat spöke på film, men får p.g.a. sekretessavtal med hyresvärden (som letade ny köpare till huset) inte visa dessa videos för allmänheten.

Medicine At Midnight är egentligen ett ganska konventionellt Foo fighters-album. Visst gästspelar lite funk-takter och sådär, men på det stora hela känner man ju helt klart igen sig. Personligen tycker jag att det hör till det bättre materialet som bandet har levererat på senare år, men jag kan ju sakna det Foo Fighters som fanns på andra sidan millennieskiftet. Innan de blev så arenarocksaktiga av sig.

Bästa spår: 04. Waiting On A War

Pearl Jam – Riot Act (2002)

Helyllerockarna Pearl Jams rykte har tagit en del stryk på det senaste, efter att bandets advokater fick för sig att gå till oprovocerat angrepp på ett brittiskt Pearl Jam-coverband som i flera år turnerat under namnet ”Pearl Jamm”. Britterna hotades med att dras in i en rättsprocess om de inte per omgående bytte namnet på sitt band, som man menade var för likt originalet. Britterna gjorde vad de blev tillsagda, och ”Pearl Jamm” går nu mera, inte helt utan ironi, under namnet ”Legal Jam”. Men egentligen får väl britterna sägas vara de enda vinnarna i den här sörjan. För Pearl Jam har det bara inneburit dålig PR, men för Legal Jam har det inneburit massvis med gratis publicitet och – kan man anta – ordentligt många fler människor till deras spelningar framöver.

Riot Act var Pearl Jams sjunde album. Skivan speglar ett band skakat av såväl personliga tragedier som av aktuella politiska händelser. Två år tidigare hade Pearl Jam varit en av huvudakterna på Roskildefestivalen. Under bandets uppträdande uppstod sådant kaos framför scenen att nio människor omkom i trängseln. Händelsen tog bandmedlemmarna hårt. Flera av låtarna på Riot Act har kopplingar till den tragiska händelsen. ”I Am Mine” lär ha skrivits av Eddie Vedder på ett hotellrum bara timmarna före den ödesdigra konserten. I texten till ”Love Boat Captain” tillägnas de avlidna fansen en tanke. En annan sida av Riot Act gör upp med Bush-regimen och det då pågående kriget i Afghanistan: ”Vi som land behöver förstå varför vi är involverade i ett krig i mellanöstern”, sa Vedder i samband med att albumet släpptes; ”Den här ihåliga patriotismen skrämmer mig”.

Bästa spår: 06. I Am Mine

Marianne Faithfull – Broken English (1979)

Marianne Faithfull upptäcktes på en av Rolling Stones release-partyn av bandets manager Andrew Loog Oldham. Detta var strax före 60-talets mitt, Faithfull var i sena tonåren och brukade uppträda på kaféer runt om i London. Med Jaggers och Richards nyskrivna låt ”As Tears Go By” fick hon sin första hit och hon började i samband med det allt oftare hänga med bandet på olika tillställningar. Snart blev hon och Jagger ett par och de utmärkte sig för sitt dekadenta leverne i Londons nattliv. Under deras fyra år långa och mycket destruktiva relation tjänade hon som Jaggers inspiration till flera av Stones mest klassiska låtar, så som ”Wild Horses”, ”You Can’t Always Get What You Want” och ”I Got The Blues. Men Marianne Faithfull föll allt djupare ner i drog- och alkoholmissbruk och tappade till slut greppet helt. Mot slutet av 60-talet hade hon förlorat vårdnaden om sin son och levde helt utblottad på gatan.

När Broken English släpptes var det Marianne Faithfulls första ordentliga album på över ett decennium. Det tuffa liv som hon hade levt sedan dess hade tärt både på kropp och på själ. Broken English låter som musik ifrån någon som har varit nere i rännstenen och vänt, vilket ju är precis vad det är. Åren av missbruk och kedjerökande hade tagit ut sin rätt på Faithfulls sångröst, men det passar den smutsiga rocken på Broken English fint. Marianne Faithfull blev lovordad av kritikerna för Broken English, och hon håller själv plattan som sitt absolut främsta verk.

Bästa spår: 01. Broken English

The Rolling Stones – December’s Children (And Everybody’s) (1965)

Någonstans här började Rolling Stones bli intressanta på allvar. Visst hade de vid det här laget redan haft en tidlös hit med ”Satisfaction”, men den överväldigande majoriteten av bandets material var fortfarande coverinspelningar på blues-låtar som de gillade. December’s Children är den sista av Stones tidiga skivor som till stor del utgörs av covers. Skivan släpptes bara i USA. De flesta låtarna var överblivna alster ifrån Out Of Our Heads-plattan, och andra var låtar som tidigare hade släppts i Storbritannien men ännu inte i USA.

”As Tears Go By” var en av de allra första låtarna som Mick Jagger och Keith Richards skrev tillsammans. Låten skrev de mer eller mindre på order av deras manager Andrew Loog Oldham. Han låste in dem båda i sitt kök och förklarade att han inte tänkte släppa ut dem igen förrän de hade skrivit en låt. Han specificerade t.o.m. typen av låt: ”Jag vill ha en låt med tegelmur runt omkring, stora fönster och inget sex”. Vad Oldham nu än menade med det så var det ”As Tears Go By” som Jaggers och Richards senare kom ut med. Både Jaggers och Richards tyckte att låten var skräp, men Oldham var övertygad om att ”As Tears Go By” var en klockren hit – och rätt fick han. Faktiskt två gånger. Innan Rolling Stones spelade in låten spelade nämligen Marianne Faithfull in en version som blev populär på båda sidor Atlanten.

Bästa spår: 09. As Tears Go By

Neil Young & Crazy Horse – Zuma (1975)

Lou Reed sa en gång att gitarrarbetet på ”Danger Bird” var det bästa som han någonsin hade hört. Om den saken kan man förstås tycka olika, men att hävda att Zuma är fullspäckat med lidelsefullt gitarrarbete i största allmänhet torde väl vara ett ganska okontroversiellt ställningstagande? Lyssna bara på ”Cortez The Killer”: Sju och en halv minuts frosseri i skönt taggiga gitarrsolon varvat med Neil Youngs medkännande för ursprungsbefolkningen i Sydamerika under conquistadorernas hänsynslösa korståg. I Spanien förbjöds låten under Franco-regimen. Den ansågs inte framställa de spanjorska erövringarna riktigt i det glamorösa ljus som Franco gärna ville placera dem i. Av denna anledning släpptes Zuma senare i Spanien än i resten av världen, och ”Cortez The Killer” fick byta namn till det mer neutrala ”Cortez” på skivans konvolut.

Zuma var Neil Youngs tredje platta tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det första som spelades in med gitarristen Frank Sampedro i line-upen. Han rekryterades som ersättare för Danny Whitten, som tragiskt hade dött i en överdos några år tidigare. Inte heller Frank Sampedro var någon renlevnadsmänniska. Han missbrukade både heroin och en massa annat. För Young var det jobbigt att hantera. Han hade sett drogmissbrukets baksidor allt för många gånger på allt för kort tid och ville egentligen inte ha med det att göra. Men Sampedro kom att bli ett fast och mycket uppskattat inslag i Crazy Horse. Han tillförde ett råare och smutsigare element till bandets redan sedan innan råa och smutsiga sound.

Bästa spår: 08. Cortez The Killer

Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)

Gasolin’ – Gasolin’ 3 (1973)

Senare skulle han komma att bli känd som Queens producent under deras mest hyllade period. Han skulle även komma att jobba med storheter som Alice Cooper och Ozzy Osbourne. Men innan han hade fyllt meritlistan till den graden tog sig Roy Thomas Baker an att producera det i internationella sammanhang obskyra danskbandet Gasolin’. Det var i augusti 1973 som han strålade samman med Kim Larsen och dennes bandkamrater i Köpenhamn för att påbörja inspelningen av Gasolin’s tredje fullängdare i Rosenberg Studio. Albumet döptes sedermera, kanske aningen fantasilöst, till Gasolin’ 3. Roy Thomas Bakers inflytande märks tydligt på plattan, vars sound är mer proffsigt och – skulle jag vilja påstå – mer intressant än på föregångarna. Gasolin’ 3 innehåller väl inte någon av Gasolin’s kändare låtar, men den har ett skönt gung rakt igenom. Som några kalla Tuborg på Nyhavn ungefär. Sämre kan man ha det.

Min pappa spelade gärna Gasolin’ på stereon hemma. Han hade den där live-plattan som de släppte 1978. Själv råkade jag se Kim Larsen uppträda på en festival utanför Karlskrona för ett antal år sedan. Av spelningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket, men jag minns tydligt hur besviken min Gasolin’-frälsta kompis var efter att ha träffat en mycket otrevlig och dryg Kim Larsen backstage.

Bästa spår: 03. Katten

The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

The Hellacopters – By The Grace Of God (2002)

Tydligen har det sedan flera år nedlagda svenska rockbandet Hellacopters skapat rubriker på nytt genom att ha agerat husband i ”På Spåret”. Det hade faktiskt gått mig helt förbi, men det beror nog mest på att jag helt enkelt inte brukar titta på ”På Spåret”. Men visst. Deras cover på Arvingarnas ”Eloise” är väl småkul sådär, men jag ser ju hellre Nicke Andersson & co. framföra eget material.

…Och Dregen i all ära. Men den bästa inkarnationen av Hellacopters var ändå den med Robert ”Strängen” Dahlqvist på gitarr. Det var den som bl.a. levererade detta fina rock n’ roll-album i början av 2000-talet. Själv gjorde jag lumpen då, och minns hur videon till medryckande förstasingeln ”By The Grace Of God” gick varm på ZTV på den lilla tjock-tv:n som vi hade på logementet.

Bästa spår: 01. By The Grace Of God