Nick Cave & Warren Ellis – CARNAGE (2021)

Av en ren tillfällighet skrev jag om Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till den fina western-rullen ”The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford” för några dagar sedan. Då hade varken jag eller någon annan en aning om att dessa båda herrar precis stod i begrepp att släppa ett helt album fyllt med nytt fräscht material. Helt ifrån ingenstans också. CARNAGE är Nick Caves och Warren Ellis första samarbete som inte är ett soundtrack till någon film (om man bortser ifrån att Ellis även är medlem i The Bad Seeds, då förstås). CARNAGE spelades in under ett antal veckor i Corona-lockdown. De åtta låtarna komponerade Cave och Ellis under tre inledande intensivt kreativa dagar, och tiden därefter handlade mest om att hitta låtarnas rätta karaktär – något som de lyckats bra med. CARNAGE är både oerhört mörkt och oerhört starkt. Cave själv har beskrivit plattan som ”ett brutalt men myckert vackert album, vilande i en kollektiv katastrof”.

Bästa spår: 04. White Elephant

Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory (1990)

1990 var Neil Young plötsligt relevant igen, efter att ha betraktats som en föredetting under gott och väl ett decennium. Alternativrocken låg och bubblade i hörnen, och snart skulle Nirvana vända upp och ner på allting med grunge-milstolpen Nevermind. När Ragged Glory släpptes var alternativrocken fortfarande en undergroundrörelse, men många av dess förgrundsfigurer höll Neil Young och hans skitiga rock varmt om hjärtat. Senare skulle Neil Young komma att få epitetet ”grungens gudfader”, och ge sig ut på turné tillsammans med Pearl Jam. Han skulle även få en av sina låttexter citerade i Nirvana-frontmannen Kurt Cobains självmordsbrev.

Som av ett ödets nyck sammanföll Neil Youngs återupplivade popularitet med att han själv åter toppade formen kreativt. Redan på 1989 års Freedom hade man sett spår av den Neil Young som på 60- och 70-talet hade radat upp mästerverk. Till Ragged Glory hade låtskriveriet blivit än starkare, och låg nu även på en konsekvent högre lägstanivå. Med kompbandet Crazy Horse garagerockiga uppbackning ingjuts dessutom en kraft och energi i låtarna som gör dem svåra att värja sig emot.

Ragged Glory spelades in i april månad 1990 hemma på Neil Youngs ranch i Kalifornien. Albumet är i princip en enda lång ihopklistrad liveupptagning. Neil Young & Crazy Horse jammade materialet rakt upp och ner två gånger per dag under några veckor, och valde sedan helt enkelt ut de bästa tagningarna av varje låt. Såväl öppningsspåret ”Country Home” som ”White Line” är faktiskt gamla (outgivna) låtar som Young hade i repertoaren redan på 70-talet, men det var först i Crazy Horse skitiga tappning som de fann sitt rätta element.

Bästa spår: 07. Mansion On The Hill

Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Band Of Horses – Everything All The Time (2006)

Tänk att det har hunnit gå hela femton år sedan Band Of Horses släppte debutplattan Everything All The Time! Albumet är resultatet av en låtskrivare och ett band som fortfarande trevar efter att hitta sitt uttryck och stil, och det både på gott och ont. Frontmannen Ben Bridwell hade egentligen föreställt sig ett mer Electric Light Orchestra-liknande sound för Band Of Horses när bandet gick in i studion. När det väl kom till kritan valde de dock att lämna de stora arrangemangen och keyboardarna på idéstadiet, och tur är väl det. Everything All The Time funkar nämligen fint som den lite oborstade rockuppvisning som det är. …Och det skadar ju inte att plattan krönts av bandets allra bästa låt: ”The Funeral” är en sån där låt som aldrig blir gammal. När de distade gitarrerna kickar in når den magiska nivåer.

Bästa spår: 04. The Funeral

Bruce Springsteen – The Ghost Of Tom Joad (1995)

Det gick bra för bossen i dagens domstolsförhandling. Springsteen erkände sig skyldig till att ha förtärt alkohol i en offentlig park, och blev ålagd att betala 540 dollar i böter för detta snedsteg. De mer allvarliga anklagelserna; rattfylla och vårdslöshet i trafik, lades ner i brist på bevis. Vad böterna anbelangar förklarade Springsteen för domaren att han ”skulle nog kunna lösa att betala dem med en gång”.

1995 års The Ghost Of Tom Joad är ett av bossens mindre uppmärksammade plattor, men definitivt en av hans bästa. Det är ett avskalat album med berättarmässig tyngd; tematiskt och ljudbildsmässigt inte jätteavlägset ifrån mästerverket Nebraska som kom tio år tidigare. Springsteen sjunger här om krossade drömmar och arbetarklassens allt tuffare villkor i ett hårdnande samhällsklimat. Titelspåret har lånat sitt namn ifrån huvudkaraktären i John Steinbecks klassiker ”Vredens Druvor”. Låten är delvis även inspirerad av Woody Guthries ”The Ballad Of Tom Joad”.

Med The Ghost Of Tom Joad ville Springsteen göra ett album där han inte behövde följa några regler, och inte behövde tänka på att göra hitsinglar. ”Jag visste att skivan inte skulle attrahera någon större publik”, erkände han 1998 i sin textbok ”Songs”; ”men jag visste också att låtarna på skivan var det bästa som jag kunde göra”.

Bästa spår: 04. Youngstown

The Rolling Stones – Some Girls (1978)

Some Girls var lite av en comeback för Stones, efter att ha radat upp den ena halvdana insatsen efter den andra under 70-talets senare hälft. Men man kan argumentera för att det var för sent: 1978 var Rolling Stones gårdagens nyheter, och nu var det disco och punkrock som gällde. Singlarna ”Miss You” och ”Beast Of Burden” kom ändå att generera en hel del spelningar på radion, och båda låtarna har kommit att bli uppskattade trotjänare i bandets liverepertoar. Den senare kan man tolka som en kärlekslåt, men var egentligen Mick Jaggers kommentar på Keith Richards bottenlösa drogmissbruk kring tidpunkten. I något sällsynt nyktert ögonblick hade Richards tackat Jagger för att ha hjälpt honom att ”bära bördan”, och då syftat på sitt drogande. Kommentaren gjorde ett starkt intryck på Mick Jagger.

Bästa spår: 09. Beast Of Burden

Faces – Ooh La La (1973)

Det är svårt att tänka sig att smörrockaren Rod Stewart en gång i tiden varit delaktig i någonting som faktiskt varit åtminstone avlägset bra. Faces bildades ur resterna av Small Faces, som 1969 hade kapsejsat när deras sångare Steve Marriot hade lämnat dem i sticket. De tre kvarvarande medlemmarna fick sällskap av gitarristen Ronnie Wood (sedan 1975 medlem i Rolling Stones) och den då fortfarande ganska okända sångaren Rod Stewart. Denna brittiska bluesrockgrupps fjärde och sista album Ooh La La är mest känt för det trallvänliga titelspåret. Men det är faktiskt Ronnie Wood, och inte Rod Stewart, som sjunger på låten. Det hörde förstås till ovanligheterna. Stewart spelade in ett sångspår även han, men varken han själv eller producenten Glyn Johns kändes sig tillfreds med insatsen (Stewart skyllde på att låten var i fel tonart för honom). Men kanske hade det svaga resultatet delvis sin förklaring i det mycket bristfälliga engagemang som Stewart hyste för gruppens förehavanden vid den här tidpunkten. Hans solokarriär hade precis tagit fart, och den uppmärksamheten var minst sagt distraherande för den unge Stewart. De första två inspelningsveckorna missade han helt, och på tre av skivans tio spår lyser han med sin frånvaro. Ooh La La blev ändå till slut en helt OK avrundning på Faces kortlivade karriär, men utan det där fina titelspåret hade den inte varit mycket att ha.

Bästa spår: 10 Ooh La La

Foo Fighters – The Colour And The Shape (1997)

Foo Fighters är ett sånt där band som konsekvent genom karriären spottat ur sig precis lagom skapliga tre-stjärnors-album. Men eftersom Dave Grohl är så pass sympatisk av sig som han är, och så underhållande att titta på i intervjuer, vill man ju gärna att plattorna ska vara bättre än vad de faktiskt är. Bandets andra album The Colour And The Shape, släppt några år innan millennieskiftet, är väl det närmaste som Foo Fighers någonsin har kommit ett fyrstjärnigt album. Här återfinns flera av bandets mest omtyckta låtar, så som ”Everlong”, ”Monkey Wrench” och ”My Hero”. Den sistnämnda dedikerade Grohl till svenska läkaren Johan Sampson under bandets senaste Sverige-spelning, som tack för Sampsons hjälp med Grohls brutna fot under den klassiska Ullevi-spelningen 2015.

Många av låtarna på The Colour And The Shape speglar den skilsmässa som Dave Grohl genomled vid tidpunkten. Därav är texterna åt det mer introverta hållet denna gång. Dave Grohl tog sällskap av Pat Smear (gitarr) och Nate Mendel (bas) för att spela in The Colour And The Shape, vilket gör skivan till den första på vilken Foo Fighters faktiskt är ett regelrätt band och inte ett soloprojekt. Inledningsvis kompletterades lineupen även av trummisen William Goldsmith. Han valde dock att lämna bandet i affekt efter det att Grohl insisterat på att själv spela in alla hans trumspår på nytt. Grohl har i efterhand uttryckt ånger över hur han hanterade situationen, även om han också tillagt att det fanns flera orsaker till att Goldsmith inte riktigt funkade i Foo Fighters. Senare kom Taylor Hawkins att ta över trumpinnarna i bandet, och sitter än idag bakom trumsetet.

Bästa spår: 03. Learn To Fly

The Box Tops – The Letter/Neon Rainbow (1967)

Innan Alex Chilton var med och grundade kultbandet Big Star var han sångare i 60-talsgruppen The Box Tops. När gruppens debutalbum The Letter/Neon Rainbow släpptes var han bara sexton år gammal. Redan då hade han skrivit mängdvis med låtar, men ingen av dessa kvalade in till The Letter/Neon Rainbow. Det var knappt att bandmedlemmarna själva kvalade in, för övrigt. Skivbolaget lät studiomusiker spela in nästan samtliga instrumentala spår till låtarna på skivan. Det finns ju liksom ingen anledning att förlita sig till amatörer om det finns riktiga proffs att tillgå, tänkte man väl antagligen. The Box Tops stora hit ”The Letter” utgör dock ett undantag. (Ni vet den där låten som börjar med frasen ”give me a ticket for an Aeroplane”?) På den spelar bandmedlemmarna faktiskt sina instrument helt på egen hand. Men så tog det ju trettio tagningar att få ihop låten också. På en tidig version av ”The Letter” hade producenten Dan Penn lagt på en fräck effekt som lät som ett lyftande flygplan. Skivbolaget tvingade honom dock att ta bort effekten före det att låten släpptes.

Utöver hitsingeln ”The Letter” finns det egentligen ingenting anmärkningsvärt med The Box Tops debutalbum. Alex Chilton skulle gå vidare i livet och göra betydligt mer intressanta saker senare i karriären. Men småtrevlig är ju skivan ändå.

Bästa spår: 01. The Letter

The Beatles – Rubber Soul (1965)

Rubber Soul var det första riktigt intressanta Beatles-albumet. Med den skivan visade Liverpool-bandet att de hade lämnat pop-trudelutterna ifrån de tidiga skivorna bakom sig för gott. Beatlarna var inspirerade av musikrörelsen på andra sidan Atlanten, och av Bob Dylan inte minst – som just hade släppt sitt banbrytande Highway 61 Revisited. Beatles och Bob Dylan hade träffats för första gången den 28:e augusti 1964. Mötet ägde rum i New York, som Beatles besökte för en spelning. Efter Beatlarnas framträdande strålade legendarerna samman på The Delmonico Hotel. Mötet är mest känt för att Bob Dylan vid tillfället introducerade britterna till marijuana. Paul McCartney blev så hög att han under ruset plötsligt trodde sig ha kommit på meningen med livet. Han nedtecknade sina nya rön på en bit papper, bara för att nästa dag besviket konstatera att han bara hade skrivit meningen ”det finns sju nivåer”.

Bästa spår: 02. Norwegian Wood