Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)

Gasolin’ – Gasolin’ 3 (1973)

Senare skulle han komma att bli känd som Queens producent under deras mest hyllade period. Han skulle även komma att jobba med storheter som Alice Cooper och Ozzy Osbourne. Men innan han hade fyllt meritlistan till den graden tog sig Roy Thomas Baker an att producera det i internationella sammanhang obskyra danskbandet Gasolin’. Det var i augusti 1973 som han strålade samman med Kim Larsen och dennes bandkamrater i Köpenhamn för att påbörja inspelningen av Gasolin’s tredje fullängdare i Rosenberg Studio. Albumet döptes sedermera, kanske aningen fantasilöst, till Gasolin’ 3. Roy Thomas Bakers inflytande märks tydligt på plattan, vars sound är mer proffsigt och – skulle jag vilja påstå – mer intressant än på föregångarna. Gasolin’ 3 innehåller väl inte någon av Gasolin’s kändare låtar, men den har ett skönt gung rakt igenom. Som några kalla Tuborg på Nyhavn ungefär. Sämre kan man ha det.

Min pappa spelade gärna Gasolin’ på stereon hemma. Han hade den där live-plattan som de släppte 1978. Själv råkade jag se Kim Larsen uppträda på en festival utanför Karlskrona för ett antal år sedan. Av spelningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket, men jag minns tydligt hur besviken min Gasolin’-frälsta kompis var efter att ha träffat en mycket otrevlig och dryg Kim Larsen backstage.

Bästa spår: 03. Katten

The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

The Hellacopters – By The Grace Of God (2002)

Tydligen har det sedan flera år nedlagda svenska rockbandet Hellacopters skapat rubriker på nytt genom att ha agerat husband i ”På Spåret”. Det hade faktiskt gått mig helt förbi, men det beror nog mest på att jag helt enkelt inte brukar titta på ”På Spåret”. Men visst. Deras cover på Arvingarnas ”Eloise” är väl småkul sådär, men jag ser ju hellre Nicke Andersson & co. framföra eget material.

…Och Dregen i all ära. Men den bästa inkarnationen av Hellacopters var ändå den med Robert ”Strängen” Dahlqvist på gitarr. Det var den som bl.a. levererade detta fina rock n’ roll-album i början av 2000-talet. Själv gjorde jag lumpen då, och minns hur videon till medryckande förstasingeln ”By The Grace Of God” gick varm på ZTV på den lilla tjock-tv:n som vi hade på logementet.

Bästa spår: 01. By The Grace Of God

Meat Loaf – Bat Out Of Hell (1977)

Oftast är det profithungriga skivbolagspampar som vi har att beskylla för de allra mest skamlösa övergreppen på musiken som konstform. Undantaget som bekräftar regeln är väl då Meat Loaf. I det fallet arbetade skivbolagsföreträdarna aktivt för att stoppa honom. Och det är ju sunt, kan man tycka. När Meat Loafs producent och låtskrivare Jim Steinman valsade in på den legendariska skivmogulen Clive Davis kontor med Bat Out Of Hell i näven blev han utskrattad. Davis hånade Steinman och menade att han skulle köpa sig några rock n’ roll-skivor och lära sig att skriva låtar i stället. Steinman var dock inte den som hade vett på att ge upp. Han vände sig till det småskaliga skivbolaget Cleveland International och lyckades lura dem att ta sig an projektet. Moderbolaget; det mäktiga Epic Records, var dock föga imponerade av Steinmans och Meat Loafs teatraliska fjantrock och försökte begrava det hela med minimal marknadsföring. Det hjälpte inte. Efter att Meat Loaf framfört det nio minuter långa titelspåret i ett brittiskt tv-program exploderade plötsligt Bat Out Of Hell i Storbritannien. Snart spred sig succén till Amerika och resten av världen. Mot alla odds kom det här besynnerliga rockskivan att bli ett av tidernas bäst säljande album. Sedan releasen 1977 har Meat Loaf lyckats kränga över 43 miljoner exemplar av Bat Out Of Hell. Det är lika många människor som bor i Argentina.

Jim Steinman började jobba på Bat Out Of Hell redan 1974. Det hela började som en musikal som skulle vara någon slags modern version av ”Peter Pan”. Musikalen, som Steinman döpte till ”Neverland”, kom bara att framföras ett fåtal gånger i Washington D.C. innan den lades ner. När Steinman en tid senare bekantade sig med Meat Loaf tog han de tre bästa låtarna ifrån ”Neverland” och lät dem utgöra fundamentet för det som sedermera blev Bat Out Of Hell. Två uppföljare har gjorts till albumet efter detta. Bat Out Of Hell II släpptes 1993 och blev även det en stor hit. Bat Out Of Hell III släppte Meat Loaf på egen hand 2006, efter segdraget rättsprocessande mot Jim Steinman kring rättigheterna till användandet av titeln.

Bästa spår: 02. You Took The Words Right Out Of My Mouth

Chris Rea – The Road To Hell (1989)

Det är lite konstigt att tänka att Chris Rea var en sån där som sålde ut arenor under sina bästa dagar på 80-talet. Jag – som är lite för ung för att komma ihåg honom ifrån den tiden – känner mest till honom för den sönderspelade jullåten ”Driving Home For Christmas”. Men med sitt tionde studioalbum The Road To Hell var faktiskt den här bluesgitarr-spelande britten riktigt i ropet ett tag. Titelspårets del 2 är plattans obestridliga höjdpunkt: ”The Road To Hell Part 2” skrev Rea i frustration över att stå still i bilköerna i rusningstrafikens London (”well I’m standing by a river, but the water doesn’t flow” o.s.v.). Låten släpptes som singel och blev en av Chris Reas största hits i karriären. I övrigt präglas dock The Road To Hell av ganska sömnig bluesrock utan vare sig riktning eller driv.

Chris Rea började spela gitarr ganska sent. Han var över tjugo när han köpte sin första gitarr och lärde sig spela genom att härma gamla blues-musiker som Charlie Patton och Blind Willie Johnson. Parallellt med att försöka få fart på sin artistkarriär jobbade Rea extra i sin fars glass-kafé. 1978 lossnade det för honom när han fick sin första hit med singeln ”Fool (If You Think It’s Over)”. Låten fanns med på debutskivan Whatever Happened To Benny Santini?, som uppkallades efter det artistnamn som skivbolaget föreslog att han skulle anta.

Bästa spår: 02. The Road To Hell Part 2

Badly Drawn Boy – The Hour Of Bewilderbeast (2000)

Badly Drawn Boy är en sådan där artist som kändes lovande länge, men som aldrig riktigt fick till det fullt ut. Inte för att det egentligen är för sent. Damon Gough, som han egentligen heter, är i allra högsta grad fortfarande aktiv. Han släppte nytt bara härom året. Tyvärr känns det som att kvaliteten sjunker ytterligare något för varje ny release. Detta fina debutalbum från 2000 kommer han sannolikt aldrig att överträffa.

The Hour Of Bewilderbeast släpptes till lyriska recensioner i juni 2000. Albumet skulle visa sig bli en lika stor som oväntad succé för Badly Drawn Boy, som innan skivan bara hade släppt några måttligt framgångsrika EP:s som hade lyckats uppbåda en mindre följarskara i hemstaden Manchester. Någon betydande kommersiell genomslagskraft trodde sig Gough knappast besitta. Men innan året var slut hade The Hour Of Bewilderbeast sålt i flera hundratusen exemplar och fått Gough belönad med det prestigefyllda Mercury-priset, vilket årligen tilldelas den artist som anses ha gjort årets bästa album i Storbritannien. Den udda titeln på skivan kom han på när han var på turné i Japan. Bakfull och jetlaggad på en soundcheck sa han till sitt band att han kände sig ”förvirrad” (”bewildered” på engelska), som en ”Bewilderbeast”. Det påhittade ordet fastnade och kom till användning när det var dags att komma på en albumtitel.

Bästa spår: 12. Pissing In The Wind

David Bowie – Hours (1999)

Om David Bowie fortfarande hade levt hade han fyllt 74 igår. Skivbolaget uppmärksammade detta genom att släppa två gamla covers ifrån gömmorna: ”Tryin’ To Get To Heaven” är en låt ifrån Dylans Time Out Of Mind och ”Mother” kommer ifrån John Lennons första soloalbum. För hardcore-fansen är det egentligen inte mycket att bli exalterad över. Båda låtarna har cirkulerat på nätet i åtminstone tio år, och ingen av dem kan mäta sig med sin respektive originalversion. Låtarna spelade Bowie in under Hours-sessionerna, som Bowie släppte ett par månader innan millennieskiftet.

Hours är långt ifrån dåligt, men det är heller inte den musikaliskt mest intressanta perioden i Bowies karriär. Framför allt har det – med sitt sound som tydligt bottnar i dåtida trender – åldrats ganska illa. Men Hours är intressant av andra skäl. Flera av låtarna hade redan innan albumsläppet gått att lyssna till via dataspelet ”The Nomad Soul”. Spelet är ett sci-fi-äventyrsspel som utspelar sig i en (i alla fall då) futuristisk framtidsvärld i vilken spelaren får i uppdrag att utreda en märklig serie mord. Bowie spelar själv två roller i spelet; dels som karaktären Boz, dels som sångaren i bandet The Dreamers (det är ”The Dreamers” som framför Hours-låtar). Idag har ju vart och vartannat dataspel Hollywood-skådespelare som gör rösterna och erkända artister som specialskriver musiken, men så var verkligen inte fallet 1999. Jag vågar påstå att Bowie med ”The Nomad Soul” agerade pionjär i sättet att betrakta dataspel som en legitim konstnärlig plattform. Men Bowie var banbrytande på flera sätt än så: Hours var faktiskt det första albumet släppt av en storbolagsartist som tillgängliggjordes för nedladdning på internet. Med sitt 56-kbps-modem kunde man ladda ner Hours ifrån Bowies hemsida redan två veckor innan det släpptes fysiskt i butikerna.

Bästa spår: 02. Something In The Air

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

Lou Reed – Rock N’ Roll Animal (1974)

Mott The Hooples All The Young Dudes innehåller en ganska trött men elektrifierad version av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane”. På Lou Reeds livealbum Rock N’ Roll Animal som han släppte två år senare visade Reed hur slipstenen ska dras. Hans ”Sweet Jane” börjar med ett gôtt gitarrsolo som i ett lugnt och behärskat tempo leder oss in i det där enkla men geniala riffet (ett av tidernas bästa väl?) som nästan blir arenarocksmässigt när det får trycket av en distad gitarr i ryggen. Rock N’ Roll Animal var en skiva som fanns i min fars gamla vinylsamling. När han spelade den för mig för första gången någon kväll för många år sedan drog han upp volymen på max och förklarade att ”Lou Reed ska man lyssna på högt”. Det höll inte min mor med om. Hon kom stormandes in ifrån sovrummet med mord i blicken redan innan Lou Reed hade hunnit öppna käften.

Lou Reed spelade in det som skulle komma att släppas som Rock N’ Roll Animal i New York den 21:e december 1973. Fyra av de fem låtarna hade han tidigare släppt med Velvet Underground. Den sista; ”Lady Day”, kom ifrån hans då ganska nyligen släppta soloplatta Berlin. Den rockiga live-versionen på Rock N’ Roll Animal skiljer sig dock en hel del ifrån den mer återhållsamma och deppigare studioversionen. Lou Reed frontade ett nytt och mycket kompetent band vid tidpunkten. De två gitarristerna skulle senare komma att spela i Alice Coopers band. Reed själv hade en lyckad skiva i Sally Can’t Dance framför sig innan han fullständigt skulle tappa det med 1975 års Metal Machine Music. Men det är en annan historia.

Bästa spår: 01. Intro / Sweet Jane