Dolce – Ur Aska (2020)

Den här skivan har jag råkat missa med nästan ett helt år. Den 21:e februari 2020 släppte Umeåbandet Dolce sitt andra album; uppföljaren till 2017 års vackra Av Liv Och Grönska. Jag lyssnade ganska mycket på Av Liv Och Grönska när det kom, och gillade det skarpt. Ur Aska följer samma mönster som debuten: Det är finstämd vispop som låter ungefär som svartvita sommarminnen ifrån ett svunnet Sverige. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett album till. Det skar sig nämligen mellan bandmedlemmarna Anna Levander och Leopold Nilsson efter framgångarna med den första skivan. Som tur är har de lyckats hitta tillbaka till varandra, trots att de numera bor i helt olika delar av landet.

Dolce spelar på Pusterviksbaren den 28:e augusti i år. …Om nu inte Covid-19 ställer till det igen vill säga (konserten har blivit uppskjuten en gång redan). Jag siktar i alla fall på att vara där!

Bästa spår: 06. Skyll Dig Själv

Brian Wilson – Brian Wilson Presents Smile (2004)

1967 lanserade Texas Instruments den första miniräknaren. Jack Kilby hette mannen som uppfann den. Den var femton centimeter lång, tio centimeter bred och vägde ungefär 1.3 kg. Föreställ dig att Kilby, i stället för att låta den komma ut i handeln, i sista stund hade dragit tillbaka den för att finslipa på den lite till i sisådär fyrtio år. Man kan tänka sig att den antagligen hade haft svårt att hävda sig på marknaden då…

Det är lite samma grej med Smile. Om Beach Boys hade lyckats färdigställa verket för en release 1967, så som ursprungligen var planerat, hade man nog sett annorlunda på det hela. Det Smile som Brian Wilson sent omsider slog sista spiken i 2004 låter mest daterat… och ganska andefattigt – vilket kanske egentligen inte är särskilt konstigt. Vi snackar ändå om låtar som Wilson hade släpat runt på i nästan fyra decennier. Att det skulle finnas utrymme för nyskapande eller spontanitet i ett så pass fossilerat material vore förstås rent önsketänkande.

För Brian Wilsons del måste det ha varit en befriande känsla att äntligen kunna lägga oket Smile bakom sig. Men historien och mytbildningen kring Smile är betydligt mer intressant än vad verket i sig slutligen visade sig vara.

Bästa spår: 02. Heroes And Villains

The Beach Boys – Smiley Smile (1967)

När Beach Boys kreativa motor Brian Wilson hörde Beatles Rubber Soul för första gången insåg han att insatserna för hur popmusik skapades hade höjts. Han inspirerades att ta det hela till nästa nivå, och gav sig i kast med att spela in det banbrytande Pet Sounds. Beatles kontrade redan året därpå genom att släppa mästerverket Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Albumet fullkomligt överväldigade Brian Wilson. Hur skulle han svara på det här? Wilson blev besatt av att överträffa Beatles psykedeliska mästerverk, och började jobba frenetiskt på sitt överlägset mest utstuderade verk ditintills: Smile var menat att bli Beach Boys tolvte album, och Brian Wilson ämnade för det att bli det fulländade och definitiva popalbumet som en gång för alla skulle visa var skåpet skulle stå. Han började experimentera med kompositioner, arrangemang och tematik på ett sätt som han aldrig hade gjort förut. Projektet växte i en lavinartad takt och Wilson hämtade inspiration ifrån alla möjliga håll och kanter. Han kastade bl.a. in numerologi och det ockulta i mixen. Till slut blev ambitionen att överträffa Sgt. Pepper‘s till en förbannelse. Prestationsångesten blev för mycket för Wilson och han drabbades av ett psykiskt sammanbrott. Smile blev aldrig färdigställt. Beach Boys lade verket på hyllan och valde att i stället släppa den urvattnade halvmesyren Smiley Smile, som var en förenklad och långt mindre ambitiös version av Smile. Både kritiker och fans bemötte Smiley Smile med en gäspning, och Brian Wilsons självförtroende tog sig en ordentlig och permanent knäck.

Smile fick faktiskt till slut se dagens ljus. Det kom dock att dröja över trettio år. 2004 släppte Brian Wilson Smile som ett soloalbum, men – enligt honom själv – kraftigt omarbetat ifrån det verk som Beach Boys hade jobbat på under 60-talet.

Bästa spår: 06. Good Vibrations

The Buggles – The Age Of Plastic (1980)

Det är kul med one-hit-wonders. Brittiska The Buggles timing kunde knappast ha varit bättre för deras catchiga debutsingel ”Video Killed The Radio Star”. MTV var i startgroparna att lanseras i USA och temat på låten var ju nästan som ett specialskrivet soundtrack till det. ”Video Killed The Radio Star” fick således äran att bli den första videon någonsin att spelas på MTV. Trettio år senare blev den faktiskt också den miljonte i ordningen. Nu – 2021 – kan man nästan börja fundera kring vilken som kommer att blir den sista. Det var länge sedan som musikkanalerna mådde någon vidare, och i konkurrensen med youtube och andra mer interaktiva plattformar är det svårt att se deras självberättigande i förlängningen. Å andra sidan har väl MTV knappt spelat några musikvideos på åtminstone en sådär tjugo år.

The Buggles var en new wave-duo bestående av sångaren/basisten Trevor Horn och keyboardisten Geoffrey Downes. Debutplattan The Age Of Plastic släpptes i kölvattnet av dunderhiten ”Video Killed The Radio Star” (som finns med som andraspår på skivan). Skivan är ett konceptalbum på temat modern teknologi och dess baksidor. Horn och Downes var kraftigt inspirerade av det tyska electropopbandet Kraftwerk som nyligen hade släppt The Man-Machine på i princip samma tema. Trevor Horn var dock även ett stort fan av Elton John, och ville egentligen få till ett sound likt det på Elton Johns sena 70-talsskivor. När han insåg att han inte kunde räkna ut hur man skulle efterapa Elton Johns sound bestämde han sig för att helt enkelt bara ordentligt överdriva vad han nu än fick till. …Och att The Age Of Plastic med alla sina syntar och överdubbningar låter överdrivet kan man väl ändå hålla med om?

Bästa spår: 02. Video Killed The Radio Star

Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Suzanne Vega – Solitude Standing (1987)

Suzanne Vegas andra album Solitude Standing öppnas med det trevliga a capella-numret ”Tom’s Diner”. Restaurangen som Vega sjunger om är faktiskt samma ”Tom’s Diner” som karaktärerna i ”Seinfeld” flitigt frekventerade i så gott som varje avsnitt av den populära 90-tals-tv-serien. Vega besökte själv ofta restaurangen under sin tid som student på närliggande Barnard College i början av 80-talet, och förknippar den med många fina minnen.

Av en händelse var ”Tom’s Diner” en av de allra första låtarna att konverteras till mp3-filformatet. Karlheinz Brandenburg, som utvecklade mp3-formatet under 90-talet, hörde någon spela låten i bakgrunden en kväll när han satt och slipade på sin datakod. Han insåg att det vore ett sant mandomsprov för hans nya komprimerade filformat att ge sig på Suzanne Vegas varma a capella-låt. Om han lyckades få ”Tom’s Diner” att låta bra i en digitalt komprimerad version skulle han kunna få vad som helst att låta bra, tänkte Brandenburg. Han lyckades väl hyfsat får man säga, och historien har fått Suzanne Vega att lite skämtsamt ibland betitlas som ”The Mother Of The MP3”.

Solitude Standing är väl annars mest känt för hitsingeln ”Luka”. Låten är utan tvekan Suzanne Vegas mest populära låt. På ”Luka” avhandlar Vega det i hit-sammanhang ganska ovanliga ämnet barnmisshandel. Hon inspirerades till låten av en pojke vid samma namn som bodde i samma bostadsområde som henne.

Bästa spår: 02. Luka

Kim Wilde – Kim Wilde (1981)

Kim Wildes ett år yngre bror Ricky fick skivkontrakt redan som elvaåring. Han upptäcktes av producenten Jonathan King som ville göra tonårsstjärna av honom. Med det gick det sådär. Ricky fick någon enstaka mindre hit i Skandinavien, och någon i Spanien, men något mer än så blev det aldrig av det hela.

Ricky Wilde hade nog fortfarande inte helt gett upp när han nitton år gammal stövlade in på Jonathan Kings kontor för att visa upp några nya låtar som han precis hade skrivit ihop. En måttligt entusiastisk Jonathan King stoppade demokassetten i sin bandspelare och tryckte på ”play”. När musiken börjar spela hajar han till. Men det är inte så mycket Rickys egna kompositioner som han fångas av som sångerskan som framför dem. Ricky hade nämligen tagit hjälp av sin storasyster Kim för att lägga referenssång på demoinspelningarna. Där och då bestämmer sig King för att spela in en skiva med Kim i stället, som fortfarande då var helt okänd. För Rickys del innebar det att han blev degraderad till sin systers producent. Men för Ricky gjorde det egentligen inte särskilt mycket. Han hade aldrig riktigt trivs i rampljuset och tog mer än gärna en plats i bakgrunden.

Samma dag som mötet på Jonathan Kings kontor gick Ricky Wilde hem och komponerade ihop embryot till det som skulle komma att bli ”Kids In America”. När Kim och Ricky senare gick in i studion för att spela in låten hade de allt klart utom orden till refrängen. Deras far Marty, som själv var en gammal avdankad popstjärna, kom på den kända refrängraden precis innan det var dags att sjunga in den. Den vanebildande ”whoa”-körsången som upprepas efter varje refrängfras var från början menad att spelas på gitarr, men de märkte snart att det gjorde sig bättre i form av körsång.

”Kids In America” blev ingen jättehit i USA, men i Kim Wildes hemland Storbritannien nådde den andraplatsen på singellistan. Även i Sverige och många andra europeiska länder blev låten mycket populär. Det var den självklara ledsingeln för Kim Wildes debutalbum som släpptes i juni 1981.

Bästa spår: 05. Kids In America

Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

The Bangles – Different Light (1986)

”It’s just another manic Monday” suckar The Bangles sångerska Susanna Hoffs i ”Manic Monday”. …Och så känns det ju verkligen idag. Helgdagarna är till ända. Så också de semesterdagar eller föräldradagar som man har plockat ut för att dryga ut ledigheten. Första dagen på jobbet efter en längre ledighet är alltid lite seg. Men som tur är kommer man ganska fort in i den grå vardagen igen. Glaset är halvfullt! Rätt vad det är hägrar semestern på nytt och man sitter där och försöker boka en stuga på västkusten, bara för att inse att man är för sent ute i år igen och får nöja sig med en tältplats på Mjölby Camping.

Det var Prince som skrev ”Manic Monday” åt The Bangles. Enligt obekräftat skvaller var han intresserad av Susanna Hoffs och skrev låten för att imponera på henne. Så kanske det delvis var, men sanningen är att Prince hade snickrat ihop låten redan två-tre är tidigare och nästan slumpat bort den till den kortlivade R&B-trion Apollonia 6. I The Bangles tappning blev ”Manic Monday” en världshit. Låten nådde andraplatsen på listorna både i USA, Storbritannien och Tyskland. Förstaplatsen ockuperades av en annan låt som Prince hade skrivit: nämligen hans egen framförda hit ”Kiss”. Om man är nyfiken på hur det hade låtit om Prince hade valt att sjunga även ”Manic Monday” själv kan man höra detta på den postumt utgivna samlingen Originals, som släpptes 2019. Där finns nämligen Prince demoversion av låten med.

Different Light var The Bangles andra album, och blev bandets största framgång. Soundet var lite mer tillrättalagt än på debuten, och det gjorde nog sitt till att de denna gång även fick hjälp med låtskriveriet utifrån. Av de fem singlar som släpptes ifrån Different Light skrevs tre av utomstående kompositörer. Men det finns ingen anledning att ta ifrån The Bangles att det var ett kompetent band med känsla för bra pop.

Bästa spår: 01. Manic Monday

Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (1984)

”Relax” är en av 80-talets mest ikoniska låtar. Låten släpptes sent i oktober 1983 och var Liverpool-bandet Frankie Goes To Hollywoods debutsingel. Trots sin uppenbara hit-potential fick låten dock en ganska trög start på listorna. BBC vägrade nämligen spela ”Relax” på grund av textens anspelningar på sex. Men ”Relax” gick inte att stoppa. Med 2 miljoner sålda exemplar bara i Storbritannien kom låten att bli den sjunde mest sålda singeln i brittisk historia. Frankie Goes To Hollywood fick aldrig uppleva i närheten samma succé igen.

En remixad version av ”Relax” fanns med på Frankie Goes To Hollywoods debutalbum Welcome To The Pleasuredome som släpptes 1984. Welcome To The Pleasuredome är ett dubbelalbum fyllt med ett material som i ärlighetens namn knappt hade klarat att bygga ett halvhyfsat enkelalbum. Inspirationslösa covers på Springsteens ”Born To Run” och The Temptations ”War” är väl om något tecken på det. Skivan producerades av Trevor Horn, som var känd från sin tid i The Buggles och jättehiten ”Video Killed The Radio Star”. Medlemmarna i Frankie Goes To Hollywood hyste stor respekt för Horn, som i kraft av sina tunga meriter fick styra och ställa bäst han ville i studion. Det innebar också att bandmedlemmarna inte vågade opponera sig när Horn började ta in utomstående studiomusiker i stället för att använda sig av deras egna förmågor. På slutprodukten är det därför i mångt och mycket endast sångaren Holly Johnson som vi hör ifrån Frankie Goes To Hollywood. Trevor Horns proffsmusiker står för resten av kalaset. På ”Relax” är det bara ljudet av ett hopp ner i en swimmingpool som vi hör ifrån de andra bandmedlemmarna. Trevor Horn kommenterade det senare någonting i stil med att ”även om det kanske inte är de faktiska bandmedlemmarna som spelar på skivan så har jag ändå lyckats fånga själva känslan av Frankie Goes To Hollywood”. Så kan man också resonera.

Bästa spår: 03. Relax