Kim Wilde – Kim Wilde (1981)

Kim Wildes ett år yngre bror Ricky fick skivkontrakt redan som elvaåring. Han upptäcktes av producenten Jonathan King som ville göra tonårsstjärna av honom. Med det gick det sådär. Ricky fick någon enstaka mindre hit i Skandinavien, och någon i Spanien, men något mer än så blev det aldrig av det hela.

Ricky Wilde hade nog fortfarande inte helt gett upp när han nitton år gammal stövlade in på Jonathan Kings kontor för att visa upp några nya låtar som han precis hade skrivit ihop. En måttligt entusiastisk Jonathan King stoppade demokassetten i sin bandspelare och tryckte på ”play”. När musiken börjar spela hajar han till. Men det är inte så mycket Rickys egna kompositioner som han fångas av som sångerskan som framför dem. Ricky hade nämligen tagit hjälp av sin storasyster Kim för att lägga referenssång på demoinspelningarna. Där och då bestämmer sig King för att spela in en skiva med Kim i stället, som fortfarande då var helt okänd. För Rickys del innebar det att han blev degraderad till sin systers producent. Men för Ricky gjorde det egentligen inte särskilt mycket. Han hade aldrig riktigt trivs i rampljuset och tog mer än gärna en plats i bakgrunden.

Samma dag som mötet på Jonathan Kings kontor gick Ricky Wilde hem och komponerade ihop embryot till det som skulle komma att bli ”Kids In America”. När Kim och Ricky senare gick in i studion för att spela in låten hade de allt klart utom orden till refrängen. Deras far Marty, som själv var en gammal avdankad popstjärna, kom på den kända refrängraden precis innan det var dags att sjunga in den. Den vanebildande ”whoa”-körsången som upprepas efter varje refrängfras var från början menad att spelas på gitarr, men de märkte snart att det gjorde sig bättre i form av körsång.

”Kids In America” blev ingen jättehit i USA, men i Kim Wildes hemland Storbritannien nådde den andraplatsen på singellistan. Även i Sverige och många andra europeiska länder blev låten mycket populär. Det var den självklara ledsingeln för Kim Wildes debutalbum som släpptes i juni 1981.

Bästa spår: 05. Kids In America

Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

The Bangles – Different Light (1986)

”It’s just another manic Monday” suckar The Bangles sångerska Susanna Hoffs i ”Manic Monday”. …Och så känns det ju verkligen idag. Helgdagarna är till ända. Så också de semesterdagar eller föräldradagar som man har plockat ut för att dryga ut ledigheten. Första dagen på jobbet efter en längre ledighet är alltid lite seg. Men som tur är kommer man ganska fort in i den grå vardagen igen. Glaset är halvfullt! Rätt vad det är hägrar semestern på nytt och man sitter där och försöker boka en stuga på västkusten, bara för att inse att man är för sent ute i år igen och får nöja sig med en tältplats på Mjölby Camping.

Det var Prince som skrev ”Manic Monday” åt The Bangles. Enligt obekräftat skvaller var han intresserad av Susanna Hoffs och skrev låten för att imponera på henne. Så kanske det delvis var, men sanningen är att Prince hade snickrat ihop låten redan två-tre är tidigare och nästan slumpat bort den till den kortlivade R&B-trion Apollonia 6. I The Bangles tappning blev ”Manic Monday” en världshit. Låten nådde andraplatsen på listorna både i USA, Storbritannien och Tyskland. Förstaplatsen ockuperades av en annan låt som Prince hade skrivit: nämligen hans egen framförda hit ”Kiss”. Om man är nyfiken på hur det hade låtit om Prince hade valt att sjunga även ”Manic Monday” själv kan man höra detta på den postumt utgivna samlingen Originals, som släpptes 2019. Där finns nämligen Prince demoversion av låten med.

Different Light var The Bangles andra album, och blev bandets största framgång. Soundet var lite mer tillrättalagt än på debuten, och det gjorde nog sitt till att de denna gång även fick hjälp med låtskriveriet utifrån. Av de fem singlar som släpptes ifrån Different Light skrevs tre av utomstående kompositörer. Men det finns ingen anledning att ta ifrån The Bangles att det var ett kompetent band med känsla för bra pop.

Bästa spår: 01. Manic Monday

Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (1984)

”Relax” är en av 80-talets mest ikoniska låtar. Låten släpptes sent i oktober 1983 och var Liverpool-bandet Frankie Goes To Hollywoods debutsingel. Trots sin uppenbara hit-potential fick låten dock en ganska trög start på listorna. BBC vägrade nämligen spela ”Relax” på grund av textens anspelningar på sex. Men ”Relax” gick inte att stoppa. Med 2 miljoner sålda exemplar bara i Storbritannien kom låten att bli den sjunde mest sålda singeln i brittisk historia. Frankie Goes To Hollywood fick aldrig uppleva i närheten samma succé igen.

En remixad version av ”Relax” fanns med på Frankie Goes To Hollywoods debutalbum Welcome To The Pleasuredome som släpptes 1984. Welcome To The Pleasuredome är ett dubbelalbum fyllt med ett material som i ärlighetens namn knappt hade klarat att bygga ett halvhyfsat enkelalbum. Inspirationslösa covers på Springsteens ”Born To Run” och The Temptations ”War” är väl om något tecken på det. Skivan producerades av Trevor Horn, som var känd från sin tid i The Buggles och jättehiten ”Video Killed The Radio Star”. Medlemmarna i Frankie Goes To Hollywood hyste stor respekt för Horn, som i kraft av sina tunga meriter fick styra och ställa bäst han ville i studion. Det innebar också att bandmedlemmarna inte vågade opponera sig när Horn började ta in utomstående studiomusiker i stället för att använda sig av deras egna förmågor. På slutprodukten är det därför i mångt och mycket endast sångaren Holly Johnson som vi hör ifrån Frankie Goes To Hollywood. Trevor Horns proffsmusiker står för resten av kalaset. På ”Relax” är det bara ljudet av ett hopp ner i en swimmingpool som vi hör ifrån de andra bandmedlemmarna. Trevor Horn kommenterade det senare någonting i stil med att ”även om det kanske inte är de faktiska bandmedlemmarna som spelar på skivan så har jag ändå lyckats fånga själva känslan av Frankie Goes To Hollywood”. Så kan man också resonera.

Bästa spår: 03. Relax

U2 – War (1983)

Än idag låter popmusik som U2:s War ifrån 1983. Det irländska rockbandets tredje fullängdsplatta är ett exempel på ett av de där sällsynta albumen som aldrig verkar åldras. ”Sunday Bloody Sunday” eller ”New Year’s Day” hade lika gärna kunnat släppas som singlar idag och blivit precis lika stora.

U2 påbörjade arbetet med War nästan direkt efter det att October släpptes 1981. Under sin och hustrun Alisons smekmånad i Jamaica i augusti 1982 jobbade Bono intensivt på texterna till vad som skulle komma att bli ett mycket politiskt färgat album. Ledsingeln ”New Year’s Day” började som en kärleksförklaring till hustrun, men låten tog en vändning och skrevs senare om till att spegla och stötta den polska arbetarrörelsen Solidaritets uppror mot övermakten. ”New Year’s Day” släpptes som singel i januari 1983 och slog sig in på topplistorna både i USA, Storbritannien och Sverige.

Öppningsspåret ”Sunday Bloody Sunday” är tveklöst den mest kända låten ifrån War. Låten tar avstamp ur ”den blodiga söndagen” 1972, då tretton nordirländska civilister blev ihjälskjutna av brittiska soldater under demonstrationer mot den brittiska politiken. Bonos text tar egentligen inte ställning för någon sida i konflikten, utan efterlyser bara ett slut på våldsamheterna och eländet. ”Sunday Bloody Sunday” föddes ur ett riff som gitarristen The Edge komponerade ihop 1982, men det var när trummisen Larry Mullen Jr. började spela det marsch-liknande trumintrot i studion som alla bitarna föll på plats. U2 har spelat låten live över 600 gånger under karriären, vilket gör den till en av bandets flitigast framförda låtar.

Pojken som figurerar på albumets omslag heter förresten Peter Rowen. Han hade även prytt omslaget på U2:s debutplatta några år tidigare. Numera är han en professionell fotograf, och har faktiskt fotograferat U2 vid åtminstone ett tillfälle (Slane Castle, 2001).

Bästa spår: 01. Sunday Bloody Sunday

Yes – 90125 (1983)

Många av de bästa idéerna kommer man på när man sitter på toaletten. Trevor Rabin kan säkert relatera till detta. Det var någon gång 1979, tre år innan han började spela ihop med medlemmarna i det då nedlagda progressiva rockbandet Yes, som han under ett längre toalettbesök kom på hiten ”Owner Of A Lonely Heart”. Han spelade in en demo på låten och lät den sedan samla damm på hyllan ett tag. Lustigt nog var det under ett annat av Rabins toalettbesök flera år senare som låten upptäcktes på nytt. Albumet 90125 var då nästan färdiginspelat, fast av bandet Cinema, inte av Yes. Cinema bestod av resterna av gamla Yes efter sångaren Jon Andersons avhopp 1980. Hans plats hade tagits av den nyrekryterade Trevor Rabin, som drev soundet i en helt annan riktning än vad Anderson hade gjort. Rabin och hans bandkamrater var själva ganska nöjda med vad de hade åstadkommit vid det laget, men skivbolaget menade att det saknades en hitsingel. Det var då som producenten Trevor Horn råkade höra Rabins demo av ”Owner Of A Lonely Heart” medan den senare satt på toaletten. Horn blev lyrisk över den hitpotential som han hörde i låten, men han fick tjata länge och väl innan bandet gick med på att spela in den. Bandmedlemmarna avskydde nämligen låten.

Trevor Rabin låg egentligen bakom det mesta på 90125, men på rollen som frontman för Cinema blev han snuvad på konfekten. I sista stund valde nämligen den förre Yes-sångaren Jon Anderson att återförenas med sina forna bandkamrater, vilket innebar att det som skulle ha varit Cinemas debutalbum i stället kom att bli Yes elfte studioalbum. Trevor Rabin fick fortfarande vara med på ett hörn, men nästan all sång spelades in av Anderson.

90125 låter ganska annorlunda ifrån Yes tidigare alster. Soundet är betydligt mer kommersiellt och skivan genererade också några hitsinglar. ”Owner Of A Lonely Heart” kom att bli bandets signaturlåt, och den enda av Yes låtar som har toppat Billboardlistan. 90125 har dock inte åldrats särskilt väl. Det fullständigt osar smaklöst 80-tal över denna produktion.

Bästa spår: 01. Owner Of A Lonely Heart