Guns N’ Roses – Live Era ’87-’93 (1999)

Det är tuffa tider att vara ett Guns N’ Roses-fan. Den där hypade återföreningen med originalmedlemmarna Slash och Duff McKagan visade sig vara precis den cyniska cashgrab som man befarade att den skulle vara. Någon ny musik verkar det inte finnas några planer på över huvud taget. Axl Rose verkar fullt tillfreds med att äta sig allt tjockare, sjunga allt sämre och turnera jorden runt på gamla hits som hans anställda bandmedlemmar numera framför så oengagerat att man undrar när de ska somna på scen.

Men som tur är så är vi Guns N’ Roses-frälsta ett sällsynt härdat släkte. Vi pratar ju trots allt om ett band som inte har varit en fungerande enhet sedan åtminstone 1993, så vi är så illa tvungna. Att man är härdad av motgångar innebär också att man har lättare för att vara nöjd med det som man faktiskt får. …Så att det idag tillkännagavs att Axl Rose kommer att vara med som sig själv i nästa avsnitt av ”Scooby Doo” känns som en ovanligt positiv nyhet. Det kanske inte är i paritet med ny musik riktigt, men helt klart bättre än ingenting är det ju. Det är för övrigt Axls andra gästspel i en tecknad serie på (med Axl-mått mätt) ganska kort tid. Han spelade också sig själv i ”Looney Tunes” för två år sedan.

1999 tvingade skivbolaget igenom släppet av Guns N’ Roses Live-skiva Live Era. Bandet var vid det laget redan splittrat sedan flera år tillbaka. Ensam kvar stod Axl Rose, som då fortfarande hade visionen att bygga någonting nytt. Skivbolaget Geffen orkade dock inte vänta på att Axl skulle söla med det, varför de såg till att denna samling med liveframträdanden ifrån åren 1987-1993 kom ut lagom till julhandeln 1999. Med lite god vilja kan man välja att betrakta innehållet på Live Era som delvis nytt material. Såväl Slash som Axl lade nämligen en hel del energi på att piffa till liveupptagningarna i studion, något som därefter doldes dåligt i slutmixen. På några låtar är det faktiskt pinsamt uppenbart var Axls originalsång slutar och hans nyinspelade studiosång börjar. Det är egentligen obegripligt att man valde att göra på det viset, för när Guns N’ Roses var i sitt esse var det ett oerhört vasst live-band.

Bästa spår: 01. Nightrain

Kiss – Crazy Nights (1987)

1987 hade Kiss popularitet dalat betänkligt. Gene Simmons var vid det här laget mer intresserad av sin skådespelarkarriär än av sitt musikskapande, och allmänheten var väl i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av någotdera. Ett par år tidigare hade bandet gjort en ansats till att försöka förbli relevanta och spännande genom att börja uppträda osminkade. Tilltaget hade väl resulterat i ett mer anonymt band snarare än någonting annat. Till fjortonde albumet Crazy Nights tog Kiss till ett annat verktyg ur lådan: Proffsproducenten Ron Nevison anlitades och keyboards och synthar släpades med in i studion för att anpassa bandets sound efter rådande trender. Musiken blev förstås inte bättre av det, även om albumet sålde relativt bra. Ledsingeln ”Crazy Crazy Nights” blev en stor hit, och kom även att bli ett standardnummer i bandets live-repertoar ända fram tills det att trummisen Eric Carr avled 1991. Crazy Nights är ett av många mediokra album i detta seriefigursaktiga hårdrocksbands katalog. Men sämst bland Kiss många album är det inte, även om Gene Simmons yttrat åsikter åt det hållet. Kanske var han bara tjurig över bandkollegan Paul Stanleys kritik kring hans bristande engagemang under skapandet av skivan.

Bästa spår: 01. Crazy Crazy Nights

Foo Fighters – In Your Honor (2005)

Foo Fighters är ett sånt där band som jag verkligen gillar utan att riktigt förstå varför. Bandet har vid det här laget visserligen material nog för en relativt hygglig greatest hits-samling, men utan att egentligen någonsin ha gjort ett riktigt bra album. Det är väl helt enkelt Dave Grohls charm som gör det. Onekligen är det uppfriskande med en rockstjärna som inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Och det kan väl ingen påstå att Dave Grohl gör?

Foo Fighters femte studioalbum, och uppföljaren till det hit-späckade One By One, är på tok för långt. Osäker på vad han skulle hitta på härnäst med Foo Fighters började Dave Grohl skriva akustiska låtar efter att bandet hade avslutat turnerandet på One By One. Ett tag övervägde han att låta Foo Fighters nästa skiva få bli en helt akustisk historia. I slutändan bestämde han sig för att inte göra på det viset: ”Jag måste ha högljudd rockmusik i mitt liv någonstans”, förklarade Grohl för Classic Rock 2005. In Your Honor fick då i stället bli en dubbelskiva. Den första plattan utgörs av gitarrdriven hårdrock och den andra av avskalade akustiska verk. Det är förstås en trevlig idé, men In Your Honor kryllar tyvärr av ointressanta fillers. Det hindrade inte skivan från att toppa listorna i fem länder och generera bandet fem grammy-nomineringar. Men Foo Fighters har nått högre höjder än så här.

Bästa spår: 03. Best Of You

Metallica – Reload (1997)

Idag får det bli lite tuff amerikansk hårdrock, så att vi får lite fart på det här nya året.

Metallicas sjunde album Reload är väl knappast hardcorefansens favorit, och inte heller är det min. Men av av de två systerplattorna Load och Reload gillar jag denna bäst. Skivorna var egentligen menade att släppas som ett dubbelalbum, men tiden i studion räckte helt enkelt inte till för att bandet skulle hinna spela in allt material som de hade skrivit. De kvarvarande låtarna fick då helt enkelt läggas på hyllan och omarbetades senare till Reload, som släpptes ett och ett halvt år efter Load. Enligt James Hetfield gynnade detta låtarna, som fick den tid de behövde på sig för att mogna. Precis som på Load är det ett experimenterande Metallica som vi har att göra med här. Den trash-metal som de hade slagit igenom med intresserade dem inte särksilt mycket vid den här tidsperioden: ”Snabb thrash var inte spännande för oss längre”, sa Hetfield senare; ”Om jag skrev någonting sådant så använde vi det, men det hände sällan”.

Även om det inte blev något regelrätt dubbelalbum betraktade ändå Metallica de båda plattorna Load och Reload som sammanhörande verk. Det märks t.ex. i titlarna och på estetiken kring albumen. Omslaget på Reload skapades av Andres Serrano; samma fotokonstnär som hade skapat Load-omslaget. Det föreställer ett foto på en vätska bestående av piss och blod. Metallicas gitarrist Kirk Hammett var en stor beundrare av Serranos konst. Sångaren James Hetfield tyckte dock att Serrano var en ”sjuk jävel” och avskydde egentligen bilden, men valde att bortse ifrån det eftersom han menade att skivomslagen måste matcha varandra.

Bästa spår: 11. Low Man’s Lyric

Kiss – Monster (2012)

Showrockbandet Kiss firade in det nya året med en spektakulär konsert i Dubai, som pay-per-view-livestreamades för fans över hela världen. ”Kiss 2020 Goodbye” – som konserten benämndes – genomfördes med det uttalade målet att slå Guinnes-världsrekord i hur mycket pyroteknik som används under en och samma rockkonsert. Med en 35 meter hög eldsflamma lyckades Kiss också knipa detta åtråvärda rekord. Bandets fokus säger väl kanske ett och annat om de konstnärliga ambitionerna i sammanhanget… I budgeten för den storslagna produktionen – som filmades med över 50 HD-kameror och ägde rum på en över 80 meter lång scen – var en dryg miljon dollar avsatt för pyroteknik. Man kan förstås tänka sig att det borde räcka till en och annan eldsflamma av det mer imponerande slaget.

Kiss nyårskonsert tjänstgjorde även som kickoff-show till bandets officiella avskedsturné, som blivit kraftigt försenad av Corona-pandemin. Tyngdpunkten på setlisten lutade kraftigt åt bandets hit-fyllda 70- och 80-tal, med endast en låt med från den här sidan millennieskiftet (”Say Yeah” ifrån 2009 års Sonic Boom).

Kiss släppte annars sitt senaste och (av allt satt döma) sista studioalbum 2012. Monster blev faktiskt glatt emottaget av såväl fans som kritiker. Bandet gick inte en centimeter utanför sin bekvämlighetszon den här gången (heller). Låtarna bottnar i glamhårdrock av det muntrare slaget, och handlar i princip alla om att leva livet och att ha det gott. Gene Simmons jämförde det med jultomten: Man vet att han kommer att komma och att han kommer att ha på sig samma kläder och att han kommer att ha med sig julklappar. Gott så.

Bästa spår: 10. All For The Love Of Rock & Roll

Refused – War Music (2019)

Jag har skummat igenom några recensioner för Refuseds nya och får bilden av att den ses som den comeback som man hoppades att Freedom skulle vara, men inte riktigt var. Dennis Lyxzen själv har t.o.m. yttrat något liknande. Själv tycker jag nog att Freedom fick lite oförtjänt ljummen kritik ändå. Men visst är War Music ett starkt och solitt albumbygge. Fast sett till enskilda låtar tycker jag nog att man nådde högre höjder förra gången. Låtar i samma klass som Dawkins Christ eller Francafrique har jag inte lyckats hitta några. Men den brutala energi som Lyxzen & co. fortfaranade lyckas leverera närmare femtiostrecket är ganska häpnadsväckande.  

Bästa spår: 04. Blood Red