Metallica – Reload (1997)

Idag får det bli lite tuff amerikansk hårdrock, så att vi får lite fart på det här nya året.

Metallicas sjunde album Reload är väl knappast hardcorefansens favorit, och inte heller är det min. Men av av de två systerplattorna Load och Reload gillar jag denna bäst. Skivorna var egentligen menade att släppas som ett dubbelalbum, men tiden i studion räckte helt enkelt inte till för att bandet skulle hinna spela in allt material som de hade skrivit. De kvarvarande låtarna fick då helt enkelt läggas på hyllan och omarbetades senare till Reload, som släpptes ett och ett halvt år efter Load. Enligt James Hetfield gynnade detta låtarna, som fick den tid de behövde på sig för att mogna. Precis som på Load är det ett experimenterande Metallica som vi har att göra med här. Den trash-metal som de hade slagit igenom med intresserade dem inte särksilt mycket vid den här tidsperioden: ”Snabb thrash var inte spännande för oss längre”, sa Hetfield senare; ”Om jag skrev någonting sådant så använde vi det, men det hände sällan”.

Även om det inte blev något regelrätt dubbelalbum betraktade ändå Metallica de båda plattorna Load och Reload som sammanhörande verk. Det märks t.ex. i titlarna och på estetiken kring albumen. Omslaget på Reload skapades av Andres Serrano; samma fotokonstnär som hade skapat Load-omslaget. Det föreställer ett foto på en vätska bestående av piss och blod. Metallicas gitarrist Kirk Hammett var en stor beundrare av Serranos konst. Sångaren James Hetfield tyckte dock att Serrano var en ”sjuk jävel” och avskydde egentligen bilden, men valde att bortse ifrån det eftersom han menade att skivomslagen måste matcha varandra.

Bästa spår: 11. Low Man’s Lyric

Kiss – Monster (2012)

Showrockbandet Kiss firade in det nya året med en spektakulär konsert i Dubai, som pay-per-view-livestreamades för fans över hela världen. ”Kiss 2020 Goodbye” – som konserten benämndes – genomfördes med det uttalade målet att slå Guinnes-världsrekord i hur mycket pyroteknik som används under en och samma rockkonsert. Med en 35 meter hög eldsflamma lyckades Kiss också knipa detta åtråvärda rekord. Bandets fokus säger väl kanske ett och annat om de konstnärliga ambitionerna i sammanhanget… I budgeten för den storslagna produktionen – som filmades med över 50 HD-kameror och ägde rum på en över 80 meter lång scen – var en dryg miljon dollar avsatt för pyroteknik. Man kan förstås tänka sig att det borde räcka till en och annan eldsflamma av det mer imponerande slaget.

Kiss nyårskonsert tjänstgjorde även som kickoff-show till bandets officiella avskedsturné, som blivit kraftigt försenad av Corona-pandemin. Tyngdpunkten på setlisten lutade kraftigt åt bandets hit-fyllda 70- och 80-tal, med endast en låt med från den här sidan millennieskiftet (”Say Yeah” ifrån 2009 års Sonic Boom).

Kiss släppte annars sitt senaste och (av allt satt döma) sista studioalbum 2012. Monster blev faktiskt glatt emottaget av såväl fans som kritiker. Bandet gick inte en centimeter utanför sin bekvämlighetszon den här gången (heller). Låtarna bottnar i glamhårdrock av det muntrare slaget, och handlar i princip alla om att leva livet och att ha det gott. Gene Simmons jämförde det med jultomten: Man vet att han kommer att komma och att han kommer att ha på sig samma kläder och att han kommer att ha med sig julklappar. Gott så.

Bästa spår: 10. All For The Love Of Rock & Roll

Refused – War Music (2019)

Jag har skummat igenom några recensioner för Refuseds nya och får bilden av att den ses som den comeback som man hoppades att Freedom skulle vara, men inte riktigt var. Dennis Lyxzen själv har t.o.m. yttrat något liknande. Själv tycker jag nog att Freedom fick lite oförtjänt ljummen kritik ändå. Men visst är War Music ett starkt och solitt albumbygge. Fast sett till enskilda låtar tycker jag nog att man nådde högre höjder förra gången. Låtar i samma klass som Dawkins Christ eller Francafrique har jag inte lyckats hitta några. Men den brutala energi som Lyxzen & co. fortfaranade lyckas leverera närmare femtiostrecket är ganska häpnadsväckande.  

Bästa spår: 04. Blood Red