Lee Hazlewood – Cowboy In Sweden (1970)

Lee Hazlewood hade en speciell relation till Sverige. Mest känd är han ju tveklöst för sitt samarbete med Nancy Sinatra under 60-talet, men på något vänster hamnade han efter det i Sverige. Och t.o.m. i en svensk film. I tv-filmen ”Cowboy In Sweden” som släpptes 1970 spelade han en amerikansk cowboy som visas runt i Sverige av en ung blond svenska. Såväl filmen som visan ”Vem Kan Segla Förutan Vind?” som Hazlewood spelade in för filmens soundtrack tillsammans med motskådespelerskan Nina Lizell blev ganska populära under ett tag. Hazlewood var inte dummare än att han passade på att smida medan järnet var varmt, och släppte även ett album med samma namn som filmen.

Låtskriveriet på Cowboy In Sweden når inte i närheten samma höjder som det exempelvis gjorde på Nancy & Lee några år tidigare. På egen hand blir Lee Hazlewood faktiskt ganska tråkig att lyssna på. Han hade visserligen en bra baritonröst, som i sig hade ett visst underhållningsvärde, men utan Nancy Sinatra blir det liksom ingen riktig själ i låtarna.

Bästa spår: 03. Forget Marie

Kris Kristofferson – Kristofferson (1970)

Countrylegendaren Kris Kristofferson föddes i Texas 1936 och växte upp i Kalifornien. Hans far var en högt uppsatt officer inom U.S. Air Force, och Kristofferson blev tidigt pushad att likt sin far söka en karriär inom det militära. Soldatlivet lockade honom dock inte. Efter en kort sejour som helikopterpilot i U.S. Army lämnade Kristofferson armén för att i stället satsa helhjärtat på en musikkarriär. Valet föll inte i god jord hos familjen, och de bröt kontakten med honom helt.

Redan innan Kris Kristofferson släppte sin självbetitlade debutskiva hade han gjort sig ett namn som låtskrivare åt andra. Flera av låtarna på Kristofferson hade därför redan getts ut av andra artister. ”Me And Bobby McGee” hade t.ex. släppts av både Roger Miller och Kenny Rogers (men den mest kända versionen är den med Janis Joplin som släpptes 1971). ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” hade släppts av Ray Stevens 1969, och spelats in (men ännu inte släppts) av Johnny Cash 1969. Enligt myten lär den då okända Kris Kristofferson ha kommit i kontakt med ”The Man In Black” genom att landa sin arméhelikopter i Johnny Cashs trädgård. Med sig hade han en öl och en demo av ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”, vilken Cash omgående fattade tycke för.

Kris Kristofferson spelade motvilligt in sitt första album. Han var osäker på sin sångröst, som han menade lät ungefär som det låter när en groda sjunger. Producenten Fred Foster övertygade honom om att så inte var fallet, och de samlade hastigt ihop ett band för att påbörja inspelningarna. Kristofferson släpptes i april 1970, men återutgavs året därpå under namnet Me And Bobby McGee för att rida på vågen av Janis Joplins succé med singeln med samma namn.

Bästa spår: 03. Me And Bobby McGee

Neil Young – Comes A Time (1978)

Jag gillar Comes A Time främst för den fina tolkningen av Ian Tysons klassiker ”Four Strong Winds”, och för Youngs egenkomponerade ”Human Highway” (som han egentligen hade skrivit flera år tidigare för ett slopat Crosby, Stills, Nash & Young-album). I övrigt lider Neil Youngs nionde studioalbum av en lite för sockrig produktion för min smak. Det tyckte nog Young också, när allt kom till kritan. När han först lämnade in Comes A Time till Reprise Records var det bara sång och akustisk gitarr på alla låtarna. Skivbolagshöjdarna lyckades intala honom att en rytmsektion nog skulle stärka materialet, vilket de nog ändå ska ha en eloge för: Det är nämligen inte många som har lyckats övertala den tjurskallige Young att kompromissa i sitt skapande. Neil Young blev heller inte särskilt nöjd med resultatet, även om det kanske mer handlade om missnöje med slutmixen snarare än om arrangemangen i sig. Sånt skojar man inte om, tyckte Young, och gav sig ut och köpte 200 000 exemplar av albumet till sig själv när det släpptes bara för att hålla det undan ifrån marknaden. De 200 000 vinylplattorna kom till användning som takbeklädnad på en av hans ladugårdsbyggnader.

Bästa spår: 10. Four Strong Winds

John Denver – Back Home Again (1974)

John Denvers fina ”Annie’s Song” är en sån där låt som man ofta hör på bröllop. Min egen syster spelade den t.ex. när hon gifte sig för några år sedan. Denver skrev låten till sin hustru Annie Martell. Låten kom till honom när han satt i en skidlift i Aspen. Han och hustrun hade då haft det tufft ett tag, men under skidsemestern hade de funnit varandra på nytt och framtiden såg nu ljus ut igen. Upprymd av tron på den sanna kärleken skrev Denver ihop Annie’s Song på bara tio minuter. När han senare spelade upp den för sin producent Milton Okun förstörde Okun stämningen genom att informera Denver om att melodin var identisk med Tchaikovskys femte symfoni. Denver lommade då över till pianot, satt där i någon timme och kom tillbaka med en omgjord version i vilken bara de fem första tonerna återstod ifrån Tchaikovskys berömda komposition.

När man lyssnar till de varma textraderna i ”Annie’s Song” tänker man sig att John Denver och hans fru måste ha levt en oerhört harmonisk tillvaro tillsammans. John Denver var säkert en sån där make som hade med sig blombuketter hem både i tid och i otid och som aldrig glömde en bröllopsdag.

..Och det gjorde han kanske inte. Men när det 1982 var dags för skilsmässa hade Denver mycket svårt att tänka på Annie Martell i poetiska liknelser med nätter i skogen och berg om våren. Med mord i blicken och en motorsåg i högsta hugg dök han upp på hennes farstukvist. Efter att först nästan ha kvävt henne till döds trängde han sig in i hennes hem och sågade alla möbler i tu. Domaren hade ju trots allt sagt att deras egendomar skulle delas på hälften…

”Annie’s Song” finns med på Denvers åttonde studioalbum Back Home Again, som kom i juni 1974. Albumet är ett av Denvers mest framgångsrika, mycket tack vare just ”Annie’s Song”. En annan hit ifrån skivan var öppningsspåret ”Back Home Again”. För den fick han utmärkelsen ”Årets låt” på Country Music Awards i USA 1975. På samma gala förärades även Denver med utmärkelsen ”Årets entertainer”. Det kränkte uppläsaren Charlie Rich så pass att han brände upp nomineringskuvertet efter att han hade läst att Denver vunnit, som en markering emot Denvers ganska fjantiga helylleimage.

Bästa spår: 07. Annie’s Song