R.E.M. – Out Of Time (1991)

R.E.M.s skivbolag Warner Bros valde motvilligt ”Losing My Religion” som första singel ifrån bandets sjunde studioalbum Out Of Time. Låten – om än trevlig i största allmänhet – saknade ju helt refräng, och ansågs inte ha mycket till hitpotential. Den hade egentligen börjat som gitarristen Peter Bucks försök att lära sig ett nytt instrument. Bland de första trevande mandolinspår som han hade spelat in mest för att roa sig själv upptäckte han ett riff som stack ut ur mängden. Han bearbetade riffet en aning och tog sedan med sig låtembryot till resten av bandet för input. Väl i replokalen föll bitarna snabbt på plats. Musiken färdigställdes på bara några minuter, och Michael Stipe ägnade därefter en knapp timme åt att snickra ihop texten. ”Losing My Religion” sjösattes i slutet av februari 1991 och blev en megahit över hela världen. Låten handlar inte om religion, som man kanske skulle kunna tro – utan är Michael Stipes tolkning på obesvarad kärlek (han har liknat låtens tema med The Police klassiker ”Every Breath You Take”). Titelfrasen är ett taluttryck ifrån den amerikanska södern. Att ”förlora sin religion” betyder ungefär att man ”tappar tålamodet”.

”Losing My Religion” gjorde R.E.M. till världsstjärnor. Albumet som härbärgerar låten är inte R.E.M.s bästa, men Out Of Time har sina stunder. Antagligen hade albumet blivit bättre om det inte vore för att bandet hade så dålig smak i valet av samarbetspartners vid den här tidpunkten. Öppningsspåret gästas av hiphopparen KRS-One, som avslutar en annars helt OK låt med ett oerhört malplacerat rap-parti. Bandets samarbete med plojbandet B-52’s, vilket genererade bottennappet ”Shiny Happy People”, ska vi inte ens prata om…

Bästa spår: 02. Losing My Religion

Marcy Playground – Marcy Playground (1997)

Ett tag skulle alla låta som Kurt Cobain, och den alternativrock som en gång hade börjat som en perifer alternativ musikrörelse blev super-mainstream. Skivbolagen dammsög varenda vrå i jakten på nya band som de kunde marknadsföra som det nya Nirvana. Inte många av banden som de hittade var egentligen av det rätta virket, och Minneapolis-bandet Marcy Playground var det verkligen inte. Men ett ganska trevligt one-hit-wonder lyckades de i alla fall få till med singeln ”Sex & Candy” ifrån deras självbetitlade debutplatta.

Sångaren John Wozniak skrev ”Sex & Candy” flera år efter det att titel-frasen hade fastnat i hans huvud. Låtens kryptiska text strävar inte efter att förmedla något djupare budskap, eller något budskap över huvud taget. Wozniak har själv medgett att han inte har en aning om vad låten handlar om. ”Sex & Candy” blev Marcy Playgrounds stora och enda hit. Den parkerade femton veckor i sträck som etta på Billboards rocklista och gjorde dessutom bra ifrån sig både i Europa och på den australiensiska kontinenten.

Bästa spår: 02. Sex & Candy

The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

Sonic Youth – Dirty (1992)

Dagens tomgångsputtrande rockscen hade mått bra av ett band som Sonic Youth. New York-kvartetten utmanade alltid det konventionella och kompromissade aldrig med sitt skapande. Under sina tjugofem plus verksamma år stod Sonic Youth för den perfekta blandningen av pop och avant garde. När Dirty släpptes var det en och annan som förfasades över dess många poppiga sångmelodier och menade att det var det yttersta beviset för att bandet slutligen hade sålt ut. Och visserligen kan det stämma att Dirty är det mest lättillgängliga albumet i bandets diskografi. Men samtidigt ska man komma ihåg att ljudbilden på Dirty inte är väsensskilt annorlunda ifrån hur Sonic Youth lät på Goo, som släpptes två år tidigare. Det som hade hänt där in emellan var att Kurt Cobain oväntat hade populariserat den ljudbilden i och med Nirvanas sanslöst framgångsrika Nevermind. Sonic Youth och Nirvana hämtade inspiration ifrån varandra under den här perioden. Banden turnerade tillsammans och medlemmarna umgicks även en del privat. Det var Sonic Youths Kim Gordon som lockade över Kurt Cobain till Geffen Records, och det var Kurt Cobain som fick Sonic Youth att anamma Seattle-soundet på Dirty.

Dirty var Sonic Youths första samarbete med Nevermind-producenten Butch Vig. Enligt bandmedlemmarnas egen utsago var det dock inte succén med Nevermind som fick dem att välja Vig som producent. Bandet hade god koll på Vigs meriter bortom Nevermind och refererade till hans produktion på en mycket obskyr singel av bandet Mecht Mensch vid deras första möte sinsemellan. Sonic Youths gitarrist Thurston Moore förklarade för Vig att det var precis så som han ville att Dirty skulle låta.

Fyra singlar släpptes ifrån Dirty. ”100%”; som även tjänstgjorde som albumets öppningsspår, var först ut. Låten dedikerades till Joe Cole: En nära vän till bandet som rånmördats i Los Angeles 1991. Av de fyra singlarna var ”100%” den som presterade bäst kommersiellt, men inte heller den levde upp till skivbolagets högt upptrissade förväntningar – som efter Nirvanas genombrott trodde sig kunna tälja guld med smörkniv av precis vad som helst som åtminstone avlägset kunde associeras med grungemusik. Den bästa låten på skivan släpptes dock aldrig som singel: ”Chapel Hill” är fem minuters melodiös poprock av det mer medryckande slaget. Låten handlar om det än idag olösta mordet på bokförsäljaren Bob Sheldon; en politisk aktivist som profilerade sig bl.a. genom protester mot kärnkraft och Gulfkriget. Envisa rykten menar att det var CIA som hade ihjäl honom, vilket Thurston Moore flirtar med i texten till ”Chapel Hill”.

Bästa spår: 12. Chapel Hill

Dinosaur Jr. – Beyond (2007)

Dinosaur Jr.s gitarrgud J. Mascis släppte i dagarna sin nya live-platta Fed Up And Feeling Strange. Någon större anledning till extas finns dock inte. Skivan utgörs av över tjugo år gamla liveupptagningar, som till stora stycken dessutom redan släppts förut. Men mig inspirerade den i alla fall till att återbekanta mig med lite gammal hederlig Dinosaur Jr.-rock.

Beyond var originaluppsättningens första skiva tillsammans på många år. Kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna isär efter 1988 års Bug. Till åttonde skivan Beyond hade de försonats; kanske inte så mycket relationsmässigt som med tanken på att Dinosaur Jr. i huvudsak är en J. Mascis enmansshow, men ändå… Alla låtar utom två på Beyond är skrivna av Mascis. Upplägget är annars det samma som det alltid är med det här bandet: Skrammel och oväsen, gitarrsolon och poppiga sångmelodier. Ganska fint, med andra ord.

Bästa spår: 08. We’re Not Alone

Weezer – OK Human (2021)

Javisst, ja… Weezer har släppt nytt också. Bandets fjortonde album OK Human kom för bara några dagar sedan. Tyvärr har jag väl svårt att komma på något band som har gjort mig besviken fler gånger än denna kaliforniska alternativrockskvartett. Med mycket få undantag har Weezer inte gjort någonting riktigt bra på femton år. Nya OK Human, vars titel anspelar på Radioheads mästerverk ifrån 1997, har fått helt OK recensioner. Men det följer samma själlösa formula som det mesta som Weezer har släppt under 2000-talet. Känner man för att lyssna på Weezer gör man bättre i att sätta på Pinkerton eller Blue Album i stället…

Bästa spår: 01. All My Favorite Songs

Weezer – Green Album (2001)

Fem år tog det för Weezer att slicka såren efter det kommersiella debaclet med Pinkerton. Senare skulle förstås just Pinkerton komma att betraktas som bandets sanna mästerverk, men 2001 sågs fortfarande skivan som en både klen och knepig uppföljare till den succéfyllda debutplattan Blue Album. Den bilden delades också av skivbolaget Geffen, som tvingade Weezer att åter rekrytera en producent inför inspelningarna av det som skulle komma att bli Green Album (Pinkerton hade bandet producerat själva). Valet föll till slut på Ric Ocasek från The Cars, som hade bandmedlemmarnas förtroende efter att även ha producerat Weezers debutalbum några år tidigare.

Weezer gick in i Cello Studios i Los Angeles väl rustade. Sångaren och låtskrivaren Rivers Cuomo hade snickrar ihop över 120 låtar sedan den senaste fullängdaren. Tillsammans med Ric Ocasek bantade bandet ner repertoaren till arton låtar som de bestämde sig för att spela in. Den 27:e december 2000 påbörjades inspelningarna och bara någon vecka in på det nya året var låtarna färdiga. Det var dock nära att allt arbete gick förlorat när studion en dag drabbades av översvämning, men lyckligtvis klarade sig det rum som Weezer jobbade i från den värsta vatteninträngningen.

Jag gillar verkligen Green Album. Det är rättfram och enkel power-pop gjord med kvalitet. Bränd av mottagandet av det introverta Pinkerton skrev Rivers Cuomo denna gång medvetet låttexter som var längre ifrån honom själv. Men det betyder inte att det saknas känslomässig anknytning till dem, för visst skiner melankolin igenom i fina låtar som ”Island In The Sun” och ”Don’t Let Go”?

Bästa spår: 04. Island In The Sun

Charlotte Gainsbourg – IRM (2009)

Genom att producera Charlotte Gainsbourgs tredje studioalbum IRM slöt Beck Hansen någon slags cirkel. Han hade några år tidigare lånat hennes fars sound på sitt eget mästerverk Sea Change. Till IRM både skrev han låtarna och hjälpte till med arrangemangen. Det hela kompletteras med Charlotte Gainsbourgs viskande sångröst. Det räcker gott för att skapa ett nog så trevligt elektropopalbum.

Albumets titel kommer ifrån det franska ordet för magnetröntgen, vilket hon hade fått erfara efter att allvarligt ha slagit i huvudet under inspelningen av Lars Von Triers ”Antichrist”. Under tiden i röntgenmaskinen svävade hennes tankar iväg i musiken som ett sätt att fokusera på någonting annat.

Bästa spår: 05. Heaven Can Wait

Foo Fighters – Foo Fighters (1995)

Den 5:e februari släpps Foo Fighters nya album Medicine At Midnight. Albumet är bandets tionde i ordningen. Man kan lugnt säga att det har hunnit rinna ganska så mycket vatten under broarna sedan Foo Fighters självbetitlade debutalbum 1995. Bandet – som åtminstone sedan tjugo år tillbaka är en fullt utvecklad sextett – bestod då bara av Dave Grohl. Han spelade in de tolv spåren helt själv som ett sätt att fokusera tankarna på annat under sorgearbetet efter den nära vännen Kurt Cobains självmord. Musiken till nästan alla låtarna var skriven under Grohls tid i Nirvana. Hela skivan spelades in under bara en vecka i oktober 1994. Texterna hastade Grohl ihop på några minuter strax innan de skulle sjungas in. Ingen av dem har någon djupare innebörd, eller innebörd alls egentligen: ”När man spelar in femton låtar på sju dagar finns det inte mycket tid att sitta och fundera” menade Grohl senare.

Grohl hade inga ambitioner på att göra någon stor affär av sitt nya projekt, och hade till en början som plan att hålla sig anonym genom att gömma sig bakom bandnamnet. Namnet ”Foo Fighters” tog han ifrån flygvapnets benämning under andra världskriget på oidentifierade flygande farkoster (alltså UFOs). ”Om jag verkligen hade trott att jag skulle kunna göra en karriär på det här hade jag antagligen valt ett annat namn, för det är världens dummaste bandnamn”, sa Dave Grohl till Kerrang 2007.

Bästa spår: 03. Big Me