Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning (2005)

2005 släppte Bright Eyes två album. Faktiskt t.o.m. på samma dag. Syskonplattorna I’m Wide Awake, It’s Morning och Digital Ash In A Digital Urn är mycket olika varandra till sin karaktär. Medan det senare flirtar hejvilt med Electronica vilar det förstnämnda i en trygg och traditionell alt-country-bädd. Mina preferenser lutar helt klart åt det tidigare. Inte minst eftersom Conor Oberst skrev några av sina allra starkaste låtar till I’m Wide Awake It’s Morning. Det är liksom svårt att tänka sig en vackrare låt än ”First Day Of My Life”, eller någonting mer sorgset än ”Lua”. Ett mycket fint album, detta.

Bästa spår: 06. First Day Of My Life

Cowboy Junkies – The Trinity Session (1988)

Det sägs att en reaktion alltid föder en motreaktion. I alla fall förr eller senare. När syskonskaran i Cowboy Junkies riggade upp en ensam mikrofon i en kyrka i Toronto för att med den spela in The Trinity Session var det ett uttryck för hur trötta det var på det löjligt överproducerade sound som hade dominerat 80-talets radiovågor så länge. The Trinity Session spelades in i en enda sittning. Visserligen en sex timmar lång sådan, men ändå. Ingen mixning eller överdubbning gjordes på det färdiga resultatet. Det låter alltså precis så organiskt och äkta som det faktiskt också är. Cowboy Junkies var före sin tid. Tio år senare skulle det finnas en hel genre av indiepop som lät ungefär så här (Mazzy Star, Mojave 3 m.fl.). Skivans bästa låt är en hyllning till Elvis Presley. ”Blue Moon (Song For Elvis)” är en blandning mellan den gamla klassikern ”Blue Moon” (som skrevs redan 1934 och som även Elvis spelade in vid ett tillfälle) och en av bandet vid tidpunkten nyskriven låt. ”Blue Moon” var inte med på det första släppet av The Trinity Session, vilket begränsades till hemlandet Kanada. Låten kom dock med året därpå, när skivan släpptes över hela världen.

Bästa spår: 03. Blue Moon Revisited (Song For Elvis)

Ryan Adams – Wednesdays (2020)

..Och plötsligt från ingenstans kommer så Ryan Adams comeback-album. Nya skivan Wednesdays släpptes utan förvarning på streamingtjänsterna för några dagar sedan. Det är tydligt att Adams, efter skandalerna som uppdagades i New York Times härom året, nu mera är en persona non grata. Den mediala rapporteringen kring releasen är nämligen obefintlig. Sedan är det ju förstås inte som att Ryan Adams brukade pryda vart och vartannat Rollingstone-omslag förut heller, men man brukade i alla fall märka när han släppte något nytt. Kanske handlar det till viss del om att jag är för naiv för att inse vilket genomslag ett påkostat pr-maskineri faktiskt skapar. För det är klart att den Ryan Adams som har kommit ut på andra sidan de här skandalerna inte är uppbackad av i närheten samma pr-apparat som den som fick spela upp sina nya singlar i Letterman och Leno innan skandalerna. Vi pratar ändå om någon som blev dumpad av sitt management-team och har fått kalla handen av i princip alla som någonsin har förknippats med honom.

…Och tror ni inte att Ryan Adams då slår till med sitt bästa verk på åtminstone tio år? Wednesdays har precis den nerv och bräcklighet som hans senaste serie plattor har saknat. Kanske har hans skapande mått bra av att inte ha förväntningar hängande över sig? På Wednesdays vänder han sig inte till något lyssnare, utan bara till sina egna tankar och känslor. I vanlig ordning tycker denna singer-songwriter oerhört synd om sig själv, men den här gången känns det som att han gör det på riktigt och inte bara låtsas inför publik för att det förväntas av honom.

Det är dock oklart hur gammalt materialet på Wednesdays egentligen är. Wednesdays var nämligen ett av tre album som Adams ursprungligen avsåg att släppa under ett och samma år 2019. I kölvattnet av skandalerna slopades planerna, och det Wednesdays som nu ser dagens ljus har lite andra låtar och ett annat omslag än det som planerades för release då. Några av spåren är lånade ifrån ännu ej släppta Big Colors; som egentligen var tänkt att vara först ut av de tre 2019-albumen.

Vissa av textraderna skulle dock kunna passa rätt bra in på det senaste årets omvälvande tillvaro för denna singer-songwriter ifrån South Carolina: ”I remember You, before You hated me, before You traded me for someone New”, sjunger han t.ex. på fina inledande ”I’m Sorry And I Love You”. Det handlar troligtvis egentligen om något gammalt ex, men det skulle lika gärna kunna tolkas som ett meddelande till typ halva hans fanskara.

Bästa spår: 07. Birmingham

Ryan Adams & The Cardinals- Cold Roses (2005)

Ryan Adams är naturligtvis, efter metoo-artikeln i New York Times tidigare i år, hopplöst ute nu. Hans krishantering i kölvattnet av den har för övrigt varit ganska underhållande att följa. Han började med att fäkta vilt omkring sig och hota New York Times med sina advokater, för att tämligen fort gå in i radiotystnad. Så kom han tillbaka några månader senare och då med en betydligt mjukare framtoning. Han breder då ut texten om hur han har haft det tufft i livet men att hans version av historien snart ska avslöjas. Det har gått ganska många månader sedan dess och hans sida av historien har hittills visat sig mest bestå i bilder på sina katter som han postar på Instagram.

Hur som helst. Oavsett hur osympatisk Adams än må vara privat kan man inte ta ifrån honom att han är begåvad när det kommer till att skapa musik. Och Cold Roses hör till en av mina absoluta favoriter. Ett magiskt bra alt-country-album som låter och känns som en enda lång smärtsam, olycklig kärlek. Under denna period, när Adams spelade tillsammans med The Cardinals, var han som bäst. Han var också oerhört produktiv. Cold Roses var bara ett av tre album som han släppte 2005 (och de två andra, särskilt 29, är också bra). Innan artikeln i New York Times hade han faktiskt hintat om att upprepa hattricket 2019, men det är gissningsvis inte särskilt aktuellt längre…

Bästa spår: Let It Ride

Roky Erickson – All That May Do My Rhyme (1994)

Denna herre fanns inte på min radar innan hans död blev stora nyheter tidigt i somras. 13th Floor Elevators är kanske inte riktigt min grej, men detta soloalbum från 1994 är riktigt utsökt. Enkel lyrik och melodi, men injicerat med oerhört mycket känsla. Det är liksom omöjligt att motstå låtar som ”Starry Eyes”, ”You Don’t Love Me Yet” eller ”Clear Night For Love”.

Bästa spår: 06. We Are Never Talking

Band Of Horses – Acoustic at The Ryman (2013)

Jag har snöat in på Band Of Horses på sistone. De är helt klart ett mycket bättre band än vad jag har varit villig att ge dem erkännande för tidigare. Vanligtvis är jag inget större fan av live-album, men detta kan jag inte motstå. Inte minst för att versionen av No One’s Gonna Love You är fantastiskt vacker.

Bästa spår: 05. No One’s Gonna Love You

The Avett Brothers – Closer Than Together (2019)

Jag gillar detta nya alster från The Avett Brothers! Det kanske inte är något som kommer att omnämnas i historieböckerna framöver, men stabila låtar och behaglig lyssning rakt igenom. Intressant också att bröderna i några låtar snubblar in på politisk mark för första gången.

Bästa spår: 02. Tell The Truth