Roxette – Bag Of Trix Vol. 1-3 (Music From The Roxette Vaults) (2020)

Titeln på denna nya Roxette-samling insinuerar att Per Gessle har vältrat sig i ett enormt och guldkantat arkivmaterial som han med största omsorg har behövt plocka russinen ur kakan ifrån. Den skapar en bild av ett sprängfyllt kassaskåp på vilket Gessle knappt kunnat få igen dörren bakom sig. Man föreställer sig att han kanske från början hade tänkt komprimera samlingen till bara en skiva, men såg ingen annan utväg än att breda ut sig över tre fullängdsplattor när det visade sig hur fantastiskt bra allt materialet var…

…Men låtmaterialet som fyller ut Bag Of Trix Vol. 1-3 – vilket växlar mellan demoversioner på släppta låtar, alternativa versioner på släppta låtar samt ett och annat tidigare outgivet alster – förtäljer en annan historia. Det ger mer bilden av en Gessle som har städat vinden för första gången på trettio år och bestämt sig för att försöka sälja allt skräp han hittat på gårdsloppis eftersom han är för lat för att orka köra till återvinningscentralen. Bag Of Trix Vol. 1-3 består nämligen av rejält mycket utfyllnadsmassa. Det vore direkt lögnaktigt att påstå något annat.

I vanlig ordning är det Marie Fredriksson som är den stora behållningen även på detta Roxette-släpp. Man kan just undra hur Gessles karriär hade artat sig utan henne som vapendragare. Visst kan han konsten att komponera ihop bra hookar, men det var Fredrikssons röst och karisma som rustade Roxettes låtar för den internationella scenen. Gessle bidrog med låtskriveriet och en skojig frisyr.

Bag Of Trix Vol. 1-3 är självklart en samling menad för de allra mest hängivna fansen, och dit hör väl kanske inte jag. Men även sett ur det perspektivet känns samlingen faktiskt ganska ihopslarvad. Jag menar: Lite grundläggande ordning och reda måste man väl ändå kunna begära av ett antologi-släpp, eller? Gessle hade väl åtminstone kunnat sortera låtarna kronologiskt eller i alfabetisk ordning eller något? I stället kommer de bara huller om buller som om han blundat och pekat när han satt ihop det hela. Det anstår inte riktigt ett bokslut på ett så stort band som Roxette ändå var.

Nu är väl i ärlighetens namn inte jag den mest mottagliga lyssnaren för den här sortens nagelfarande. Inte ens när legendarer (och personliga favoriter) som Bob Dylan eller Neil Young släpper sina mer eller mindre starka restprodukter i olika samlingar brukar jag lyckas att uppbåda något större engagemang. Det är klart att det kan vara lite intressant att höra det material som valdes bort och sådär, men nio gånger av tio är ju faktiskt det material som släpptes också det som är det starkaste.

..Och jag må vara gammalmodig… Men jag stör mig faktiskt en smula på att Gessle inte kan stava ”tricks” som ”tricks” ska stavas. Det blir väl ändå ganska fånigt att stava engelska på slang när man är svensk?

Bästa spår: 05. The Big L (Vol. 3)

Miley Cyrus – Plastic Hearts (2020)

I en Aftonbladet-recension för några dagar sedan liknades Miley Cyrus vid en nutida Axl Rose. Nja, säger jag… Till skillnad från Axl Rose, som fick kämpa sig fram till en stjärna på Hollywood Boulevard på det gamla hederliga sättet, föddes Miley Cyrus rakt in i artisteriet. Mileys pappa heter Billy Ray Cyrus och har varit verksam inom den amerikanska nöjesindustrin sedan 1980-talet. Mest känd är han för hiten ”Achy Breaky Heart” som släpptes 1992. Han hade även en roll i Disney-sitcomen ”Hannah Montana” som Miley Cyrus slog igenom med för drygt tio år sedan. Miley får väl ursäktas för sin vid tidpunkten ringa ålder, men en Axl Rose i sin krafts dagar hade aldrig tagit i billig skräpunderhållning som ”Hannah Montana” med tång.

En annan skillnad är att Axl Rose har ett antal odödliga rockklassiker på sitt samvete, vilket jag vågar påstå att Miley Cyrus inte har. Låten i all sin ära, men jag har liksom svårt att se framför mig att ”Wrecking Ball” kommer att spelas på några fotbollsarenor om trettio år.

Men visst… Sett till attityd och att även Miley Cyrus sitter på en ganska säregen sångröst finns väl likheter med Rose. Men någonstans där så upphör de också.

Miley Cyrus är bara 28 år gammal, men nya Plastic Hearts är redan hennes åttonde album. Skivan utgör ett frånsteg från popen och hiphopen och rör sig åt det mer mainstream-rockiga hållet. Till skivan har hon tagit hjälp av ett antal föredettingar från sin fars generation. Billy Idol gästspelar på ”Night Crawling”, och Joan Jett på ”Bad Karma”. Ingen av dem tillför väl något särskilt till låtarna egentligen, men det är ju kul att de får vara med. Plastic Hearts är på det stora hela inte alls någon oäven insats, men det är också en ganska lättglömd historia.

Bäst spår: 09. Hate Me

The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

AC/DC – POWER UP (2020)

Jag får väl erkänna att jag var bra sugen på att såga det här. AC/DC:s hjärndöda heavy metal har liksom aldrig tilltalat mig. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro när man har att göra med ett rockband vars samtliga medlemmar har uppnått svensk pensionsålder så är faktiskt POWER UP fulladdat med energi och skaparglädje. Riffen och låtarna är inte fy skam de heller. När allt kommer omkring kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för dessa australiensiska heavy metal-veteraner. Bra jobbat, mates!

POWER UP bygger på gamla låtidéer som Angus Young hittat i skrivbordslådan från han och bortgångne brorsan Malcolms låtskrivningssessioner till tidigare plattor. Angus betraktar också albumet som en hyllning till Malcolm, som dog 2017. Det tangerar lite 1980 års Back In Black, som var en hyllning till då nyligen avlidne originalsångaren Bon Scott. 

Med Malcolm Youngs död och sångaren Brian Johnsons hörselproblem var det nog inte många som vågade tro annat än att 2014 års Rock Or Bust var AC/DC:s sista album. Den senaste världsturnén klarade de av att med nöd och näppe lösa tack vare Axl Rose oväntade hjälp. Guns N’ Roses-sångaren klev in som stand-in för Brian Johnson efter att Johnson blivit rekommenderad av läkare att lägga ner musicerandet omedelbart innan han blir döv. När det ändå så smått började tisslas och tasslas om en eventuellt ny AC/DC-platta ryktades det faktiskt ett tag om att Axl Rose skulle sköta sångbiten även i studion. I stället återförenades bandet med Johnson under stort hemlighetsmakeri i augusti 2018 och spelade in POWER UP tillsammans. Det lyckades de ganska bra med.

Bästa spår: 08. Wild Reputation

Kristofer Åström – Hard Times (2020)

Norrlänningen Kristofer Åström är den svenska Americanans främsta kulturbärare. I drygt tjugo års tid har han opererat i periferin av den svenska musikscenen, på behörigt avstånd ifrån reklamradiokanaler och tillgjorda galatillställningar. Nya Hard Times är Åströms tionde studioalbum (lite beroende på hur man räknar). Han bryter ingen ny mark den här gången heller, men det är liksom inte det man är ute efter i de här sammanhangen. Av Kristofer Åström vill man bara höra okonstlad melankolisk countryrock som känns, och det levererar han utan anmärkning.

Bästa spår: 03. Our Thing

Bruce Springsteen – Letter To You (2020)

Bossen och hans E Street Band skulle just ge sig i kast med förberedelserna inför en ny världsturné. När Covid-19 kom emellan bestämde de sig för att samlas i studion ändå och spela in lite nytt material i stället. Gitarristen Steven Van Zandt menade att kreativiteten var på topp. De hade bokat fem dagar i studion, men takten i vilken de spelade in gjorde att nya plattan Letter To You var färdiginspelad redan efter fyra dagar: ”På den femte dagen hade vi ingenting att göra så vi lyssnade bara på skivan”, berättade han nyligen för Rollingstone. Letter To You är inspelat helt live i studion, och utgör den första plattan sedan klassikern Born In The U.S.A. som är inspelad på det viset.

Nu för tiden är väl Bruce Springsteen mer ett sound än fantastiska låtar. Men Springsteen fyllde ju nyligen 71, och det är väl i rättvisans namn få som fortfarande är nyskapande i den aktningsvärda åldern. Letter To You vilar tryggt i väl intrampade Springsteen-fotspår. Bossen skrev alla låtarna under loppet av tio dagar på en akustisk gitarr som han hade fått av ett fan i Italien. Med låtarna precis färdigkomponerade gav han sig ner på stan för att äta lunch med E Street Band-pianisten Roy Bittan. Av honom fick Springsteen rådet att låta bli att spela in demos på låtarna den här gången. ”Låt oss göra som förr”, menade Bittan: ”Du spelar bara upp låten på din gitarr och sen spelar vi in den tillsammans”. Resultatet av Bittans råd blev Letter To You. Det är långt ifrån Springsteens mest intressanta verk, men det är i alla fall bland det bästa som han har gjort på den här sidan millennieskiftet.

Bästa spår: 07. House Of A Thousand Guitars

Fleet Foxes – Shore (2020)

Fleet Foxes nya album Shore släpptes ur det blå härom veckan. Det är en skiva skapad under Covid-19 pandemins inledande faser tidigt i somras. Enligt Fleet Foxes kreativa kraft Robin Pecknold spinner låtarna från en vilja att komma ut och se solen på nytt. Han hade länge haft svårt för att skriva nytt material, men fick ny inspiration under en bilresa genom ett USA:s östkust satt i karantän. De öde gatorna och stängda butikerna gjorde starkt och varaktigt intryck på honom. Det hela började som lösryckta textrader och melodier men mynnade snart ut i ett helt album. …Ett ganska tråkigt album förvisso, men det spelar väl i och för sig an till temat ganska väl. För det är ju ganska tråkigt att sitta i Corona-karantän.

Bästa spår: 02. Sunblind

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered (2020)

Jag har väl inte direkt stuckit under stolen med att denna kanadensare är en av mina absoluta favoritartister i nuläget. Allra bäst gillade jag egentligen hans mer klassiska country-period, men inte-alls-countryaktiga 2017 års Modern Pressure är hans klart bästa album – och var ett konstnärligt styrkebesked. Nya How Ill Thy World Is Ordered är en naturlig fortsättning på Modern Pressure och den än mer utspejsade Finally Free som kom härom året. På nya plattan driver Romano sitt sound än längre ifrån countryn, men står ändå tryggt kvar med båda fötterna i bekanta ljudlandskap från förr. How Ill Thy World Is Ordered låter analogt, äkta och väldigt retro. En väl inkörd blåssektion gör Romano sällskap på elva välskrivna låtar som alla lika gärna kunde ha serverats oss 1974. Albumet fångades i studion enligt några enkla men effektiva regler: För det första skulle låtarna spelas in i samma ordning som de påträffas på det färdiga albumet, för det andra tilläts max tre tagningar per låt och för det tredje fick inga överdubbningar göras. Den typen av inspelningsfilosofi har förstås goda förutsättningar att leda till ett slutresultat som andas spontanitet och energi (vilket How Ill Thy World Is Ordered också gör), men för den löjligt kreativa Daniel Romano är kanske upplägget ett rent måste för att han ska hinna med allt som han företar sig? How Ill Thy World Is Ordered är denna rastlösa kanadensares nionde(!) album bara i år. Dock är det bara det andra att släppas ”officiellt” och på fysisk cd. Mycket av Romanos material släpps annars under begränsad tid på Bandcamp och liknande.

Bästa spår: 03. Green Eye-Shade

Thurston Moore – By The Fire (2020)

Till en början följde jag Thurston Moores solokarriär efter det kapsejsade Sonic Youth med stor förtjusning. Hans fina låtskriveri och innovativa gitarrspel kom ordentligt till sin rätta på de akustiska plattorna Trees Outside The Academy och Demolished Thoughts. Det som följde därefter var inte riktigt lika starkt, och snart tappade jag intresset. Nu är Thurston Moore tillbaka igen. På nya By The Fire är det gitarrmangel enligt klassisk Sonic Youth-skola som gäller. Gillar man bra popmelodier utspädda med överflödigt gitarrfeedback och en rejäl skopa oväsen så kommer man ofrånkomligen att gilla det här. Plattan låter faktiskt en hel del som Sonic Youth anno Murray St. 2002 ungefär. Kanske är det heller inte särskilt konstigt. Sedan några år (och skivor) tillbaka har ju Moore slagit påsarna ihop med sin gamla trumslagarkompis Steve Shelley ifrån Sonic Youth-tiden. Till bandet har han även rekryterat Debbie Googe ifrån shoegaze-ikonerna My Bloody Valentine på bas, samt James Sedwards på gitarr. Florida-bördiga Thurston Moore, som numera bor och verkar i London, kallar bandet för sitt ”London-band”. Med By The Fire signalerar han med all önskvärd tydlighet att han fortfarande är en kreativ kraft att räkna med.

Bästa spår: 01. Hashish