Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

Ben Kweller – Circuit Boredom (2021)

Indierockaren Ben Kweller rivstartar 2021 med ett nytt album redan på årets första dag. Det är en välkommen överraskning ifrån en som inte direkt har skämt bort oss med nya releaser på det senaste. I själva verket hade följdverkningarna av en nära-döden-upplevelse för några år sedan nästan fått honom att helt lägga musikkarriären på hyllan. Det var på en semestertripp till New Mexico som Kweller, hans fru och barn var bara minuter ifrån att dö av en kolmonoxidförgiftning. Upplevelsen traumatiserade Kweller som tappade lusten för både musiken och för att göra saker utanför husets fyra väggar i största allmänhet. Frånvaron från musiken varade i fem år innan en av hans nära vänner i princip tvingade honom tillbaka till studion. Resultatet blev Circuit Boredom.

Åtta låtar och en speltid som understiger halvtimmen är väl kanske lite i klenaste laget för att ens få kallas album, men Ben Kweller säkerställer i alla fall en hög standard rakt igenom Circuit Boredom. Flera av låtarna sätter sig på huvudet redan efter första lyssningen. Men personligen gillar jag hans utsvävningar i countryn med 2009 års Changing Horses bättre.

Bästa spår: 03. Just For Kids

Paul McCartney – McCartney III (2020)

Man behöver inte dra in Beatles i ekvationen. Paul McCartneys nya soloplatta är inte bra även om man låter bli att låta den magi som han var med och skapade på 60-talet utgöra måttstocken. Den 79-åriga veteranen verkar helt enkelt inte ha något intressant kvar att förmedla. I någon låt upplyser han oss om att han måste laga staketet på lantstället. Den textstrofen exemplifierar ganska väl hur pass mycket nerv det blir på McCartney III. Nämligen ingen.

Paul McCartney spelade in McCartney III i sitt hem i Sussex tidigare i år under Corona-lockdown. Låtarna började som enkla skisser på mobiltelefonen som han därefter arrangerade och spelade in helt själv i studion. Titeln till trots är albumet McCartneys artonde i ordningen, inte det tredje. Men McCartney ser projektet som en slags andlig uppföljare till de två plattorna McCartney (1970) och McCartney II (1980), på vilka han också spelade alla instrumenten själv.

Bästa spår: 04. Women And Wives

Chris Cornell – No One Sings Like You Anymore (2020)

2017 hängde sig Soundgarden-sångaren Chris Cornell i ett hotellrum i Detroit. Han blev 52 år gammal. Vid tidpunkten för sin död hade han precis avslutat arbetet på det coveralbum som nu släpps som No One Sings Like You Anymore (vilket anspelar på en textrad i Soundgarden-hiten ”Black Hole Sun”). Enligt Cornells änka Vicky Cornell motsvarar den produkt som vi nu får i vår hand Chris Cornells egen vision för projektet. Låtordningen på albumet ska vara fastställd av Cornell själv. Han ska ha varit mycket engagerad i inspelningarna och sett fram emot att få se materialet utgivet.

No One Sings Like You Anymore tolkar Cornell låtar av så vitt skilda akter som Guns N’ Roses, John Lennon, Prince och Terry Reid. Bara Cornells starka röst gör tolkningarna väl värda att höra, även om de bara i ett fåtal fall överglänser originalversionerna. Det man ändå slås av när man lyssnar på No One Sings Like You Anymore är vilket vakuum det börjar bli på riktigt bra rocksångare här i världen. För en sådan var Chris Cornell. Från grunge-generationen är det väl annars bara Eddie Vedder kvar i livet nu. Och återväxten är minst sagt dålig…

Bästa spår: 06. Watching The Wheels

Ryan Adams – Wednesdays (2020)

..Och plötsligt från ingenstans kommer så Ryan Adams comeback-album. Nya skivan Wednesdays släpptes utan förvarning på streamingtjänsterna för några dagar sedan. Det är tydligt att Adams, efter skandalerna som uppdagades i New York Times härom året, nu mera är en persona non grata. Den mediala rapporteringen kring releasen är nämligen obefintlig. Sedan är det ju förstås inte som att Ryan Adams brukade pryda vart och vartannat Rollingstone-omslag förut heller, men man brukade i alla fall märka när han släppte något nytt. Kanske handlar det till viss del om att jag är för naiv för att inse vilket genomslag ett påkostat pr-maskineri faktiskt skapar. För det är klart att den Ryan Adams som har kommit ut på andra sidan de här skandalerna inte är uppbackad av i närheten samma pr-apparat som den som fick spela upp sina nya singlar i Letterman och Leno innan skandalerna. Vi pratar ändå om någon som blev dumpad av sitt management-team och har fått kalla handen av i princip alla som någonsin har förknippats med honom.

…Och tror ni inte att Ryan Adams då slår till med sitt bästa verk på åtminstone tio år? Wednesdays har precis den nerv och bräcklighet som hans senaste serie plattor har saknat. Kanske har hans skapande mått bra av att inte ha förväntningar hängande över sig? På Wednesdays vänder han sig inte till något lyssnare, utan bara till sina egna tankar och känslor. I vanlig ordning tycker denna singer-songwriter oerhört synd om sig själv, men den här gången känns det som att han gör det på riktigt och inte bara låtsas inför publik för att det förväntas av honom.

Det är dock oklart hur gammalt materialet på Wednesdays egentligen är. Wednesdays var nämligen ett av tre album som Adams ursprungligen avsåg att släppa under ett och samma år 2019. I kölvattnet av skandalerna slopades planerna, och det Wednesdays som nu ser dagens ljus har lite andra låtar och ett annat omslag än det som planerades för release då. Några av spåren är lånade ifrån ännu ej släppta Big Colors; som egentligen var tänkt att vara först ut av de tre 2019-albumen.

Vissa av textraderna skulle dock kunna passa rätt bra in på det senaste årets omvälvande tillvaro för denna singer-songwriter ifrån South Carolina: ”I remember You, before You hated me, before You traded me for someone New”, sjunger han t.ex. på fina inledande ”I’m Sorry And I Love You”. Det handlar troligtvis egentligen om något gammalt ex, men det skulle lika gärna kunna tolkas som ett meddelande till typ halva hans fanskara.

Bästa spår: 07. Birmingham

Roxette – Bag Of Trix Vol. 1-3 (Music From The Roxette Vaults) (2020)

Titeln på denna nya Roxette-samling insinuerar att Per Gessle har vältrat sig i ett enormt och guldkantat arkivmaterial som han med största omsorg har behövt plocka russinen ur kakan ifrån. Den skapar en bild av ett sprängfyllt kassaskåp på vilket Gessle knappt kunnat få igen dörren bakom sig. Man föreställer sig att han kanske från början hade tänkt komprimera samlingen till bara en skiva, men såg ingen annan utväg än att breda ut sig över tre fullängdsplattor när det visade sig hur fantastiskt bra allt materialet var…

…Men låtmaterialet som fyller ut Bag Of Trix Vol. 1-3 – vilket växlar mellan demoversioner på släppta låtar, alternativa versioner på släppta låtar samt ett och annat tidigare outgivet alster – förtäljer en annan historia. Det ger mer bilden av en Gessle som har städat vinden för första gången på trettio år och bestämt sig för att försöka sälja allt skräp han hittat på gårdsloppis eftersom han är för lat för att orka köra till återvinningscentralen. Bag Of Trix Vol. 1-3 består nämligen av rejält mycket utfyllnadsmassa. Det vore direkt lögnaktigt att påstå något annat.

I vanlig ordning är det Marie Fredriksson som är den stora behållningen även på detta Roxette-släpp. Man kan just undra hur Gessles karriär hade artat sig utan henne som vapendragare. Visst kan han konsten att komponera ihop bra hookar, men det var Fredrikssons röst och karisma som rustade Roxettes låtar för den internationella scenen. Gessle bidrog med låtskriveriet och en skojig frisyr.

Bag Of Trix Vol. 1-3 är självklart en samling menad för de allra mest hängivna fansen, och dit hör väl kanske inte jag. Men även sett ur det perspektivet känns samlingen faktiskt ganska ihopslarvad. Jag menar: Lite grundläggande ordning och reda måste man väl ändå kunna begära av ett antologi-släpp, eller? Gessle hade väl åtminstone kunnat sortera låtarna kronologiskt eller i alfabetisk ordning eller något? I stället kommer de bara huller om buller som om han blundat och pekat när han satt ihop det hela. Det anstår inte riktigt ett bokslut på ett så stort band som Roxette ändå var.

Nu är väl i ärlighetens namn inte jag den mest mottagliga lyssnaren för den här sortens nagelfarande. Inte ens när legendarer (och personliga favoriter) som Bob Dylan eller Neil Young släpper sina mer eller mindre starka restprodukter i olika samlingar brukar jag lyckas att uppbåda något större engagemang. Det är klart att det kan vara lite intressant att höra det material som valdes bort och sådär, men nio gånger av tio är ju faktiskt det material som släpptes också det som är det starkaste.

..Och jag må vara gammalmodig… Men jag stör mig faktiskt en smula på att Gessle inte kan stava ”tricks” som ”tricks” ska stavas. Det blir väl ändå ganska fånigt att stava engelska på slang när man är svensk?

Bästa spår: 05. The Big L (Vol. 3)

Miley Cyrus – Plastic Hearts (2020)

I en Aftonbladet-recension för några dagar sedan liknades Miley Cyrus vid en nutida Axl Rose. Nja, säger jag… Till skillnad från Axl Rose, som fick kämpa sig fram till en stjärna på Hollywood Boulevard på det gamla hederliga sättet, föddes Miley Cyrus rakt in i artisteriet. Mileys pappa heter Billy Ray Cyrus och har varit verksam inom den amerikanska nöjesindustrin sedan 1980-talet. Mest känd är han för hiten ”Achy Breaky Heart” som släpptes 1992. Han hade även en roll i Disney-sitcomen ”Hannah Montana” som Miley Cyrus slog igenom med för drygt tio år sedan. Miley får väl ursäktas för sin vid tidpunkten ringa ålder, men en Axl Rose i sin krafts dagar hade aldrig tagit i billig skräpunderhållning som ”Hannah Montana” med tång.

En annan skillnad är att Axl Rose har ett antal odödliga rockklassiker på sitt samvete, vilket jag vågar påstå att Miley Cyrus inte har. Låten i all sin ära, men jag har liksom svårt att se framför mig att ”Wrecking Ball” kommer att spelas på några fotbollsarenor om trettio år.

Men visst… Sett till attityd och att även Miley Cyrus sitter på en ganska säregen sångröst finns väl likheter med Rose. Men någonstans där så upphör de också.

Miley Cyrus är bara 28 år gammal, men nya Plastic Hearts är redan hennes åttonde album. Skivan utgör ett frånsteg från popen och hiphopen och rör sig åt det mer mainstream-rockiga hållet. Till skivan har hon tagit hjälp av ett antal föredettingar från sin fars generation. Billy Idol gästspelar på ”Night Crawling”, och Joan Jett på ”Bad Karma”. Ingen av dem tillför väl något särskilt till låtarna egentligen, men det är ju kul att de får vara med. Plastic Hearts är på det stora hela inte alls någon oäven insats, men det är också en ganska lättglömd historia.

Bäst spår: 09. Hate Me

The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

AC/DC – POWER UP (2020)

Jag får väl erkänna att jag var bra sugen på att såga det här. AC/DC:s hjärndöda heavy metal har liksom aldrig tilltalat mig. Men tvärtemot vad man skulle kunna tro när man har att göra med ett rockband vars samtliga medlemmar har uppnått svensk pensionsålder så är faktiskt POWER UP fulladdat med energi och skaparglädje. Riffen och låtarna är inte fy skam de heller. När allt kommer omkring kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för dessa australiensiska heavy metal-veteraner. Bra jobbat, mates!

POWER UP bygger på gamla låtidéer som Angus Young hittat i skrivbordslådan från han och bortgångne brorsan Malcolms låtskrivningssessioner till tidigare plattor. Angus betraktar också albumet som en hyllning till Malcolm, som dog 2017. Det tangerar lite 1980 års Back In Black, som var en hyllning till då nyligen avlidne originalsångaren Bon Scott. 

Med Malcolm Youngs död och sångaren Brian Johnsons hörselproblem var det nog inte många som vågade tro annat än att 2014 års Rock Or Bust var AC/DC:s sista album. Den senaste världsturnén klarade de av att med nöd och näppe lösa tack vare Axl Rose oväntade hjälp. Guns N’ Roses-sångaren klev in som stand-in för Brian Johnson efter att Johnson blivit rekommenderad av läkare att lägga ner musicerandet omedelbart innan han blir döv. När det ändå så smått började tisslas och tasslas om en eventuellt ny AC/DC-platta ryktades det faktiskt ett tag om att Axl Rose skulle sköta sångbiten även i studion. I stället återförenades bandet med Johnson under stort hemlighetsmakeri i augusti 2018 och spelade in POWER UP tillsammans. Det lyckades de ganska bra med.

Bästa spår: 08. Wild Reputation