Nick Cave & Warren Ellis – CARNAGE (2021)

Av en ren tillfällighet skrev jag om Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till den fina western-rullen ”The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford” för några dagar sedan. Då hade varken jag eller någon annan en aning om att dessa båda herrar precis stod i begrepp att släppa ett helt album fyllt med nytt fräscht material. Helt ifrån ingenstans också. CARNAGE är Nick Caves och Warren Ellis första samarbete som inte är ett soundtrack till någon film (om man bortser ifrån att Ellis även är medlem i The Bad Seeds, då förstås). CARNAGE spelades in under ett antal veckor i Corona-lockdown. De åtta låtarna komponerade Cave och Ellis under tre inledande intensivt kreativa dagar, och tiden därefter handlade mest om att hitta låtarnas rätta karaktär – något som de lyckats bra med. CARNAGE är både oerhört mörkt och oerhört starkt. Cave själv har beskrivit plattan som ”ett brutalt men myckert vackert album, vilande i en kollektiv katastrof”.

Bästa spår: 04. White Elephant

Neil Young & Crazy Horse – Way Down In The Rust Bucket (2021)

När nu livekonserter helt har eliminerats ifrån nöjesutbudet får man försöka söka tröst i annat. En grej kan ju vara att lyssna på ett live-album då t.ex. Way Down In The Rust Bucket utgör ännu ett släpp ifrån Neil Youngs digra arkiv. Albumet består i ett maratonlångt framförande (nästan två och en halv timme) som han och Crazy Horse stod för i Santa Cruz, Kalifornien, den 13:e november 1990. Inspelningarna fångar ett rockband som tänder på alla cylindrar, med en Neil Young i ny kreativ toppform efter en lång tids svacka. Vid tidpunkten hade Young och Crazy Horse precis släppt det hyllade Ragged Glory, och konserten i Santa Cruz var egentligen en ren uppvärmning inför den stundande Ragged Glory-turnén.

Way Down In The Rust Bucket är en njutning för den som gillar skitig rock. Men det riktar sig i allra högsta grad mot de redan Young-frälsta. Bandet jammar friskt och är inte blyga för att dra ut på låtarna, gärna i tvåsiffrigt antal minuter. Som album betraktat kan Down In The Rust Bucket bli lite segt, men det var säkert en häftig upplevelse att vara där i publiken den 13:e november 1990. Young och hans vänner är på tok för gamla för att leverera med den här energin och geisten numera.

Dolce – Ur Aska (2020)

Den här skivan har jag råkat missa med nästan ett helt år. Den 21:e februari 2020 släppte Umeåbandet Dolce sitt andra album; uppföljaren till 2017 års vackra Av Liv Och Grönska. Jag lyssnade ganska mycket på Av Liv Och Grönska när det kom, och gillade det skarpt. Ur Aska följer samma mönster som debuten: Det är finstämd vispop som låter ungefär som svartvita sommarminnen ifrån ett svunnet Sverige. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett album till. Det skar sig nämligen mellan bandmedlemmarna Anna Levander och Leopold Nilsson efter framgångarna med den första skivan. Som tur är har de lyckats hitta tillbaka till varandra, trots att de numera bor i helt olika delar av landet.

Dolce spelar på Pusterviksbaren den 28:e augusti i år. …Om nu inte Covid-19 ställer till det igen vill säga (konserten har blivit uppskjuten en gång redan). Jag siktar i alla fall på att vara där!

Bästa spår: 06. Skyll Dig Själv

Foo Fighters – Medicine At Midnight (2021)

Dave Grohl har refererat till Medicine At Midnight som Foo Fighters eget Let’s Dance. Han tänker förstås då på David Bowies klassiska hitalbum ifrån 1983. Enligt Grohl har bandets ambition den här gången mest varit att ha kul: ”Det är nästan som ett dansalbum”, sa Grohl till NME i maj förra året; ”det har groove”. Medicine At Midnight skulle egentligen ha släppts under 2020, men blev – som så mycket annat – uppskjutet p.g.a. Covid-19-pandemin. Nu är plattan hur som helst här, och man får väl ge Dave Grohl och hans kamrater att de lyckats skapa en ganska trevlig samling rocklåtar – även om man kanske saknar lite spets i materialet.

Medicine At Midnight spelades in ganska snabbt, och det fanns två anledningar till det: Dels förlöpte den kreativa processen smärtfritt, men det kanske främsta skälet var nog ändå att det råkade spöka i huset som bandet spelade in i – vilket gjorde att de ville därifrån så fort som möjligt. Dave Grohl & co. hyrde ett gammalt 40-talshus i Los Angeles utkanter för inspelningarna av Medicine At Midnight. Enligt Grohl hände där konstiga saker mest hela tiden. Allt ifrån att gitarrerna stämdes om till att inspelade spår plötsligt och oförklarligt försvann. Bandmedlemmarna påstår sig t.o.m. ha fångat ett och annat spöke på film, men får p.g.a. sekretessavtal med hyresvärden (som letade ny köpare till huset) inte visa dessa videos för allmänheten.

Medicine At Midnight är egentligen ett ganska konventionellt Foo fighters-album. Visst gästspelar lite funk-takter och sådär, men på det stora hela känner man ju helt klart igen sig. Personligen tycker jag att det hör till det bättre materialet som bandet har levererat på senare år, men jag kan ju sakna det Foo Fighters som fanns på andra sidan millennieskiftet. Innan de blev så arenarocksaktiga av sig.

Bästa spår: 04. Waiting On A War

Weezer – OK Human (2021)

Javisst, ja… Weezer har släppt nytt också. Bandets fjortonde album OK Human kom för bara några dagar sedan. Tyvärr har jag väl svårt att komma på något band som har gjort mig besviken fler gånger än denna kaliforniska alternativrockskvartett. Med mycket få undantag har Weezer inte gjort någonting riktigt bra på femton år. Nya OK Human, vars titel anspelar på Radioheads mästerverk ifrån 1997, har fått helt OK recensioner. Men det följer samma själlösa formula som det mesta som Weezer har släppt under 2000-talet. Känner man för att lyssna på Weezer gör man bättre i att sätta på Pinkerton eller Blue Album i stället…

Bästa spår: 01. All My Favorite Songs

Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

Ben Kweller – Circuit Boredom (2021)

Indierockaren Ben Kweller rivstartar 2021 med ett nytt album redan på årets första dag. Det är en välkommen överraskning ifrån en som inte direkt har skämt bort oss med nya releaser på det senaste. I själva verket hade följdverkningarna av en nära-döden-upplevelse för några år sedan nästan fått honom att helt lägga musikkarriären på hyllan. Det var på en semestertripp till New Mexico som Kweller, hans fru och barn var bara minuter ifrån att dö av en kolmonoxidförgiftning. Upplevelsen traumatiserade Kweller som tappade lusten för både musiken och för att göra saker utanför husets fyra väggar i största allmänhet. Frånvaron från musiken varade i fem år innan en av hans nära vänner i princip tvingade honom tillbaka till studion. Resultatet blev Circuit Boredom.

Åtta låtar och en speltid som understiger halvtimmen är väl kanske lite i klenaste laget för att ens få kallas album, men Ben Kweller säkerställer i alla fall en hög standard rakt igenom Circuit Boredom. Flera av låtarna sätter sig på huvudet redan efter första lyssningen. Men personligen gillar jag hans utsvävningar i countryn med 2009 års Changing Horses bättre.

Bästa spår: 03. Just For Kids

Paul McCartney – McCartney III (2020)

Man behöver inte dra in Beatles i ekvationen. Paul McCartneys nya soloplatta är inte bra även om man låter bli att låta den magi som han var med och skapade på 60-talet utgöra måttstocken. Den 79-åriga veteranen verkar helt enkelt inte ha något intressant kvar att förmedla. I någon låt upplyser han oss om att han måste laga staketet på lantstället. Den textstrofen exemplifierar ganska väl hur pass mycket nerv det blir på McCartney III. Nämligen ingen.

Paul McCartney spelade in McCartney III i sitt hem i Sussex tidigare i år under Corona-lockdown. Låtarna började som enkla skisser på mobiltelefonen som han därefter arrangerade och spelade in helt själv i studion. Titeln till trots är albumet McCartneys artonde i ordningen, inte det tredje. Men McCartney ser projektet som en slags andlig uppföljare till de två plattorna McCartney (1970) och McCartney II (1980), på vilka han också spelade alla instrumenten själv.

Bästa spår: 04. Women And Wives

Chris Cornell – No One Sings Like You Anymore (2020)

2017 hängde sig Soundgarden-sångaren Chris Cornell i ett hotellrum i Detroit. Han blev 52 år gammal. Vid tidpunkten för sin död hade han precis avslutat arbetet på det coveralbum som nu släpps som No One Sings Like You Anymore (vilket anspelar på en textrad i Soundgarden-hiten ”Black Hole Sun”). Enligt Cornells änka Vicky Cornell motsvarar den produkt som vi nu får i vår hand Chris Cornells egen vision för projektet. Låtordningen på albumet ska vara fastställd av Cornell själv. Han ska ha varit mycket engagerad i inspelningarna och sett fram emot att få se materialet utgivet.

No One Sings Like You Anymore tolkar Cornell låtar av så vitt skilda akter som Guns N’ Roses, John Lennon, Prince och Terry Reid. Bara Cornells starka röst gör tolkningarna väl värda att höra, även om de bara i ett fåtal fall överglänser originalversionerna. Det man ändå slås av när man lyssnar på No One Sings Like You Anymore är vilket vakuum det börjar bli på riktigt bra rocksångare här i världen. För en sådan var Chris Cornell. Från grunge-generationen är det väl annars bara Eddie Vedder kvar i livet nu. Och återväxten är minst sagt dålig…

Bästa spår: 06. Watching The Wheels

Ryan Adams – Wednesdays (2020)

..Och plötsligt från ingenstans kommer så Ryan Adams comeback-album. Nya skivan Wednesdays släpptes utan förvarning på streamingtjänsterna för några dagar sedan. Det är tydligt att Adams, efter skandalerna som uppdagades i New York Times härom året, nu mera är en persona non grata. Den mediala rapporteringen kring releasen är nämligen obefintlig. Sedan är det ju förstås inte som att Ryan Adams brukade pryda vart och vartannat Rollingstone-omslag förut heller, men man brukade i alla fall märka när han släppte något nytt. Kanske handlar det till viss del om att jag är för naiv för att inse vilket genomslag ett påkostat pr-maskineri faktiskt skapar. För det är klart att den Ryan Adams som har kommit ut på andra sidan de här skandalerna inte är uppbackad av i närheten samma pr-apparat som den som fick spela upp sina nya singlar i Letterman och Leno innan skandalerna. Vi pratar ändå om någon som blev dumpad av sitt management-team och har fått kalla handen av i princip alla som någonsin har förknippats med honom.

…Och tror ni inte att Ryan Adams då slår till med sitt bästa verk på åtminstone tio år? Wednesdays har precis den nerv och bräcklighet som hans senaste serie plattor har saknat. Kanske har hans skapande mått bra av att inte ha förväntningar hängande över sig? På Wednesdays vänder han sig inte till något lyssnare, utan bara till sina egna tankar och känslor. I vanlig ordning tycker denna singer-songwriter oerhört synd om sig själv, men den här gången känns det som att han gör det på riktigt och inte bara låtsas inför publik för att det förväntas av honom.

Det är dock oklart hur gammalt materialet på Wednesdays egentligen är. Wednesdays var nämligen ett av tre album som Adams ursprungligen avsåg att släppa under ett och samma år 2019. I kölvattnet av skandalerna slopades planerna, och det Wednesdays som nu ser dagens ljus har lite andra låtar och ett annat omslag än det som planerades för release då. Några av spåren är lånade ifrån ännu ej släppta Big Colors; som egentligen var tänkt att vara först ut av de tre 2019-albumen.

Vissa av textraderna skulle dock kunna passa rätt bra in på det senaste årets omvälvande tillvaro för denna singer-songwriter ifrån South Carolina: ”I remember You, before You hated me, before You traded me for someone New”, sjunger han t.ex. på fina inledande ”I’m Sorry And I Love You”. Det handlar troligtvis egentligen om något gammalt ex, men det skulle lika gärna kunna tolkas som ett meddelande till typ halva hans fanskara.

Bästa spår: 07. Birmingham