Bruce Springsteen – Letter To You (2020)

Bossen och hans E Street Band skulle just ge sig i kast med förberedelserna inför en ny världsturné. När Covid-19 kom emellan bestämde de sig för att samlas i studion ändå och spela in lite nytt material i stället. Gitarristen Steven Van Zandt menade att kreativiteten var på topp. De hade bokat fem dagar i studion, men takten i vilken de spelade in gjorde att nya plattan Letter To You var färdiginspelad redan efter fyra dagar: ”På den femte dagen hade vi ingenting att göra så vi lyssnade bara på skivan”, berättade han nyligen för Rollingstone. Letter To You är inspelat helt live i studion, och utgör den första plattan sedan klassikern Born In The U.S.A. som är inspelad på det viset.

Nu för tiden är väl Bruce Springsteen mer ett sound än fantastiska låtar. Men Springsteen fyllde ju nyligen 71, och det är väl i rättvisans namn få som fortfarande är nyskapande i den aktningsvärda åldern. Letter To You vilar tryggt i väl intrampade Springsteen-fotspår. Bossen skrev alla låtarna under loppet av tio dagar på en akustisk gitarr som han hade fått av ett fan i Italien. Med låtarna precis färdigkomponerade gav han sig ner på stan för att äta lunch med E Street Band-pianisten Roy Bittan. Av honom fick Springsteen rådet att låta bli att spela in demos på låtarna den här gången. ”Låt oss göra som förr”, menade Bittan: ”Du spelar bara upp låten på din gitarr och sen spelar vi in den tillsammans”. Resultatet av Bittans råd blev Letter To You. Det är långt ifrån Springsteens mest intressanta verk, men det är i alla fall bland det bästa som han har gjort på den här sidan millennieskiftet.

Bästa spår: 07. House Of A Thousand Guitars

Fleet Foxes – Shore (2020)

Fleet Foxes nya album Shore släpptes ur det blå härom veckan. Det är en skiva skapad under Covid-19 pandemins inledande faser tidigt i somras. Enligt Fleet Foxes kreativa kraft Robin Pecknold spinner låtarna från en vilja att komma ut och se solen på nytt. Han hade länge haft svårt för att skriva nytt material, men fick ny inspiration under en bilresa genom ett USA:s östkust satt i karantän. De öde gatorna och stängda butikerna gjorde starkt och varaktigt intryck på honom. Det hela började som lösryckta textrader och melodier men mynnade snart ut i ett helt album. …Ett ganska tråkigt album förvisso, men det spelar väl i och för sig an till temat ganska väl. För det är ju ganska tråkigt att sitta i Corona-karantän.

Bästa spår: 02. Sunblind

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered (2020)

Jag har väl inte direkt stuckit under stolen med att denna kanadensare är en av mina absoluta favoritartister i nuläget. Allra bäst gillade jag egentligen hans mer klassiska country-period, men inte-alls-countryaktiga 2017 års Modern Pressure är hans klart bästa album – och var ett konstnärligt styrkebesked. Nya How Ill Thy World Is Ordered är en naturlig fortsättning på Modern Pressure och den än mer utspejsade Finally Free som kom härom året. På nya plattan driver Romano sitt sound än längre ifrån countryn, men står ändå tryggt kvar med båda fötterna i bekanta ljudlandskap från förr. How Ill Thy World Is Ordered låter analogt, äkta och väldigt retro. En väl inkörd blåssektion gör Romano sällskap på elva välskrivna låtar som alla lika gärna kunde ha serverats oss 1974. Albumet fångades i studion enligt några enkla men effektiva regler: För det första skulle låtarna spelas in i samma ordning som de påträffas på det färdiga albumet, för det andra tilläts max tre tagningar per låt och för det tredje fick inga överdubbningar göras. Den typen av inspelningsfilosofi har förstås goda förutsättningar att leda till ett slutresultat som andas spontanitet och energi (vilket How Ill Thy World Is Ordered också gör), men för den löjligt kreativa Daniel Romano är kanske upplägget ett rent måste för att han ska hinna med allt som han företar sig? How Ill Thy World Is Ordered är denna rastlösa kanadensares nionde(!) album bara i år. Dock är det bara det andra att släppas ”officiellt” och på fysisk cd. Mycket av Romanos material släpps annars under begränsad tid på Bandcamp och liknande.

Bästa spår: 03. Green Eye-Shade

Thurston Moore – By The Fire (2020)

Till en början följde jag Thurston Moores solokarriär efter det kapsejsade Sonic Youth med stor förtjusning. Hans fina låtskriveri och innovativa gitarrspel kom ordentligt till sin rätta på de akustiska plattorna Trees Outside The Academy och Demolished Thoughts. Det som följde därefter var inte riktigt lika starkt, och snart tappade jag intresset. Nu är Thurston Moore tillbaka igen. På nya By The Fire är det gitarrmangel enligt klassisk Sonic Youth-skola som gäller. Gillar man bra popmelodier utspädda med överflödigt gitarrfeedback och en rejäl skopa oväsen så kommer man ofrånkomligen att gilla det här. Plattan låter faktiskt en hel del som Sonic Youth anno Murray St. 2002 ungefär. Kanske är det heller inte särskilt konstigt. Sedan några år (och skivor) tillbaka har ju Moore slagit påsarna ihop med sin gamla trumslagarkompis Steve Shelley ifrån Sonic Youth-tiden. Till bandet har han även rekryterat Debbie Googe ifrån shoegaze-ikonerna My Bloody Valentine på bas, samt James Sedwards på gitarr. Florida-bördiga Thurston Moore, som numera bor och verkar i London, kallar bandet för sitt ”London-band”. Med By The Fire signalerar han med all önskvärd tydlighet att han fortfarande är en kreativ kraft att räkna med.

Bästa spår: 01. Hashish

The Flaming Lips – American Head (2020)

Inte var det väl många som vågade hoppas på att de övervintrade hippiesarna i Flaming Lips plötsligt skulle gå och bli relevanta igen? Jag var inte en av dem i alla fall. De som har följt bandet närmare under det senaste decenniet har fått utstå en hel del besvikelser. Det usla coveralbumet på Sgt. Pepper är bara ett av många exempel. Men det nya albumet American Head är någonting helt annat. Det är ett Flaming Lips tillbaka i gammal god form, och tveklöst bandets bästa platta sedan åtminstone 2002 års Yoshimi Battles The Pink Robots. På American Head är frontmannen Wayne Coyne reflekterande och nostalgisk, och ljudbilden drömskt psykedelisk. Det är precis så som man vill ha sitt Flaming Lips.

Bästa spår: 09. Mother Please Don’t Be Sad

Angel Olsen – Whole New Mess (2020)

Det här är briljant! Angel Olsens elva smärtsamma låtar om uppbrott och förlorad kärlek träffar en rakt i hjärtat. Det tar ett gäng lyssningar innan man inser hur poppiga melodierna faktiskt är på Whole New Mess. Den ruffiga lofi-produktionen och Olsens ångestladdade sång döljer det hela ganska väl. Men när melodierna väl trängt in vill de inte försvinna ur ens medvetande. Det är musik som känns.

Egentligen är Whole New Mess – med undantag för två helt nya låtar – demoinspelningar av låtarna från förra årets All Mirrors. Till All Mirrors gjorde de om i full bandtappning och berövades på både själ och värdighet. Whole New Mess-versionerna spelade Angel Olsen och producenten Michael Harris in själva på bara tio dagar i en gammal kyrka utanför Washington. Dessa tidiga versioner slår de skivbolagssminkade versionerna på All Mirrors med hästlängder. Varför kunde inte världen få stifta bekantskap med de här låtarna på det här sättet direkt i stället?

Bästa spår: 10. Chance (Forever Love)

The Avett Brothers – The Third Gleam (2020)

Man behöver faktiskt inte krångla till det! På The Third Gleam omfamnar The Avett Brothers popmusikens mest elementära beståndsdelar: medryckande melodier och enkla arrangemang. Ser man liksom bara till att skriva bra låtar behöver man inte hålla på och trixa och ha sig i studion. På The Third Gleam framför Bröderna Scott och Seth sina country-nummer i minimalistisk tappning. Här finns varken trummor, syntar eller stråkorkestrar. Här finns bara sång, akustiska gitarrer och Bob Crawfords kontrabas. Sånt är jag svag för.

The Third Gleam är den tredje installationen i den serie mer återhållsamma plattor som The Avett Brothers initierade 2006 med EP:n The Gleam. 2008 följde man upp denna med The Second Gleam. Nu har det alltså hunnit gå hela tolv år sedan sist, även om bandet förstås har släppt högvis med material av det mer konventionella slaget under tiden. Men det här faktiskt så här som The Avett Brothers gör sig bäst; avskalat och enkelt.

Bästa spår: 02. I Should’ve Spent The Day With My Family

Metallica – S&M2 (2020)

Jag gick på gymnasiet när Metallica gjorde sitt första live-samarbete med San Franciscos symfoniorkester. Jag tyckte då att det var ett ganska meningslöst tilltag av bandet. Stråkarna kändes mest smetade tvärsöver låtarna och tillförde ingenting särskilt. Jag var dock ganska ensam om att tycka så. S&M hyllades både av kritiker och fans och gav Metallica erkännandet som ett ”moget” band. Nu firar S&M 20-årsjubileum och Metallica uppmärksammar det hela genom att slå påsarna ihop med San Franciscos symfoniorkester på nytt. Uppföljaren har de fullt logiskt valt att döpa till S&M2.

S&M2 spelades in den 6:e och 8:e september 2019 inför 18 000 fans i San Francisco Chase Center. Framträdandet spelades in med hjälp av 100(!) uppriggade mikrofoner. Det var helt enkelt så många som krävdes för att fånga alla nyanserna i den klassiska orkestern. Producenten Greg Fidelman har slitit sitt hår i förtvivlan de senaste tio månaderna i sin strävan att mixa ner alla dessa spår till någon slags greppbar och välljudande helhet. Att Metallicas trummis och perfektionist Lars Ulrich personligen har övervakat projektet hela vägen igenom har antagligen inte gjort uppgiften lättare för honom.

Jag måste säga att detta faktiskt låter riktigt maffigt. Metallicas redan fläskiga låtar blir liksom bara ännu fetare med en hel klassisk orkester i ryggen. Det märks dessutom att bandmedlemmarna tycker att detta är roligt. Hetfield, Ulrich & co. ingjuter mer inspiration i dessa gamla dängor än i något nytt som de har skapat på åtminstone de senaste tio åren. Sedan är det ju lite kul att de även valt att ta med några låtar från de mer sentida releaserna, och faktiskt även lyckats vässa dessa något hack eller två. Klart godkänt, Metallica!

Bästa spår: 02. The Call of Ktulu

Maya Hawke – Blush (2020)

Maya Hawke är dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, och precis som sina föräldrar är också hon skådespelare. Hon spelade en av huvudrollerna i tredje säsongen av den populära Netflix-serien ”Stranger Things” härom året, och hade även en mindre roll i Tarantinos kritikerrosade ”Once Upon A Time In Hollywood”. Men Maya Hawke har fler strängar än så på sin lyra. Hon gör även musik. Själv brukar jag bemöta Hollywoodkändisbarns musicerande ambitioner med en sund portion skepsis, men Maya Hawke gör faktiskt detta riktigt bra. Det folkrock-akustiska Blush är hennes debutalbum, och ett mycket angenämt sådant.

Bästa spår: 05. Coverage

The Killers – Imploding The Mirage (2020)

Det är inte utan att man känner sig en smula gammal när man inser att det faktiskt har gått hela femton år sedan som indierockbandet The Killers erövrade dansgolven med hitsen ”Mr. Brightside” och ”Somebody Told Me”. Än mossigare känner man sig när man även inser att det var ungefär då som man senast var ute och härjade i nattlivet.

Imploding The Mirage är The Killers sjätte studioalbum, och det första utan lead-gitarristen Dave Keunings medverkan. Han lämnade Las Vegas-bandet härom året för att fokusera på faderskapet och familjelivet. I hans frånvaro har basisten Mark Stoermer fått ta ett större ansvar än vanligt. En del draghjälp har han dock fått: På förstasingeln ”Caution” rycker t.ex. Fleetwood Mac-legendaren Lindsey Buckingham in och drar av ett (visserligen ganska tråkigt) gitarrsolo. Andra gästspel görs exempelvis av Adam Grannduciel från The War On Drugs och k.d. Lang.

I ärlighetens namn finns det egentligen ingenting på Imploding The Mirage som engagerar lika mycket som den fläckfria debuten Hot Fuss från 2004. Men The Killers gör heller inte bort sig med Imploding The Mirage. Det är ändå helt OK indierock som duger fint att lyssna på. Skillnaden är väl att i stället för att låta som en stökig natt på The Strip låter Imploding The Mirage som en tipspromenad runt Kyppesjön i Borås ungefär. …På så sätt håller vi väl jämna steg; The Killers och jag.

Bästa spår: 01. My Own Soul’s Warning