Rayland Baxter – Wide Awake (2018)

Rayland Baxter är en herre av ädel popmusikalisk börd. Hans pappa hette Bucky Baxter, och spelade gitarr för Bob Dylan under dennes turnéer på 90-talet. Farsgubben var även en flitig studiogitarrist och har spelat på album av storheter som R.E.M., Ryan Adams och Steve Earle.

Precis som sin far gav sig Rayland också han in i musikbranschen. Dock inte utan att först ha prövat sina vingar på annat håll: En lovande framtid som Lacrosse-spelare tog ett abrupt slut i och med en knäskada. Innan Rayland flyttade till Nashville för att satsa helhjärtat på musiken hann han även med en kortare karriär som snowboard-instruktör.

Wide Awake är Rayland Baxters tredje fullängdare. Skivan utgörs av skön avslappnad countrypop som låter ungefär som en sommardag på stranden känns. Pappa Bucky gör honom sällskap på några av låtarna. Den bästa låten är utan tvekan ”79 Shiny Revolvers”; en både charmig och melankolisk samtidssatir om Amerikas skruvade vapenlagar.

Bästa spår: 04. 79 Shiny Revolvers

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Israel Nash – Lifted (2018)

Jag gillar verkligen Israel Nashs countryrock, men eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas komma ihåg vad han heter blir det inte att jag lyssnar på honom så mycket som jag egentligen borde. Lifted är Israel Nashs femte soloskiva, och den är svår att motstå. Låtarna är inbäddade i en stor och luftig produktion som värmer i höstmörkret. Nashs främsta inspirationskällor till skivan var George Harrisons 70-talsklassiker All Things Must Pass och Phil Spectors berömda ”Wall Of Sound”-ljudbild. Detta hörs faktiskt också ganska tydligt, även om mer nutida influenser också de gör sig påminda. Israel Nash spelade in Lifted hemma i sin nybyggda studio i Texas, med ungefär samma samling människor som han har spelat in alla sina skivor med. Nash har frekventerat Sverige ganska flitigt på sina turnéer genom åren. Senast var han här för ett gäng spelningar sommaren 2019. Nu lär det väl inte bli några fler konserter på svensk mark på ett bra tag, men för den som lider av abstinens kan nämnas att Nash också har ett livealbum ute sedan några månader tillbaka.

Bästa spår: 07. Spiritfalls

Conor Oberst – Ruminations (2016)

Runt 2010-talets mitt skakades Bright Eyes-frontmannen Conor Obersts tillvaro om. Han hade länge varit en uttalad förespråkare för feminism och jämställdhet, både genom sina låttexter och i intervjuer. Men plötsligt fann han sig själv på den anklagades bänk. En kvinna skrev på ett forum på nätet att Oberst skulle ha våldfört sig på henne backstage efter en Bright Eyes-konsert tio år tidigare. Mediadrevet lät inte vänta på sig. Många fans vände Oberst – som hela tiden bedyrade sin oskuld – ryggen. Efter ett tag visade det sig att kvinnan i fråga hade en historia av dokumenterade bedrägerier bakom sig. Hon gick till slut ut med ett uttalande enligt vilket hon tog tillbaka historien, som hon nu hävdade var helt fabricerad, och bad Conor Oberst om ursäkt.

Under tiden som allt detta pågick skrev Conor Oberst musiken för sitt sjunde soloalbum Ruminations. Hans psykiska mående var av förståeliga skäl inte på topp kring tidpunkten, och det blev antagligen inte bättre av att han en bit in i inspelningarna tvingade operera bort en cysta på hjärnan. Det hela tar sig uttryck i ett ovanligt dystert och nedtonat album – t.o.m. för Oberst standard. Men det är också ett oerhört starkt verk som platsar bland hans absolut främsta. Oberst valde att släppa det helt utan någon marknadsföring. Han var väl ganska less på media vid det laget kan man tänka.

Bästa spår: 08. Next Of Kin

Ryan Adams – Prisoner (2017)

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar faktiskt sakna Ryan Adams. Det finns ingen annan som har gjort mig sällskap genom lika många ensamma nätter som denna singer-songwriter ifrån North Carolina. Eftersom det aldrig blev någonting av hans planerade trippelalbumsläpp härom året är Prisoner från 2017 fortfarande hans senaste album. Skivan är kanske inte hans bästa, men fullt duglig. Prisoner var hans sätt att bearbeta hjärtesorgen efter skilsmässan från Mandy Moore, som han hade varit gift med i sju år. Vi talar alltså om samma kärlekssaga som var så förblindade vacker att Moore utan att blinka kastade honom under bussen i metoo-drevet härom året. Den vetskapen ger förstås ett lite annat perspektiv på Adams stundtals nästan maniska lyrik. Men kanske ska man inte läsa in för mycket i saker och ting heller. Förbaskat bra musik är det, hur som helst.

Ryan Adams har alltid varit oerhört produktiv. Under inspelningssessionerna för Prisoner spelade han in avsevärt många fler låtar än vad som kunde rymma plats på skivan. Många av dessa släppte han senare samma år i samlingen Prisoner B-Sides. Det är kanske en samling lämpad för de lite mer hardcore fansen, men en del riktigt bra material finns faktiskt där på. Låtar som ”You Said” eller ”Where Will You Run?” hade lätt kunnat ersätta något eller några av spåren på Prisoner och gjort den ännu lite starkare.

Bästa spår: 08. Breakdown

The Smashing Pumpkins – Shiny And Oh So Bright, VOL. 1/ LP: No Past. No Future. No Sun. (2018)

Smashing Pumpkins frontman Billy Corgan har fått storhetsvansinne (igen)… Bandets elfte studioalbum Cyr som kommer att släppas i november i år kommer att vara ett dubbelalbum, och det kommer att åtföljas av en animerad tv-serie i fem delar – skriven av Corgan själv.

Kan han inte vara lite realistisk och fokusera på att bara göra ett vanligt klassiskt enkelalbum med tio halvhyggliga låtar i stället?

Lite trist tycker jag att det är att jag inte känner mer entusiasm inför en release av ett av mina favoritband från tonåren, men det var ju många år sedan som Corgan var en låtskrivare att lita på. Senaste plattan, med den hopplösa och typiskt Corgan-pretentiösa titeln Shiny And Oh So Bright, VOL. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., var på sin höjd OK. Någonting säger det väl ändå om statusen på Corgans kreativitet vid tidpunkten att plattans ledsingel ”Solara” var en gammal överbliven låt som han hade snickrat på åtminstone sedan 2014. Shiny And Oh So Bright fick oförtjänt fina recensioner som mest bottnade i kritikernas förtjusning över att originalgitarristen James Iha var tillbaka i bandet igen. Även jag uppskattar i och för sig Corgans återförening med Iha, men det räddar inte det bleka och ganska poänglösa Shiny And Oh So Bright. Inte ens det faktum att skivan producerades av den levande legenden Rick Rubin räddade upp projektet. Låtarna är helt enkelt för svaga.

Jag hoppas verkligen att Corgan överraskar mig med kommande Cyr. Det vore kul.

Bästa spår: 02. Silvery Sometimes (Ghosts)

Susanne Sundfør – Ten Love Songs (2015)

När jag såg Susanne Sundfør på Way Out West för några år sedan kändes det som att man bevittnade en blivande världsstjärna. Hennes aura utstrålade artist på ett sätt som få människor som står på en scen gör. Rösten och soundet andades en sällsynt crossover-potential från indiepopens klubbgolv till den kommersiella popens arenor. Det skadade förstås inte att låtarna från det då rykande färska Ten Love Songs var grymt vassa.

Nu har det gått några år och det blev väl aldrig någon världsstjärna av Sundfør direkt. Hon har dock alltjämt en trogen följarskara, och hennes fjärde album Ten Love Songs håller fortfarande måttet. Skivan skapade hon nästan helt på egen hand. Utöver att skriva låtarna hade Sundfør fingret med i spelet i allt ifrån inspelandet till mixandet och arrangemangen. Skapandet av Ten Love Songs lämnade henne i ett näst intill utbränt tillstånd. Dels tog allt jobb i studion förstås ut sin rätt, men låtarna i sig var också av en mycket personlig natur – vilket slet på henne psykiskt. Sundfør hade initialt planerat att göra ett album kring temat ”våld”, men allt eftersom låtarna blev klara insåg hon att de drogs mot ett mer romantiskt håll – och idén till Ten Love Songs föddes.

Bästa spår: 07. Delirious

Beck – Morning Phase (2014)

Med vackra Sea Change gjorde Beck Hansen ett av 00-talets allra bästa album. 2014 försökte han sig på att reprisera konceptet med lika stillsamma Morning Phase. Ljudbilderna på de båda albumen är tydligt och nära besläktade med varandra. Den stora skillnaden är att Beck inte blöder på samma sätt som på Sea Change. På Morning Phase är det en mer reflekterande än förkrossad Beck Hansen som vi har att göra med. Men låtarna är genomgående starka och lämnar avtryck. Morning Phase är en fin skiva som passar bra till det annalkande höstrusket.

Under tiden mellan 2008 års Modern Guilt och 2014 års Morning Phase höll sig Beck sysselsatt med en rad olika projekt. Ingenting släpptes, men det ryktas om att Beck har minst tre-fyra outgivna album från den här perioden som ligger och skräpar. Morning Phase började han jobba på redan 2005 i Nashville, men inspelningarna pausades och togs inte upp igen förrän nästan tio år senare. Majoriteten av Morning Phase spelades in i Los Angeles under tre dagar 2013. Materialet bearbetades därefter under några månader av bl.a. Becks far David Campbell, som adderade stråkar. I februari 2014 släpptes albumet till fina recensioner.

Bästa spår: 12. Country Down

The Hives – Lex Hives (2012)

Fagerstabandet The Hives är ett av de finaste rockbandet vi har här i landet, och man kan otåligt fråga sig när dessa herrar ska ta sig i kragen och leverera en uppföljare till senaste plattan Lex Hives. Den har ju trots allt hunnit bli åtta år gammal vid det här laget. Visserligen har de nu ett livealbum på gång (Live At Third Man Records kommer att släppas senare denna månad), men det är förstås nytt material man egentligen skulle vilja höra.

The Hives både producerade och finansierade Lex Hives själva, och skivan gavs ut på deras eget nystartade bolag Disque Hives. Enligt sångaren Howlin’ Pelle Almqvist hade de trott att det hela helt enkelt skulle gå fortare om de producerade skivan på egen hand, i stället för att behöva förlita sig på att någon ständigt upptagen producent skulle hitta tid för dem. ”Det visade sig att ha fem producenter som alla har lika mycket att säga till om gjorde att det inte gick särskilt snabbt ändå”, förklarade Almqvist för musiksajten FMQB.

Eftersom bandet inte längre var knutet till något större skivbolag var det PR-maskineri som förlöste Lex Hives inte i närheten av det massiva pådrag som hade backat upp den då fem år gamla The Black And White Album. Lex Hives kom heller inte att göra något större väsen av sig. Förstasingeln ”Go Right Ahead” spelades lite sporadiskt på radion men föll ganska snart i glömska, precis som albumet egentligen. Men Lex Hives är klart lyssningsvärd garagerock med glimten i ögat. Bra fredagsmusik!

Bästa spår: 10. My Time Is Coming

Teenage Fanclub – Shadows (2010)

Detta skotska powerpop-band var ett av Kurt Cobains favoritband. Det är ganska lätt att förstå varför. Teenage Fanclubs känsla för melodier och dynamik i låtarrangemangen tangerar på många sätt Cobains eget sätt att skriva, med skillnaden att Teenage Fanclubs musik lutar mer åt det lätt melankoliska hållet – medan Cobains hela tiden hade ena foten djupt nere i avgrundsdepressionen.

Shadows spelades in i lantliga Norfolk mellan augusti 2008 och januari 2009. Skivan är bandets nionde i ordningen, och följde upp Man-Made som släppts fem år tidigare. Som vanligt delar bandmedlemmarna broderligt på både låtskriveri och sjungande. Av de tolv låtarna skrevs fyra av basisten Gerard Love, fyra av gitarristen Norman Blake och fyra av gitarristen Raymond McGinley. Albumtiteln tog de från konstutställningen ”La Sombra” (spanska för ”skugga”) i Madrid. Enligt Gerard Love valde de namnet för att de ville att lyssnaren denna gång skulle fokusera på de mörkare inslagen i deras musik (d.v.s. texterna), snarare än att bara tralla med till dur-ackorden och de trevliga melodierna.

I mångt och mycket är Shadows ett typiskt Teenage Fanclub-album. Det är ganska okonstlad powerpop med bra melodier och trevlig stämsång. Men låtmaterialet är den mest konsekvent starka som de har släppt till dags dato. Här på planeten jorden passerade albumet tämligen obemärkt förbi, men i ett alternativt universum någonstans måste flera av låtarna ha blivit hits. Lyssna bara på ”Baby Lee” eller på ”When I Still Have Thee” så förstår ni vad jag menar.

Bästa spår: 05. Dark Clouds