Hollywood Vampires – Rise (2019)

Inte heller jag är immun mot lite smaskigt kändisskvaller. Den pågående rättstvisten i London mellan Johnny Depp och hans ex Amber Heard fyller löpsedlar och är svår att missa, och jag måste motvilligt erkänna att jag tycker att den är ganska intressant att följa. Johnny Depp har varit en av mina favoritskådespelare, och jag tyckte under många år att hans namn på en film var en kvalitetsstämpel i sig. Men med de senaste årens klavertramp får man väl konstatera att stjärnglorian faktiskt har falnat en aning.

…Som så många andra ville den unge Johnny Depp egentligen bli rockstjärna. Men till skillnad från de flesta av oss som i stället blev någonting i stil med receptionist, syokonsulent eller vaktmästare – så gick Johnny Depp och tog ett knegarjobb som filmstjärna. Som tur är har han ändå kunnat leva ut sina gitarrhjältedrömmar under lediga stunder vid sidan av filmstjärneriet. Han har bl.a. gästspelat på album av Oasis och Iggy Pop, och var t.o.m. påtänkt som ny gitarrist i kompisen Marilyn Mansons band för några år sedan. På senare tid har det dock varit all-star-hårdrocksbandet Hollywood Vampires som har gällt. Hollywood Vampires – som förutom Johnny Depp även består av skräckrockslegendaren Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry – har gett ut två ganska usla album, varav Rise utgör det senaste.

Rise hade varit ursäktat om personerna bakom spektaklet hade varit femton år gamla. Av ett gäng medelålders män förväntar man sig kanske en något lite mognare insats. Samtidigt får man väl ta Hollywood Vampires för vad det faktiskt är: Bara ett gäng gubbs som tycker att det är skoj att lira några hårdrocks-covers tillsammans i garaget. Den enda skillnaden är egentligen att heter man Johnny Depp, Alice Cooper och Joe Perry blir giggen som man får inför utsålda arenor i stället för på den lokala karaokebaren kl. 16 en torsdagseftermiddag.

Bästa spår: 10. Heroes

Michael Jackson – Michael (2010)

Ibland kan spelet bakom kulisserna kring en skiva vara mer intressant än själva musikalbumet i sig. Michael var det första Michael Jackson-albumet som släpptes postumt. Det var en blandad kompott bestående både av gamla demos som härrörde ända ifrån Thriller-tiden till andra mer nyinspelade alster. Materialet har putsats på ordentligt efter huvudpersonens död, vilket givetvis upprörde många i kretsen kring Jackson. will.i.am från Black Eyed Peas menade t.e.x att albumet aldrig ens borde ha släppts, eftersom det var i ett ofärdigt skick och Jackson själv, som ändå var något av en perfektionist, aldrig fick en chans att ge projektet tummen upp. Mest kontrovers blev det dock kring de tre låtarna på skivan – inklusive förstasingeln ”Breaking News” – som Jackson påståtts ha spelats in 2007 i en session med Eddie Cascio och James Porte. Nog för att det hade polerats och mixats tämligen ogenerat med de andra låtarna på skivan, men upprörda röster menade att på Eddie Cascio-låtarna är det inte ens Michael Jackson som sjunger. Bland betvivlarna finns såväl Jacksons egen mor som hans barn, så det är liksom inte på något obskyrt internetforum som dessa rykten frodas. Den kända Michael Jackson-imitatatören Jason Malachi har pekats ut som den verkliga sångaren på dessa spår. I ett inlägg på Facebook erkände Malachi t.o.m. detta själv, men dementerade därefter uppgiften och hävdade att hans konto hade blivit hackat.

Även om Sony Music hela tiden envist har hävdat att det är Michael Jackson och ingen annan som vi hör på Michael, så råder än idag oklarheter kring vem som verkligen sjunger på låtarna. ”Breaking News” är hur som helst skivans bästa låt, vare sig det är Michael Jackson, Jason Malachi eller Musse Pigg som sjunger den.

Bästa spår: 07. Breaking News

First Aid Kit – The Lion’s Roar (2012)

Själlösa Nashville kan ta och slänga sig i väggen. Ett av de senaste tio årens bästa countryalbum kommer ifrån Sverige. Eller i alla fall delvis. Systrarna Söderbergs uppföljare till hyllade The Big Black And The Blue spelades in i Omaha under överseende av indie-veteranen och Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Skivan gästspelas även av Bright Eyes frontman Conor Oberst, som både sjunger och delar låtskrivarförfattarskap med First Aid Kit för näst sista spåret ”King Of The World”.

Jag minns hur jag ganska tidigt såg systrarna Söderbergs hypade cover av Fleet Foxes ”Tiger Mountain Peasant Song” på youtube. Vi snackar väl 2008 någon gång nu skulle jag tro, alltså innan de hade skivkontrakt. Jag blev faktiskt inte jätteimponerad. Visst tyckte även jag att det var behagligt att lyssna på deras stämsång, men det krävs mer för att vara originell, tänkte jag. Som egna låtar t.ex. Det visade sig att de kunde skriva sådana också. Och fantastiskt bra sådana dessutom.

Det här kommer väl antagligen bara att låta skitnödigt… Men jag känner ändå att jag respekterar First Aid Kit lite extra för att de bevisligen har fin koll på den genre som de är verksamma inom. Referensen till Gram Parsons och Emmylou Harris påstådda romans i vackra singeln ”Emmylou” gick över huvudet på hela den mainstreampublik som de plötsligt fann sig själva spela inför. Men personligen tycker jag att det värmer en smula att den gode Gram fortfarande attraherar nya (unga) lyssnare, och att det finns de som vill (och kan) föra hans musikarv vidare in i 2020-talet.

Bästa spår: 05. This Old Routine

Blandade Artister – The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Om man är sugen på att lyssna på ett soundtrack men inte känner för Queens ”Highlander”-variant finns det som tur är många andra som man med fördel kan välja i stället. Soundtracket till ”The Secret Life Of Walter Mitty” är en personlig favorit. Filmen, som jag faktiskt såg på bio när jag var i USA för några år sedan, är väl sådär. Det är en nyinspelning i Ben Stiller-tappning av en gammal 40-talsrulle. Storyn kommer jag knappt ihåg, men nånting i stil med att Stiller ska hitta sig själv och meningen med tillvaron i en kall och cynisk värld handlar det ju om. Behållningen är egentligen mest musiken, som framförs av flera av de just då hetaste indieartisterna – vår egen José Gonzáles inkluderad.

”The Secret Life Of Walter Mitty” utspelar sig huvudsakligen i vinterväderlek, men soundtracket tycker jag ändå har någonting somrigt och fritt över sig. Några av låtarna är skapade exklusivt för filmen; som det medryckande inledningsspåret och den fina ”Stay Alive”. Den senare har förresten alt-country-ikonen Ryan Adams varit med och skrivit.

Bästa spår: 03. Stay Alive

Dundertåget – Dom Feta Åren Är Förbi (2010)

Bra svensk rock av klassiskt snitt har varit en bristvara sedan lång tid tillbaka. En av de trevligare akterna inom fältet i en någorlunda samtid är Dundertåget. Bandets andra album Dom Feta Åren Är Förbi bjuder på fin Stones-aktig gitarrock när den är som skitigast. Låtarna är uppbyggda kring Robert ”Strängen” Dahlqvists fingerfärdiga riff och kläs med underfundiga texter signerade Stefan Sundström. Det är musik att digga till i bilen på väg mot semesterdestinationen.

Dundertåget var i mångt och mycket Robert Dahlqvists projekt. Sedan tidigare var han känd som gitarrist i Hellacopters. I Dundertåget spelade han både gitarr och sjöng. Hans tragiska död 2017 tvingade dock bandet till ett allt för tidigt avslut. Robert ”Strängen” Dahlqvist blev bara 40 år gammal.

Bästa spår: 05. Dom Feta Åren Är Förbi

Dylan LeBlanc – Cast The Same Old Shadow (2012)

Idag vill jag slå ett slag för denna nu nästan tio år gamla pärla. Singer-songwritern Dylan LeBlancs andra album Cast The Same Old Shadow blev av någon anledning inte lika uppskattat som hans första. Det tycker jag är mycket märkligt, för det är nämligen bra mycket bättre. Själv lyssnade jag mycket på plattan i hörlurarna på bussen till och från jobbet på den tiden när jag bodde i Göteborg. LeBlancs dystra ballader tonsatte ett mörkt och höstregnigt Göteborg under rusningstrafik på ett utmärkt sätt.

Dylan LeBlanc var bara 22 när han släppte Cast The Same Old Shadow. Han är född och uppvuxen i Shreveport, Louisiana. Efter att hans föräldrar skilde sig när han var nio bodde han tillsammans med sina två syskon hos sin mamma, som försörjde hela familjen på sitt jobb som städerska. Dylan LeBlancs sorgfyllda country kommer från en flitigt upptrampad stig, men han gör den så ärligt och genuint att den blir till hans egen.

Bästa spår: Part One: The End

Arcade Fire – The Suburbs (2010)

…Låt oss fortsätta med lite mer indierock från 2010-talet och ta oss an ännu en modern klassiker: The Suburbs var skivan som fick det kanadensiska bandet Arcade Fire att avancera från obskyra Pitchfork-gunstlingar till efterlängtade festival-headliners. Frontmannen Win Butler har beskrivit The Suburbs som ”ett brev från förorten”. Skivan tar sitt avstamp ur hans och brorsan Williams mormonska uppväxt i Houstons utkanter under 90-talet. …Houston ligger ju inte i Kanada, kanske den vakna läsaren tänker. Och det gör det ju verkligen inte. Det var först i början av 2000-talet som Win Butler flyttade till Montreal och där grundade Arcade Fire tillsammans med Josh Deu (som redan hade lämnat bandet när debuten Funeral släpptes 2004). Brorsan flyttade efter och anslöt till bandet han också när det väl började arta sig. Övriga fyra bandmedlemmar kan skryta om att vara kanadicker på riktigt.

Det fenomenala öppningsspåret gör att man omgående och oundvikligen sugs in i The Suburbs. Win Butler ville att albumet skulle låta som banden han lyssnade på när han var ung. Slutresultatet – som han menar låter som ”en mix av Depeche Mode och Neil Young” – blev han sannolikt nöjd med. The Suburbs hyllades till skyarna och toppade både Billboardlistan och vann grammys åt Arcade Fire. Butler och hans bandkamrater har haft svårt att mäta sig med detta i efterhand.

Bästa spår: 01. The Suburbs

Phosphorescent – Muchacho (2013)

Matthew Houck inleder ”For Zula” med något slags hybridcitat av Johnny Cash och Bette Midler: ”Some Say Love is a burning thing. That it makes a fiery ring”, sjunger han nästan med gråten i halsen. Det är i ärlighetens namn en ganska cheesy textrad, men Houck levererar den med sådan övertygelse och vånda att den känns ända in i hjärtat.

Phosphorescent är namnet på Matthew Houcks enmansband. Kärleken som har gått sönder och förlorad utgör det bärande temat på hans mästerverk Muchacho. Houck skrev nästan hälften av låtarna på akustisk gitarr under en vecka på stranden i Tulum, Mexiko. Han hamnade där efter att spontant ha bokat in sig på en flight en sen natt, ivrig att komma bort ifrån platsen där hans hjärta precis hade krossats. Flera års turnerande hade slitit så pass på relationen med hans dåvarande flickvän att när han väl bestämt sig för att ta en paus från det kringströvande musikerlivet var relationen för sen att rädda. Muchacho blev en del i hans läkeprocess.

Bästa spår: 02. Song For Zula

Lou Reed & Metallica – Lulu (2011)

Den moderna musikhistorien mest otippade samarbete måste vara denna oheliga allians mellan Metallica och Lou Reed kring två 1800-talspjäser av Frank Wedekind. Metallica och Reed hade sprungit på varandra på en Rock and Roll Hall Of Fame-konsert och fattat tycke för varandra. Lou Reed hade redan då länge gått och letat efter en lämplig samarbetspartner till detta märkliga projekt, som han redan hade komponerat ihop en bunt låtar för. Metallicas heavy metal var en perfekt match, tyckte Reed. Lulu blev så gott som universellt sågat när det kom. Det lyckades med konststycket att få stämpeln som både Metallicas och Lou Reeds sämsta album i deras respektive kataloger. Lou Reed själv var dock mycket tillfreds med albumet, och det fanns också de som ryckte ut till plattans försvar. David Bowie förbryllade många med att hävda att Lulu var Lou Reeds bästa verk, men att det bara var långt före sin tid. Huruvida han var sarkastisk eller inte förtäljer inte historien.

Jag tycker inte att skivan är hopplöst bedrövlig som många menar. Lou Reeds coola röst orerandes poesi över tunga metal-riff har ändå något visst. Men projektet hade definitivt behövt någon utomstående konstärlig ledare med auktoritet som hade kunnat gå in och hejda dessa herrar när det hela blev för självupptaget. Exempelvis hade det inte skadat att skära någon minut eller två i nitton minuter långa ”Junior Dad”.

Bästa spår: 02. The View

Foo Fighters – Sonic Highways (2014)

Jag gillar verkligen Dave Grohl och hans Foo Fighters. Det är liksom svårt att inte göra det. Grohl & co. känns som sympatiska människor som har fötterna stadigt på jorden. Om jag däremot tycker att de förtjänar sin plats som ett av planetens största arenarockband vette tusingen. Första halvan av Foo Fighters katalog hade egentligen inte alls ett sound byggt för att fylla ut arenor. När bandet väl började anamma arenarocksoundet, typ från In Your Honor och framåt, började i stället kvaliteten på låtmaterialet att svaja betänkligt.

Sonic Highways är någon slags Foo Fighters-variant på ”Jills Veranda”. Bandet spelade in de åtta låtarna i åtta olika amerikanska städer. Tanken var att energin och kulturen från de olika städerna skulle inspirera och skina igenom i skapandet. Lokala förmågor från respektive stad togs för säkerhets skull in för att gästspela på ”sin” låt.

Slutresultatet är faktiskt förvånansvärt ointressant.

Sonic Highways följde överraskande fort på det att Foo Fighters hade avslutat den nästan två år långa Wasting Light-turnén. Bandet hade från början gått ut med att de efter turnén skulle unna sig en längre och välförtjänt paus. Det kanske inte var en särskilt tokig idé egentligen?

Bästa spår: 03. Congregation