Kiss – Monster (2012)

Showrockbandet Kiss firade in det nya året med en spektakulär konsert i Dubai, som pay-per-view-livestreamades för fans över hela världen. ”Kiss 2020 Goodbye” – som konserten benämndes – genomfördes med det uttalade målet att slå Guinnes-världsrekord i hur mycket pyroteknik som används under en och samma rockkonsert. Med en 35 meter hög eldsflamma lyckades Kiss också knipa detta åtråvärda rekord. Bandets fokus säger väl kanske ett och annat om de konstnärliga ambitionerna i sammanhanget… I budgeten för den storslagna produktionen – som filmades med över 50 HD-kameror och ägde rum på en över 80 meter lång scen – var en dryg miljon dollar avsatt för pyroteknik. Man kan förstås tänka sig att det borde räcka till en och annan eldsflamma av det mer imponerande slaget.

Kiss nyårskonsert tjänstgjorde även som kickoff-show till bandets officiella avskedsturné, som blivit kraftigt försenad av Corona-pandemin. Tyngdpunkten på setlisten lutade kraftigt åt bandets hit-fyllda 70- och 80-tal, med endast en låt med från den här sidan millennieskiftet (”Say Yeah” ifrån 2009 års Sonic Boom).

Kiss släppte annars sitt senaste och (av allt satt döma) sista studioalbum 2012. Monster blev faktiskt glatt emottaget av såväl fans som kritiker. Bandet gick inte en centimeter utanför sin bekvämlighetszon den här gången (heller). Låtarna bottnar i glamhårdrock av det muntrare slaget, och handlar i princip alla om att leva livet och att ha det gott. Gene Simmons jämförde det med jultomten: Man vet att han kommer att komma och att han kommer att ha på sig samma kläder och att han kommer att ha med sig julklappar. Gott så.

Bästa spår: 10. All For The Love Of Rock & Roll

Kent – Då Som Nu För Alltid (2016)

För den som är intresserad finns åter Kent-dokumentären ”Vi är inte längre där” av Per Sinding-Larsen på SVT-play. Det är väl kanske inte något mästerverk i dokumentärväg direkt. Man kommer liksom inte riktigt så nära bandet som man kanske hade önskat, men filmen fyller sitt syfte och väcker varma sentimentala känslor för ett band som har betytt så oerhört mycket (kanske mest av alla?) för svensk rockmusik. Jag såg Kent på deras avskedsturné 2016. Det var faktiskt också min första Kent-konsert, så i grevens tid var det ju. Någon biljett till konserterna här i södra Sverige lyckades jag inte ragga upp, så det fick bli en tågresa upp till Örnsköldsvik i stället. Men det var det värt. Dels visade det sig att det fanns ett bra äventyrsbad där (på Paradisbadet kan man kan vandra fritt mellan relaxen och vattenruschkanorna och ta en öl in emellan = perfekt), men framför allt för att konserten var både proffsig och stark. Och jag tyckte att det var coolt att Kent började spela exakt när nedräkningsklockan kom ner till 0. Att gå på sent har liksom gjorts så många gånger förr att det är bara fånigt nu.

Då Som Nu För Alltid utgör ett mycket värdigt avslut på en fantastisk karriär. För Kent har ju faktiskt aldrig gjort något riktigt dåligt album. Även om synthpopgrejorna som de började syssla med efter Du & Jag Döden inte riktigt var min kopp te kunde jag ändå se att det var kvalitet i det de höll på med, och uppskatta det för vad det var. Jämfört med det så är Då Som Nu För Alltid mer åt det lättlyssnade hållet, och låter nästan lite som man skulle kunna tänka sig att ett genomsnitt på Kents sound sett över hela karriären skulle låta. Det finns flera trevliga spår på skivan, men avslutande ”Den Sista Sången” når magiska höjder.

Bästa spår: 11. Den Sista Sången

William Shatner – Shatner Claus (2018)

Det finns förstås fler album med rymdanknytning än Christmas In The Stars värda att belysa. Den kanadensiska skådespelaren William Shatner är mest känd för sin roll som Kapten James T. Kirk i den första versionen av kult-tv-serien Star Trek som kom i slutet av 60-talet. Efter att han för sista gången porträtterade den hjältemodiga rymdskeppskaptenen i och med filmen ”Star Trek Generations” 1994 har han sysselsatt sig med lite av varje. En del skådespelerijobb har det förstås blivit, men han har även försökt sig på såväl musiken som författarskapet. 2018 släppte han som 87 år gammal sitt första julalbum. Söker man efter julklassiker i mycket mediokra versioner har man det man letar efter här. Shatners många år i Hollywood har välsignat honom med ett brett och välrenommerat kontaktnätverk, vilket innebär att åtskilliga kändisar faktiskt har satt sitt anseende på spel genom att medverka på Shatner Claus. Iggy Pop sjunger t.ex. ”Silent Night” och ZZ Tops Billy Gibbons lirar gitarr och sjunger på ”Rudolph The Red Nosed Raindeer”. Inte i något av fallen gör det musiken mer tilltalande.

Bästa spår: 10. Rudolph The Red-Nosed Reindeer

The Killers – Don’t Waste Your Wishes (2016)

Egentligen tycker jag, precis som de flesta andra, att det är ganska kul med julmusik. Problemet med genren är väl att man innan december ens har börjat oftast redan har hört tillräckligt av det för att öronen ska blöda. Men detta Covid-19-år, när man gör alla sina julklappsinköp via nätet och knappt lämnar hushållet heller i övrigt har jag inte fått i närheten samma ohälsosamma dos. Den enda julmusik som jag hittills har utsatts för var faktiskt i förlossningssalen på sjukhuset härom veckan. Radion stod nämligen på i bakgrunden. Det var någonting julfilmiskt över att sitta jämte och se min fru föda vår dotter samtidigt som Bing Crosby sjöng mysigt om en vit jul. Jag misstänker dock att min frus upplevelse var en annan…

De där klassiska jullåtarna har ju sin charm, hur sönderspelade de nu än må vara. Men extra kul är det när man hittar julmusik som faller en smula utanför det där vanliga radioskvalet. Las Vegas-bandet The Killers gav ut en julsingel varje år mellan åren 2006 och 2016. Vinsten gick till Bonos välgörenhetsfond RED – som arbetar för att bekämpa AIDS i Afrika. 2016 släppte The Killers de elva julspåren samlade som Don’t Waste Your Wishes. Skivan släpptes i en begränsad fysisk upplaga och var bara tillgänglig på iTunes under en kort period. Lagom till årets julstök har dock bandet nu låtit släppta Don’t Waste Your Wishes på nytt; denna gång brett och även på Spotify.

Don’t Waste Your Wishes är trevlig lyssning som blandar och ger. Över de elva spåren, varav nio är egenkomponerade, gästas The Killers av allsköns celebriteter. Elton John dyker t.ex. upp i en låt, talkshow-programledaren Jimmie Kimmel i en annan. Klart bäst är fjärdespåret ”Happy Birthday Guadalupe”, som faktiskt är en riktigt bra låt även utanför julsammanhangen.

Bästa spår: 04. Happy Birthday Guadalupe

Frankie Lee – Stillwater (2019)

Det här hade faktiskt gått mig helt förbi. Stillwater är singer-songwritern Frankie Lees tredje studioalbum och släpptes förra året. Om det inte vore för att det dök upp som tips i min Spotify hade jag nog missat det helt. Och synd vore väl det, för jäkligt bra är det.

Stillwater är namnet på den håla i Minnesota där Frankie Lee föddes och växte upp. Efter några års kringflackande liv som tagit honom både till Texas och Kalifornien valde han att återvända dit för att spela in albumet i en provisorisk inspelningsstudio i sin mors hus. Många av låtarna är inspirerade av den lilla staden och tragiska livsöden hos människor ifrån den. Lee har kallat skivan för ”ett kärleksbrev till sin hemstad”.

Bästa spår: 04. In The Blue

Bad Wolfes – Disobey (2018)

Att det stod illa till med mainstreamrocken nu för tiden var jag naturligtvis medveten om, men riktigt hur bedrövligt det faktiskt var blev jag först varse om i bilen härom dagen.

I min Skoda Octavia går det inte att koppla in telefonen via bluetooth eller usb. För att komma runt problemet har jag införskaffat en FM-receiver som i sin tur kopplar till telefonen trådlöst. Det funkar sådär, vilket innebär att det då och då får det bli P4 eller någon enerverande reklamradiokanal i stället. Härom dagen körde jag nästan i diket när jag hade rattat in Bandit Rock och plötsligt attackeras av en genomusel cover på Cranberries ”Zombie” genom högtalarna. Kvaliteten i framförande och arrangemang var i paritet med vad vilket lokalt högstadieband som helst mäktar med, inbäddat i en äckligt radiovänlig produktion. Sången levererades med den där förstoppade fraseringen som man brukar höra deltagarna i Idol använda sig av när de ska visa hur mycket de minsann känner i låtarna. Både jag och min fru var till en början övertygade om att det också måste vara någon Idol-deltagares verk som vi lyssnade på. Men det visade sig att vi hade fel. Bandet som vi lyssnade på var det amerikanska Bad Wolfes, och deras hemska cover på ”Zombie” hade tydligen varit en viral sensation och stor hit under 2018.

Man upphör väl aldrig att förvånas helt enkelt…

Bad Wolfes grundades 2017 av fem herrar kända sedan tidigare inom den kaliforniska heavy metal-scenen. Med covern på ”Zombie” slog de igenom på bred front. Via en gemensam bekant hade bandet faktiskt kontaktat Cranberries sångerska Dolores O’Riordan under inspelningarna av deras debutalbum Disobey och bett henne lägga ett sångspår på deras version av ”Zombie”. O’Riordan planerade faktiskt även att göra detta, men hon hann dö innan det blev av…

Bästa spår: 13. Toast To The Ghost

Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit (2015)

Australiensiska Courtney Barnett slog igenom med detta fina debutalbum 2015. Barnett hade tidigare spelat gitarr i det Melbourne-lokala grungerockbandet Rapid Transit. Grungeinfluenserna gör sig påminda även på Sometimes I Sit And Think…, inte minst på den ösiga förstasingeln ”Pedestrian At Best”. Men skivan är en skön mix som flirtar både med country och indierock. Courtney Barnett växte upp i Sidney och jobbade extra som pizzabud samtidigt som hon försökte komma någonstans med sin musik. Lönen som pizzabud räckte nog inte särskilt långt, för hon lånade pengar från sin mormor för att kunna starta upp sitt eget skivbolag Milk Records – på vilket Sometimes I Sit And Think… sedermera släpptes. Låtarna till skivan skrev hon under loppet av ett år, men hon visade dem för sitt band först bara veckan innan de skulle in i studion för att behålla en fräsch känsla i låtarna. Skivan spelades in över åtta dagar i Melbourne.

Bästa spår: 05. Depreston

Rayland Baxter – Wide Awake (2018)

Rayland Baxter är en herre av ädel popmusikalisk börd. Hans pappa hette Bucky Baxter, och spelade gitarr för Bob Dylan under dennes turnéer på 90-talet. Farsgubben var även en flitig studiogitarrist och har spelat på album av storheter som R.E.M., Ryan Adams och Steve Earle.

Precis som sin far gav sig Rayland också han in i musikbranschen. Dock inte utan att först ha prövat sina vingar på annat håll: En lovande framtid som Lacrosse-spelare tog ett abrupt slut i och med en knäskada. Innan Rayland flyttade till Nashville för att satsa helhjärtat på musiken hann han även med en kortare karriär som snowboard-instruktör.

Wide Awake är Rayland Baxters tredje fullängdare. Skivan utgörs av skön avslappnad countrypop som låter ungefär som en sommardag på stranden känns. Pappa Bucky gör honom sällskap på några av låtarna. Den bästa låten är utan tvekan ”79 Shiny Revolvers”; en både charmig och melankolisk samtidssatir om Amerikas skruvade vapenlagar.

Bästa spår: 04. 79 Shiny Revolvers

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Israel Nash – Lifted (2018)

Jag gillar verkligen Israel Nashs countryrock, men eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas komma ihåg vad han heter blir det inte att jag lyssnar på honom så mycket som jag egentligen borde. Lifted är Israel Nashs femte soloskiva, och den är svår att motstå. Låtarna är inbäddade i en stor och luftig produktion som värmer i höstmörkret. Nashs främsta inspirationskällor till skivan var George Harrisons 70-talsklassiker All Things Must Pass och Phil Spectors berömda ”Wall Of Sound”-ljudbild. Detta hörs faktiskt också ganska tydligt, även om mer nutida influenser också de gör sig påminda. Israel Nash spelade in Lifted hemma i sin nybyggda studio i Texas, med ungefär samma samling människor som han har spelat in alla sina skivor med. Nash har frekventerat Sverige ganska flitigt på sina turnéer genom åren. Senast var han här för ett gäng spelningar sommaren 2019. Nu lär det väl inte bli några fler konserter på svensk mark på ett bra tag, men för den som lider av abstinens kan nämnas att Nash också har ett livealbum ute sedan några månader tillbaka.

Bästa spår: 07. Spiritfalls