Fleet Foxes – Fleet Foxes (2008)

Fleet Foxes debutalbum var ett av de sena 00-talets mest kritikerrosade. Men förutom briljanta ”Tiger Mountain Peasant Song” är det väl egentligen ett ganska tråkigt album? Visst bjuds det på vacker stämsång och finstämda arrangemang, men energin är ju närmast obefintlig. Fleet Foxes låter ungefär som ett bakfullt Beach Boys på avtändning klockan 4 på morgonen.

Fleet Foxes spelades in 2007 och släpptes i juni 2008. Vid det laget hade trummisen Nicholas Peterson redan hunnit att lämna bandet. Han ersattes av en viss Josh Tillman, som skulle komma att göra sig ett namn senare under den inte helt obekanta monikern Father John Misty.

Bästa spår: 04. Tiger Mountain Peasant Song

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Dinosaur Jr. – Farm (2009)

Om jag hade samlat på vinyler hade jag definitivt sett till att införskaffa detta Dinosaur Jr-album. Inte så mycket för att albumet i sig är särskilt förträffligt bra (det är klart lyssningsvärt), men omslaget är mitt favoritskivomslag alla kategorier. Det är någonting oerhört coolt över de stora skogsjättarna som moloket vankar fram mot räddningen genom ett skitigt industrilandskap. Som ”Sagan Om Ringen” möter omslaget till Pink Floyds Animal ungefär. Genialt.

Omslaget gjordes av den ganska okända konstnären Marq Spusta, som blev kontaktad av Dinosaur Jr.-frontmannen J. Mascis manager efter att Mascis sett en tidig svartvit skiss av bilden på Spustas hemsida.

Farm är Dinosaur Jr.s nionde album totalt, och det andra på raken med den återförenade originaluppsättningen efter Mascis äventyr på egen hand under 90-talet. Det är genomgående stabil och brötig Dinosaur Jr.-rock med flera bra låtar, men på det stora hela känns Farm lite för lång för att hålla hela vägen.

Bästa spår: 04. Plans

The Lemonheads – The Lemonheads (2006)

Med sitt Lemonheads tog Boston-bördiga Evan Dando på ett sällsynt värdigt sätt stafettpinnen vidare efter Big Star. Hans starka röst och sinne för enkla men minnesvärda melodier gör honom till en given mästare inom powerpop-fältet. Synd bara att drogmissbruk och en ovanligt loj slackermentalitet (t.o.m. för en slacker) har hindrat honom från att släppa särskilt mycket nytt efter storhetsdagarna i början av 90-talet. Självbetitlade The Lemonheads var comebackalbumet efter nästan tio års frånvaro. Det är också än idag den senaste skivan med egenskriven musik från Dando. Med undantag för sångaren själv var bandmedlemmarna i vanlig ordning helt utbytta från förra vändan. Men det spelar egentligen mindre roll. The Lemonheads är och har alltid varit Evan Dandos show, även om det förstås är trevligt att t.ex. höra gitarrguden J. Mascis gästspela på ”No Backbone”.

Bästa spår: 03. Pittsburgh

Badly Drawn Boy – About A Boy (2002)

”About A Boy” är en sån där film som går på tv lite titt som tätt. Det känns som att den i princip alltid rullar på någon av de där kanalerna som man zappar igenom om kvällarna när man är iväg någonstans och bor på hotell. Jag tycker att filmen är lite lagom småtrevlig. Hugh Grant spelar en förmögen arvtagare som försöker få sina syfteslösa dagar att gå. Han är superytlig men när han bekantar sig med en mobbad tioåring får han så klart ett annat perspektiv på saker och ting och vad som betyder något i livet o.s.v. Det är OK feelgood-underhållning som ackompanjeras av ett passande soundtrack signerat Badly Drawn Boy. Filmen är baserad på boken av Nick Hornby med samma namn.

Britten Damon Gough tog sitt artistnamn Badly Drawn Boy från en karaktär i det tecknade barnprogrammet ”Sam and his Magic Ball”. Gough växte upp med Bruce Springsteen som husgud, och det är en influens som gör sig påmind även i hans egen musik. Soundtracket About A Boy blev Goughs andra skiva, och följde upp den uppskattade debuten The Hour Of The Bewilderbeast. Imponerade av debutalbumet handplockade filmens regissörer Chris och Paul Weitz Badly Drawn Boy för att skapa soundtracket. Som album beträffat är väl kanske About A Boy något svajigt egentligen, men några av låtarna är riktigt bra och till filmen passar musiken som handen i handsken.

Bästa spår: 07. Silent Sigh

Cat Power – The Greatest (2006)

Detta är det sista riktigt bra som Chan Marshall gjorde innan hon gick och blev medioker. Särskilt titelspåret är ett stycke ren magi: ”The Greatest” (alltså låten) illustrerar förlorad ungdom och att förlika sig med den smärtsamma insikten att en del drömmar måste man ge upp. Det är i alla fall så som jag tolkar den. Fantastiskt starkt är det hur som helst!

The Greatest var Chan Marshalls sjunde album under monikern Cat Power, och det första på vilket hon skrev alla låtarna helt på egen hand. Skivan fick mycket positiv kritik och innebar något av ett kommersiellt genombrott för den då 34-åriga amerikanskan. I alla fall ett genombrott i den mån man kan förvänta sig det när man ägnar sig åt introvert och deprimerande indie-rock.

Bästa spår: 01. The Greatest

The Flaming Lips – Yoshimi Battles The Pink Robots (2002)

Härom kvällen fick jag plötsligt lust att lyssna på The Flaming Lips igen för första gången på mycket länge. Yoshimi Battles The Pink Robots är ett förbaskat bra album. Utan tvekan är det Flaming Lips bästa, men så har de ju gjort rätt mycket konstigt också. På Yoshimi lyckades de med bedriften att inte bara göra en ripoff på Cat Stevens ”Father And Son” (”The Fight”), utan även att skapa en 2000-talets motsvarighet till Bowies ”Ziggy Stardust” (titelspåret), samt att bjuda på den kanske ledsammaste låten om sommaren som någonsin har skrivits (”It’s Summertime”).

Yoshimi Battles The Pink Robots är inte – även om det låter som om det skulle kunna vara det – ett konceptalbum uppbyggt kring någon särskild historia eller så. I själva verket utgörs albumet av mycket löst sammanflätade teman och idéer, något som frontmannen Wayne Coyne heller inte hymlat med genom åren. Yoshimi var en japansk tjej som bandet råkade känna (hon sjunger faktiskt också på albumet). Vad gäller de rosa robotarna tyckte Wayne Coyne mest att det kunde vara lite fräckt att sjunga om sådana. Den bakomliggande bristen på substans hindrade dock inte Broadway att sätta upp en musikal baserad på skivan. Musikalen ”Yoshimi Battles The Pink Robots” hade sin debut i San Diego 2012.

The Flaming Lips blev stämda av Cat Stevens för öppningsspårets likheter med hans hit ”Father And Son” från 70-talet. Enligt den uppgörelse som gjordes erhåller Cat Stevens numera 75% av royaltyn för ”The Fight”. Flaming Lips frontman Wayne Coyne uttryckte ånger över det hela i efterhand. De hade egentligen redan i studion insett att låten hade vissa likheter med Cat Stevens låt, men helt enkelt låtit det passera. Men som Coyne också sa; ”Cat Stevens kommer ändå inte att tjäna mycket pengar på oss”.

Bästa spår: 03. Yoshimi Battles The Pink Robots, Pt 1

Gilby Clarke – Swag (2002)

En mulen vårdag 2006 klev jag och min kompis Jonas på en buss mot Oslo. Väskorna var packade med öl och sprit. Vi hade biljetter till hårdrocksfestivalen ”Rock The Boat”, som skulle äga rum under två nätter på en färja mellan Oslo och Fredrikshavn. Lineupen bestod i princip uteslutande av föredettingar och halvtaskiga coverband. För vår del hette dragplåstret Gilby Clarke; den före detta Guns N’ Roses-gitarristen vars solokarriär vi hade följt med stor förtjusning. Jag och Jonas satte oss till rätta i bussen och knäckte varsin öl. ”Bäst att vi lägger biljetterna på ett säkert ställe så att vi vet var vi har dem”, tyckte jag. Sagt och gjort. Vi placerade biljetterna på hatthyllan. Tre timmar senare klev vi lagom salongsberusade av bussen i Oslo. En stund senare inser vi att biljetterna är kvarlämnade på bussen.

Av de otaliga musiker som passerat Guns N’ Roses medlemsregister genom åren hör Gilby Clarke tveklöst till de mer sympatiska. Han är känd för att alltid vara trevlig och ta sig tid med fansen både före och efter sina konserter. Gilbys tid i Guns N’ Roses sträckte sig från 1991 (då han kom in som originalgitarristen Izzy Stradlins ersättare under ”Use Your Illusion”-turnén) till 1994, när Axl Rose oväntat och utan anledning sparkade honom. Efter Guns N’ Roses-äventyret har han bl.a. släppt ett gäng soloalbum, men även spelat in musik med Slash och åkt en hel del motorcykel. Swag är Gilbys fjärde soloalbum. Det är – precis som de andra – packat med gammal hederlig rock n’ roll som inte tar sig självt på något större allvar. Trevligt!

…Jag och Jonas lyckades faktiskt ta oss ombord på ”Rock The Boat”-färjan trots allt. Av festivalen i fråga är mitt tydligaste minne den hemska baksmällan som jag fick genomlida dagen därpå. Den hade antagligen varit tillräckligt jobbig även i vanliga fall, men den där detaljen att man även befann sig på ett gungande fartyg gjorde det hela ungefär hundra gånger värre. Icke att rekommendera. Gilby Clarkes konsert var förstås klanderfri. Efteråt fick jag t.o.m. mitt exemplar av Swag signerat.

Bästa spår: 09. Heart Of Chrome

Micah P. Hinson – And The Gospel Of Progress (2004)

Jag tänkte bara slå ett slag för den här obskyra plattan innan den helt gått förlorad i tidens svarta hål. Micah P. Hinsons debutalbum är smått fantastiskt. Hans nedstämda och avskalade Americana bärs fram av en röst som låter så livsmedfaren och sliten att man skulle kunna tro att han var minst 60 år äldre än de 23 som han var när And The Gospel Of Progress spelades in. Hinson har inte skapat någonting i närheten av detta sedan dess.

Jag fick lite svårt att lyssna på Hinson ett tag efter att jag hade läst att han var en uttalad motståndare till Obama, som han menar har ”mördat den amerikanska drömmen”. Hinson tror inte på allmänna sjukvårdsreformer och annat sånt tjafs. Men man får nog bara sätta in det i sammanhanget att han är ifrån Texas. Att vara konservativ republikan där är ungefär som att gilla sill och potatis här. Bra musik gör han hur som helst.

Bästa spår: 10. Patience

Oasis – Standing On The Shoulder Of Giants (2000)

Ibland – som när man t.ex. kastas ut för att hålla i en presentation om någonting som man inte begriper sig på i jobbet – önskar man att man hade lite mer av ett Noel Gallagher-självförtroende. I en MTV-intervju 1996 hävde Noel ur sig att Oasis var större än Beatles. De upprörda reaktionerna lät förstås inte vänta på sig, men de rörde egentligen inte Noel i ryggen. Vid ett senare tillfälle spädde han på det hela med att påstå att Paul McCartney inte lyckats producera någonting annat än gödsel under de senaste 25 åren. Den kommentaren skulle kunna vara gångbar på honom själv nu också, med tanke på hur länge sedan som det faktiskt börjar bli sedan han medverkade på någonting kreativt av värde.

Ibland hånas Noel och Oasis för att titeln Standing On The Shoulder Of Giants är grammatiskt feluppbyggd (det borde ju ha varit ”shoulders”, d.v.s. plural, i stället för ”shoulder – som är singular). Men Noel var, i alla fall enligt egen utsago, medveten om missen. Titeln är ett känt citat av Isaac Newton, som Noel såg skrivet på ett mynt i en pub någonstans. Han tyckte att citatet lät som en bra albumtitel och skrev upp det på en papperslapp. Full som han var missade han dock att lägga till ett ”s” på ”shoulder”. När han såg detta morgonen därpå tyckte han att det mest var en kul grej, så han lät det vara.

Standing On The Shoulder Of Giants är ett Oasis på kraftig dekis. Noel har i efterhand sagt att det aldrig borde ha gjorts. ”Go Let It Out” är dock en låt med potential, men den borde ha kortats ner med minst en minut för att funka.

Bästa spår: 02. Go Let It Out