The Hellacopters – By The Grace Of God (2002)

Tydligen har det sedan flera år nedlagda svenska rockbandet Hellacopters skapat rubriker på nytt genom att ha agerat husband i ”På Spåret”. Det hade faktiskt gått mig helt förbi, men det beror nog mest på att jag helt enkelt inte brukar titta på ”På Spåret”. Men visst. Deras cover på Arvingarnas ”Eloise” är väl småkul sådär, men jag ser ju hellre Nicke Andersson & co. framföra eget material.

…Och Dregen i all ära. Men den bästa inkarnationen av Hellacopters var ändå den med Robert ”Strängen” Dahlqvist på gitarr. Det var den som bl.a. levererade detta fina rock n’ roll-album i början av 2000-talet. Själv gjorde jag lumpen då, och minns hur videon till medryckande förstasingeln ”By The Grace Of God” gick varm på ZTV på den lilla tjock-tv:n som vi hade på logementet.

Bästa spår: 01. By The Grace Of God

Badly Drawn Boy – The Hour Of Bewilderbeast (2000)

Badly Drawn Boy är en sådan där artist som kändes lovande länge, men som aldrig riktigt fick till det fullt ut. Inte för att det egentligen är för sent. Damon Gough, som han egentligen heter, är i allra högsta grad fortfarande aktiv. Han släppte nytt bara härom året. Tyvärr känns det som att kvaliteten sjunker ytterligare något för varje ny release. Detta fina debutalbum från 2000 kommer han sannolikt aldrig att överträffa.

The Hour Of Bewilderbeast släpptes till lyriska recensioner i juni 2000. Albumet skulle visa sig bli en lika stor som oväntad succé för Badly Drawn Boy, som innan skivan bara hade släppt några måttligt framgångsrika EP:s som hade lyckats uppbåda en mindre följarskara i hemstaden Manchester. Någon betydande kommersiell genomslagskraft trodde sig Gough knappast besitta. Men innan året var slut hade The Hour Of Bewilderbeast sålt i flera hundratusen exemplar och fått Gough belönad med det prestigefyllda Mercury-priset, vilket årligen tilldelas den artist som anses ha gjort årets bästa album i Storbritannien. Den udda titeln på skivan kom han på när han var på turné i Japan. Bakfull och jetlaggad på en soundcheck sa han till sitt band att han kände sig ”förvirrad” (”bewildered” på engelska), som en ”Bewilderbeast”. Det påhittade ordet fastnade och kom till användning när det var dags att komma på en albumtitel.

Bästa spår: 12. Pissing In The Wind

Bob Dylan – Christmas In The Heart (2009)

Bob Dylan har aldrig varit någon skönsångare. Å andra sidan har hans låtar alltid handlat mer om att fånga den råa osminkade känslan snarare än om musikalisk perfektionism. På Christmas In The Heart kraxar han sig oblygt igenom femton välkända julklassiker; psalmer och sekulära visor om vartannat. Det är faktiskt lite som att bevittna en elefant rumla omkring i en porslinsbutik. När skivan kom blev kritikerna så nervösa att de allihopa gav Christmas In The Heart toppbetyg bara för att vara på den säkra sidan. Man vill ju inte vara den som inte ”fattar” Bob Dylans julalbum.

…Men det finns inget högre syfte med Christmas In The Heart, och det var heller inget ironiskt statement så sofistikerat att det flög över huvudet på alla i hela världen. Dylan tyckte helt enkelt att det kunde vara en kul grej att spela in ett julalbum. Och det kan väl vara en rock-legendar som Nobelprisvinnaren Bob Dylan väl förunnat att bara få roa sig en smula emellanåt? Han har ju ändå gjort sin beskärda del, och mer därtill, för rockhistorien vid det här laget. Christmas In The Heart släpptes i oktober 2009. Intäkterna ifrån albumförsäljningen skänkte Dylan oavkortat till välgörenhetsorganisationen Feeding America, som hjälper mer än 46 miljoner människor i USA att få mat för dagen.

Bästa spår: 01. Here Comes Santa Claus

Oasis – Heathen Chemistry (2002)

Heathen Chemistry var Oasis sista hyfsade album, och något av en revansch efter magplasket Standing On The Shoulder Of Giants som hade släppts två år tidigare. Standing On The Shoulders Of Giants hade Noel Gallagher i princip spelat in helt själv efter det att originalmedlemmarna Bonehead (gitarr) och Guigsy (bas) hade hoppat av bandet i slutet av 90-talet. Till Heathen Chemistry hade ersättare rekryterats i form av gitarristen Gem Archer och basisten Andy Bell. Att det inte längre är frågan om Noels enmansshow framgår av soundet på Heathen Chemistry. Oasis låter helt enkelt som ett band igen, vilket kanske inte riktigt varit fallet med föregångaren. Något som även kännetecknar Heathen Chemistry är att andra bandmedlemmar än Noel för första gången tog för sig ordentligt i låtskriveriet: Sångaren Liam Gallagher stod för tre låtar, och Gem Archer och Andy Bell stod för en låt var. De starkaste bidragen kom dock fortfarande ifrån Noel: Både ”Little By Little” och ”Stop Crying Your Heart Out” hör till Noels bättre kompositioner under karriären.

Noels egen favorit ifrån inspelningarna var andraspåret ”Force Of Nature”, vilken han pushade för att släppa som förstasingel. Skivbolaget hade dock en annan åsikt och valde i stället det psykedeliska öppningsspåret ”The Hindu Times” – även det skriven av Noel – som ledsingel. Valet var antagligen rätt, för ”The Hindu Times” kom att bli Oasis sjätte listetta i Storbritannien. Låten drivs framåt av ett vanebildande gitarriff som är i princip identiskt med det i Stereophonics-låten ”Same Size Feet” som kom fyra år tidigare. Stereophonics frontman Kelly Jones påpekade riffstölden för Noel men brydde sig aldrig om att kräva någon ersättning för upphovsrättsintrånget: ”Jag har stulit en hel del ifrån honom också, så det går jämnt upp”, förklarade Jones för The Sun.

Bästa spår: 06. Little By Little

The Flaming Lips – Christmas On Mars (2008)

Ett julalbum av det mindre ortodoxa slaget skapade det amerikanska indierockbandet The Flaming Lips med det psykedeliska verket Christmas On Mars. Albumet, som helt saknar sång, är egentligen ett soundtrack till filmen med samma namn. Frontmannen Wayne Coyne skrev, producerade och spelade själv en av huvudrollerna i filmen som handlar om det första julfirandet på en nyligen koloniserad planeten Mars. Flaming Lips trummis Steven Drotz spelar huvudrollen som den psykotiske Major Syrtis, som är den som introducerar julfirandet till den röda planeten. Wayne Coyne spelar en mystisk marsian som i brist på något bättre får tjänstgöra som planetens jultomte.

Christmas On Mars (alltså filmen) spelades till största del in hemma hos Wayne Coyne i hans hus i Oklahoma City, som höll på att renoveras under tiden. Bandet stoppade in 200 000 dollar från egen ficka i filmprojektet, som tog hela sju år att färdigställa – mest på grund av att en massa annat råkade komma i vägen. När bandet påbörjade arbetet med filmen 2001 var det ingen som räknade med att Yoshimi Battles The Pink Robots som de släppte året därpå skulle bli den dundersuccé som det blev. Om Christmas On Mars har Wayne Coyne sagt att det det hela började lite som en ursäkt för Flaming Lips att göra filmmusik. Filmen hittade de på först efteråt.

Bästa spår: 01. Once Beyond Hopelessness – Pt. 1

Kylie Minogue – Fever (2001)

Efter några år ute i kylan hittade Kylie Minogue vägen tillbaka till rampljuset igen med skivan Light Years som släpptes år 2000. Skivan genererade hitsingeln ”Spinning Around” och uppskattade av både kritiker och fans, särskilt i hemlandet Australien. Kylie Minogues stora comeback kom dock först med nästa album: 2001 års Fever blev en massiv succé. Albumet sålde i över sex miljoner exemplar och dess jättehit ”Can’t Get You Out Of My Head” blev listetta i 40 länder. Låten hade skrivits av producenten Cathy Dennis och singer-songwritern Rob Davis. Innan den hamnade i vantarna hos Kylie hade den erbjudits såväl S Club Seven som Sophie Ellis-Bextor. Kylie knep den efter att ha hört bara 20 sekunder av demon. Cathy Dennis sa i efterhand att ingen annan kunde ha gjort låten rättvisa på samma sätt som Minogue, även om hon inte var påtänkt för låten från första början.

Strax innan ”Can’t Get You Out Of My Head” skulle släppas som singel fick Kylie Minogue och hennes team kalla fötter. Det visade sig nämligen att låten var schemalagd för release samtidigt som Victoria Beckhams första solosingel. Efter att noga ha övervägt att skjuta på släppet valde de ändå att gå vidare enligt lagd plan. Det föll sig ganska väl ut. Idag är det väl ingen som kommer ihåg Victoria Beckham för sin musik…

Fyra singlar släpptes ifrån Fever. Den sista; ”Come Into My World”, adderades till albumet i sista sekund och var även den skriven av duon Cathy Dennis och Rob Davis. Låten ackompanjerades av en för sin tid tekniskt avancerad video, i vilken multipla versioner av Kylie Minogue vandrar längs med gatorna i Paris.

Bästa spår: 03. Can’t Get You Out Of My Head

Grinderman – Grinderman (2007)

Skitigare rock än så här är svår att hitta. Nick Caves sidoprojekt Grinderman bemannas i princip av samma uppsättning musiker som vanligtvis spelar i hans vanliga band The Bad Seeds. Skillnaden är att Nick Cave själv spelar elgitarr i Grinderman, och att projektet karaktäriseras av en mer lättsam ”låt gå”-attityd. Enligt Cave var poängen med Grinderman att skapa ett album som han faktiskt kunde tänka sig att lyssna på hemma: ”Det kan jag inte göra med The Bad Seeds”, sa han till Pennyblackmusic 2007: ” Det är alldeles för mycket av mig själv i Bad Seeds för att jag ska vilja lyssna på det.”

Nick Cave började komponera låtar på gitarr strax efter att han hade kommit hem från The Bad Seeds turné 2005. Eftersom han sällan spelade gitarr i vanliga fall fick materialet en råare ton än vad som var typiskt för Bad Seeds vid tidpunkten. Cave samlade snart Martyn Casey (bas), Jim Sclavunos (trummor) och Warren Ellis (allt möjligt) för att jobba vidare på materialet. Först kallade de sig Mini Seeds, för att efter ett tag anta namnet Grinderman (vilket även tangerade en av låttitlarna på debutskivan). För Nick Cave och de andra var Grinderman en frizon från The Bad Seeds kreativa ok. Det självbetitlade debutalbumet spelades in på bara fyra dagar, och då hann de ändå med att spela in en hel del extramaterial.

Bästa spår: 02. No Pussy Blues

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Sebastian Bach – Angel Down (2007)

Under 90-talet var Sebastian Bach sångare i det genomusla hårdrocksbandet Skid Row. Tiden i Skid Row har han följt upp med en solokarriär av ungefär motsvarande kvalitet. Angel Down var tekniskt sett hans första soloplatta, eftersom de två tidigare hade varit live-skivor. Vid tidpunkten fick Angel Down mest uppmärksamhet för att den bjöd på ett gästspel av den mycket medieskygge Guns N’ Roses-sångaren Axl Rose, som hade legat i ide sedan The Spaghetti Incident släpptes mer än ett decennium tidigare. De många åren av hemlighetsmakerier ifrån Axl Rose sida hade byggt upp förväntningarna på det nya Guns N’ Roses-album som han höll på att skapa till nivåer som var närmast omöjliga att leva upp till. Hans halvdana Chinese Democracy släpptes till sist 2008, och med facit i hand borde man ha förstått att Rose aldrig satt på något sprängstoff. Han hade ju trots allt redan bevisat att hans omdöme inte var bättre än att han tyckte att det var en bra idé att ställa upp på detta spektakel t.ex..

Angel Down släpptes i november 2007. Ledsingeln var Aerosmith-covern ”Back In The Saddle”, som var en av tre låtar som Sebastian Bach sjöng på tillsammans med Axl Rose. Bach sade sig vara mycket nöjd med skivan. I någon intervju sade han t.o.m. att han trodde att den skulle komma att lyssnas på långt efter att han själv ligger död och begraven. I ärlighetens namn fick Angel Down också hyfsade recensioner vid release , men för egen del har jag alltid haft svårt för den här sortens substanslösa heavy metal. Sebastian Bachs byfåneaktiga utstrålning gör knappast saken bättre.

Bästa spår: 03. Back In The Saddle

Evan Dando – Baby I’m Bored (2003)

Den största behållningen på Evan Dandos första soloalbum är nästan den låt som egentligen inte kom med, men som sedan skivan utgavs i en deluxe-version för några år sedan går att avnjuta som ett extraspår: Country-gungiga ”Au Bord De La Seine” är en sarkastisk låt skriven ur perspektivet av en desillusionerad superkonservativ republikansk bonnlurk som inte förstår tidsandan som han lever i. Dando sjunger den stötande texten med glimten i ögat. Jag tycker att den är festlig. Den är nästan tjugo år gammal nu, men känns lika aktuell idag.

Baby I’m Bored var Dandos lågmälda comeback efter ett liv i skymundan sedan 1997 års halvt misslyckade Lemonheads-platta Car Button Cloth. Under åren som hade gått sedan dess hade han lyckats ta sig någorlunda samman och lämnat i alla fall de allra tyngsta drogerna bakom sig. Han hade även hunnit med att gifta sig. Musiken som han bjöd på nu var av det mer reflekterande slaget. ”Jag har alltid velat göra någonting mer åt Neil Young-hållet”, kommenterade han i någon intervju i samband med släppet. Den powerpop med vilken han slog igenom lyser med andra ord med sin frånvaro på Baby I’m Bored. Återkommande teman på skivan är missbruk (”Why Do You Do This To Yourself”, ”All My Life”) och kändisskapets baksidor (”The Same Thing You Thought Hard About Is The Same Part I Can Live Without”). Baby I’m Bored är inte det bästa som Dando har gjort, men det duger fullt och gott.

Bästa spår: 09. Why Do You Do This To Yourself?