Michael Jackson – Invincible (2001)

Bland avlidna artister har han flera år i rad dragit in överlägset mest stålar. 2019 var faktiskt inget undantag, trots den skada mot hans varumärke som den uppseendeväckande dokumentären ”Leaving Neverland” rimligen bör ha åsamkat. Enligt Forbes årligen uppdaterade lista tjänade Michael Jackson ihop 60 miljoner dollar under 2019. Tvåan Elvis Presley fick nöja sig med 39 miljoner, vilket i sig i och för sig inte är kattpiss för någon som har varit död i över 40 år.

Man kan lugnt säga att det inte är för den senare delen av sin karriär som Michael Jackson är ihågkommen. Magplasket Invincible, släppt åtta år före hans död, blev hans sista. Här är han blott en skugga av den larger-than-life-popstjärna som han en gång var. Känslan för starka beats och melodier är som bortblåst. Förstasingeln ”You Rock My World” är helt OK (även om introt med Chris Rock är sällsynt fånigt). I övrigt känns Invincible mest som ett forcerat och överarbetat klippa- och klistrande ifrån någon som anstränger sig alldeles för mycket för att verka relevant.

På sätt och vis var det nog lika bra att Invincible var en ganska dålig skiva, för den hade ändå aldrig kunnat leva upp till sin hype. Med sex år förflutna sedan Jacksons senaste ”riktiga” album, och popvärlden alltjämt i avsaknad av en värdig arvtagare, var The King Of Pops återkomst oerhört efterlängtad. Jackson började jobba på Invincible redan 1997, och under åren som följde försvann 30 miljoner dollar in i det svarta hål som utgjorde produktionen av albumet. Det i sig gjorde Invincible till tidernas i särklass dyraste album, och med tanke på hur musikindustrin har förändrats sedan dess lär det så förbli.

Bästa spår: 06. You Rock My World

The Offspring – Splinter (2002)

Det mest intressanta med skatepunkrockarna The Offsprings sjunde album är nog det publicitetsstunt som bandet tog sig för några månader innan det att skivan släpptes. Sångaren Dexter Holland gick då ut och deklarerade att titeln på Offsprings nästa album skulle vara ”Chinese Democrazy”. Titeln var förstås en stöld rakt av på titeln på det då ännu ej släppta Guns N’ Roses-album som Axl Rose vid det laget redan hade jobbat på i flera år. Axl Rose lär ha satt morgonkaffet i vrångstrupen och per omgående skickat sina advokater i riktning Dexter Holland och hans bandkamrater. Rose hade dock inte behövt oroa sig. Det hela var bara ett skämt ifrån The Offsprings sida. Ett tag senare tillkännagav bandet den korrekta titeln Splinter.

Splinter släpptes i december 2003. Skivbolaget Columbia hade höga förväntningar på albumet; dels eftersom Offspring hade mängder med hits från det sena 90-talet i bagaget, och dels var det fortfarande ganska inne med skatepunk vid den här tiden. Förstasingeln ”Hit That” förekom albumet med någon månad och blev faktiskt en av bandets större hits, även om den egentligen inte är särskilt bra. Offspring är en blek kopia av sig själva på Splinter. Låtarna och idéerna känns bara återanvända och oinspirerade.

Bästa spår: 06. (Can’t Get My) Head Around You

Adam Green – Friends Of Mine (2003)

Det är det fina titelspåret som i princip gör Adam Greens andra soloalbum. ”Friends Of Mine” är en sån där låt som alltid har förmågan att göra en glad. Sedan är det i och för sig inget större fel på resten av Friends Of Mine heller. Adam Greens lekfullhet är charmig och flera av de korta 60-talspopinspirerade låtarna vill gärna sätta sig på hjärnan. Tyvärr är de kanske lite väl lättuggade för att hålla i längden.

Adam Green hade tidigare haft bandet The Moldy Peaches tillsammans med Kimya Dawson. Bandet fick egentligen sitt stora erkännande först flera år efter att det hade lagts ner, när låten ”Anyone Else But You” fick en framträdande roll i indiefilmen ”Juno” 2008. Vid det laget hade Green redan hunnit följa upp Friends Of Mine med ytterligare två småtrevliga soloalbum.

Bästa spår: 07. Friends Of Mine

Songs: Ohia – Magnolia Electric Co. (2003)

Detta är en bortglömd countryrock-pärla, och en av mina egna personliga favoriter. Jason Molinas sista album under Songs: Ohia-monikern är också hans bästa och mest konsekventa. Albumet var det första som Molina spelade in live i studion med en full banduppsättning. Han tyckte nog själv att det blev ganska bra, för under turnén som följde valde Molina att slopa ”Songs: Ohia” och döpte om sitt band till ”Magnolia Electric Co.” i stället.

Jason Molina var en plågad själ. Åren efter Magnolia Electric Co. eskalerade hans redan grava alkoholism. Hans framträdanden blev allt mer sällsynta, och avbokades ofta i sista stund. Någon ny musik släppte han knappt alls under sina sista tio år i livet. Molina avled 2013 i Indianapolis till följd av sitt alkoholmissbruk. Han blev 39 år gammal.

Bästa spår: 02. I’ve Been Riding With The Ghost

Sonic Youth – The Eternal (2009)

I över två decennier var de ett av New York Citys förnämaste (och coolaste) rockband. I sina bästa stunder kombinerade alternativrockarna Sonic Youth det konstnärligt svåra med det kommersiellt poppiga på ett sällsynt smakfullt sätt. När bandet gick in i studion för att spela in sitt femtonde album The Eternal var det egentligen inte med ansatsen att skivan skulle bli deras sista. En liten paus hade de dock tänkt unna sig efter det att inspelningarna var klara. Gitarristen Thurston Moore ville gärna pyssla med sitt solomaterial ett tag, och Lee Ranaldo hade även han lite annat på gång vid sidan av. Pausen kom dock att bli permanent när förhållandet mellan Moore och bandets basist Kim Gordon sprack efter 27 års äktenskap. I sin självbiografi som gavs ut 2015 avslöjade Kim Gordon att Moore hade lämnat henne för en yngre kvinna.

The Eternal är långt ifrån Sonic Youths främsta verk, men utgör ändå ett värdigt avsked på en fantastisk karriär. Vid tidpunkten hade bandet arbetat upp en sådan kultstatus på basis av lång och trogen tjänst inom indie-rocken att skivan faktiskt lyckades ta sig ända upp till artonde plats på Billboardlistan, vilket är den högsta placeringen för ett Sonic Youth-album någonsin. The Eternal har ett väldigt klassiskt Sonic Youth-sound, med poppiga melodier varvat med tinnitusframkallande gitarroväsen om vartannat. Det är nog en sån där typisk grej som man antingen gillar eller inte alls gillar. Själv råkar jag gilla det. Sonic Youth spelade in The Eternal under två månader i Hoboken, New Jersey. Skivan producerades av John Agnello, som bl.a. även jobbat med Kurt Vile och Dinosaur Jr.

Bästa spår: 04. Antenna

The Smashing Pumpkins – Machina / The Machines Of God (2000)

När man som rockstjärna börjar fundera på att skapa en rockopera bör man ta det som ett tecken på att rockstjärneriet har börjat stiga en åt huvudet. Billy Corgan nådde det stadiet någon gång strax före millennieskiftet. Med Smashing Pumpkins stora framgångar under 90-talet i ryggen kände han att tiden nu var mogen för någonting av det mer pretentiösa slaget. Konceptalbumet Machina kretsar kring en lika förvirrande som ointressant story om den fiktiva rockstjärnan Glass och dennes band The Machines Of God. Tankarna går osökt till Bowies Ziggy Stardust, även om Corgan själv nämnt Sgt. Pepper som främsta inspirationskälla till detta Smashing Pumpkins femte album. Vad han egentligen ville ha sagt med albumet har han i efterhand själv erkänt att han faktiskt inte riktigt vet.

Om man mäktar att se bortom de allra larvigaste pretentiösa inslagen så är ändå musiken på Machina genomgående hyfsat stark. Albumet lider dock av att det är så långt (det klockar in på nästan en timme och en kvart). Billy Corgan ville egentligen göra det hela till ett dubbelalbum, men de ansvariga på Virgin Records var insiktsfulla nog att neka honom detta. Corgan valde då att i stället släppa de överblivna låtarna fritt på nätet som Machina II.

Machina blev en försäljningsmässig flopp och hann till råga på allt knappt släppas innan Smashing Pumpkins splittrades. Vad som följde därpå var åratal av infekterat käbbel innan den efterlängtade återföreningen härom året.

Bästa spår: 03. Stand Inside Your Love

Zwan – Mary Star Of The Sea (2003)

Zwans första och enda album är något av en bortglömd pärla. Och kanske är detta lite frontmannen Billy Corgans egen förtjänst. Precis som hans gamla band Smashing Pumpkins slutade Zwan i bittra bråk och medial pajkastning, och under ganska många år vägrade Corgan att befatta sig med projektet helt och hållet. Det ryktas också om att det är på Corgans initiativ som skivan varken finns att avnjuta på Spotify eller på någon annan streamingtjänst. På senare tid har det till viss del dock varit annat ljud i skällan. Corgan har t.o.m. hintat om någon form av uppföljare till Mary Star Of The Sea. Om det handlar om att släppa de tonvis med outgivna låtar från perioden som ska finnas i gömmorna eller om att släppa helt nytt material återstår att se. Man ska förstås inte utesluta att det även kan bli så att det inte händer någonting alls.

Mary Star Of The Sea låter lite som ett poppigare och muntrare Smashing Pumpkins. Bandet var ett lättviktssuperband kan man säga. Merparten av medlemmarna hade alla gjort sig respekterade i indierockvärlden; David Pajo som gitarrist i Slint, Paz Lenchantin som basist i A Perfect Circle och Matt Sweeney som gitarrist i det obskyra bandet Chavez. Undantagen stavades då Billy Corgan och Jimmie Chamberlin, som levt det äkta rockstjärnelivet med Smashing Pumpkins. När medlemmarna sedermera blev ovänner användes deras olika bakgrunder som slagträ åt vardera hållet. Pajo ville gärna måla upp Corgan som någon slags girigbuk som gör billig kommersiell rock bara för pengarnas skull, och Corgan menade i sin tur att de andra bara ville ta tillfället i akt och leka rockstjärnor ett tag. Bra musik gjorde de hur som helst tillsammans under den korta tid de lyckades samarbeta.

Jag lyssnade mycket på Zwan när jag gjorde värnplikten i Kristinehamn några år efter millennieskiftet. Mary Star Of The Sea är för mig den drygt två kilometer långa promenaden från tågstationen bort till garnisonen om söndagskvällen. Man är fortfarande fri och njuter så gott man kan av det, men för varje kliv man tar kommer man ett steg närmare eländet. Givetvis kunde man ta bussen också – och det var många som gjorde – men jag ville bara komma fram så långsamt som möjligt.

Bästa spår: 05. El Sol

Fleet Foxes – Fleet Foxes (2008)

Fleet Foxes debutalbum var ett av de sena 00-talets mest kritikerrosade. Men förutom briljanta ”Tiger Mountain Peasant Song” är det väl egentligen ett ganska tråkigt album? Visst bjuds det på vacker stämsång och finstämda arrangemang, men energin är ju närmast obefintlig. Fleet Foxes låter ungefär som ett bakfullt Beach Boys på avtändning klockan 4 på morgonen.

Fleet Foxes spelades in 2007 och släpptes i juni 2008. Vid det laget hade trummisen Nicholas Peterson redan hunnit att lämna bandet. Han ersattes av en viss Josh Tillman, som skulle komma att göra sig ett namn senare under den inte helt obekanta monikern Father John Misty.

Bästa spår: 04. Tiger Mountain Peasant Song

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Dinosaur Jr. – Farm (2009)

Om jag hade samlat på vinyler hade jag definitivt sett till att införskaffa detta Dinosaur Jr-album. Inte så mycket för att albumet i sig är särskilt förträffligt bra (det är klart lyssningsvärt), men omslaget är mitt favoritskivomslag alla kategorier. Det är någonting oerhört coolt över de stora skogsjättarna som moloket vankar fram mot räddningen genom ett skitigt industrilandskap. Som ”Sagan Om Ringen” möter omslaget till Pink Floyds Animal ungefär. Genialt.

Omslaget gjordes av den ganska okända konstnären Marq Spusta, som blev kontaktad av Dinosaur Jr.-frontmannen J. Mascis manager efter att Mascis sett en tidig svartvit skiss av bilden på Spustas hemsida.

Farm är Dinosaur Jr.s nionde album totalt, och det andra på raken med den återförenade originaluppsättningen efter Mascis äventyr på egen hand under 90-talet. Det är genomgående stabil och brötig Dinosaur Jr.-rock med flera bra låtar, men på det stora hela känns Farm lite för lång för att hålla hela vägen.

Bästa spår: 04. Plans