Neil Young & Crazy Horse – Ragged Glory (1990)

1990 var Neil Young plötsligt relevant igen, efter att ha betraktats som en föredetting under gott och väl ett decennium. Alternativrocken låg och bubblade i hörnen, och snart skulle Nirvana vända upp och ner på allting med grunge-milstolpen Nevermind. När Ragged Glory släpptes var alternativrocken fortfarande en undergroundrörelse, men många av dess förgrundsfigurer höll Neil Young och hans skitiga rock varmt om hjärtat. Senare skulle Neil Young komma att få epitetet ”grungens gudfader”, och ge sig ut på turné tillsammans med Pearl Jam. Han skulle även få en av sina låttexter citerade i Nirvana-frontmannen Kurt Cobains självmordsbrev.

Som av ett ödets nyck sammanföll Neil Youngs återupplivade popularitet med att han själv åter toppade formen kreativt. Redan på 1989 års Freedom hade man sett spår av den Neil Young som på 60- och 70-talet hade radat upp mästerverk. Till Ragged Glory hade låtskriveriet blivit än starkare, och låg nu även på en konsekvent högre lägstanivå. Med kompbandet Crazy Horse garagerockiga uppbackning ingjuts dessutom en kraft och energi i låtarna som gör dem svåra att värja sig emot.

Ragged Glory spelades in i april månad 1990 hemma på Neil Youngs ranch i Kalifornien. Albumet är i princip en enda lång ihopklistrad liveupptagning. Neil Young & Crazy Horse jammade materialet rakt upp och ner två gånger per dag under några veckor, och valde sedan helt enkelt ut de bästa tagningarna av varje låt. Såväl öppningsspåret ”Country Home” som ”White Line” är faktiskt gamla (outgivna) låtar som Young hade i repertoaren redan på 70-talet, men det var först i Crazy Horse skitiga tappning som de fann sitt rätta element.

Bästa spår: 07. Mansion On The Hill

Bruce Springsteen – The Ghost Of Tom Joad (1995)

Det gick bra för bossen i dagens domstolsförhandling. Springsteen erkände sig skyldig till att ha förtärt alkohol i en offentlig park, och blev ålagd att betala 540 dollar i böter för detta snedsteg. De mer allvarliga anklagelserna; rattfylla och vårdslöshet i trafik, lades ner i brist på bevis. Vad böterna anbelangar förklarade Springsteen för domaren att han ”skulle nog kunna lösa att betala dem med en gång”.

1995 års The Ghost Of Tom Joad är ett av bossens mindre uppmärksammade plattor, men definitivt en av hans bästa. Det är ett avskalat album med berättarmässig tyngd; tematiskt och ljudbildsmässigt inte jätteavlägset ifrån mästerverket Nebraska som kom tio år tidigare. Springsteen sjunger här om krossade drömmar och arbetarklassens allt tuffare villkor i ett hårdnande samhällsklimat. Titelspåret har lånat sitt namn ifrån huvudkaraktären i John Steinbecks klassiker ”Vredens Druvor”. Låten är delvis även inspirerad av Woody Guthries ”The Ballad Of Tom Joad”.

Med The Ghost Of Tom Joad ville Springsteen göra ett album där han inte behövde följa några regler, och inte behövde tänka på att göra hitsinglar. ”Jag visste att skivan inte skulle attrahera någon större publik”, erkände han 1998 i sin textbok ”Songs”; ”men jag visste också att låtarna på skivan var det bästa som jag kunde göra”.

Bästa spår: 04. Youngstown

Guns N’ Roses – Live Era ’87-’93 (1999)

Det är tuffa tider att vara ett Guns N’ Roses-fan. Den där hypade återföreningen med originalmedlemmarna Slash och Duff McKagan visade sig vara precis den cyniska cashgrab som man befarade att den skulle vara. Någon ny musik verkar det inte finnas några planer på över huvud taget. Axl Rose verkar fullt tillfreds med att äta sig allt tjockare, sjunga allt sämre och turnera jorden runt på gamla hits som hans anställda bandmedlemmar numera framför så oengagerat att man undrar när de ska somna på scen.

Men som tur är så är vi Guns N’ Roses-frälsta ett sällsynt härdat släkte. Vi pratar ju trots allt om ett band som inte har varit en fungerande enhet sedan åtminstone 1993, så vi är så illa tvungna. Att man är härdad av motgångar innebär också att man har lättare för att vara nöjd med det som man faktiskt får. …Så att det idag tillkännagavs att Axl Rose kommer att vara med som sig själv i nästa avsnitt av ”Scooby Doo” känns som en ovanligt positiv nyhet. Det kanske inte är i paritet med ny musik riktigt, men helt klart bättre än ingenting är det ju. Det är för övrigt Axls andra gästspel i en tecknad serie på (med Axl-mått mätt) ganska kort tid. Han spelade också sig själv i ”Looney Tunes” för två år sedan.

1999 tvingade skivbolaget igenom släppet av Guns N’ Roses Live-skiva Live Era. Bandet var vid det laget redan splittrat sedan flera år tillbaka. Ensam kvar stod Axl Rose, som då fortfarande hade visionen att bygga någonting nytt. Skivbolaget Geffen orkade dock inte vänta på att Axl skulle söla med det, varför de såg till att denna samling med liveframträdanden ifrån åren 1987-1993 kom ut lagom till julhandeln 1999. Med lite god vilja kan man välja att betrakta innehållet på Live Era som delvis nytt material. Såväl Slash som Axl lade nämligen en hel del energi på att piffa till liveupptagningarna i studion, något som därefter doldes dåligt i slutmixen. På några låtar är det faktiskt pinsamt uppenbart var Axls originalsång slutar och hans nyinspelade studiosång börjar. Det är egentligen obegripligt att man valde att göra på det viset, för när Guns N’ Roses var i sitt esse var det ett oerhört vasst live-band.

Bästa spår: 01. Nightrain

R.E.M. – Out Of Time (1991)

R.E.M.s skivbolag Warner Bros valde motvilligt ”Losing My Religion” som första singel ifrån bandets sjunde studioalbum Out Of Time. Låten – om än trevlig i största allmänhet – saknade ju helt refräng, och ansågs inte ha mycket till hitpotential. Den hade egentligen börjat som gitarristen Peter Bucks försök att lära sig ett nytt instrument. Bland de första trevande mandolinspår som han hade spelat in mest för att roa sig själv upptäckte han ett riff som stack ut ur mängden. Han bearbetade riffet en aning och tog sedan med sig låtembryot till resten av bandet för input. Väl i replokalen föll bitarna snabbt på plats. Musiken färdigställdes på bara några minuter, och Michael Stipe ägnade därefter en knapp timme åt att snickra ihop texten. ”Losing My Religion” sjösattes i slutet av februari 1991 och blev en megahit över hela världen. Låten handlar inte om religion, som man kanske skulle kunna tro – utan är Michael Stipes tolkning på obesvarad kärlek (han har liknat låtens tema med The Police klassiker ”Every Breath You Take”). Titelfrasen är ett taluttryck ifrån den amerikanska södern. Att ”förlora sin religion” betyder ungefär att man ”tappar tålamodet”.

”Losing My Religion” gjorde R.E.M. till världsstjärnor. Albumet som härbärgerar låten är inte R.E.M.s bästa, men Out Of Time har sina stunder. Antagligen hade albumet blivit bättre om det inte vore för att bandet hade så dålig smak i valet av samarbetspartners vid den här tidpunkten. Öppningsspåret gästas av hiphopparen KRS-One, som avslutar en annars helt OK låt med ett oerhört malplacerat rap-parti. Bandets samarbete med plojbandet B-52’s, vilket genererade bottennappet ”Shiny Happy People”, ska vi inte ens prata om…

Bästa spår: 02. Losing My Religion

Foo Fighters – The Colour And The Shape (1997)

Foo Fighters är ett sånt där band som konsekvent genom karriären spottat ur sig precis lagom skapliga tre-stjärnors-album. Men eftersom Dave Grohl är så pass sympatisk av sig som han är, och så underhållande att titta på i intervjuer, vill man ju gärna att plattorna ska vara bättre än vad de faktiskt är. Bandets andra album The Colour And The Shape, släppt några år innan millennieskiftet, är väl det närmaste som Foo Fighers någonsin har kommit ett fyrstjärnigt album. Här återfinns flera av bandets mest omtyckta låtar, så som ”Everlong”, ”Monkey Wrench” och ”My Hero”. Den sistnämnda dedikerade Grohl till svenska läkaren Johan Sampson under bandets senaste Sverige-spelning, som tack för Sampsons hjälp med Grohls brutna fot under den klassiska Ullevi-spelningen 2015.

Många av låtarna på The Colour And The Shape speglar den skilsmässa som Dave Grohl genomled vid tidpunkten. Därav är texterna åt det mer introverta hållet denna gång. Dave Grohl tog sällskap av Pat Smear (gitarr) och Nate Mendel (bas) för att spela in The Colour And The Shape, vilket gör skivan till den första på vilken Foo Fighters faktiskt är ett regelrätt band och inte ett soloprojekt. Inledningsvis kompletterades lineupen även av trummisen William Goldsmith. Han valde dock att lämna bandet i affekt efter det att Grohl insisterat på att själv spela in alla hans trumspår på nytt. Grohl har i efterhand uttryckt ånger över hur han hanterade situationen, även om han också tillagt att det fanns flera orsaker till att Goldsmith inte riktigt funkade i Foo Fighters. Senare kom Taylor Hawkins att ta över trumpinnarna i bandet, och sitter än idag bakom trumsetet.

Bästa spår: 03. Learn To Fly

Marcy Playground – Marcy Playground (1997)

Ett tag skulle alla låta som Kurt Cobain, och den alternativrock som en gång hade börjat som en perifer alternativ musikrörelse blev super-mainstream. Skivbolagen dammsög varenda vrå i jakten på nya band som de kunde marknadsföra som det nya Nirvana. Inte många av banden som de hittade var egentligen av det rätta virket, och Minneapolis-bandet Marcy Playground var det verkligen inte. Men ett ganska trevligt one-hit-wonder lyckades de i alla fall få till med singeln ”Sex & Candy” ifrån deras självbetitlade debutplatta.

Sångaren John Wozniak skrev ”Sex & Candy” flera år efter det att titel-frasen hade fastnat i hans huvud. Låtens kryptiska text strävar inte efter att förmedla något djupare budskap, eller något budskap över huvud taget. Wozniak har själv medgett att han inte har en aning om vad låten handlar om. ”Sex & Candy” blev Marcy Playgrounds stora och enda hit. Den parkerade femton veckor i sträck som etta på Billboards rocklista och gjorde dessutom bra ifrån sig både i Europa och på den australiensiska kontinenten.

Bästa spår: 02. Sex & Candy

The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

Sonic Youth – Dirty (1992)

Dagens tomgångsputtrande rockscen hade mått bra av ett band som Sonic Youth. New York-kvartetten utmanade alltid det konventionella och kompromissade aldrig med sitt skapande. Under sina tjugofem plus verksamma år stod Sonic Youth för den perfekta blandningen av pop och avant garde. När Dirty släpptes var det en och annan som förfasades över dess många poppiga sångmelodier och menade att det var det yttersta beviset för att bandet slutligen hade sålt ut. Och visserligen kan det stämma att Dirty är det mest lättillgängliga albumet i bandets diskografi. Men samtidigt ska man komma ihåg att ljudbilden på Dirty inte är väsensskilt annorlunda ifrån hur Sonic Youth lät på Goo, som släpptes två år tidigare. Det som hade hänt där in emellan var att Kurt Cobain oväntat hade populariserat den ljudbilden i och med Nirvanas sanslöst framgångsrika Nevermind. Sonic Youth och Nirvana hämtade inspiration ifrån varandra under den här perioden. Banden turnerade tillsammans och medlemmarna umgicks även en del privat. Det var Sonic Youths Kim Gordon som lockade över Kurt Cobain till Geffen Records, och det var Kurt Cobain som fick Sonic Youth att anamma Seattle-soundet på Dirty.

Dirty var Sonic Youths första samarbete med Nevermind-producenten Butch Vig. Enligt bandmedlemmarnas egen utsago var det dock inte succén med Nevermind som fick dem att välja Vig som producent. Bandet hade god koll på Vigs meriter bortom Nevermind och refererade till hans produktion på en mycket obskyr singel av bandet Mecht Mensch vid deras första möte sinsemellan. Sonic Youths gitarrist Thurston Moore förklarade för Vig att det var precis så som han ville att Dirty skulle låta.

Fyra singlar släpptes ifrån Dirty. ”100%”; som även tjänstgjorde som albumets öppningsspår, var först ut. Låten dedikerades till Joe Cole: En nära vän till bandet som rånmördats i Los Angeles 1991. Av de fyra singlarna var ”100%” den som presterade bäst kommersiellt, men inte heller den levde upp till skivbolagets högt upptrissade förväntningar – som efter Nirvanas genombrott trodde sig kunna tälja guld med smörkniv av precis vad som helst som åtminstone avlägset kunde associeras med grungemusik. Den bästa låten på skivan släpptes dock aldrig som singel: ”Chapel Hill” är fem minuters melodiös poprock av det mer medryckande slaget. Låten handlar om det än idag olösta mordet på bokförsäljaren Bob Sheldon; en politisk aktivist som profilerade sig bl.a. genom protester mot kärnkraft och Gulfkriget. Envisa rykten menar att det var CIA som hade ihjäl honom, vilket Thurston Moore flirtar med i texten till ”Chapel Hill”.

Bästa spår: 12. Chapel Hill

Foo Fighters – Foo Fighters (1995)

Den 5:e februari släpps Foo Fighters nya album Medicine At Midnight. Albumet är bandets tionde i ordningen. Man kan lugnt säga att det har hunnit rinna ganska så mycket vatten under broarna sedan Foo Fighters självbetitlade debutalbum 1995. Bandet – som åtminstone sedan tjugo år tillbaka är en fullt utvecklad sextett – bestod då bara av Dave Grohl. Han spelade in de tolv spåren helt själv som ett sätt att fokusera tankarna på annat under sorgearbetet efter den nära vännen Kurt Cobains självmord. Musiken till nästan alla låtarna var skriven under Grohls tid i Nirvana. Hela skivan spelades in under bara en vecka i oktober 1994. Texterna hastade Grohl ihop på några minuter strax innan de skulle sjungas in. Ingen av dem har någon djupare innebörd, eller innebörd alls egentligen: ”När man spelar in femton låtar på sju dagar finns det inte mycket tid att sitta och fundera” menade Grohl senare.

Grohl hade inga ambitioner på att göra någon stor affär av sitt nya projekt, och hade till en början som plan att hålla sig anonym genom att gömma sig bakom bandnamnet. Namnet ”Foo Fighters” tog han ifrån flygvapnets benämning under andra världskriget på oidentifierade flygande farkoster (alltså UFOs). ”Om jag verkligen hade trott att jag skulle kunna göra en karriär på det här hade jag antagligen valt ett annat namn, för det är världens dummaste bandnamn”, sa Dave Grohl till Kerrang 2007.

Bästa spår: 03. Big Me

Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)