David Bowie – Hours (1999)

Om David Bowie fortfarande hade levt hade han fyllt 74 igår. Skivbolaget uppmärksammade detta genom att släppa två gamla covers ifrån gömmorna: ”Tryin’ To Get To Heaven” är en låt ifrån Dylans Time Out Of Mind och ”Mother” kommer ifrån John Lennons första soloalbum. För hardcore-fansen är det egentligen inte mycket att bli exalterad över. Båda låtarna har cirkulerat på nätet i åtminstone tio år, och ingen av dem kan mäta sig med sin respektive originalversion. Låtarna spelade Bowie in under Hours-sessionerna, som Bowie släppte ett par månader innan millennieskiftet.

Hours är långt ifrån dåligt, men det är heller inte den musikaliskt mest intressanta perioden i Bowies karriär. Framför allt har det – med sitt sound som tydligt bottnar i dåtida trender – åldrats ganska illa. Men Hours är intressant av andra skäl. Flera av låtarna hade redan innan albumsläppet gått att lyssna till via dataspelet ”The Nomad Soul”. Spelet är ett sci-fi-äventyrsspel som utspelar sig i en (i alla fall då) futuristisk framtidsvärld i vilken spelaren får i uppdrag att utreda en märklig serie mord. Bowie spelar själv två roller i spelet; dels som karaktären Boz, dels som sångaren i bandet The Dreamers (det är ”The Dreamers” som framför Hours-låtar). Idag har ju vart och vartannat dataspel Hollywood-skådespelare som gör rösterna och erkända artister som specialskriver musiken, men så var verkligen inte fallet 1999. Jag vågar påstå att Bowie med ”The Nomad Soul” agerade pionjär i sättet att betrakta dataspel som en legitim konstnärlig plattform. Men Bowie var banbrytande på flera sätt än så: Hours var faktiskt det första albumet släppt av en storbolagsartist som tillgängliggjordes för nedladdning på internet. Med sitt 56-kbps-modem kunde man ladda ner Hours ifrån Bowies hemsida redan två veckor innan det släpptes fysiskt i butikerna.

Bästa spår: 02. Something In The Air

Metallica – Reload (1997)

Idag får det bli lite tuff amerikansk hårdrock, så att vi får lite fart på det här nya året.

Metallicas sjunde album Reload är väl knappast hardcorefansens favorit, och inte heller är det min. Men av av de två systerplattorna Load och Reload gillar jag denna bäst. Skivorna var egentligen menade att släppas som ett dubbelalbum, men tiden i studion räckte helt enkelt inte till för att bandet skulle hinna spela in allt material som de hade skrivit. De kvarvarande låtarna fick då helt enkelt läggas på hyllan och omarbetades senare till Reload, som släpptes ett och ett halvt år efter Load. Enligt James Hetfield gynnade detta låtarna, som fick den tid de behövde på sig för att mogna. Precis som på Load är det ett experimenterande Metallica som vi har att göra med här. Den trash-metal som de hade slagit igenom med intresserade dem inte särksilt mycket vid den här tidsperioden: ”Snabb thrash var inte spännande för oss längre”, sa Hetfield senare; ”Om jag skrev någonting sådant så använde vi det, men det hände sällan”.

Även om det inte blev något regelrätt dubbelalbum betraktade ändå Metallica de båda plattorna Load och Reload som sammanhörande verk. Det märks t.ex. i titlarna och på estetiken kring albumen. Omslaget på Reload skapades av Andres Serrano; samma fotokonstnär som hade skapat Load-omslaget. Det föreställer ett foto på en vätska bestående av piss och blod. Metallicas gitarrist Kirk Hammett var en stor beundrare av Serranos konst. Sångaren James Hetfield tyckte dock att Serrano var en ”sjuk jävel” och avskydde egentligen bilden, men valde att bortse ifrån det eftersom han menade att skivomslagen måste matcha varandra.

Bästa spår: 11. Low Man’s Lyric

Radiohead – Pablo Honey (1993)

Radioheads första album är oförtjänt underskattat. Kanske för att det är ett förhållandevis konventionellt rockalbum, och vi har att göra med ett band som mer eller mindre har gjort sig ett namn på att vara okonventionella och utmanande. Men det spelar ju säkert in att bandmedlemmarna själva också har talat i tämligen negativa ordalag om Pablo Honey. Skivans stora singel ”Creep” har Radiohead knappt velat ta i med tång efter det att den blev en mainstreamhit. Sedan millennieskiftet kan man räkna gångerna som bandet har framfört låten live på ena handens fingrar. Det är lite synd kan jag tycka, för egentligen är det ju en jäkligt bra låt. Fast å andra sidan var den inte ens från början särskilt högt skattad hos bandmedlemmarna själva. Sångaren Thom Yorke kände sig aldrig nöjd med texten. Och det där skeva distade ackordet precis innan refrängen kuppade gitarristen Jonny Greenwood in med avsikt att förstöra låten, eftersom han inte alls gillade den. Utfallet blev som bekant det motsatta.

Något lika catchigt som ”Creep” har Radiohead inte gjort efter Pablo Honey. Och det var väl knappt att de gjorde det till Pablo Honey heller egentligen. Albert Hammond och Mike Hazlewood står nämligen med som medförfattare till låten, eftersom ackordföljden är identisk med ”The Air That I Breathe” som Hammond släppte 1972. När ”Creep” började spelas på radion stämdes Radiohead av Rondor Music, som ägde rättigheterna till Hammonds låt. Det var bara för Radiohead att krypa till korset och lägga till Hammonds och Hazlewoods namn i konvolutet.

Bästa spår: 02. Creep

Billy Ray Cyrus – Some Gave All (1992)

Med sitt debutalbum Some Gave All lyckades countryartisten Billy Ray Cyrus med konststycket att både få albumet utnämnt till ett tidernas sämsta (Q Magazine) och dess ledsingel ”Achy Breaky Heart” till en av tidernas sämsta låtar (Vh1 och Blender Magazine). Some Gave All har dock sålt i 9 miljoner exemplar, och var det bäst säljande albumet i USA 1992. …Så skrattar bäst, sist och hela vägen till banken var det Billy Ray Cyrus som gjorde. Och man kan lugnt säga att succén var honom välbehövlig. Under inspelningarna av Some Gave All bodde han nämligen i sin bil; en gammal van av märket Chevrolet.

Radioplågan ”Achy Breaky Heart” adderades till Some Gave All i sista stund. Den är skriven av Don Von Tress, som egentligen inte är känd för någonting förutom att ha komponerat ihop just den där tvåackordslåten. ”Achy Breaky Heart” spelades först in av The Marcy Brothers 1991, men fick då heta ”Don’t Tell My Heart”. Billy Ray Cyrus hörde låten på ett kassett-blandband och blev direkt sugen på att spela in den i egen tappning. Den version som han sedermera spelade in kom att ersätta en av mycket få låtar som han själv hade skrivit till Some Gave All, vilket egentligen säger mer om hans egen låtskrivarförmåga än om ”Achy Breaky Heart”.

Bästa spår: 02. Achy Breaky Heart

The Offspring – Smash (1994)

Utrymmet för variation är inte superstort inom det fält av enkelspårig treackords-trallpunk som The Offspring är verksamma inom. Bandet tände på alla cylindrar med andraplattan Smash. Här fanns både viljan, energin och låtarna. The Offspring skulle lyckas klämma ut låtidéer till ytterligare ett par tre hyfsade plattor efter denna, men därefter har bandet ägnat sig helt åt att återanvända de egna melodierna och riffen om och om igen. Men det kan ju vara trevligt att lyssna på ändå i och för sig.

Smash blev en lika stor som oväntad succé. The Offspring var vid tidpunkten signade till indie-bolaget Epitaph. Skivan spelades in på en mycket snålt tilltagen budget och utan någon tanke på att något av det som man spelade in skulle komma att spelas på radion senare. Trots att bandet hade funnits sedan mitten av 80-talet var bandmedlemmarna långt ifrån några heltidsmusiker. Basisten Noodles försörjde sig t.ex. fortfarande som skolvaktmästare. För att hålla nere kostnaderna för inspelningarna av Smash brukade bandmedlemmarna ringa studion lite då och då i hopp om att knipa eventuella tider som andra band hade bokat av, eftersom sådana tider var billigare. The Offsprings första skiva Ignition hade bara sålt i 15 000 exemplar, och varken skivbolaget eller bandmedlemmarna själva hade någon förhoppning om att Smash skulle prestera särskilt mycket bättre. Smash släpptes dock i ett mycket gynnsamt läge. Nirvana hade banat väg för alternativrocken några år tidigare och The Offsprings glimten-i-ögat-punkrock var en lättsam och naturlig uppföljare till den. Såväl ”Come Out And Play” som ”Self Esteem” blev stora hits ifrån Smash, och The Offspring fick ge sig ut på sin första världsturné.

För ”Come Out And Play” blev The Offspring anklagade för att ha plagierat det kaliforniska punkbandet Agent Oranges låt ”Bloodstains”. Robbie Fields, som äger rättigheterna till Agent Orange-låten, hävdar att den mellanöstern-klingande gitarrslingan i ”Come Out And Play” är tagen ifrån gitarrsolot i ”Bloodstains”. Offsprings sångare Dexter Holland har erkänt att Agent Orange har varit en stor inspirationskälla för bandet sound, men hela tiden nekat till plagiatanklagelserna. Robbie Fields har hittills inte valt att göra en rättsprocess av sina anklagelser. …Och kanske är det inte särskilt konstigt. Jag har själv lyssnat på båda låtarna och förstår faktiskt inte vad det är han menar som skulle vara så likt.

Bästa spår: 08. Self Esteem

Sinn Fenn – Usling (1996)

Jag bodde i Karlskrona under några år och kom då i kontakt med den lokala musikscenen där. På den lilla ön Hasslö två mil utanför Karlskrona finns en stark och livskraftig musiktradition. Varje sommar arrangeras Hasslöfestivalen ute på ön under några dagar i juli. Festivalen har genom åren lockat stora namn som Ulf Lundell, First Aid Kit och Eldkvarn. Men festivalarrangörerna sätter också stolthet i att flera av akterna varje år utgörs av närproducerade akter. Det goa coverbandet Selmas Broskband har t.ex. spelat på festivalen varje gång som den har gått av stapeln. Själv såg jag ett återförenat Sinn Fenn uppträda på festivalen sommaren 2014, och blev positivt överraskad av vad jag hörde – även om mina förväntningar kanske inte var uppskruvade till max.

Sinn Fenn kan väl kanske närmast beskrivas som ett svenskt The Pogues. Bandet bjuder på svarta texter tonsatta till publikfriande melodier i traditionella arrangemang med en irländsk touch. Bandet frontas av Hasslöbon Caj Karlsson, som åtnjutit en någorlunda framgångsrik solokarriär efter det att bandet splittrades någon gång runt millennieskiftet. Några enstaka gånger sedan dess har Sinn Fenn återförenats för spelningar på Hasslöfestivalen, och det har varit lika uppskattat varje gång av de lokalpatriotiska karlskroniterna.

Bästa spår: 06. Balladen Om Sven Och Hans Ångestfyllda Julimorgon

Guns N’ Roses – Use Your Illusion I (1991)

”Tänk att få dansa tryckare till den här låten”, tänkte jag när jag första gången hörde Guns N’ Roses ”November Rain” på ett disco i mellanstadiet. Den vackra pianomelodin! de fantastiska gitarrsolona! Stråkarna… Jag tyckte att det var världens bästa låt som jag lyssnade på. …Och faktiskt. Nästan trettio år senare tycker jag emellanåt fortfarande det. ”November Rain” är Axl Roses stora och obestridda mästerverk. Han ägnade många år åt att fullända låten. Redan till debutplattan Appetite For Destruction figurerade den i ett halvfärdigt skick bland många andra som aldrig kom med på den skivan. Den tidiga akustiska demoversionen ifrån den tiden har länge cirkulerat som bootleg bland fansen, men släpptes officiellt för första gången härom året med deluxe-utgåvan av Appetite For Destruction. ”November Rain” är oerhört vacker även i den tappningen, men den bombastiska nio minuter långa kärleksballad som till slut släpptes med Use Your Illusion I är någonting helt annat.

Någon tryckare till ”November Rain” blev det förstås aldrig någonting av. I vanlig ordning stod jag som fastnaglad vid godisståndet väntandes på att chansen skulle glida mig ur händerna; för feg för att bjuda upp någon. Men ni behöver inte oroa er. Jag har kommit över det vid det här laget.

Precis som tvillingsskivan Use Your llusion II – som släpptes samtidigt – lider Use Your Illusion I av sin ojämnhet. Bitvis är det fullkomligt genialt (”November Rain”, ”Coma” m.fl.), bitvis är det knappt ens mediokert (”Bad Apples”, ”Garden Of Eden” m.fl.). I en alternativ verklighet släppte Guns N’ Roses det bästa ifrån dessa båda skivor som ett enda album och sopade med det mattan med den ändå urstarka debutskivan Appetite For Destruction.

…På sätt och vis kanske spretigheten och ojämnheten i materialet på dessa båda skivor är ett uttryck för den splittring som fanns i bandet vid den här tidpunkten. För om Guns N’ Roses någonsin hade varit ett harmoniskt band så var de dagarna sedan länge räknade när det var dags att spela in Use Your Illusion I och II. Drogmissbruk, girighet och kreativa meningsskiljaktigheter hade drivit bandmedlemmarna ifrån varandra. Det enda som gjorde att bandet inte kollapsade snabbare än vad det faktiskt gjorde var Axl Roses tjurskallighet, och de övriga bandmedlemmarnas gemensamma antipati gentemot den självupptagna frontmannen. …Allt enligt devisen att det finns ingenting som binder en grupp samman bättre än en gemensam fiende…

Här kommer mitt försök på Use Your Illusion som ett album:

  1. You Could Be Mine
  2. Double Talkin’ Jive
  3. 14 Years
  4. Knockin’ On Heaven’s Door
  5. Civil War
  6. Don’t Cry (Original)
  7. Pretty Tied Up
  8. Breakdown
  9. Estranged
  10. November Rain
  11. Dead Horse
  12. Coma

Bästa spår: 10. November Rain

Tal Bachman – Tal Bachman (1999)

Strax innan millennieskiftet fick Randy Bachmans son Tal en jättehit med den fjantiga låten ”She’s So High”. Jag kommer själv ihåg hur den gick på radion om och om igen. Det var egentligen helt omöjligt att undvika eländet. ”She’s So High” var Tal Bachmans fullt medvetna försök att skriva en hitlåt. Han blev inspirerad efter att ha hört Sheryl Crows ”If It Makes You Happy” på köpcentret en dag. Det han gjorde var att stjäla ackordföljden, ändra tonarten och lägga till en Beach Boys-influerad falsettsång i refrängen. Pricken över i:et var titeln som han ville skulle sticka ut så mycket som möjligt, men utan att för den sakens skull provocera. Att då flirta lite med uttrycket ”att vara hög” var precis lagom utmanande och oskyldigt för att det inte skulle skrämma bort någon. Med demon till ”She’s So High” säkrade Tal Bachman ett efterlängtat skivkontrakt med Columbia Records, och den Bob Rock-producerade färdiga versionen blev debutskivans stora succésingel.

Efter att ”She’s So High” plågade världen har man inte hört så mycket mer ifrån Bachman. Var tog han vägen, kan man undra. Jo, han släppte faktiskt ett album till 2004: det inte allt för uppskrivna verket Staring Down The Sun. I övrigt har Bachman valt att ligga tämligen lågt med musikerskapet, och det är kanske lika bra. En hel del energi har han lagt på den mycket bokstavstrogna frikyrkliga rörelsen The Church Of Jesus Christ of Latter-Day Saints, som han missionerade för i Argentina under två års tid. Senare har han lämnat kyrkan. 2012 skapade Bachman nya rubriker i sin hemstad Victoria, när han med en massiv övertalningskampanj lyckades få sitt lokala kafé att återinföra den lime-paj som han tyckte bäst om och som de först tänkt plocka bort ifrån menyn.

Bästa spår: 02. She’s So High

The Cranberries – No Need To Argue (1994)

Med Bad Wolves hemska cover på ”Zombie” i färskt minne blir det väldigt tydligt att The Cranberries hade varit ett mycket ordinärt rockband utan Dolores O’ Riordans säregna röst. No Need To Argue var faktiskt en av de första cd-skivorna som jag ägde, införskaffad efter att jag hade hört ”Zombie” på radion. Jag minns än idag hur besviken jag blev när jag tryckte på play. De enda bra låtarna på No Need To Argue var ju faktiskt ”Zombie” och ”Ode To My Family”. Det hindrade dock inte plattan från att sälja i 17 miljoner exemplar världen över.

Bästa spår: 04. Zombie

The Lemonheads – Lovey (1990)

Lovey utgör startskottet på vad nog de flesta menar är Lemonheads mest klassiska period. Efter att Ben Deily hade lämnat bandet stod Evan Dando kvar ensam som sångare och frontman. Tidigare hade de dragit bandets sound åt olika håll, vilket också resulterat i ganska spretiga och osammanhängande historier. Nu var det i stället Dandos poppiga alternativrock som gällde för hela slanten. Samtidigt så hade Dandos låtskrivande även mognat så pass att han nu faktiskt kunde fylla ut ett helt album på egen hand. Ännu bättre skulle det förstås komma att bli på nästa skiva It’s A Shame About Ray, men redan på Lovey får man en försmak av vad som skulle komma.

Dando själv betraktar Lovey som den skiva till vilken han började hitta sitt uttryck. Samtidigt hade de fortfarande mycket att lära: ”Det hörs att vi är lite försiktiga och oerfarna”, sa Dando till Uncut 2018, och nämner ”Ballarat” samt Gram Parsons-covern ”Brass Buttons” som favoritlåtar ifrån skivan. Country-legendaren Gram Parsons var vid tidpunkten en tämligen ny bekantskap för Dando. En kompis hade tipsat honom om att lyssna på Parsons efter att Dando spelat honom sin nya låt ”Ride With Me”. Det ledde till att Evan Dando blev Gram Parsons-frälst för livet.

Lovey fyller trettio i år och har precis släppts i en jubileumsversion. Den nya utgåvan bjuder utöver originalalbumet på åtta spår ifrån ett liveframträdande i Australien 1991.

Bästa spår: 04. Ride With Me