Tom Petty & The Heartbreakers – Into The Great Wide Open (1991)

Johnny Depps rockstjärnedrömmar sammanfattas nog ganska väl i den underhållande videon till ”Into The Great Wide Open”. Han spelar här en ung man som slår igenom med sitt band och därefter lever ett dekadent liv i sus och dus. I videon skymtar även ”Vänner”-skådisen Matt LeBlanc (Joey) förbi i en av sina allra första roller. Johnny Depp hade vid den här tidpunkten gjort ”Edward Scissorhands” och var superhet. Tom Petty uttryckte vid något senare tillfälle att han aldrig hade träffat så många kvinnor på en och samma plats som när de hade med Johnny Depp i ”Into The Great Wide Open”-videon.

Into The Great Wide Open var uppföljaren till Pettys magnifika soloplatta Full Moon Fever. Åter igen använde sig Petty av Jeff Lynne från Electric Light Orchestra som låtskrivarpartner, och Lynne står även som medproducent på albumet. Under de här åren stod Tom Petty på topp, såväl kreativt som popularitetsmässigt. Han radade upp listhits och dök upp i alla möjliga sammanhang. Into The Great Wide Open hämmas lite av en något daterad och bitvis gubbig produktion, men några riktigt bra låtar hittar man på skivan. Titelspåret och jättehitten ”Learning To Fly” inte minst. Antikrigslåten ”Two Gunslingers” är en annan fin låt i all sin enkelhet. Låten var Pettys kommentar på Gulfkriget. Han hade fått idén från en gammal filmaffisch för westernrullen ”Hostile Guns” från 1967, som en kompis hade gett honom på skämt.

Bästa spår: 03. Into The Great Wide Open

4 Non Blondes – Bigger, Better, Faster, More! (1992)

Många dåliga skivköp har det blivit genom åren. Är man så gammal som vad jag är så kommer man ihåg den gamla tuffa tiden då det var som att köpa grisen i säcken när man köpte skiva. Fenomen som ”Streaming” eller ”nerladdning” fanns inte ens som tankebegrepp då. Ett av mina absolut sämsta skivköp någonsin måste vara detta bottennapp av det kortvariga one-hit-wonder-bandet 4 Non Blondes. Lockad av deras stora hitsingel ”What’s Up?” införskaffade jag deras första och enda album Bigger, Better, Faster, More!. Skivan är fullständigt genomusel från början till slut. Men genom att rida på framgångarna av ”What’s Up?” sålde den förstås bra ändå.

4 Non Blondes splittrades 1994 mitt under arbetet med bandets andra album, vilket de ändå hade förstånd nog att förskona världen ifrån. Sångerskan Linda Perry har det dock inte gått någon nöd på. Efter att 4 Non Blondes gick i graven har hon åtnjutit en riktigt fin karriär som låtskrivare och producent åt andra artister. Hon ligger bl.a. bakom hits som Christina Aguileras ”Beautiful”, Pinks ”Get The Party Started” och flera av låtarna på Gwen Stefanis debutalbum. På senare år har hon bl.a. jobbat ihop med Adele och Miley Cyrus.

Bästa spår: 03. What’s Up?

R.E.M. – Automatic For The People (1992)

På R.E.M.s åttonde studioalbum Automatic For The People hittar man en av 90-talets allra vackraste låtar: ”Everybody Hurts” började som en låtidé av trummisen Bill Berry. Han kom på ackorden och versmelodin, vilket byggdes på av resten av bandet till att bli den ikoniska låt som vi alla känner till. Stråkarrangemanget adderades av Led Zeppelins John Paul Jones. Michael Stipes text är (för honom) ovanligt rättframt skriven, i en ambition att det tröstande budskapet skulle nå fram till tonåringar med psykisk ohälsa. ”Everybody Hurts” blev en jättehit världen över, och är än idag en av R.E.M.s mest kända låtar. Nyckelpersonen Bill Berry kom dock inte själv att spela på den slutgiltiga versionen. Han var inte i studion på inspelningsdagen och fick ersättas av en trummaskin.

R.E.M. hade från början tänkt följa upp hyllade Out Of Time med ett mer rockigt album. När låtmaterialet till Automatic For The People började manifestera sig var det dock i form av mörkare och mer ödesmättade tongångar. Gitarristen Peter Buck tror att bandets skifte i sound främst bottnade i två anledningar: Dels känslan av alienering i ett ändrat omgivande musiklandskap. Alternativrockband som Husker Dü och Replacements, som de hade turnerat sida vid sida med under sena 80-talet, fanns helt enkelt inte kvar längre. Dels hade medlemmarna i R.E.M. alla gått och fyllt trettio, och de genomled nu någon slags kollektiv trettioårskris – med alla de existentiella frågetecken som sådant kan väcka.

Automatic For The People spelades in mellan juni 1991 och juli 1992. Under låtskrivningsprocessen bytte bandmedlemmarna ofta instrument med varandra för att skoja till det lite och hitta nya infallsvinklar. På slutprodukten spelar alla dock sina ordinarie instrument.

Trivialt vetande av det mer bisarra slaget: Automatic For The People var den skiva som Nirvana-frontmannen Kurt Cobain lyssnade på när han tog sitt liv 1994. Cobain var ett stort fan av R.E.M., och hade vid tidpunkten för sin död även ett samarbete på gång med Michael Stipe. Det hann dock aldrig bli någonting av det.

Bästa spår: 04. Everybody Hurts

Metallica – Load (1996)

1996 fick de mer ortodoxt lagda Metallica-fansen sig en smärre chock. Efter några års frånvaro återvände bandet till rampljuset, fast denna gång i kortklippta frisyrer och designerkläder(!). Men inte nog med det… Musiken på nya plattan Load skiljde sig dessutom ganska markant ifrån den trash metal som de ha de slagit igenom med under 80-talet. Nu flirtade Metallica plötsligt med blues och alternativrock i stället. Experimentet föll självklart inte alla i smaken, men några starka spår finns onekligen att hämta på Metallicas sjätte skiva. Och även om bandets sound hade uppdaterats så hade materialet i sig skapats på samma sätt som materialet på de tidigare skivorna: Som råa demoinspelningar av Hetfield och Ulrich i Lars Ulrichs källare.

Loads stora minus är väl att det är (mycket) onödigt långt. Skivan är rent av så lång att den maxade vad cd-formatet mäktade med, något som det inledningsvis också skröts med i marknadsföringssyfte. Den första tryckningen skivor som skickades till butikerna märktes med en sticker på framsidan på vilken det stod ”78:59”, vilket var albumets totala speltid.

Load tjänade som min introduktion till Metallica. Jag var väl aldrig direkt något superfan, men gillade flera av låtarna på skivan.

Bästa spår: 05. King Nothing

Silverchair – Neon Ballroom (1999)

Denna skiva slog stort när jag gick sista året på högstadiet. Jag minns väl hur den maffiga ledsingeln ”Anthem For The Year 2000” kändes som någonting viktigt. Låten sprudlade av ungdomlig energi och framtidstro. Att ett nytt årtusende stod för dörren och att vi skulle få uppleva det från första parkett var ju bara i sig självt häftigt. Nu kom Silverchairs Daniel Johns och satte ord till det hela också. Vi kände oss som framtidens första ungdomsgeneration! Att det redan gått två decennier sedan dess är lite svårt att ta in emellanåt. …Och ett problem med att skriva en låt om ett specifikt årtal är ju att låten i fråga känns väldigt daterad så fort årtalet i fråga har passerat förbi. Den bombastiska ”Anthem For The Year 2000” blir nästan ett stycke komik att lyssna på så här tjugo år efter millennieskiftet.

Silverchair var ett band ifrån Australien som fick skivkontrakt efter att ha vunnit en talangtävling. Bandet var bara ett av många i den flodvåg av s.k. ”grunge”-band som skivbolagen spottade ut i kölvattnet av Nirvanas framgångar. Måttligt begåvade var de väl ändå, för sämre Nirvana-copycats fanns det ändå gott om. Neon Ballroom var Silverchairs tredje album, och det kommersiellt mest lyckade. Sångaren Ethan Johns har själv sagt att han betraktar Neon Ballroom som bandets första egentliga album, eftersom bandmedlemmarna hade varit så unga när de skapade de tidigare plattorna.

Bästa spår: 02. Anthem For The Year 2000

Crosby, Stills & Nash – Live It Up (1990)

När vi ändå är inne på temat skivomslag måst vi ju ägna en liten stund åt ett riktigt ohyggligt ett också. Crosby, Stills & Nash tionde album pryds av en bild på jorden sedd från månen, med grillkorvar spetsade på telefonstolpar som några tekniker klättrar uppför i förgrunden. Det är ett album som ofta rankas högt i olika ”fulaste skivomslaget”-omröstningar. Och det kan man ju förstå. Man undrar liksom vad de tänkte på.

Tyvärr för Crosby, Stills & Nash del är musiken på Live It Up nästan lika bedrövlig som omslaget. Trions bottenlösa fantasilöshet drev dem till att konsultera proffslåtskrivare för att få fart på låtsnickeriet. Ändå är inget av de tio spåren bättre än mediokert, och idag låter de till råga på allt oerhört daterade i sin smaklösa 80-talsproduktion. Men det finns självklart de som påstår sig gilla det. Legendproducenten Rick Rubin ska i ett förvirrat ögonblick ha refererat till Live It Up som en av trions starkaste plattor.

Själv håller jag Crosby, Stills & Nash som ett av rockhistoriens mest överskattade band. Något bättre blev de under de korta perioder som Neil Young förstärkte lineupen, men ändå inte tillräckligt för att bli intressant.

Bästa spår: 04. Haven’t We Lost Enough

Suede – Coming Up (1996)

Efter att ha legat i dvala i över tjugo år vaknade plötsligt glamrocken till liv igen. Suedes tredje platta Coming Up är resultatet av en konstnärlig rekonstruktion, kan man säga. Bandets tidigare skivor hade lutat mer åt alternativrock-hållet egentligen. Men efter att originalgitarristen Bernard Butler hoppade av bandet mitt under inspelningarna av Dog Man Star tvingades de kvarvarande medlemmarna att omorientera sig kreativt. I konkurrens med c:a 500 andra sökande fick den blott sjutton år gamla Richard Oakes giget som ny gitarrist i bandet, och tillsammans med sångaren Brett Anderson började han att skriva låtarna till det som skulle komma att bli Coming Up. Det nya Suede som reste sig ur askan var ett band med ett betydligt glättigare sound än det tidigare. Coming Up blev inte älskat av kritikerna på samma sätt som Suedes tidigare plattor, men på det kommersiella planet är skivan bandets överlägset mest framgångsrika och flera av låtarna blev stora hits. För egen del känns nästan dängor som ”Trash” och ”Beautiful Ones” som minnen från en svunnen tonårstid. Coming Up var min favoritskiva när jag var runt tretton-fjorton år gammal. Jag tycker än idag att skivan har sina stunder av pur briljans, men får nog motvilligt erkänna att bortåt hälften av spåren faktiskt är lite åt filler-hållet.

Bästa spår: 10. Saturday Night

Elliott Smith – Either/Or (1997)

Either/Or är mitt favoritalbum med Elliott Smith. Det är väl egentligen också den sista skivan på vilken han fortfarande lyckades fokusera någorlunda, innan depressionerna och drogmissbruket trasade sönder honom fullständigt. Efterföljande plattor innehåller även de generösa inslag av briljans, men Either/Or är lysande rakt igenom.

Either/Or släpptes på indie-bolaget Kill Rock Stars i februari 1997. Albumet höll sig ganska så under radarn på den tiden det begav sig, även om det idag ofta omnämns som ett av 90-talets absolut bästa. Ingen av singlarna blev några hits och albumet i sig tog sig aldrig in på någon försäljningstopplista eller liknande. Men Either/Or gjorde ett så pass starkt intryck hos regissören Gus Van Sant att han sedermera anlitade Smith för att hjälpa till med soundtracket till Van Sants film ”Good Will Hunting”. Smiths bidrag till filmen blev låten ”Miss Misery”, för vilken han fick en Oscarsnominering och blev en lika oväntad som ovillig MTV-stjärna.

Bästa spår: 03. Ballad Of Big Nothing

Alanis Morrisette – Jagged Little Pill (1995)

I år fyller Jagged Little Pill 25 år. Alanis Morrisette skulle egentligen ha varit i full färd med att jubileumsturnera på albumet i detta nu, men det – precis som så mycket annat – har blivit uppskjutet p.g.a. Corona-viruset. En deluxe-utgåva av Jagged Little Pill kommer dock att släppas senare denna månad.

Jagged Little Pill blev Alanis stora och mycket oväntade genombrott. Hon hade redan släppt två plattor i Kanada före denna, men ingen av dem hade väckt någon större intresse. När hon satte sig ner tillsammans med producenten Glen Ballard för att börja skriva låtar för sitt tredje album hade hon inte ens något skivkontrakt längre. På ett sätt tyckte Alanis att det var ganska skönt just då. Hon kunde skapa låtar fritt igen utan att behöva ta hänsyn till vad några kostymnissar på skivbolaget tyckte. Alanis och Ballard spelade in Jagged Little Pill från mars 1994 till april 1995. De hade som som ambition att använda sig av så lite överdubbningar som möjligt, och samtliga låtar håller sig faktiskt väldigt nära sin ursprungliga demoversion. Alanis sång kommer faktiskt genomgående ifrån demoinspelningarna, även om det instrumentala senare spelades in på nytt i en mer professionell studio.

När Jagged Little Pill stod färdigt gav sig Alanis ut och uppvaktade skivbolagen. Hon fick nobben överallt utom hos Madonnas lilla skivbolag Maverick Records. Men även om de ansvariga på Maverick Records trodde på Alanis kunde de nog aldrig i sina vildaste fantasier föreställa sig vilket enormt avtryck Jagged Little Pill skulle komma att lämna. Skivan blev en fullkomlig dunderhit som kom att sälja i över 33 miljoner exempelar, vilket gör den till en av tidernas mest sålda plattor.

08. Head Over Feet

Bad Religion – The Gray Race (1996)

Är punkare den sortens musiker som har svårast att åldras med värdighet? Jag tror att det kan vara så. De enda punkare som har lyckats behålla någon slags heder efter det att hårfästet har börjat stiga och magen puta är väl i princip bara de som har bytt genre helt? De amerikanska trallpunkarna Bad Religion hade sin storhetstid på 90-talet. Jag minns tydligt hur en yngre version av mig själv diggade med till ”Punk Rock Song” när den var med på Voxpop under några veckor. Jag kom mig aldrig för att införskaffa någon skiva med bandet på den tiden. Som tolv-trettonåring var man tvungen att hushålla med sina cd-inköp och Bad Religion drog väl den kortaste stickan mot Meat Loaf eller någon. Men när jag härom året fick höra att Bad Religion skulle spela på Liseberg retade det ändå mitt inre tonårsjag en smula. ”Klart man ska gå och se Bad Religion”, tänkte jag. Framträdandet var ingenting annat än genomuselt. Dessa åldrade farbröder visade med all önskvärd tydlighet att de bara var där för att casha in på de gamla hitsen, vilka de framförde helt inlevelsebefriat. Någon punk-mentalitet – om det ens någonsin funnits någon sådan på riktigt – fanns det inget spår av. Som min kompis som var med beskrev det hela: ”Bad Religion såg precis ut som att de nyss kommit in från en runda på golfbanan”.

Bästa spår: 05. Punk Rock Song