Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Tom Petty – Wildflowers (1994)

Efter Tom Pettys död 2017 dröjde det inte länge innan bråk bröt ut bland hans efterlevande. Pettys änka och hans två döttrar drog inte jämnt i frågorna kring hur hans musikskatt skulle förvaltas. I sann amerikansk anda kopplades advokater på i vardera ände och parterna började stämma varandra hej vilt. Läckta domstolshandlingar avslöjar att Pettys äldsta dotter Adria ville profitera på sin bortgångne fars varumärke genom att börja sälja salladsdressing och andra matbutiksprodukter i hans namn. Detta är i alla fall vad Pettys änka Dana Petty hävdar, och hos henne föll idén inte i särskilt god jord. Dana menade att Tom Pettys musikarv förtjänade ett bättre öde än att dränkas i någon flottig dressing och förtäras med en cesarsallad. Man kan väl förstå hur hon tänker, även om det hade varit fräckt att kunna slita fram en Tom Petty-sallad ur kylen när middagsgästerna sitter och väntar.

Efter några års pajkastande är de nu alla vänner igen, vilket borgar för en serie smaskiga releaser framgent. Tom Petty skrev och spelade ständigt in låtar, och det lär finnas massvis med outgivet material undangömt. Soloalbumet Wildflowers skulle egentligen ha släppts i en ny version vid skivans 25-årsjubiuleum 2019, men det juridiska käbblet satte stopp för det den gången. När Wildflowers nu äntligen återutges medelst specialutgåvan Wildflowers & All The Rest får man väl säga att den har varit väntan värd. Wildflowers & All The Rest innehåller – förutom albumet i sin ursprungliga form – nästan tre(!) timmars bonusmaterial. Och visst, en av timmarna är liveversioner och en annan utgörs av alternativa studioversioner av låtarna på Wildflowers. Men det finns även en hel timme av tidigare outgivna låtar att upptäcka. Tom Petty tänkte sig från början Wildflowers som ett dubbelalbum, och Wildflowers & All The Rest visar att det hade hållit måttet som det också.

Bästa spår: 01. Wildflowers

Jeff Buckley – Grace (1994)

Jeff Buckley var singer-songwritern Tim Buckleys son. Det var dock inte på meriterna av sin kända pappa som han senare själv fick skivkontrakt. Jeff Buckley hann bara träffa sin pappa en gång innan fadern gick bort i en drogöverdos 1975. Buckley var då nio år gammal. Under sin uppväxt i Orange County flyttade han och hans mamma ständigt runt. Efter högstadiet valde han att ge sig av till Hollywood för att satsa på en musikerkarriär. Jeff Buckley var en allätare när det kom till musikaliska preferenser, men klassiska rockband som Led Zeppelin och Queen hade alltid legat honom lite extra varmt om hjärtat. Han spenderade nästan ett decennium som studiogitarrist i och kring Los Angeles innan han i början av 90-talet flyttade till New York och började jobba på det som skulle komma att bli både hans första och sista album: Grace.

Grace släpptes den 23:e augusti 1994 och lockade till en början varken särskilt många skivköpare eller några imponerade recensenter. I efterhand har albumet dock fått erkännandet som ett av 90-talets allra bästa. Flera av Buckleys egna musikaliska förebilder har även öst beröm över Grace: Jimmy Page kallade skivan för sin favorit ifrån årtioendet, David Bowie omnämnde skivan som en av de tio han skulle ha tagit med till en öde ö – och Bob Dylan har lyft upp Buckley som en av sin generations bästa låtskrivare.

Den 29:e maj 1997 – mitt under arbetet med uppföljaren till Grace – drunknade Jeff Buckley i Wolf River Harbor, där han på kvällen hade hoppat i fullt påklädd för att bada. Obduktionen visade inga tecken på vare sig droger eller alkohol i hans kropp, och polisutredningen avskrev hans död som en tragisk olycka.

Bästa spår: 07. Lover, You Should’ve Come Over

Kent – Isola (1997)

…Låt oss fortsätta på det inslagna temat flygkrascher… Härom dagen såg jag en dokumentär på svtplay om Boeings numera flygförbudsbelagda modell 737 MAX som kraschade två gånger under loppet av ett halvår 2018-2019. Krascherna – som skördade 346 människors liv – orsakades av att Boeing valde att tumma på säkerheten för att vinna konkurrensfördelar gentemot världens andra stora flygplanstillverkare Airbus.

Skrämmande, kan man lugnt säga…

Förutsatt att du inte ska ge dig ut och flyga inom det närmaste kan jag rekommendera dokumentären… Själv har jag – från att inte ha reflekterat över det särskilt mycket alls för några år sedan – kommit att utveckla någons slags mild variant av flygrädsla på senare år. Den började någonstans gnaga i mig när jag dagen efter Malaysia Airlines Flight 370 mystiska försvinnande 2014 satte mig på ett flyg mot USA. Plötsligt kunde jag inte låta bli att tänka på hur vansinnigt det egentligen är att man frivilligt sätter sig i en farkost som ska skicka en 10 000 meter rakt upp i luften. Och den tanken har inte riktigt velat släppa sedan dess.

…Jag vet inte om det har gjorts några fler låtar som handlar om flygkrascher ens. Det har det väl säkert, men jag kan i alla fall inte på rak arm komma på någon. Och oavsett vilket har jag svårt att tro att det finns någon som överträffar Kents mästerverk ”747” från bandets tredje platta Isola. Med ”747” visade Kent att de var någonting mer än bara ännu ett i raden alternativa rockband, som det under en period på 90-talet gick tretton på dussinet av.

Isola var den första skivan som Kent även släppte på engelska. De ägnade sig åt otyg av det slaget i någon platta till efter denna. Men man gör förstås bäst i att strunta i den själlösa engelska versionen och avnjuta Isola på sitt originalspråk.

Bästa spår: 11. 747

Green Day – Dookie (1994)

Inte ens den lilla bonnahåla som jag växte upp i under tidigt 90-tal kunde undgå de mäktiga svallvågorna ifrån amerikansk populärkultur. Jag minns hur en av de tuffare tjejerna i klassen en dag kom till skolan med Green Days nya cd Dookie i näven. För den elva år gamla Emil var denna brötiga punkrock någonting helt annat än den snälla svensktoppsmusik som jag vid det laget fortfarande lyssnade på. Det kändes faktiskt nästan lite farligt. Man visste ju liksom inte riktigt vad som skulle kunna hända med en om man lyssnade för mycket på den där bullriga musiken. Men gillade det gjorde jag! Green Day kom dock aldrig att bli något av mina favoritband, men med hitsinglar som ”Basket Case” och ”When I Come Around” kom de ändå att tjäna som en brygga över till andra, för mig mer betydelsefulla band, som t.ex. Nirvana och The Offspring.

Dookie var Green Days första skiva på ett större skivbolag (Reprise). Att de signade för Reprise fick många av deras mer hardcore fans att vända dem ryggen. De tyckte helt enkelt att Green Day hade ”sålt ut”. I själva verket var bandet mycket noggranna med att steget över till de stora skivbolagen skulle tas med så stor hänsynstagande till deras musikskapande och konstnärliga frihet som någonsin bara var möjligt. Efter att ha gjort sig ett namn i indiesvängen uppvaktades Green Day av tonvis av inställsamma producenter och skivbolagsrepresentanter. Enligt sångaren Billie Joe Armstrong var det bara producenten Rob Cavallo av alla som de träffade som de över huvud taget kunde känna någon slags samhörighet med. De uppskattade även hans tidigare arbete med The Muffs. Cavallo hade fastnat för Green Day efter att ha hört deras demo av ”Basket Case” i sin bil. Cavallo och Green Day spelade in Dookie mycket snabbt. Det tog bara tre veckor: ”Allting var redan skrivet, allt vi behövde göra var att spela låtarna”, sade Armstrong senare i en intervju med VH1.

Med 20 miljoner sålda exemplar världen över är Dookie Green Days kommersiellt mest lyckade album. Albumtiteln började som ett tämligen pre-pubertalt internskämt bland bandmedlemmarna: ”Liquid Dookie” var bandmedlemmarnas smeknamn för diarré, vilket de ofta åkte på under sina turnéer tidigt i karriären. Men eftersom skivbolaget menade att det vore för motbjudande att titulera skivan ”Liquid Dookie” fick det helt enkelt bli bara ”Dookie” i stället.

Bästa spår: 10. When I Come Around

The Rembrandts – L.P. (1995)

Är det bara jag, eller har streamingtjänsternas utbud börjat fyllas på bra mycket långsammare efter det att Corona dök upp? Själv har jag avverkat mig så långt bakåt i Netflix mörkaste skåpsgömmor att jag sedan någon vecka tillbaka har börjat titta på den gamla sitcom-klassikern ”Vänner” igen. Jag vill nog påstå att serien fortfarande är smått trivsamt underhållande, även om den kanske inte har åldrats med stil i alla avseenden.

Den amerikanska popduon The Rembrandts enda gärning för musiken (eller otjänst om du så vill) är att de låg bakom den kända ”Vänner”-vinjetten ”I’ll Be There For You”. Låten skrev de tillsammans med tv-seriens producenter. Till en början var låten faktiskt inte längre än den knappa minut som man behöver plåga sig igenom i inledningen av varje ”Vänner”-avsnitt, men när serien blev populär insisterade skivbolaget på att de skulle göra om den till en treminuters popsång. ”I’ll Be There For You” släpptes som singel 1995 och skördade snabbt framgångar på listorna världen över. För Danny Wilde och Phil Solem i The Rembrandts var låten det lyckokast de behövde för att kunna skicka sina barn till college. De har inte haft en hit vare sig före eller efter den.

L.P. var The Rembrandts tredje album. Kvalitetsmässigt håller det samma mediokra nivå som deras första och andra album, men sålde ändå som smör i solsken ändå helt enkelt för att ”Vänner”-låten fanns med som ett ”hemligt” sistaspår. L.P. nådde som högst en 23:e plats på Billboardlistan och sålde platina i USA. Om man ska hitta en höjdpunkt på skivan så är det väl just det där omnämnda sistaspåret som är den, även om ”I’ll Be There For You” faktiskt gör sig mycket bättre som en kort vinjett.

Bästa spår: 15. I’ll Be There For You

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Nirvana – Incesticide (1992)

I väntan på uppföljaren till det kolossalt populära Nevermind släppte Geffen Records denna samling gamla demos och b-sidor för att hålla Nirvana-grytan puttrande. Kurt Cobain, vars största skräck var att han skulle bli uppfattad som någon som sålt sig och sin konst till marknadskrafterna, gick med på släppa Incesticide under förutsättning att han fick hundraprocentig kontroll över albumets utseende. Den bisarra tavla som pryder omslaget är målad av Cobain.

Av de femton låtarna var fem outgivna sedan tidigare. Majoriteten av materialet cirkulerade redan bland fansen som bootlegs, men i dålig ljudkvalitet. Incesticide släpptes lagom till jul 1992 och debuterade på 51:e plats på Billboardistan. Efter två månader hade skivan sålt i en halv miljon exemplar, oerhört bra för att vara en samling demos.

Bästa spår: 02. Sliver

Svenne Rubins – I Slott Och Barack (1994)

Lite gammal hederlig svensk bondtölpsrock att avnjuta till några kylskåpskalla Norrlands en augusti-somrig lördagskväll. Kan det egentligen bli bättre? Svenne Rubins fjärde skiva I Slott Och Barack var en av min fars favoritplattor under mina tidiga tonår. Många bilfärder har det med andra ord blivit med Sven Rubins diktande om stulen ved och gamla Volvo-modeller i högtalarna. Låtarna på I Slott Och Barack är det inget större fel på, och någonstans tycker jag faktiskt att det även finns ett visst poetiskt värde i flera av de lite putslustiga texterna. Det är, om inte annat, uppfriskande med musik som är så här okonstlad.

Bästa spår: 04. Det var samma dag som brandstation brann ner

Tom Petty & The Heartbreakers – Into The Great Wide Open (1991)

Johnny Depps rockstjärnedrömmar sammanfattas nog ganska väl i den underhållande videon till ”Into The Great Wide Open”. Han spelar här en ung man som slår igenom med sitt band och därefter lever ett dekadent liv i sus och dus. I videon skymtar även ”Vänner”-skådisen Matt LeBlanc (Joey) förbi i en av sina allra första roller. Johnny Depp hade vid den här tidpunkten gjort ”Edward Scissorhands” och var superhet. Tom Petty uttryckte vid något senare tillfälle att han aldrig hade träffat så många kvinnor på en och samma plats som när de hade med Johnny Depp i ”Into The Great Wide Open”-videon.

Into The Great Wide Open var uppföljaren till Pettys magnifika soloplatta Full Moon Fever. Åter igen använde sig Petty av Jeff Lynne från Electric Light Orchestra som låtskrivarpartner, och Lynne står även som medproducent på albumet. Under de här åren stod Tom Petty på topp, såväl kreativt som popularitetsmässigt. Han radade upp listhits och dök upp i alla möjliga sammanhang. Into The Great Wide Open hämmas lite av en något daterad och bitvis gubbig produktion, men några riktigt bra låtar hittar man på skivan. Titelspåret och jättehitten ”Learning To Fly” inte minst. Antikrigslåten ”Two Gunslingers” är en annan fin låt i all sin enkelhet. Låten var Pettys kommentar på Gulfkriget. Han hade fått idén från en gammal filmaffisch för westernrullen ”Hostile Guns” från 1967, som en kompis hade gett honom på skämt.

Bästa spår: 03. Into The Great Wide Open