Chris Isaak – Heart Shaped World (1989)

Jag kan inte på rak arm påminna mig någon som har tagit Roy Orbisons musikaliska arv vidare efter Chris Isaak. Med tanke på att musikgenren i fråga heller inte har varit inne sedan Lyndon Johnson var president är det väl kanske inte särskilt konstigt. Men att Chris Isaak är nästan ohälsosamt förtjust i Roy Orbison-aktiga smörrockballader har han aldrig ens försökt maskera. Mer tydligt och mer lyckat än det blev på hans tredje platta Heart Shaped World har det aldrig varit. Det var med den och dess jättehit ”Wicked Game” som han för ett tag blev en plötslig och ganska otippad världsstjärna.

Den fantastiska ”Wicked Game” var ingen omedelbar hit. Det var först när David Lynch tog med låten i soundtracket till filmen ”Wild At Heart” 1990 som den slog på bred front. Den ikoniska musikvideon till låten, som Chris Isaak spelade in på en strand på Hawaii tillsammans med danska supermodellen Helena Christensen, har upprepade gånger genom åren fått erkännandet som en av tidernas sexigaste musikvideos. Låten i sig handlar om olycklig kärlek, och Isaak skrev den på bara några minuter efter att ha mottagit ett telefonsamtal från en kvinna han hade ett av- och på-förhållande med.

Chris Isaak är en hygglig prick som det är svårt att tycka illa om. Han har alltid varit noggrann med att lyfta fram andra runt omkring honom i sitt skapande. Förutom att göra skön musik har han även varit programledare för en talkshow och gjort en hel del skådespelarjobb. Bl.a. spelade han en av rollerna i David Lynchs kultförklarade tv-serie ”Twin Peaks”.

Bästa spår: 05. Wicked Game

Ozzy Osbourne – Blizzard Of Ozz (1980)

Ozzys första soloalbum Blizzard of Ozz har fyllt fyrtio och släpptes nyligen i en jubileumsutgåva. Blizzard Of Ozz (40th Anniversary Expanded Edition) bjuder på extramaterial i form av outtakes och liveframträdanden från när det begav sig. Extramaterialet är väl inte superexalterande direkt, men releasen ger en ändå anledning till att återstifta bekantskap med ett faktiskt riktigt bra metal-album från 80-talet.

Ozzy spelade in Blizzard Of Ozz efter att han i slutet av 70-talet hade fått sparken ifrån Black Sabbath. Han hade vid det laget inga högre förhoppningar på karriären efter Sabbath, vilket förstasingeln ”Goodbye To Romance” också skvallrar om. Låten skrev Ozzy som ett farväl till sitt gamla band och de framgångar som de hade skördat tillsammans. Blizzard Of Ozz blev dock en stor och oväntad succé, mycket tack vare Randy Rhoads – den unga och mycket begåvade gitarrist som Ozzy hade rekryterat till albumet. Tillsammans skrev de flera av skivans stora hits; som exempelvis ”Crazy Train” och ”Mr. Crowley”.

Blizzard Of Ozz har fått uppmärksamhet även för annat än det musikaliska innehållet: 1985 stämdes Ozzy av föräldrarna till avlidna John McCollum. McCollum hade som nittonåring begått självmord efter att ha lyssnat på låten ”Suicide Solution”; det femte spåret på Blizzard Of Ozz. En kladdig rättsprocess resulterade i att Ozzy visserligen friades i slutändan, men det hela skakade om honom djupt. Han skulle senare råka ut för samma sak två gånger till (av föräldrar till två andra unga män som begått självmord), men vann rättsprocesserna även då.

Ozzy fick vackert återinfinna sig i den anklagades stol 1986, då han stämdes av basisten Bob Daisley och trummisen Lee Kerslake, för vad de hävdade var uteblivna royalties för låtar som de hade hjälpt till att skriva på Blizzard Of Ozz. Domen föll också i Daisleys och Kerslakes favör, och inbegrep dessutom låtar från Ozzys andra skiva Diary Of A Madman. Ozzy straffade dem femton år senare genom att låta trummisen Mike Bordin och basisten Robert Trujillo spela över deras partier på återutgivningen av Blizzard Of Ozz. Tilltaget föll aldrig i god jord hos fansen, och i efterhand har Ozzy påstått att det var hans fru Sharon som låg bakom det hela. …Och med tanke på hur menlös Ozzy allt som oftast framstod i realitysåpan ”The Osbournes” kan man faktiskt tänka sig att det var så.

Bästa spår: 02. Crazy Train

Iron Maiden – The Number Of The Beast (1982)

I år var jag visserligen inte anmäld, men å andra sidan gjorde Corona-läget att det inte blev någonting av det hela ändå. Annars jag faktiskt sprungit Göteborgsvarvet en fem-sex år på raken. Det är ett fantastiskt trevligt lopp tycker jag. Stämningen och atmosfären runt omkring är oerhört peppande. Mitt favoritställe på banan är precis efter Slottsskogen, vid Godhemsgatan. Dels eftersom att jag hade en kompis som bodde där tidigare, och hon hade alltid hade en hejaklack igång ifrån sitt lägenhetsfönster på andra våningen. Men också för att det där i krokarna bor någon lustigkurre som under hela Göteborgsvarvsdagen alltid spelar Iron Maidens ”Run To The Hills” högt genom högtalarna. När man kommer där lufsandes fram och hör den låten eka mellan husväggarna lockar det fram ett leende hos mig varje år.

Man ska inte alldeles förakta Iron Maidens töntiga hårdrock. Bandet har trots allt ett stort följe världen över och är skyldiga till att ha skapat en rad hårdrocksklassiker. The Number Of The Beast var bandets första album med Bruce Dickinson som sångare. Han ersatte därmed Paul Di’Anno, som hade fått sparken året innan på grund av sina alkohol- och drogproblem. Med The Number Of The Beast fick Iron Maiden sitt stora genombrott. Flera av låtarna blev hits och utgör än idag självklara inslag i bandets repertoar. Men albumet skapade också en hel del kontrovers. Inte minst p.g.a. titelspåret fick bandet ett rykte om sig att vara satanister, vilket förstås inte föll i särskilt god jord hos religiösa opinionsbildare. I USA samlades kristna grupper på gatorna för att bränna bandets skivor, och bandets konserter besöktes av aktivister som delade ut flygblad för att varna för bandets farliga inflytande. Men tiderna förändras… Idag fyrtio år senare är det ingen som är rädd för Iron Maiden längre. Deras låtar spelas som ”kom-igång”-musik under motionärslopp och bandets konserter har kommit att bli vad som närmast kan beskrivas som familjetillställningar.

Bästa spår: 06. Run To The Hills

Dee Dee King – Standing In The Spotlight (1989)

Punkikonen Dee Dee Ramones musikaliska bana tog en oväntad vändning efter att han 1989 hoppade av Ramones. Inspirerad av New Yorks snabbt framväxande hiphop-scen antog han aliaset Dee Dee King och började spela in sin egen variant på hiphop-musik. Inspelningssessionerna mynnade ut i solodebuten Standing In The Spotlight, som kom att bli ett fullkomligt superfiasko. Skivan ratades av fansen och förlöjligades av kritikerna. Dee Dee skulle aldrig försöka sig på att göra hiphop igen efter detta.

Dee Dee Ramone hade kommit i kontakt med hiphopen under sin tid på rehab. Till inspelningarna av Standing In The Spotlight var han nykter för första gången på många år. Väl medveten om sin beroendepersonlighet visste han också hur bräckligt hans nya renlevnadstillstånd var. Under inspelningarna vågade han inte ens gå iväg till mataffären själv för att köpa lunch, i rädsla för att stöta på någon langare på vägen och trilla dit på nytt. I slutändan gick det heller inte särskilt bra för Dee Dee. Han lyckades hålla sig nykter under några år på 90-talet, men föll snart tillbaka i gamla vanor. Han dog 2002 i en heroinöverdos.

Standing In The Spotlight är ett ganska udda hiphop-album. Även om Dee Dee hade lyssnat en hel del på hiphop så visste han inte riktigt hur man gjorde hiphop. …Så i stället för att använda sig av samplingar för att skapa beats – vilket ju var brukligt – spelades skivan in mer som ett konventionellt rock n’ roll-album med trummor, bas och gitarr. På detta lade Dee Dee sedan sin amatörmässiga rap. Slutresultatet är smått underhållande, men inte särskilt bra.

Standing In The Spotlight finns inte på spotify. Men skivan finns i sin helhet på youtube.

Bästa spår: 03. Baby Doll

Ramones – Brain Drain (1989)

Jag slötittade en stund på nyinspelningen av Stephen Kings ”Djurtjyrkogården” på Netflix härom kvällen. Lättglömd rutinskräck skulle jag nog vilja påstå. Den största behållningen var väl att John Lithgow från ”Tredje Klotet Från Solen” dyker upp i en biroll. Det i sig gjorde i och för sig att filmen blev ganska svår att ta på allvar. Jag har faktiskt aldrig sett den första versionen av filmen som kom 1989. Men den låt som Ramones bidrog med till soundtracket känner jag väl till: ”Pet Sematary” är en av mina favoritlåtar med Ramones.

Ramones basist Dee Dee Ramone skrev faktiskt ”Pet Sematary” i källaren hemma hos Stephen King. King var ett stort Ramones-fan och bjöd hem bandet till sig efter en av deras spelningar i New England. Under besöket fick Dee Dee ett exemplar av ”Pet Sematary” av King. Gåvan inspirerade basisten så till den milda grad att han försvann ner i källaren i en timme och kom tillbaka med den nyskrivna låten i högsta hugg. ”Pet Sematary” kom sedermera att bli en av Ramones största radiohittar.

Brain Drain är ett av Ramones sämre album, ledsingeln ”Pet Sematary” till trots. Det var också den sista Ramones-plattan som originalmedlemmen Dee Dee Ramone kom att medverka på. Han hade precis lyckats bli nykter efter ett mångårigt heroinmissbruk, och kände att ett kringflackande turnéliv med Ramones inte var det som han behövde för att kunna hålla sig fortsatt drogfri. Strax efter att Brain Drain släpptes lämnade han bandet.

…Samtidigt som Brain Drain var Dee Dee Ramones sista Ramones-skiva, så var det även trummisen Marky Ramones första. I alla fall på ett tag. Han hade basat över rytmsektionen i Ramones även tidigare under karriären; mellan 1978 och 1983. Den gången hade han fått sparken p.g.a sina alkoholproblem. När han nu fick en ny chans tog han till vara på den och kom att behålla sin plats bakom trumsetet ända tills det att bandet lades ner 1996.

Bästa spår: 07. Pet Sematary

Michael Jackson – Thriller (1982)

Jag kan rekommendera dokumentärserien ”Kult-TV” som finns på svtplay nu. Den dyker ner i olika populärkulturella paradigmskiften. Ett avsnitt handlar om realitysåpan ”The Osbournes”, ett annat om mediacirkusen som omgav Michael Jacksons sista dagar i livet. Jackson har väl aldrig varit någon av mina favoritartister direkt, även om han har några riktigt bra låtar på meritlistan. Jag har dock alltid fascinerats av det populärkulturella fenomen som var Michael Jackson. Så makalöst stor som han blev gick det liksom bara att bli i en tid när det inte fanns internet, streamingmusik eller sociala medier. Dels är det idag så oerhört många fler som konkurrerar om mediautrymmet. Dels är mediautrymmet idag så oändligt stort och mångfacetterat att det omöjligen kan erövras i marknadsandelar på det sättet som Michael Jackson eller Madonna gjorde på 80-talet.

Det var ju inte som att Michael Jackson var helt okänd tidigare, men Thriller var det album som fullkomligt spräckte alla barriärer. Skivan är tidernas överlägset mest sålda. Sju av plattans nio låtar släpptes som singlar, och samtliga(!) nådde Billboard-listans topp-10. För att få lite begrepp om den populärkulturella sprängkraften i det här kan nämnas att MTV sände videon till titelspåret två gånger per timme dygnet runt när den var som hetast. Och då bör man ha klart för sig att ”Thriller”-videon är hela fjorton minuter lång…

Meningslöst trivialt vetande: Disclaimern i början av ”Thriller”-videon, som förtydligar att videon absolut inte syftar till att uppmana till en tro på det ockulta, tvingades fram av Jehovas Vittnen, som Michael Jackson då var medlem i. Han hade varit med i kyrkan sedan barnsben, men 1987 kom han att lämna den för gott.

Bästa spår: 06. Billie Jean

Alice Cooper – Trash (1989)

Det kommersiellt framgångsrika Trash blev en stor comeback för Alice Cooper, som inte hade haft en hit på över tio år. Men skivan alienerade också många gamla fans, som menade att han hade sålt ut sig. Skräckrockspionjären själv tog inte särskilt hårt på anklagelserna. Han njöt av sin återfunna plats i rampljuset och tyckte mest att det var kul att hans musik nådde en ny generation.

Alice Cooper lade grunden för Trash genom att anlita proffslåtskrivaren Desmond Child: ”Jag satt i min Corvette och hörde alla dessa hits av Aerosmith och Bon Jovi på radion”, berättade Cooper för Raw 1989; ”när jag fick reda på att Desmond Child låg bakom så många av dem visste jag att han var rätt person att anlita”.

Tillsammans med Desmond Child skrev Alice Cooper monsterhitten ”Poison”, som härjade på listorna i flera länder. Även ”Bed Of Nails” och ”House Of Fire” fick visst radiogenomslag.

Trash fick Alice Cooper äntligen till ett samarbete med Steven Tyler, någonting som han hade gått och fantiserat om i många år. ”Jag tycker att Steven Tyler har rock n’ rollens bästa röst”, menade han; ”men när vi stod på topp på 70-talet var vi alltid för fulla för att jobba tillsammans”.

Bästa spår: 01. Poison

Traveling Wilburys – Vol. 1 (1988)

Den lekfulla och opretentiösa atmosfär som omgav inspelningarna av Traveling Wilburys första album passade antagligen flera av de medverkande ganska väl. Bob Dylan hade haft några knackiga år kreativt. Roy Orbison hade inte haft en hit på tjugo år. George Harrison surfade förvisso fortfarande på vågen av hiten ”Got My Mind Set On You” (en cover på en gammal 60-talslåt), men i det celebra sällskapet var det de två ungtupparna Tom Petty och Jeff Lynne som med sina karriärer på topp gick in i studion med bäst självförtroende.

De inblandade superstjärnorna hade den trevliga inställningen att Traveling Wilburys skulle vara en kul grej att ägna sig åt. Därför var det en hel del ploj över projektet. De bestämde sig tidigt för att alla skulle anta olika alias, och diktade ihop en fiktiv och ganska tramsig bakgrundshistoria för bandet. Själva bandnamnet bottnade i ett rent skämt. Under inspelningarna av Harrisons Cloud Nine, som Jeff Lynne producerade, brukade Harrison skoja med Jeff Lynne att missar och felspelningar ”begraver vi i mixen”. Uttrycket ”we’ll bury ‘em” kom att användas så flitigt att det förvandlades till sitt eget ord; ”wilbury”.

Samarbetet dessa legendarer emellan kom till av en ren slump. Harrison och Lynne jobbade tillsammans på Harrisons solomaterial. Vid något tillfälle var Harrison i behov av en studio med kort varsel. Eftersom den studio han brukade använda var upptagen ringer han upp Bob Dylan och frågar om han får låna dennes hemmastudio. ”Javisst”, svarar Dylan. På vägen över stannar Harrison och Lynne till hos kompisen Tom Petty för att plocka upp en gitarr som Petty lånat av Harrison några veckor tidigare. Petty bestämmer sig för att haka på över till Dylan. Roy Orbison har Lynne och Harrison lunchat med tidigare under dagen, så det blir naturligt att fråga om han vill hänga på också. …Så sitter de plötsligt där alla fem i Bob Dylans trädgård och grillar kyckling.

Första låten som skrevs och spelades in till skivan var hiten ”Handle With Care”, och det hände faktiskt just den där kvällen hemma hos Bob Dylan. Låten var ursprungligen menad som en b-sida till en av George Harrisons singlar. Både skivbolaget och Harrison insåg dock ganska omgående att låten var på tok för bra för att slösas bort på någon obskyr b-sida.

Traveling Wilburys Vol. 1 är en ganska trevlig samling låtar med några fina höjdpunkter, vilka bl.a. inbegriper hitsen ”Handle With Care” och ”End Of The Line”. Men även Dylan-skrivna ”Tweeter And The Monkey Man” förtjänar ett omnämnande. Låten driver på ett snällt sätt med Bruce Springsteen och innehåller mängdvis med referenser till olika Springsteen-låtar. Den är förstås skriven mest på skoj, men står sig ändå som en av Dylans bättre 80-talskompositioner.

Bästa spår: 10. End Of The Line

Bob Dylan – Knocked Out Loaded (1986)

Det är svårt att tänka sig ett mer schizofrent album än Dylans Knocked Out Loaded. Skivan var bara ett av många magplask som Dylan låga bakom under sitt inspirationslösa 80-tal. På Knocked Out Loaded serveras vi den ena usla kompositionen efter den andra. Man kan inte låta bli att häpnas över att detta hobbybygge kommer ifrån samma man som gav oss mästerverk som Blood On The Tracks och Desire. …Men plötsligt. .. Efter fem bottennapp på raken kommer så det magiska elva minuter långa eposet ”Brownsville Girl”. Det är faktiskt en fullkomligt fantastisk låt. Den lite jobbiga 80-talsproduktionen till trots hör den lätt till Dylans bästa någonsin.

I övrigt finns det egentligen inte mycket värt att nämna om Knocked Out Loaded. Dylan beskrev själv i sina memoarer hur tömd på inspiration och skapandelust han var under de här åren. En nyfunnen vänskap i Tom Petty skulle så sakteliga hjälpa honom tillbaka på banan igen. De gav sig ut på en gemensam turné och startade ett par år senare supergruppen Traveling Wilburys tillsammans med Roy Orbison, Jeff Lynne och George Harrison.

Bästa spår: 06. Brownsville Girl

Bon Jovi – Slippery When Wet (1986)

Jag kan nästan tycka lite synd om Jon Bon Jovi emellanåt. Han anstränger sig liksom för mycket. Han vill ju så gärna vara en viktig artist, eller i alla fall någon slags fattig mans Bruce Springsteen. Hans problem är att han saknar begåvningen. När han ger sig på tunga ämnen, som sociala orättvisor eller liknande – och det är han tyvärr inte blyg för att göra – blir det på en så pass banal nivå att skämskudden åker fram varje gång. Lyssna t.ex. på hans senaste singel ”Do What You Can”, där han ger sig på att kommentera det rådande Corona-läget.

På 80-talsplattan Slippery When Wet fick dock Bon Jovi till det hyfsat med arenarocks-rökaren ”Livin’ On A Prayer”. Där får man ändå säga att han har en working class hero-anthem som duger att skråla med till. Men textraderna om Tommy och Gina håller ju knappast någon högre poetisk klass direkt.

”Livin’ On A Prayer” var en av de låtar som Jon Bon Jovi och gitarristen Richie Sambora skrev tillsammans i Samboras mammas källare hemma i New Jersey. Bon Jovi ville först inte ha med den på Slippery When Wet, eftersom han tyckte att den var för dålig. Sambora var dock övertygad om att låten var en hit in the making och övertalade Bon Jovi att ta med låten, något som ingen av dem antagligen har ångrat.

Slippery When Wet var Bon Jovis tredje album. Skivan blev en stor hit, men det var faktiskt också en ganska kalkylerad sådan. Dels tog bandet hjälp av proffslåtskrivare för första gången i karriären: Desmond Child, som bl.a. skrivit hits för (och tillsammans med) Aerosmith, Kiss och Alice Cooper, erbjöd sina tjänster. Dels använde sig bandet av de egna fansen hemma i New Jersey för att bestämma vilka låtar som skulle vara med på skivan och i vilken ordning. Men Bon Jovi anpassade också sitt sound för att nå en bredare publik än tidigare.

Bästa spår: 03. Livin’ On A Prayer