The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

Chris Rea – The Road To Hell (1989)

Det är lite konstigt att tänka att Chris Rea var en sån där som sålde ut arenor under sina bästa dagar på 80-talet. Jag – som är lite för ung för att komma ihåg honom ifrån den tiden – känner mest till honom för den sönderspelade jullåten ”Driving Home For Christmas”. Men med sitt tionde studioalbum The Road To Hell var faktiskt den här bluesgitarr-spelande britten riktigt i ropet ett tag. Titelspårets del 2 är plattans obestridliga höjdpunkt: ”The Road To Hell Part 2” skrev Rea i frustration över att stå still i bilköerna i rusningstrafikens London (”well I’m standing by a river, but the water doesn’t flow” o.s.v.). Låten släpptes som singel och blev en av Chris Reas största hits i karriären. I övrigt präglas dock The Road To Hell av ganska sömnig bluesrock utan vare sig riktning eller driv.

Chris Rea började spela gitarr ganska sent. Han var över tjugo när han köpte sin första gitarr och lärde sig spela genom att härma gamla blues-musiker som Charlie Patton och Blind Willie Johnson. Parallellt med att försöka få fart på sin artistkarriär jobbade Rea extra i sin fars glass-kafé. 1978 lossnade det för honom när han fick sin första hit med singeln ”Fool (If You Think It’s Over)”. Låten fanns med på debutskivan Whatever Happened To Benny Santini?, som uppkallades efter det artistnamn som skivbolaget föreslog att han skulle anta.

Bästa spår: 02. The Road To Hell Part 2

The Bangles – Different Light (1986)

”It’s just another manic Monday” suckar The Bangles sångerska Susanna Hoffs i ”Manic Monday”. …Och så känns det ju verkligen idag. Helgdagarna är till ända. Så också de semesterdagar eller föräldradagar som man har plockat ut för att dryga ut ledigheten. Första dagen på jobbet efter en längre ledighet är alltid lite seg. Men som tur är kommer man ganska fort in i den grå vardagen igen. Glaset är halvfullt! Rätt vad det är hägrar semestern på nytt och man sitter där och försöker boka en stuga på västkusten, bara för att inse att man är för sent ute i år igen och får nöja sig med en tältplats på Mjölby Camping.

Det var Prince som skrev ”Manic Monday” åt The Bangles. Enligt obekräftat skvaller var han intresserad av Susanna Hoffs och skrev låten för att imponera på henne. Så kanske det delvis var, men sanningen är att Prince hade snickrat ihop låten redan två-tre är tidigare och nästan slumpat bort den till den kortlivade R&B-trion Apollonia 6. I The Bangles tappning blev ”Manic Monday” en världshit. Låten nådde andraplatsen på listorna både i USA, Storbritannien och Tyskland. Förstaplatsen ockuperades av en annan låt som Prince hade skrivit: nämligen hans egen framförda hit ”Kiss”. Om man är nyfiken på hur det hade låtit om Prince hade valt att sjunga även ”Manic Monday” själv kan man höra detta på den postumt utgivna samlingen Originals, som släpptes 2019. Där finns nämligen Prince demoversion av låten med.

Different Light var The Bangles andra album, och blev bandets största framgång. Soundet var lite mer tillrättalagt än på debuten, och det gjorde nog sitt till att de denna gång även fick hjälp med låtskriveriet utifrån. Av de fem singlar som släpptes ifrån Different Light skrevs tre av utomstående kompositörer. Men det finns ingen anledning att ta ifrån The Bangles att det var ett kompetent band med känsla för bra pop.

Bästa spår: 01. Manic Monday

Cowboy Junkies – The Trinity Session (1988)

Det sägs att en reaktion alltid föder en motreaktion. I alla fall förr eller senare. När syskonskaran i Cowboy Junkies riggade upp en ensam mikrofon i en kyrka i Toronto för att med den spela in The Trinity Session var det ett uttryck för hur trötta det var på det löjligt överproducerade sound som hade dominerat 80-talets radiovågor så länge. The Trinity Session spelades in i en enda sittning. Visserligen en sex timmar lång sådan, men ändå. Ingen mixning eller överdubbning gjordes på det färdiga resultatet. Det låter alltså precis så organiskt och äkta som det faktiskt också är. Cowboy Junkies var före sin tid. Tio år senare skulle det finnas en hel genre av indiepop som lät ungefär så här (Mazzy Star, Mojave 3 m.fl.). Skivans bästa låt är en hyllning till Elvis Presley. ”Blue Moon (Song For Elvis)” är en blandning mellan den gamla klassikern ”Blue Moon” (som skrevs redan 1934 och som även Elvis spelade in vid ett tillfälle) och en av bandet vid tidpunkten nyskriven låt. ”Blue Moon” var inte med på det första släppet av The Trinity Session, vilket begränsades till hemlandet Kanada. Låten kom dock med året därpå, när skivan släpptes över hela världen.

Bästa spår: 03. Blue Moon Revisited (Song For Elvis)

Dire Straits – Making Movies (1980)

Dire Straits blev aldrig bättre än på sitt tredje album. Dire Straits spelade in Making Movies i New York sommaren 1980 tillsammans med Bruce Springsteens producent Jimmy Iovine. Mark Knopfler hade imponerats av arbetet som Iovine hade gjort på Patti Smiths ”Because The Night” (som Smith hade skrivit tillsammans med Springsteen). När han anlitade Iovines tjänster fick han E-Street-Bands keyboardist Roy Bittan på köpet. Bittan hade arbetat med Iovine tidigare både på Born To Run och Darkness On The Edge Of Town.

Making Movies är den sista Dire Straits-plattan till vilken Mark Knopflers brorsa David bidrog. Eller i alla fall nästan. Efter att David Knopfler lämnade bandet i augusti strax innan skivan var klar valde Mark Knopfler att själv spela in alla brorsans gitarrpartier på nytt. De två bröderna har inte pratat med varandra sedan dess, och David Knopfler har på uppkommen fråga refererat till sin tid i Dire Straits som något som han inte hyser några känslor till över huvud taget: ”Det är som ett sedan länge glömt ex som man har gått vidare ifrån”, menade han.

Albumets stora hit var singeln ”Romeo And Juliet”. Mark Knopfler inspirerades till låten av den havererade kärleksaffären med den amerikanska sångerskan Holly Vincent. Texten kan tolkas som att låtens ”Juliet” överger sin ”Romeo” efter att hon har blivit rik och berömd. Knopfler var bitter efter uppbrottet med Holly Vincent och insinuerade upprepade gånger att hon bara använt honom för att främja sin egen karriär.

Bästa spår: 02. Romeo And Juliet

Frankie Goes To Hollywood – Welcome To The Pleasuredome (1984)

”Relax” är en av 80-talets mest ikoniska låtar. Låten släpptes sent i oktober 1983 och var Liverpool-bandet Frankie Goes To Hollywoods debutsingel. Trots sin uppenbara hit-potential fick låten dock en ganska trög start på listorna. BBC vägrade nämligen spela ”Relax” på grund av textens anspelningar på sex. Men ”Relax” gick inte att stoppa. Med 2 miljoner sålda exemplar bara i Storbritannien kom låten att bli den sjunde mest sålda singeln i brittisk historia. Frankie Goes To Hollywood fick aldrig uppleva i närheten samma succé igen.

En remixad version av ”Relax” fanns med på Frankie Goes To Hollywoods debutalbum Welcome To The Pleasuredome som släpptes 1984. Welcome To The Pleasuredome är ett dubbelalbum fyllt med ett material som i ärlighetens namn knappt hade klarat att bygga ett halvhyfsat enkelalbum. Inspirationslösa covers på Springsteens ”Born To Run” och The Temptations ”War” är väl om något tecken på det. Skivan producerades av Trevor Horn, som var känd från sin tid i The Buggles och jättehiten ”Video Killed The Radio Star”. Medlemmarna i Frankie Goes To Hollywood hyste stor respekt för Horn, som i kraft av sina tunga meriter fick styra och ställa bäst han ville i studion. Det innebar också att bandmedlemmarna inte vågade opponera sig när Horn började ta in utomstående studiomusiker i stället för att använda sig av deras egna förmågor. På slutprodukten är det därför i mångt och mycket endast sångaren Holly Johnson som vi hör ifrån Frankie Goes To Hollywood. Trevor Horns proffsmusiker står för resten av kalaset. På ”Relax” är det bara ljudet av ett hopp ner i en swimmingpool som vi hör ifrån de andra bandmedlemmarna. Trevor Horn kommenterade det senare någonting i stil med att ”även om det kanske inte är de faktiska bandmedlemmarna som spelar på skivan så har jag ändå lyckats fånga själva känslan av Frankie Goes To Hollywood”. Så kan man också resonera.

Bästa spår: 03. Relax

Bruce Springsteen – Tunnel Of Love (1987)

Tunnel Of Love var Springsteens första riktigt personliga album. Tidigare hade han diktat utifrån perspektivet av (ofta fiktiva) karaktärer i samhällets utanförskap. På Tunnel Of Love sörjer han sitt sakta men säkert havererande äktenskap med Julianne Phillips och beklagar sig över kändisskapets baksidor. När han spelade upp öppningsspåret ”Ain’t Got You” för kompisen och E-Street-Band-gitarristen Steven Van Zandt ledde detta till ett häftigt gräl dem emellan. Van Zandt häpnade över att bossen hade mage att gnälla över sina rikedomar och sitt priviligierade liv så som han gjorde i ”Aint’ Got You”. ”Ingen vill lyssna på när du gnäller om dina framgångar”, fräste Van Zandt krasst. Springsteen å sin sida menade att det var så här som hans liv såg ut och han måste väl kunna få sjunga om det om han vill. En temperamentsfull ordväxling slutade i att de bad varandra att dra åt helvete. De blev dock snart kompisar igen.

Bruce Springsteen spelade in stora delar av Tunnel Of Love på egen hand i sin hemstudio i New Jersey. Trumspåren på flera av låtarna är skapade med hjälp av en trummaskin. Titelspåret var en av de sista låtarna som spelades in för albumet. Springsteen var inspirerad av den klassiska nöjesfältsåkturen som man bl.a. kunde avnjuta i nöjesparken i uppväxtens Asbury Park, och använde den som en metafor för äktenskapets upp- och nedgångar.

Det avsevärt mer nedtonade Tunnel Of Love blev självklart inte samma succé som föregående Born In The U.S.A., men albumet behövde inte skämmas för sig. Kritikernas reaktioner var nästan odelat positiva, och förstasingeln ”Brilliant Disguise” kom att bli en av bossens största hits i hemlandet.

Vad gäller Springsteens äktenskap sket det sig inte särskilt långt efter det att Tunnel Of Love släpptes. Springsteen och Julianne Phillips skiljde sig 1989, efter att papparazzi-fotografer hade ertappat bossens vänstrande med Patti Scialfa i E Street Band. Senare gifte han sig i stället med Scialfa, och det har ju gått betydligt bättre.

Bästa spår: 02. Tougher Than The Rest

U2 – War (1983)

Än idag låter popmusik som U2:s War ifrån 1983. Det irländska rockbandets tredje fullängdsplatta är ett exempel på ett av de där sällsynta albumen som aldrig verkar åldras. ”Sunday Bloody Sunday” eller ”New Year’s Day” hade lika gärna kunnat släppas som singlar idag och blivit precis lika stora.

U2 påbörjade arbetet med War nästan direkt efter det att October släpptes 1981. Under sin och hustrun Alisons smekmånad i Jamaica i augusti 1982 jobbade Bono intensivt på texterna till vad som skulle komma att bli ett mycket politiskt färgat album. Ledsingeln ”New Year’s Day” började som en kärleksförklaring till hustrun, men låten tog en vändning och skrevs senare om till att spegla och stötta den polska arbetarrörelsen Solidaritets uppror mot övermakten. ”New Year’s Day” släpptes som singel i januari 1983 och slog sig in på topplistorna både i USA, Storbritannien och Sverige.

Öppningsspåret ”Sunday Bloody Sunday” är tveklöst den mest kända låten ifrån War. Låten tar avstamp ur ”den blodiga söndagen” 1972, då tretton nordirländska civilister blev ihjälskjutna av brittiska soldater under demonstrationer mot den brittiska politiken. Bonos text tar egentligen inte ställning för någon sida i konflikten, utan efterlyser bara ett slut på våldsamheterna och eländet. ”Sunday Bloody Sunday” föddes ur ett riff som gitarristen The Edge komponerade ihop 1982, men det var när trummisen Larry Mullen Jr. började spela det marsch-liknande trumintrot i studion som alla bitarna föll på plats. U2 har spelat låten live över 600 gånger under karriären, vilket gör den till en av bandets flitigast framförda låtar.

Pojken som figurerar på albumets omslag heter förresten Peter Rowen. Han hade även prytt omslaget på U2:s debutplatta några år tidigare. Numera är han en professionell fotograf, och har faktiskt fotograferat U2 vid åtminstone ett tillfälle (Slane Castle, 2001).

Bästa spår: 01. Sunday Bloody Sunday

Yes – 90125 (1983)

Många av de bästa idéerna kommer man på när man sitter på toaletten. Trevor Rabin kan säkert relatera till detta. Det var någon gång 1979, tre år innan han började spela ihop med medlemmarna i det då nedlagda progressiva rockbandet Yes, som han under ett längre toalettbesök kom på hiten ”Owner Of A Lonely Heart”. Han spelade in en demo på låten och lät den sedan samla damm på hyllan ett tag. Lustigt nog var det under ett annat av Rabins toalettbesök flera år senare som låten upptäcktes på nytt. Albumet 90125 var då nästan färdiginspelat, fast av bandet Cinema, inte av Yes. Cinema bestod av resterna av gamla Yes efter sångaren Jon Andersons avhopp 1980. Hans plats hade tagits av den nyrekryterade Trevor Rabin, som drev soundet i en helt annan riktning än vad Anderson hade gjort. Rabin och hans bandkamrater var själva ganska nöjda med vad de hade åstadkommit vid det laget, men skivbolaget menade att det saknades en hitsingel. Det var då som producenten Trevor Horn råkade höra Rabins demo av ”Owner Of A Lonely Heart” medan den senare satt på toaletten. Horn blev lyrisk över den hitpotential som han hörde i låten, men han fick tjata länge och väl innan bandet gick med på att spela in den. Bandmedlemmarna avskydde nämligen låten.

Trevor Rabin låg egentligen bakom det mesta på 90125, men på rollen som frontman för Cinema blev han snuvad på konfekten. I sista stund valde nämligen den förre Yes-sångaren Jon Anderson att återförenas med sina forna bandkamrater, vilket innebar att det som skulle ha varit Cinemas debutalbum i stället kom att bli Yes elfte studioalbum. Trevor Rabin fick fortfarande vara med på ett hörn, men nästan all sång spelades in av Anderson.

90125 låter ganska annorlunda ifrån Yes tidigare alster. Soundet är betydligt mer kommersiellt och skivan genererade också några hitsinglar. ”Owner Of A Lonely Heart” kom att bli bandets signaturlåt, och den enda av Yes låtar som har toppat Billboardlistan. 90125 har dock inte åldrats särskilt väl. Det fullständigt osar smaklöst 80-tal över denna produktion.

Bästa spår: 01. Owner Of A Lonely Heart

David Bowie – Tonight (1984)

Den nya David Bowie-filmen ”Stardust” premierade i USA för några veckor sedan. Den har fått avgrundsusla betyg. Det stora problemet med filmen är att filmmakarna inte har lyckats säkra rättigheter till Bowies musik, eftersom hans efterlevande inte har velat ha med filmprojektet att göra. Det innebär att den enda Bowie-relaterade musik som förekommer i filmen är låtar av andra artister som Bowie brukade framföra covers på: som t.ex. Yardbirds ”I Wish You Would”. Det känns ju mycket märkligt att filmmakarna ändå valt att att gå vidare med projektet utifrån sådana förutsättningar. Det måste vara ungefär lika hopplöst som att försöka göra en film om Michael Phelps utan att ha med vatten, eller om Maradona utan att ha med någon fotboll. Inte minst med tanke på att ”Stardust” ska spegla perioden när Bowie skapade mästerverket Ziggy Stardust, vilket sannolikt är det djupaste popmusikaliska avtryck som Bowie har lämnat efter sig.

Tonight är en av Bowies sämre skivor. Efter den massiva succén med Let’s Dance var David Bowie helt uttömd kreativt. Tidigare hade han aldrig haft några problem med att gå sina egna vägar (emellanåt till fansens förtret), men oket av framgångarna med brottarhits som ”Let’s Dance” och ”China Girl” gjorde att han kände en viss skyldighet av att gå massan till mötes med mer musik i Let’s Dance lättillgängliga anda. Bowie led dock av skrivkramp under de här åren och låtarna kom inte till honom på samma sätt som de hade gjort tidigare. Sin egna svaga tilltro till låtmaterialet kanske även speglades i Bowies bristfälliga engagemang i studion under Tonight-inspelningarna. Han överlät arrangemangen helt till studiomusikerna och nöjde sig med att bara lägga sångspåren över låtarna på slutet. Det var någonting helt annat än den makalöst drivna David Bowie som hade spottat ut mästerverk på löpande band under 70-talet.

Tonight blev en kommersiell framgång. Såväl ”Blue Jean” som titelspåret ”Tonight” (en dålig Iggy Pop-cover som Bowie gjorde med Tina Turner) blev hyfsat framgångsrika singlar. Hos kritikerna föll dock inte albumet i god jord, och Bowie själv har i efterhand uttryckt stort missnöje med resultatet.

Bästa spår: 06. Blue Jean