The Buggles – The Age Of Plastic (1980)

Det är kul med one-hit-wonders. Brittiska The Buggles timing kunde knappast ha varit bättre för deras catchiga debutsingel ”Video Killed The Radio Star”. MTV var i startgroparna att lanseras i USA och temat på låten var ju nästan som ett specialskrivet soundtrack till det. ”Video Killed The Radio Star” fick således äran att bli den första videon någonsin att spelas på MTV. Trettio år senare blev den faktiskt också den miljonte i ordningen. Nu – 2021 – kan man nästan börja fundera kring vilken som kommer att blir den sista. Det var länge sedan som musikkanalerna mådde någon vidare, och i konkurrensen med youtube och andra mer interaktiva plattformar är det svårt att se deras självberättigande i förlängningen. Å andra sidan har väl MTV knappt spelat några musikvideos på åtminstone en sådär tjugo år.

The Buggles var en new wave-duo bestående av sångaren/basisten Trevor Horn och keyboardisten Geoffrey Downes. Debutplattan The Age Of Plastic släpptes i kölvattnet av dunderhiten ”Video Killed The Radio Star” (som finns med som andraspår på skivan). Skivan är ett konceptalbum på temat modern teknologi och dess baksidor. Horn och Downes var kraftigt inspirerade av det tyska electropopbandet Kraftwerk som nyligen hade släppt The Man-Machine på i princip samma tema. Trevor Horn var dock även ett stort fan av Elton John, och ville egentligen få till ett sound likt det på Elton Johns sena 70-talsskivor. När han insåg att han inte kunde räkna ut hur man skulle efterapa Elton Johns sound bestämde han sig för att helt enkelt bara ordentligt överdriva vad han nu än fick till. …Och att The Age Of Plastic med alla sina syntar och överdubbningar låter överdrivet kan man väl ändå hålla med om?

Bästa spår: 02. Video Killed The Radio Star

Neil Young – Trans (1982)

Neil Youngs Geffen-period är en intressant kuriositet i sig. Från att ha radat upp klassiska album för Reprise Records under 70-talet började han plötsligt att göra inte bara dålig musik, utan även märklig musik. Skiftet går hand i hand med att han värvades till Geffen med löfte om fullständig konstnärlig frihet. Först ut i en serie knepiga skivor var det semi-elektroniska albumet Trans, på vilket Young till stora delar sjunger genom en vocoder. När det kom slog det fansen med häpnad. Inte för att det var bra (det var det inte), utan för att det helt enkelt var så långt ifrån någonting som Young någonsin hade gjort tidigare. Här hade vi ändå en artist som gjort sig ett namn på att låta sin själ tala genom musiken. Som högtidligt hållit fast vid devisen att en falsk ton spelad med känsla är många gånger bättre än en ren ton spelad på slentrian. Att detta upplevdes som en krock med den maskinella perfektionism som binder samman Trans är väl kanske egentligen inte särskilt konstigt. Men Neil Young menade allvar med Trans. Skivan hade skapats under en turbulent tid i hans liv, när han försökte etablera en relation med sin svårt funktionshindrade son Ben. Den förvrängda vocoder-rösten symboliserar Youngs ansträngningar att kommunicera med sin son.

Neil Youngs sejour på Geffen Records började egentligen inte med Trans. Young hade redan tidigare samma år levererat det mer konventionella Island In The Sun till skivbolaget. Plattan ratades dock av Geffen och ligger än idag outgivet och samlar damm i någon byrålåda. Men för oss Neil Young-fantaster kom glada nyheter under gårdagen: Neil Young avser att släppa Island In The Sun, som han nu kallar Johnny’s Island, någon gång under 2021.

Bästa spår: 04. Transformer Man

Suzanne Vega – Solitude Standing (1987)

Suzanne Vegas andra album Solitude Standing öppnas med det trevliga a capella-numret ”Tom’s Diner”. Restaurangen som Vega sjunger om är faktiskt samma ”Tom’s Diner” som karaktärerna i ”Seinfeld” flitigt frekventerade i så gott som varje avsnitt av den populära 90-tals-tv-serien. Vega besökte själv ofta restaurangen under sin tid som student på närliggande Barnard College i början av 80-talet, och förknippar den med många fina minnen.

Av en händelse var ”Tom’s Diner” en av de allra första låtarna att konverteras till mp3-filformatet. Karlheinz Brandenburg, som utvecklade mp3-formatet under 90-talet, hörde någon spela låten i bakgrunden en kväll när han satt och slipade på sin datakod. Han insåg att det vore ett sant mandomsprov för hans nya komprimerade filformat att ge sig på Suzanne Vegas varma a capella-låt. Om han lyckades få ”Tom’s Diner” att låta bra i en digitalt komprimerad version skulle han kunna få vad som helst att låta bra, tänkte Brandenburg. Han lyckades väl hyfsat får man säga, och historien har fått Suzanne Vega att lite skämtsamt ibland betitlas som ”The Mother Of The MP3”.

Solitude Standing är väl annars mest känt för hitsingeln ”Luka”. Låten är utan tvekan Suzanne Vegas mest populära låt. På ”Luka” avhandlar Vega det i hit-sammanhang ganska ovanliga ämnet barnmisshandel. Hon inspirerades till låten av en pojke vid samma namn som bodde i samma bostadsområde som henne.

Bästa spår: 02. Luka

Kiss – Crazy Nights (1987)

1987 hade Kiss popularitet dalat betänkligt. Gene Simmons var vid det här laget mer intresserad av sin skådespelarkarriär än av sitt musikskapande, och allmänheten var väl i ärlighetens namn inte särskilt intresserad av någotdera. Ett par år tidigare hade bandet gjort en ansats till att försöka förbli relevanta och spännande genom att börja uppträda osminkade. Tilltaget hade väl resulterat i ett mer anonymt band snarare än någonting annat. Till fjortonde albumet Crazy Nights tog Kiss till ett annat verktyg ur lådan: Proffsproducenten Ron Nevison anlitades och keyboards och synthar släpades med in i studion för att anpassa bandets sound efter rådande trender. Musiken blev förstås inte bättre av det, även om albumet sålde relativt bra. Ledsingeln ”Crazy Crazy Nights” blev en stor hit, och kom även att bli ett standardnummer i bandets live-repertoar ända fram tills det att trummisen Eric Carr avled 1991. Crazy Nights är ett av många mediokra album i detta seriefigursaktiga hårdrocksbands katalog. Men sämst bland Kiss många album är det inte, även om Gene Simmons yttrat åsikter åt det hållet. Kanske var han bara tjurig över bandkollegan Paul Stanleys kritik kring hans bristande engagemang under skapandet av skivan.

Bästa spår: 01. Crazy Crazy Nights

Kim Wilde – Kim Wilde (1981)

Kim Wildes ett år yngre bror Ricky fick skivkontrakt redan som elvaåring. Han upptäcktes av producenten Jonathan King som ville göra tonårsstjärna av honom. Med det gick det sådär. Ricky fick någon enstaka mindre hit i Skandinavien, och någon i Spanien, men något mer än så blev det aldrig av det hela.

Ricky Wilde hade nog fortfarande inte helt gett upp när han nitton år gammal stövlade in på Jonathan Kings kontor för att visa upp några nya låtar som han precis hade skrivit ihop. En måttligt entusiastisk Jonathan King stoppade demokassetten i sin bandspelare och tryckte på ”play”. När musiken börjar spela hajar han till. Men det är inte så mycket Rickys egna kompositioner som han fångas av som sångerskan som framför dem. Ricky hade nämligen tagit hjälp av sin storasyster Kim för att lägga referenssång på demoinspelningarna. Där och då bestämmer sig King för att spela in en skiva med Kim i stället, som fortfarande då var helt okänd. För Rickys del innebar det att han blev degraderad till sin systers producent. Men för Ricky gjorde det egentligen inte särskilt mycket. Han hade aldrig riktigt trivs i rampljuset och tog mer än gärna en plats i bakgrunden.

Samma dag som mötet på Jonathan Kings kontor gick Ricky Wilde hem och komponerade ihop embryot till det som skulle komma att bli ”Kids In America”. När Kim och Ricky senare gick in i studion för att spela in låten hade de allt klart utom orden till refrängen. Deras far Marty, som själv var en gammal avdankad popstjärna, kom på den kända refrängraden precis innan det var dags att sjunga in den. Den vanebildande ”whoa”-körsången som upprepas efter varje refrängfras var från början menad att spelas på gitarr, men de märkte snart att det gjorde sig bättre i form av körsång.

”Kids In America” blev ingen jättehit i USA, men i Kim Wildes hemland Storbritannien nådde den andraplatsen på singellistan. Även i Sverige och många andra europeiska länder blev låten mycket populär. Det var den självklara ledsingeln för Kim Wildes debutalbum som släpptes i juni 1981.

Bästa spår: 05. Kids In America

The Heavy’s – Metal Marathon (1989)

1994 fyllde jag elva och fick en CD-spelare i födelsedagspresent. Lyckan var förstås fullkomlig. …Och inte blev det sämre av den CD-skiva med häftigt omslag som jag av mina föräldrar fick tillsammans med den svarta JVC-boomboxen. Få skivor i min ägo har varit lika sönderspelade som Metal Marathon, vilket delvis beror på att jag under en tid inte direkt hade någon annan skiva att spela. Men Metal Marathon ska inte underskattas. Det är ändå någonting så pass genialt som massvis av covers på klassiska hårdrockshits ihopmixade efter varandra med pålagt publikljud i bakgrunden. Man får inte höra mycket av varje låt, i princip är det bara refrängerna som man bjuds på. Uppsidan är ju då att man slipper alla tråkiga verser och solopartier m.m.. Att ingen av låtarna framfördes av originalartisterna gav mig dock aningen skeva referensramar kring hur många av dessa rockklassiker egentligen skulle låta. Långt senare kunde jag fortfarande ha svårt för att höra ”Stairway To Heaven” med Robert Plants konstiga röst eller ”Welcome To The Jungle” med Axl Rose konstiga röst.

Jag har gjort en ansats att försöka ta reda på mer om denna besynnerliga skiva. Jag får nämligen för mig att skivan ändå sålde ganska bra under en period där i början av 90-talet. Men tro det eller ej. T.o.m. internet går bet på gåtan Metal Marathon. Vem eller vilka som låg bakom detta projekt har jag inte lyckats luska fram. Via allmusic framgår att de som sjunger på låtarna heter David Leach och Eric St. Michaels, men vilka dessa herrar är eller vad de har gjort efteråt verkar få förbli ett mysterium.

Metal Marathon finns inte på spotify. Men på youtube kan man förstås hitta mästerverket.

Chris Rea – The Road To Hell (1989)

Det är lite konstigt att tänka att Chris Rea var en sån där som sålde ut arenor under sina bästa dagar på 80-talet. Jag – som är lite för ung för att komma ihåg honom ifrån den tiden – känner mest till honom för den sönderspelade jullåten ”Driving Home For Christmas”. Men med sitt tionde studioalbum The Road To Hell var faktiskt den här bluesgitarr-spelande britten riktigt i ropet ett tag. Titelspårets del 2 är plattans obestridliga höjdpunkt: ”The Road To Hell Part 2” skrev Rea i frustration över att stå still i bilköerna i rusningstrafikens London (”well I’m standing by a river, but the water doesn’t flow” o.s.v.). Låten släpptes som singel och blev en av Chris Reas största hits i karriären. I övrigt präglas dock The Road To Hell av ganska sömnig bluesrock utan vare sig riktning eller driv.

Chris Rea började spela gitarr ganska sent. Han var över tjugo när han köpte sin första gitarr och lärde sig spela genom att härma gamla blues-musiker som Charlie Patton och Blind Willie Johnson. Parallellt med att försöka få fart på sin artistkarriär jobbade Rea extra i sin fars glass-kafé. 1978 lossnade det för honom när han fick sin första hit med singeln ”Fool (If You Think It’s Over)”. Låten fanns med på debutskivan Whatever Happened To Benny Santini?, som uppkallades efter det artistnamn som skivbolaget föreslog att han skulle anta.

Bästa spår: 02. The Road To Hell Part 2

The Bangles – Different Light (1986)

”It’s just another manic Monday” suckar The Bangles sångerska Susanna Hoffs i ”Manic Monday”. …Och så känns det ju verkligen idag. Helgdagarna är till ända. Så också de semesterdagar eller föräldradagar som man har plockat ut för att dryga ut ledigheten. Första dagen på jobbet efter en längre ledighet är alltid lite seg. Men som tur är kommer man ganska fort in i den grå vardagen igen. Glaset är halvfullt! Rätt vad det är hägrar semestern på nytt och man sitter där och försöker boka en stuga på västkusten, bara för att inse att man är för sent ute i år igen och får nöja sig med en tältplats på Mjölby Camping.

Det var Prince som skrev ”Manic Monday” åt The Bangles. Enligt obekräftat skvaller var han intresserad av Susanna Hoffs och skrev låten för att imponera på henne. Så kanske det delvis var, men sanningen är att Prince hade snickrat ihop låten redan två-tre är tidigare och nästan slumpat bort den till den kortlivade R&B-trion Apollonia 6. I The Bangles tappning blev ”Manic Monday” en världshit. Låten nådde andraplatsen på listorna både i USA, Storbritannien och Tyskland. Förstaplatsen ockuperades av en annan låt som Prince hade skrivit: nämligen hans egen framförda hit ”Kiss”. Om man är nyfiken på hur det hade låtit om Prince hade valt att sjunga även ”Manic Monday” själv kan man höra detta på den postumt utgivna samlingen Originals, som släpptes 2019. Där finns nämligen Prince demoversion av låten med.

Different Light var The Bangles andra album, och blev bandets största framgång. Soundet var lite mer tillrättalagt än på debuten, och det gjorde nog sitt till att de denna gång även fick hjälp med låtskriveriet utifrån. Av de fem singlar som släpptes ifrån Different Light skrevs tre av utomstående kompositörer. Men det finns ingen anledning att ta ifrån The Bangles att det var ett kompetent band med känsla för bra pop.

Bästa spår: 01. Manic Monday

Cowboy Junkies – The Trinity Session (1988)

Det sägs att en reaktion alltid föder en motreaktion. I alla fall förr eller senare. När syskonskaran i Cowboy Junkies riggade upp en ensam mikrofon i en kyrka i Toronto för att med den spela in The Trinity Session var det ett uttryck för hur trötta det var på det löjligt överproducerade sound som hade dominerat 80-talets radiovågor så länge. The Trinity Session spelades in i en enda sittning. Visserligen en sex timmar lång sådan, men ändå. Ingen mixning eller överdubbning gjordes på det färdiga resultatet. Det låter alltså precis så organiskt och äkta som det faktiskt också är. Cowboy Junkies var före sin tid. Tio år senare skulle det finnas en hel genre av indiepop som lät ungefär så här (Mazzy Star, Mojave 3 m.fl.). Skivans bästa låt är en hyllning till Elvis Presley. ”Blue Moon (Song For Elvis)” är en blandning mellan den gamla klassikern ”Blue Moon” (som skrevs redan 1934 och som även Elvis spelade in vid ett tillfälle) och en av bandet vid tidpunkten nyskriven låt. ”Blue Moon” var inte med på det första släppet av The Trinity Session, vilket begränsades till hemlandet Kanada. Låten kom dock med året därpå, när skivan släpptes över hela världen.

Bästa spår: 03. Blue Moon Revisited (Song For Elvis)

Dire Straits – Making Movies (1980)

Dire Straits blev aldrig bättre än på sitt tredje album. Dire Straits spelade in Making Movies i New York sommaren 1980 tillsammans med Bruce Springsteens producent Jimmy Iovine. Mark Knopfler hade imponerats av arbetet som Iovine hade gjort på Patti Smiths ”Because The Night” (som Smith hade skrivit tillsammans med Springsteen). När han anlitade Iovines tjänster fick han E-Street-Bands keyboardist Roy Bittan på köpet. Bittan hade arbetat med Iovine tidigare både på Born To Run och Darkness On The Edge Of Town.

Making Movies är den sista Dire Straits-plattan till vilken Mark Knopflers brorsa David bidrog. Eller i alla fall nästan. Efter att David Knopfler lämnade bandet i augusti strax innan skivan var klar valde Mark Knopfler att själv spela in alla brorsans gitarrpartier på nytt. De två bröderna har inte pratat med varandra sedan dess, och David Knopfler har på uppkommen fråga refererat till sin tid i Dire Straits som något som han inte hyser några känslor till över huvud taget: ”Det är som ett sedan länge glömt ex som man har gått vidare ifrån”, menade han.

Albumets stora hit var singeln ”Romeo And Juliet”. Mark Knopfler inspirerades till låten av den havererade kärleksaffären med den amerikanska sångerskan Holly Vincent. Texten kan tolkas som att låtens ”Juliet” överger sin ”Romeo” efter att hon har blivit rik och berömd. Knopfler var bitter efter uppbrottet med Holly Vincent och insinuerade upprepade gånger att hon bara använt honom för att främja sin egen karriär.

Bästa spår: 02. Romeo And Juliet