Bob Dylan – Self Portrait (1970)

Bob Dylan rivstartade 70-talet med sitt dittills sämsta bidrag till musikhistorien. Self Portrait består ungefär till hälften av dåliga covers och till andra hälften av mycket undermåliga egna kompositioner. I efterhand har Dylan själv kallat albumet för ”ett skämt”. I en intervju med Rollingstones Kurt Loder 1984 förklarade han att enda anledningen till att han valde att göra ett dubbelalbum av eländet var att det ändå inte hade hållit måttet som ett enkelalbum: ”Då hade det verkligen blivit dåligt”, menade han; ”Om man ändå tänker lägga på en massa skräp kan man ju lika gärna ladda upp med det ordentligt”.

Å andra sidan har Dylan även sagt om Self Portrait att det ”finns en jäkla massa bra musik där på”. Det lilla han har yttrat om skivan på mer sentida dagar har dock tenderat att vara mer åt det negativa hållet. Många har gjort tolkningen att Dylan gjorde Self Portrait dåligt med mening, helt enkelt för att slippa all den hype som fanns kring hans person vid den här tiden. Dylan var trött på att ständigt omnämnas som någon slags profet som skulle vara talesman för sin generation.

Man vet aldrig riktigt med Dylan.

Bästa spår: 23. Wigwam

Fleetwood Mac – Tusk (1979)

Hur ska man följa upp tidernas bäst säljande rockalbum? Jo, genom att göra tiderna dyraste album förstås. Fleetwood Mac spelade in merparten av uppföljaren till megasuccén Rumours i en studio i Los Angeles som de hade byggt för förskottsroyalties. I slutändan kom bandet att spendera över en miljon dollar på Tusk, vilket gjorde det till det dittills dyraste albumet i pophistorien. Pengar brändes både på ditten och på datten under inspelningarna. Gitarristen Lindsey Buckingham insisterade exempelvis på att en exakt kopia av hans badrum skulle byggas inne i studion. Anledningen var att han gillade akustiken i sitt badrum så mycket. Det var där som han hade spelat in många av demosarna till Tusk.

Tusk är ganska mycket Fleetwood Mac att smälta. Delar av denna dubbelskiva tillhör det bästa som de har gjort, medan andra delar inte alls är lika minnesvärda. När man lyssnar igenom det kan man få lite intrycket av att de körde en låt-gå mentalitet på det mesta, men riktigt så var det inte. Bandmedlemmarna sprudlande av kreativitet kring den här perioden och bra material var det aldrig någon brist på. Stevie Nicks vackra ballad ”Sara”, som handlar om hennes relation med Don Henley, var sexton minuter lång i sin första version. Den version som till slut hamnade på albumet är nerbantad med nästan tio minuter.

Bästa spår: 05. Sara

Marvin Gaye – What’s Going On (1971)

När tidningen Rollingstone nyligen uppdaterade sin lista över tidernas bästa album hamnade Marvin Gayes klassiska What’s Going On i topp. Skivan var den legendariska soulsångarens elfte i ordningen, och spelades in i Detroit respektive Kalifornien 1970 och -71. What’s Going On är ett konceptalbum. Gaye skrev låtarna från perspektivet av en hemvändande Vietnamveteran som tillbaka i USA möts av avsky och sociala orättvisor. Gaye hade inspirerats till temat efter att ha brevväxlat med sin bror, som själv hade kommit hem ifrån Vietnam och erfarit liknande upplevelser. What’s Going On släpptes i maj 1971 och blev en stor succé. Albumet rosades av kritikerna och blev Marvin Gayes första skiva att nå Billboardlistans topp-10.

Marvin Gaye var oerhört framgångsrik under större delen av 70-talet, men framåt decenniets senare del började hans karriär att halta betänkligt. Hans kokainmissbruk och osunda leverne i allmänhet gjorde det heller inte lättare för honom. I början av 80-talet packade Gaye sina väskor och flyttade till Belgien i ett försök att bli kvitt droger och andra frestelser. I Belgien ändrade han livsstil helt och var snart både träningsnarkoman och en frekvent kyrkobesökare. Efter några mer tillbakadragna år gjorde han 1982 comeback i stor stil med hyllade Midnight Love, som bl.a. innehöll superhiten ”Sexual Healing”. Gaye hann dock aldrig riktigt njuta av den återfunna succén. Den 1:a april 1984 blev han skjuten till döds av sin egen far, efter att han försökt ingripa i ett bråk mellan sina föräldrar hemma i föräldrahemmet i Los Angeles. Gaye dödförklarades på California Hospital Medical Center kl. 13.01 på eftermiddagen, dagen före vad som skulle ha varit hans 45-årsdag.

…Farsgubben då? Jo, han åkte förstås i finkan. Marvin Gaye Sr. dömdes till sex års fängelse för dråp. Han dog på ett ålderdomshem 1998.

Bästa spår: 06. Mercy Mercy Me

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Lynyrd Skynyrd – (Pronounced ‘Lĕh-‘nérd ‘Skin-‘nérd) (1973)

Det är lite synd att ett egentligen mycket potent rockband som Lynyrd Skynyrd solkat ner sitt rykte genom att så tjurskalligt associera sig med illaluktande symbolik från den konfedererade södern. Samtidigt får man förstås komma ihåg att det har hänt en hel del under de senaste fyrtio åren, och kanske allra mest under den senare delen av det tidsspannet. Långt in på det glada 90-talet – då jag själv växte upp – minns jag att man utan omsvep kunde köpa både sydstatsflaggor och diverse memoribilia-prylar som hyllade slavstaternas kämpande i det amerikanska inbördeskriget. Det var liksom ingenting konstigt med det: Man traskade bara in i första bästa Hobbex-butik. Alltihopa låg där i den där häftiga vilda västern-avdelningen där de även hade replikas på vilda västern-revolvrar som jag drömde om att en dag kunna köpa för min veckopeng. Går man ännu längre tillbaka i tiden; till Lynyrd Skynyrds glansdagar på 70-talet, var konfederationsflaggan inte i närheten lika laddad som den är idag. Flaggan sågs som ett uttryck för söderns patriotism, fast kopplingen till rasismen och förtrycket låtsades man inte om.

För ett par år sedan valde Lynyrd Skynyrd slutligen att avlägsna den konfederationsflagga som hade smyckat deras scendekor i alla år. Den enda levande originalmedlemmen Gary Rossington konstaterade att flaggan har ”kidnappats av KKK och skinheads”, och att den numera kommit att representera någonting som bandet inte längre kunde stå bakom (eller framför, som det ju blir i det här fallet). Beslutet upprörde många av de mer konservativt lagda fansen, som menade att bandet hade gått och blivit ”sissies”.

(Pronounced ‘Lĕh-‘nérd ‘Skin-‘nérd) är Lynyrd Skynyrds debutalbum. Det finns en anledning till att albumtiteln även förtydligar hur bandets namn ska uttalas. Det är nämligen ingen självklarhet. Bandet tog sitt namn efter idrottsläraren Leonard Skinnerd som de allihopa hade haft en dust med när de gick på högstadiet. Skinnerd hade ogillat ungdomar med långt hår, och skapat sig ett rykte bland traktens ungdomar p.g.a. detta. Att uppkalla bandet efter Skinnerd var förstås mest en kul grej, men bandmedlemmarna ville ju även att bandnamnet skulle se lite fräckt ut – så de lade till fyra ”y”. Som den fonetiska texten på debutplattans omslag tydliggör ska alltså ”Lynyrd Skynyrd” ändå uttalas ”Leonard Skinnerd”.

Det bästa med (Pronounced ‘Lĕh-‘nérd ‘Skin-‘nérd) är att den innehåller den fantastiska ”Free Bird”. Bandets gitarrist Allen Collins skrev den inledningsvis som ett instrumentalt stycke. Sångaren Ronnie Van Zant tyckte att låten var fullständigt hopplös med alla ackordbyten hit och dit. ”Hur ska jag kunna hitta på en sångmelodi till en sån konstig låt?” Funderade Van Zant. Så plötsligt en dag slog inspirationen till. Under loppet av ett par tre minuter hade Van Zant skrivit både sångmelodi och text till ”Free Bird”, och en klassiker var skapad. Öppningsfrasen; ”If I Leave Here Tomorrow, Will You Still Remember Me?”, stals rakt av från ett citat av Allen Collins flickvän. Hon hade sagt detta till Collins kvällen de träffades. Senare kom hon och Allen Collins att gifta sig.

Bästa spår: 08. Free Bird

Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Black Sabbath – Black Sabbath (1970)

Black Sabbath spelade in sitt debutalbum på bara en dag i oktober 1969. De i princip enda tilläggen som adderades i efterhand var åsk- och regnljudeffekterna i början på den första låten. Själva tyckte de att de hade haft gott om tid. De hade spelat tillsammans i ungefär ett år vid det laget och var hyfsat samspelta.

Black Sabbaths första album betraktas av många som historiens första heavy metal-skiva. Bandets tunga sound var i mångt och mycket en biprodukt av gitarristen och låtskrivarens Tony Iommis handskada som han hade ådragit sig när han som sjutton år gammal jobbade i en stålindustri. Hans fingertoppar hade då blivit avskurna, vilket resulterat i att han både behövde anpassa sin spelstil och stämma ner gitarren för att kunna benda strängarna.

Det spöklika omslagsfotot togs av fotografen Keith Macmillan framför Mapledurham Watermill; en gammal 1400-talsbyggnad någon timmes körning utanför London. Länge var det höljt i dunkel vem den kusliga kvinnan på fotot är. Bland de mer konspirationsteoretiskt lagda Black Sabbath-fansen ryktades det om att kvinnoskepnaden aldrig ens funnits där vid fotoögonblicket, utan bara plötsligt dykt upp vid framkallningen. Lagom till albumets 50-årsjubileum gick dock fotografen Macmillan ut i en intervju med Rollingstone och erkände att kvinnan på bilden faktiskt fanns på riktigt och var en modell som hette Louisa Livingstone.

Bästa spår: 01. Black Sabbath

Keith Moon – Two Sides Of The Moon (1975)

The Whos legendariska trummis Keith Moon blev bara 32 år gammal. Han dog 1978 av en överdos på läkemedel. Sättet han dog på rimmade ganska väl med den dekadenta livsstil som han levde. Moon var mångmissbrukare och tackade aldrig nej till en fest. Före sin död hann han dock med att spela in åtta album med The Who, samt ett soloalbum; Two Sides Of The Moon.

Trots att Two Sides Of The Moon bara består av covers tog skivan lång tid att knåpa ihop. I inspelningslokalen i Los Angeles flödade nämligen drogerna och alkoholen, något som hade en betydande negativ effekt på Moons arbetsmoral. Hans insatser begränsade sig i slutändan till att i princip bara sjunga på låtarna. Spela trummor vägrade han göra, eftersom han tyckte att ”det var ju hans vanliga jobb”.

Skivbolaget stod bakom Keith Moons solokarriärsplaner till en början, men tyckte efter ett tag att oförskämt mycket pengar försvann iväg på hyra av inspelningslokaler som aldrig användes. Så när skivan äntligen var klar och redo att släppas vägrade skivbolaget att använda Moons omslagsidé eftersom de tyckte att den var för dyr. Moon löste problemet genom att ta med en yxa till kontoret och hota skivbolagsdirektören Mike Maitland med att han hade att välja på att antingen betala för ett nytt mahogny-skrivbord eller för Moons omslagsidé. Det blev det omslaget som Moon önskade.

Under den här perioden omgav sig Keith Moon konstant av Los Angeles allra mest partysugna kändiselit, vilket innebär att Two Sides Of The Moon gästspelas av såväl Ringo Starr som Ricky Nelson och Ronnie Wood. Och många andra därtill. Det räddar tyvärr inte upp ett ganska slätstruket och mycket ofokuserat album.

Bästa spår: 03. Don’t Worry Baby

Gram Parsons – Grievous Angel (1974)

Sommaren 1973 spelade Gram Parsons in sitt andra – och vad som även skulle visa sig bli hans sista – soloalbum. Till följd av ett långvarigt alkohol- och heroinmissbruk var han vid det här laget i ett mer eller mindre ständigt bedrövligt skick. Till inspelningssessionerna kom han alltid in sent, och då alltid i ett så pass berusat tillstånd att det var honom övermäktigt att prestera på ens en någorlunda hyfsad nivå. De inhyrda studiomusikerna fick därför tämligen fria händer med det låtmaterial som fanns till buds. Dock fanns det inte särskilt mycket låtmaterial till buds, så för att dryga ut den ganska tunna samling egna kompositioner som Parsons hade lyckats knåpa ihop sedan senaste skivan spelades även några covers in – samt några gamla låtar som Parsons redan hade gett ut tidigare under karriären. Slutresultatet är en mycket ojämn samling låtar, som bärs upp av Parsons och Emmylou Harris omisskännliga kemi snarare än kvaliteten på låtarna i sig. Något mästerverk är Grievous Angel verkligen inte. Men bitvis, som t.ex. i briljanta öppningsspåret ”Return Of The Grievous Angel”, bär albumet på en förnimmelse av vad som skulle kunna ha kommit om det inte vore för huvudpersonens plötsliga död bara några månader senare.

Grievous Angel släpptes fyra månader efter Gram Parsons död. Det fick positiva recensioner, men på det kommersiella planet föll albumet fullkomligt platt. Egentligen skulle albumet faktiskt ha titulerats ”Gram Parsons With Emmylou Harris – Grievous Angel”. Parsons änka var dock måttligt förtjust i tanken på att ge sin romantiska rival det erkännandet, så hon använde det inflytande hon hade för att få bort Emmylous namn ifrån titeln.

Bästa spår: 01. Return Of The Grievous Angel

Blondie – Parallel Lines (1978)

Blondie spenderade ungefär fyra veckor på att spela in sitt tredje album Parallel Lines. För producenten Mike Chapman var det fyra väldigt långa veckor. Han minns Blondie som det musikaliskt mest obegåvade band som han någonsin har haft äran att jobba med, och tyckte att de till råga på allt led av grava samarbetssvårigheter. Blondies sångerska Debbie Harry har å andra sidan refererat till Chapman som en hänsynslös diktator. Det finns väl helt enkelt alltid två sidor av myntet…

Parallel Lines släpptes i september 1978 och blev snabbt en enorm succé. Flera av låtarna blev också stora hits både i USA och i Europa. Den kanske mest kända av dessa är ”Heart Of Glass”, som med sitt disco-groove och crossover-appeal letade sig in på dansklubbarna världen över. För Blondie, som innan Parallel Lines inte hade varit mer än ett kultband på den smala New Wave-scenen i New York, skulle den plötsliga framgången visa sig inte vara helt oproblematisk. De blev anklagade för att vara ”sell-outs” av sina fans och tappade på det en hel del indie-cred. Men å andra sidan kunde de ju skratta hela vägen till banken i stället. …Och det går inte att ta ifrån Debbie Harry och hennes bandkamrater att Parallel Lines faktiskt är en grymt bra skiva.

Bästa spår: 10. Heart Of Glass