Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Lynyrd Skynyrd – Street Survivors (1977)

Den 17:e oktober 1977 släpptes Lynyrd Skynyrds femte studioalbum Street Survivors. På vägen mot en spelning i Baton Rouge tre dagar senare fick bandets specialchartrade flygplan slut på bränsle och störtade ner i ett skogsområde i Mississippi. Av de 26 människorna ombord avled sex, däribland Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie Van Zant, gitarristen Steve Gaines samt bakgrundssångerskan Cassie Gaines. De som överlevde kraschen satt nästan samtliga placerade långt bak i planet, och de flesta blev allvarligt skadade.

För de överlevande Lynyrd Skynyrd-medlemmarna var det antagligen inte mycket till tröst, men den tragiska flygolyckan gjorde att deras nysläppta album Street Survivors fick oväntat mycket uppmärksamhet – och kom faktiskt att bli bandets mest framgångsrika någonsin. Såväl ”What’s Your Name” som ”That Smell” – båda låtar om bandets okristliga leverne och förkärlek för droger och alkohol – blev stora hits.

Skivans originalomslag visade ett fotografi av bandmedlemmarna omgivna av eldsflammor. Efter flygolyckan valde MCA Records att dra tillbaka detta omslag av respekt för de avlidna och deras efterlevande (Steve Gaines änka Terese Gaines begärde särskilt detta). En ny version släpptes med ett fotografi på bandmedlemmarna utan eldsflammor.

Bästa spår: 02. That Smell

Neil Young & Crazy Horse – Rust Never Sleeps (1979)

Jag är sugen på att ge Rust Never Sleeps fem stjärnor bara på basis av dess första halva. För bortsett från ”Ride My Llama” är den fullkomligt magisk. Fler av låtarna hör till de starkaste som Young har att tillgå i sin repertoar. Det är inte många artister som ens under en livstid lyckas skriva låtat som ”Thrasher”, ”Powderfinger”, ”Pocahontas” eller ”My, My, Hey, Hey”. Andra halvan av Rust Never Sleeps drar dock ner helhetintrycket. ”Welfare Mothers” och ”Sedan Delivery” känns som ganska slarviga inslag. Å andra sidan är det ju just den här slarviga ”det blir vad det blir”-approachen som är så skön med Neil Young.

Merparten av Rust Never Sleeps spelades in live under Neil Youngs USA-turné 1978. Young var inspirerad av den punkrock-rörelse som startat i Storbritannien något år tidigare och som nu svepte över världen. Man märker det både i soundet på plattans senare hälft, och i texten till ”My My Hey, Hey”, där Young faktiskt nämner Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten vid namn. Den mest kända textraden ur låten är dock den ödesmättade rad som Nirvanas sångare Kurt Cobain femton år senare skulle komma att citera i sitt självmordsbrev: ”It’s Better to burn out than to fade away”. Rust Never Sleeps rundas av med en elektrifierad version av samma låt, vilken Young skapade tillsammans med art-punkbandet DEVO efter en konsert i San Fransisco.

Fjärdespåret ”Powderfinger” blev nästan en Lynyrd Skynyrd-låt. Efter att den hamnat på hyllan med Youngs outgivna album Chrome Dreams 1975 erbjöd Young Lynyrd Skynyrd att spela in den i stället. Skynyrds frontman Ronnie Van Zant var faktiskt såld på idén att ta med den på bandets nästa platta, men när han dog i en flygkrasch 1977 slopades planerna.

Bästa spår: 06. Powderfinger

David Bowie – ”Heroes” (1977)

På min lista över pophistoriens fem bästa låtar finns David Bowies ”Heroes” med. Om man inte får gåshud av Bowies sex minuter långa rock-odyssé från drömmande romantiker till desperat självömkande har man ingen själ. Men det är den fullånga albumversionen man ska lyssna på, inte den nerbantade och ganska misshandlade singelversionen. Bowie inspirerades till låten av att från avstånd råka se vännen och producenten Tony Visconti omfamna en utomäktenskaplig älskarinna framför Berlinmuren. Den ödesmättade bilden av en på förhand dömd kärleksrelation med järnridåns förtryck fysiskt manifesterat i bakgrunden vägrade lämna Bowies näthinna. ”Heroes” var en av de första låtarna som Bowie spelade in instrumentalt för albumet, men det var inte förrän i slutet av inspelningssessionerna som Bowie lade på text och sång.

”Heroes” är den andra installationen i Bowies kända Berlintrilogi. Men av de tre skivorna är ”Heroes” faktiskt den enda som är helt inspelad i Berlin. Low spelades huvudsakligen in i Frankrike och Lodger i Schweiz och New York. Vad skivorna har gemensamt är dock en frisk experimentlusta och ett ljudlandskap tydligt influerat av dåtida tysk elektronisk musik. Precis som på föregångaren Low utgör ungefär halva ”Heroes” av instrumentala låtar, och en stor del av skivan är ganska utmanande lyssning. Till skillnad från Low är dock materialet – bortsett från det magnifika titelspåret – generellt lite svagare denna gång, och på det stora hela mer spretigt.

Jag köpte ”Heroes” på cd någon gång fram emot slutet av 90-talet, efter att i princip ha lyssnat sönder en Bowie Greatest hits-vinyl som min pappa hade som låten ”Heroes” fanns med på. Jag blev förstås besviken på att titelspåret var den enda i sitt slag på skivan, men kom efter hand att uppskatta även flera av de andra spåren; de instrumentala kompositionerna ”V-2 Schneider” och ”Neuköln” inte minst.

Bästa spår: 03. Heroes

Led Zeppelin – Led Zeppelin IV (1971)

I veckan blev det klart att en sex år lång rättsprocess äntligen mött sin ände. USA:s Högsta Domstol deklarerade att de inte kommer att ta sig an fallet ”Stairway To Heaven” vs. ”Taurus”. Det står därmed klart att Led Zeppelins klassiker inte utgör ett plagiat på bandet Spirits instrumentala låt ifrån 1967. De båda banden turnerade tillsammans under en period mot slutet av 60-talet. Spirits låtskrivare Randy Wolf är död sedan länge, men hans efterlevande har drivit tesen att Led Zeppelin ska ha passat på att stjäla riffet från hans låt ”Taurus” under denna tid. Jimmy Page har hela tiden kallat anklagelserna ”löjliga”, och nu får han alltså rätt.

Led Zeppelin IV är Led Zeppelins mest klassiska album. Förutom att vara ett av tidernas bäst säljande album (37 miljoner sålda ex. världen över) är det även det album som innehåller den ikoniska ”Stairway To Heaven”. Plattan var Led Zeppelins fjärde i ordningen, och spelades in under loppet av tre månader 1970-71. Bandet tillät sig själva att vara mer experimentella i studion än tidigare den här gången, och tackade faktiskt nej till flera turnéerbjudanden för att möjliggöra fullt fokus på det nya materialet.

Bästa spår: 04. Stairway To Heaven

Don McLean – American Pie (1971)

”The Day The Music Died”. Det är vad den tredje februari 1959 brukar kallas för. Uttrycket myntades av singer-songwritern Don McLean i hans hit ”American Pie”, och refererar till ovan nämnda datum då de tre rock n’ roll-pionjärerna Buddy Holly, Ritchie Valens och ”The Big Bopper” J.P. Richardson alla dog samtidigt i en flygkrasch i Iowa. Don McLean var själv tretton år gammal vid tidpunkten och jobbade som tidningsbud. Nyheten slog som ett hugg i hjärtat på den unga och musikfrälsta McLean. Drygt tio år senare skrev han ”American Pie” som ett bokslut över Amerikas förlorade oskuld, manifesterat genom dessa tre rock-legendarers tragiska död. Låten gjorde Don McLean till stjärna över en natt. Det var den första låten att släppas som singel ifrån albumet med samma namn, och den toppade listorna både i USA, Australien och i flera europeiska länder.

Albumet American Pie släpptes i oktober 1971 och var Don McLeans andra album. Draghjälpen från ledsingeln gjorde att skivan blev en stor framgång. Men även andrasingeln ”Vincent” gjorde hyfsat ifrån sig på listorna. Låten är en slags hyllningsballad till konstnären Vincent van Gogh, vars tavla ”The Starry Night” fascinerade McLean. Det är även det en trevlig låt; om än med ett något fånigt tema. Som trivialt vetande kan nämnas att det faktiskt var en av hiphop-ikonen Tupac Shakurs favoritlåtar, och var den sista låt som han hörde innan han avled på ett sjukhus i Las Vegas.

Hade det inte varit för dunderhiten ”American Pie” hade det nog inte varit många som hade känt till Don McLean idag. Han har i princip levt på den låten sedan det att den släpptes 1971. Men denna 75-åring turnerar än idag friskt omkring och släpper med jämna mellanrum nya skivor som ingen lyssnar på.

Bästa spår: 01. American Pie

Bob Dylan – Self Portrait (1970)

Bob Dylan rivstartade 70-talet med sitt dittills sämsta bidrag till musikhistorien. Self Portrait består ungefär till hälften av dåliga covers och till andra hälften av mycket undermåliga egna kompositioner. I efterhand har Dylan själv kallat albumet för ”ett skämt”. I en intervju med Rollingstones Kurt Loder 1984 förklarade han att enda anledningen till att han valde att göra ett dubbelalbum av eländet var att det ändå inte hade hållit måttet som ett enkelalbum: ”Då hade det verkligen blivit dåligt”, menade han; ”Om man ändå tänker lägga på en massa skräp kan man ju lika gärna ladda upp med det ordentligt”.

Å andra sidan har Dylan även sagt om Self Portrait att det ”finns en jäkla massa bra musik där på”. Det lilla han har yttrat om skivan på mer sentida dagar har dock tenderat att vara mer åt det negativa hållet. Många har gjort tolkningen att Dylan gjorde Self Portrait dåligt med mening, helt enkelt för att slippa all den hype som fanns kring hans person vid den här tiden. Dylan var trött på att ständigt omnämnas som någon slags profet som skulle vara talesman för sin generation.

Man vet aldrig riktigt med Dylan.

Bästa spår: 23. Wigwam

Fleetwood Mac – Tusk (1979)

Hur ska man följa upp tidernas bäst säljande rockalbum? Jo, genom att göra tiderna dyraste album förstås. Fleetwood Mac spelade in merparten av uppföljaren till megasuccén Rumours i en studio i Los Angeles som de hade byggt för förskottsroyalties. I slutändan kom bandet att spendera över en miljon dollar på Tusk, vilket gjorde det till det dittills dyraste albumet i pophistorien. Pengar brändes både på ditten och på datten under inspelningarna. Gitarristen Lindsey Buckingham insisterade exempelvis på att en exakt kopia av hans badrum skulle byggas inne i studion. Anledningen var att han gillade akustiken i sitt badrum så mycket. Det var där som han hade spelat in många av demosarna till Tusk.

Tusk är ganska mycket Fleetwood Mac att smälta. Delar av denna dubbelskiva tillhör det bästa som de har gjort, medan andra delar inte alls är lika minnesvärda. När man lyssnar igenom det kan man få lite intrycket av att de körde en låt-gå mentalitet på det mesta, men riktigt så var det inte. Bandmedlemmarna sprudlande av kreativitet kring den här perioden och bra material var det aldrig någon brist på. Stevie Nicks vackra ballad ”Sara”, som handlar om hennes relation med Don Henley, var sexton minuter lång i sin första version. Den version som till slut hamnade på albumet är nerbantad med nästan tio minuter.

Bästa spår: 05. Sara

Marvin Gaye – What’s Going On (1971)

När tidningen Rollingstone nyligen uppdaterade sin lista över tidernas bästa album hamnade Marvin Gayes klassiska What’s Going On i topp. Skivan var den legendariska soulsångarens elfte i ordningen, och spelades in i Detroit respektive Kalifornien 1970 och -71. What’s Going On är ett konceptalbum. Gaye skrev låtarna från perspektivet av en hemvändande Vietnamveteran som tillbaka i USA möts av avsky och sociala orättvisor. Gaye hade inspirerats till temat efter att ha brevväxlat med sin bror, som själv hade kommit hem ifrån Vietnam och erfarit liknande upplevelser. What’s Going On släpptes i maj 1971 och blev en stor succé. Albumet rosades av kritikerna och blev Marvin Gayes första skiva att nå Billboardlistans topp-10.

Marvin Gaye var oerhört framgångsrik under större delen av 70-talet, men framåt decenniets senare del började hans karriär att halta betänkligt. Hans kokainmissbruk och osunda leverne i allmänhet gjorde det heller inte lättare för honom. I början av 80-talet packade Gaye sina väskor och flyttade till Belgien i ett försök att bli kvitt droger och andra frestelser. I Belgien ändrade han livsstil helt och var snart både träningsnarkoman och en frekvent kyrkobesökare. Efter några mer tillbakadragna år gjorde han 1982 comeback i stor stil med hyllade Midnight Love, som bl.a. innehöll superhiten ”Sexual Healing”. Gaye hann dock aldrig riktigt njuta av den återfunna succén. Den 1:a april 1984 blev han skjuten till döds av sin egen far, efter att han försökt ingripa i ett bråk mellan sina föräldrar hemma i föräldrahemmet i Los Angeles. Gaye dödförklarades på California Hospital Medical Center kl. 13.01 på eftermiddagen, dagen före vad som skulle ha varit hans 45-årsdag.

…Farsgubben då? Jo, han åkte förstås i finkan. Marvin Gaye Sr. dömdes till sex års fängelse för dråp. Han dog på ett ålderdomshem 1998.

Bästa spår: 06. Mercy Mercy Me

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara