War – Why Can’t We Be Friends? (1975)

Jag vaknade härom natten med Wars klassiska hit ”Why Can’t We Be Friends?” på hjärnan. Låten hade jag varken hört eller haft en tanke på på åtminstone tio år. …Eller så har jag faktiskt hört den spelas i bakgrunden någonstans och registrerat det undermedvetet? Vem vet? Det är konstigt hur sånt där fungerar… Hur som helst så var jag förstås bara tvungen att spela låten på stereon, och visst har den ett bra skönt gung ändå? ”Why Can’t We Be Friends” är unik på det sättet att den är en av de första låtarna att ha spelats upp i rymden. Låten spelades upp av NASA under det första rymdsamarbetet mellan amerikanska astronauter och sovjetiska kosmonauter; det s.k. ”Apollo-Soyuz-projektet” 1975.

War var annars ett funk-band ifrån Long Beach i Kalifornien. Med hits som ”Gypsy Man”, ”Low Rider” och ”Why Can’t We Be Friends” nådde bandet kulmen av sin popularitet någon gång runt 70-talets mitt. War är faktiskt fortfarande aktivt, i vad som måste vara bortåt den hundrade uppsättningen av bandet eller något. Hela 34 olika musiker har någon gång varit medlemmar i War sedan det att bandet grundades 1969.

Bästa spår: 09. Why Can’t We Be Friends?

Joan Baez – Diamonds & Rust (1975)

Jag hade länge svårt för Joan Baez ganska speciella sångröst. Men fantastiska ”Diamonds And Rust” ifrån albumet med samma namn har jag aldrig kunnat motstå. Låten är inte bara hennes bästa, det är även den största hit som hon har haft under karriären. Hon skrev den i november 1974. Till en början handlade den om någonting helt annat, men så ringde Bob Dylan plötsligt upp henne ifrån ingenstans och började pladdra om sin egen nyligen skrivna låt ”Lily, Rosemary And The Jack Of Hearts”, vars text han ville ha Baez feedback på. Efter det samtalet kom hela ”Diamonds And Rust” att kretsa kring deras kortvariga kärleksaffär tio år tidigare.

Joan Baez är ju annars en ganska känd Dylan-tolkare. På Diamonds & Rust är det ”Simple Twist Of Fate” som hon gör i en riktigt trevlig tappning. Baez har kommit att bli så förknippad med Dylan-covers att man lätt glömmer att det i tidernas begynnelse faktiskt var hon som gav Dylans karriär en skjuts, och inte tvärtom. När Dylan dök upp på folkscenen i Greenwich Village under 60-talets första skälvande år var det Joan Baez som var den etablerade akten och inte han. Baez säkrade gigs åt Dylan och lät honom följa med som ”förband” på hennes turnéer. Efter att The Freewheelin’ Bob Dylan släpptes och Dylans karriär tog fart på riktigt gled de ifrån varandra. En permanent knäck skulle relationen ta några år senare, när rollerna var ombytta. Dylan lockade då med Baez på sin Europa-turné med löftet att hon skulle få framföra egna låtar under hans konserter, som ett sätt att återgälda Baez tidigare hjälp. Bob Dylan fullföljde dock aldrig löftet.

Bästa spår: 01. Diamonds And Rust

The Rolling Stones – Some Girls (1978)

Some Girls var lite av en comeback för Stones, efter att ha radat upp den ena halvdana insatsen efter den andra under 70-talets senare hälft. Men man kan argumentera för att det var för sent: 1978 var Rolling Stones gårdagens nyheter, och nu var det disco och punkrock som gällde. Singlarna ”Miss You” och ”Beast Of Burden” kom ändå att generera en hel del spelningar på radion, och båda låtarna har kommit att bli uppskattade trotjänare i bandets liverepertoar. Den senare kan man tolka som en kärlekslåt, men var egentligen Mick Jaggers kommentar på Keith Richards bottenlösa drogmissbruk kring tidpunkten. I något sällsynt nyktert ögonblick hade Richards tackat Jagger för att ha hjälpt honom att ”bära bördan”, och då syftat på sitt drogande. Kommentaren gjorde ett starkt intryck på Mick Jagger.

Bästa spår: 09. Beast Of Burden

Faces – Ooh La La (1973)

Det är svårt att tänka sig att smörrockaren Rod Stewart en gång i tiden varit delaktig i någonting som faktiskt varit åtminstone avlägset bra. Faces bildades ur resterna av Small Faces, som 1969 hade kapsejsat när deras sångare Steve Marriot hade lämnat dem i sticket. De tre kvarvarande medlemmarna fick sällskap av gitarristen Ronnie Wood (sedan 1975 medlem i Rolling Stones) och den då fortfarande ganska okända sångaren Rod Stewart. Denna brittiska bluesrockgrupps fjärde och sista album Ooh La La är mest känt för det trallvänliga titelspåret. Men det är faktiskt Ronnie Wood, och inte Rod Stewart, som sjunger på låten. Det hörde förstås till ovanligheterna. Stewart spelade in ett sångspår även han, men varken han själv eller producenten Glyn Johns kändes sig tillfreds med insatsen (Stewart skyllde på att låten var i fel tonart för honom). Men kanske hade det svaga resultatet delvis sin förklaring i det mycket bristfälliga engagemang som Stewart hyste för gruppens förehavanden vid den här tidpunkten. Hans solokarriär hade precis tagit fart, och den uppmärksamheten var minst sagt distraherande för den unge Stewart. De första två inspelningsveckorna missade han helt, och på tre av skivans tio spår lyser han med sin frånvaro. Ooh La La blev ändå till slut en helt OK avrundning på Faces kortlivade karriär, men utan det där fina titelspåret hade den inte varit mycket att ha.

Bästa spår: 10 Ooh La La

Marianne Faithfull – Broken English (1979)

Marianne Faithfull upptäcktes på en av Rolling Stones release-partyn av bandets manager Andrew Loog Oldham. Detta var strax före 60-talets mitt, Faithfull var i sena tonåren och brukade uppträda på kaféer runt om i London. Med Jaggers och Richards nyskrivna låt ”As Tears Go By” fick hon sin första hit och hon började i samband med det allt oftare hänga med bandet på olika tillställningar. Snart blev hon och Jagger ett par och de utmärkte sig för sitt dekadenta leverne i Londons nattliv. Under deras fyra år långa och mycket destruktiva relation tjänade hon som Jaggers inspiration till flera av Stones mest klassiska låtar, så som ”Wild Horses”, ”You Can’t Always Get What You Want” och ”I Got The Blues. Men Marianne Faithfull föll allt djupare ner i drog- och alkoholmissbruk och tappade till slut greppet helt. Mot slutet av 60-talet hade hon förlorat vårdnaden om sin son och levde helt utblottad på gatan.

När Broken English släpptes var det Marianne Faithfulls första ordentliga album på över ett decennium. Det tuffa liv som hon hade levt sedan dess hade tärt både på kropp och på själ. Broken English låter som musik ifrån någon som har varit nere i rännstenen och vänt, vilket ju är precis vad det är. Åren av missbruk och kedjerökande hade tagit ut sin rätt på Faithfulls sångröst, men det passar den smutsiga rocken på Broken English fint. Marianne Faithfull blev lovordad av kritikerna för Broken English, och hon håller själv plattan som sitt absolut främsta verk.

Bästa spår: 01. Broken English

Neil Young & Crazy Horse – Zuma (1975)

Lou Reed sa en gång att gitarrarbetet på ”Danger Bird” var det bästa som han någonsin hade hört. Om den saken kan man förstås tycka olika, men att hävda att Zuma är fullspäckat med lidelsefullt gitarrarbete i största allmänhet torde väl vara ett ganska okontroversiellt ställningstagande? Lyssna bara på ”Cortez The Killer”: Sju och en halv minuts frosseri i skönt taggiga gitarrsolon varvat med Neil Youngs medkännande för ursprungsbefolkningen i Sydamerika under conquistadorernas hänsynslösa korståg. I Spanien förbjöds låten under Franco-regimen. Den ansågs inte framställa de spanjorska erövringarna riktigt i det glamorösa ljus som Franco gärna ville placera dem i. Av denna anledning släpptes Zuma senare i Spanien än i resten av världen, och ”Cortez The Killer” fick byta namn till det mer neutrala ”Cortez” på skivans konvolut.

Zuma var Neil Youngs tredje platta tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det första som spelades in med gitarristen Frank Sampedro i line-upen. Han rekryterades som ersättare för Danny Whitten, som tragiskt hade dött i en överdos några år tidigare. Inte heller Frank Sampedro var någon renlevnadsmänniska. Han missbrukade både heroin och en massa annat. För Young var det jobbigt att hantera. Han hade sett drogmissbrukets baksidor allt för många gånger på allt för kort tid och ville egentligen inte ha med det att göra. Men Sampedro kom att bli ett fast och mycket uppskattat inslag i Crazy Horse. Han tillförde ett råare och smutsigare element till bandets redan sedan innan råa och smutsiga sound.

Bästa spår: 08. Cortez The Killer

Lee Hazlewood – Cowboy In Sweden (1970)

Lee Hazlewood hade en speciell relation till Sverige. Mest känd är han ju tveklöst för sitt samarbete med Nancy Sinatra under 60-talet, men på något vänster hamnade han efter det i Sverige. Och t.o.m. i en svensk film. I tv-filmen ”Cowboy In Sweden” som släpptes 1970 spelade han en amerikansk cowboy som visas runt i Sverige av en ung blond svenska. Såväl filmen som visan ”Vem Kan Segla Förutan Vind?” som Hazlewood spelade in för filmens soundtrack tillsammans med motskådespelerskan Nina Lizell blev ganska populära under ett tag. Hazlewood var inte dummare än att han passade på att smida medan järnet var varmt, och släppte även ett album med samma namn som filmen.

Låtskriveriet på Cowboy In Sweden når inte i närheten samma höjder som det exempelvis gjorde på Nancy & Lee några år tidigare. På egen hand blir Lee Hazlewood faktiskt ganska tråkig att lyssna på. Han hade visserligen en bra baritonröst, som i sig hade ett visst underhållningsvärde, men utan Nancy Sinatra blir det liksom ingen riktig själ i låtarna.

Bästa spår: 03. Forget Marie

Gasolin’ – Gasolin’ 3 (1973)

Senare skulle han komma att bli känd som Queens producent under deras mest hyllade period. Han skulle även komma att jobba med storheter som Alice Cooper och Ozzy Osbourne. Men innan han hade fyllt meritlistan till den graden tog sig Roy Thomas Baker an att producera det i internationella sammanhang obskyra danskbandet Gasolin’. Det var i augusti 1973 som han strålade samman med Kim Larsen och dennes bandkamrater i Köpenhamn för att påbörja inspelningen av Gasolin’s tredje fullängdare i Rosenberg Studio. Albumet döptes sedermera, kanske aningen fantasilöst, till Gasolin’ 3. Roy Thomas Bakers inflytande märks tydligt på plattan, vars sound är mer proffsigt och – skulle jag vilja påstå – mer intressant än på föregångarna. Gasolin’ 3 innehåller väl inte någon av Gasolin’s kändare låtar, men den har ett skönt gung rakt igenom. Som några kalla Tuborg på Nyhavn ungefär. Sämre kan man ha det.

Min pappa spelade gärna Gasolin’ på stereon hemma. Han hade den där live-plattan som de släppte 1978. Själv råkade jag se Kim Larsen uppträda på en festival utanför Karlskrona för ett antal år sedan. Av spelningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket, men jag minns tydligt hur besviken min Gasolin’-frälsta kompis var efter att ha träffat en mycket otrevlig och dryg Kim Larsen backstage.

Bästa spår: 03. Katten

Kris Kristofferson – Kristofferson (1970)

Countrylegendaren Kris Kristofferson föddes i Texas 1936 och växte upp i Kalifornien. Hans far var en högt uppsatt officer inom U.S. Air Force, och Kristofferson blev tidigt pushad att likt sin far söka en karriär inom det militära. Soldatlivet lockade honom dock inte. Efter en kort sejour som helikopterpilot i U.S. Army lämnade Kristofferson armén för att i stället satsa helhjärtat på en musikkarriär. Valet föll inte i god jord hos familjen, och de bröt kontakten med honom helt.

Redan innan Kris Kristofferson släppte sin självbetitlade debutskiva hade han gjort sig ett namn som låtskrivare åt andra. Flera av låtarna på Kristofferson hade därför redan getts ut av andra artister. ”Me And Bobby McGee” hade t.ex. släppts av både Roger Miller och Kenny Rogers (men den mest kända versionen är den med Janis Joplin som släpptes 1971). ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” hade släppts av Ray Stevens 1969, och spelats in (men ännu inte släppts) av Johnny Cash 1969. Enligt myten lär den då okända Kris Kristofferson ha kommit i kontakt med ”The Man In Black” genom att landa sin arméhelikopter i Johnny Cashs trädgård. Med sig hade han en öl och en demo av ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”, vilken Cash omgående fattade tycke för.

Kris Kristofferson spelade motvilligt in sitt första album. Han var osäker på sin sångröst, som han menade lät ungefär som det låter när en groda sjunger. Producenten Fred Foster övertygade honom om att så inte var fallet, och de samlade hastigt ihop ett band för att påbörja inspelningarna. Kristofferson släpptes i april 1970, men återutgavs året därpå under namnet Me And Bobby McGee för att rida på vågen av Janis Joplins succé med singeln med samma namn.

Bästa spår: 03. Me And Bobby McGee

Meat Loaf – Bat Out Of Hell (1977)

Oftast är det profithungriga skivbolagspampar som vi har att beskylla för de allra mest skamlösa övergreppen på musiken som konstform. Undantaget som bekräftar regeln är väl då Meat Loaf. I det fallet arbetade skivbolagsföreträdarna aktivt för att stoppa honom. Och det är ju sunt, kan man tycka. När Meat Loafs producent och låtskrivare Jim Steinman valsade in på den legendariska skivmogulen Clive Davis kontor med Bat Out Of Hell i näven blev han utskrattad. Davis hånade Steinman och menade att han skulle köpa sig några rock n’ roll-skivor och lära sig att skriva låtar i stället. Steinman var dock inte den som hade vett på att ge upp. Han vände sig till det småskaliga skivbolaget Cleveland International och lyckades lura dem att ta sig an projektet. Moderbolaget; det mäktiga Epic Records, var dock föga imponerade av Steinmans och Meat Loafs teatraliska fjantrock och försökte begrava det hela med minimal marknadsföring. Det hjälpte inte. Efter att Meat Loaf framfört det nio minuter långa titelspåret i ett brittiskt tv-program exploderade plötsligt Bat Out Of Hell i Storbritannien. Snart spred sig succén till Amerika och resten av världen. Mot alla odds kom det här besynnerliga rockskivan att bli ett av tidernas bäst säljande album. Sedan releasen 1977 har Meat Loaf lyckats kränga över 43 miljoner exemplar av Bat Out Of Hell. Det är lika många människor som bor i Argentina.

Jim Steinman började jobba på Bat Out Of Hell redan 1974. Det hela började som en musikal som skulle vara någon slags modern version av ”Peter Pan”. Musikalen, som Steinman döpte till ”Neverland”, kom bara att framföras ett fåtal gånger i Washington D.C. innan den lades ner. När Steinman en tid senare bekantade sig med Meat Loaf tog han de tre bästa låtarna ifrån ”Neverland” och lät dem utgöra fundamentet för det som sedermera blev Bat Out Of Hell. Två uppföljare har gjorts till albumet efter detta. Bat Out Of Hell II släpptes 1993 och blev även det en stor hit. Bat Out Of Hell III släppte Meat Loaf på egen hand 2006, efter segdraget rättsprocessande mot Jim Steinman kring rättigheterna till användandet av titeln.

Bästa spår: 02. You Took The Words Right Out Of My Mouth