Gram Parsons – Grievous Angel (1974)

Sommaren 1973 spelade Gram Parsons in sitt andra – och vad som även skulle visa sig bli hans sista – soloalbum. Till följd av ett långvarigt alkohol- och heroinmissbruk var han vid det här laget i ett mer eller mindre ständigt bedrövligt skick. Till inspelningssessionerna kom han alltid in sent, och då alltid i ett så pass berusat tillstånd att det var honom övermäktigt att prestera på ens en någorlunda hyfsad nivå. De inhyrda studiomusikerna fick därför tämligen fria händer med det låtmaterial som fanns till buds. Dock fanns det inte särskilt mycket låtmaterial till buds, så för att dryga ut den ganska tunna samling egna kompositioner som Parsons hade lyckats knåpa ihop sedan senaste skivan spelades även några covers in – samt några gamla låtar som Parsons redan hade gett ut tidigare under karriären. Slutresultatet är en mycket ojämn samling låtar, som bärs upp av Parsons och Emmylou Harris omisskännliga kemi snarare än kvaliteten på låtarna i sig. Något mästerverk är Grievous Angel verkligen inte. Men bitvis, som t.ex. i briljanta öppningsspåret ”Return Of The Grievous Angel”, bär albumet på en förnimmelse av vad som skulle kunna ha kommit om det inte vore för huvudpersonens plötsliga död bara några månader senare.

Grievous Angel släpptes fyra månader efter Gram Parsons död. Det fick positiva recensioner, men på det kommersiella planet föll albumet fullkomligt platt. Egentligen skulle albumet faktiskt ha titulerats ”Gram Parsons With Emmylou Harris – Grievous Angel”. Parsons änka var dock måttligt förtjust i tanken på att ge sin romantiska rival det erkännandet, så hon använde det inflytande hon hade för att få bort Emmylous namn ifrån titeln.

Bästa spår: 01. Return Of The Grievous Angel

Blondie – Parallel Lines (1978)

Blondie spenderade ungefär fyra veckor på att spela in sitt tredje album Parallel Lines. För producenten Mike Chapman var det fyra väldigt långa veckor. Han minns Blondie som det musikaliskt mest obegåvade band som han någonsin har haft äran att jobba med, och tyckte att de till råga på allt led av grava samarbetssvårigheter. Blondies sångerska Debbie Harry har å andra sidan refererat till Chapman som en hänsynslös diktator. Det finns väl helt enkelt alltid två sidor av myntet…

Parallel Lines släpptes i september 1978 och blev snabbt en enorm succé. Flera av låtarna blev också stora hits både i USA och i Europa. Den kanske mest kända av dessa är ”Heart Of Glass”, som med sitt disco-groove och crossover-appeal letade sig in på dansklubbarna världen över. För Blondie, som innan Parallel Lines inte hade varit mer än ett kultband på den smala New Wave-scenen i New York, skulle den plötsliga framgången visa sig inte vara helt oproblematisk. De blev anklagade för att vara ”sell-outs” av sina fans och tappade på det en hel del indie-cred. Men å andra sidan kunde de ju skratta hela vägen till banken i stället. …Och det går inte att ta ifrån Debbie Harry och hennes bandkamrater att Parallel Lines faktiskt är en grymt bra skiva.

Bästa spår: 10. Heart Of Glass

The Velvet Underground – Loaded (1970)

1970 hade Velvet Undergound skrivit på för det stora skivbolaget Atlantic Records. Höjdarna på Atlantic trodde på sitt nyförvärv, men de uppmanade Lou Reed att hålla sig ifrån stötande teman i sina låttexter och se till att nästa album var ordentligt ”loaded with hits”. Uppmaningen inspirerade i alla fall Reed att döpa albumet till Loaded. Hur direktiven i övrigt påverkade hans kreativitet förtäljer inte historien.

Loaded var Velvet Undergrounds fjärde skiva. Det skulle också visa sig bli deras sista. Vid det här laget hade de lämnat samarbetet med Andy Warhol och sångerskan Nico bakom sig sedan länge. Multiinstrumentalisten John Cale hade även han lämnat bandet, efter interna stridigheter med Lou Reed kring bandets sound och framtid. Velvet Underground bestod nu av Lou Reed, Sterling Morrison, Doug Yule och Maureen Tucker. Tucker medverkade dock inte på inspelningarna av Loaded, eftersom hon var höggravid.

Loaded finns Velvet Undergrounds allra bästa låt: ”Sweet Jane”. Den har även ett av rockhistoriens såväl enklaste som bästa gitarriff, vilket faktiskt gör sig ännu bättre i elektrisk tappning. Lyssna t.ex. på versionen som finns på Lou Reeds livealbum Rock ‘n’ Roll Animal. Men förutom just ”Sweet Jane” och en handfull halvschyssta låtar till är Loaded ett ganska blekt verk i förhållande till Velvet Undergrounds tidigare bedrifter.

Lou Reed lämnade Velvet Underground tre månader innan Loaded släpptes. I efterhand har han uttryckt missnöje över slutresultatet, som han menar skiljer sig kraftigt ifrån det album som han själv var med och skapade. Dels ska låtordningen vara ändrad, dels är låtarna i sig om-mixade. Alla ändringar gjordes utan Reeds medgivande.

Bästa spår: 02. Sweet Jane

The Rolling Stones – Goats Head Soup (1973)

Härom dagen släppte Rolling Stones den nya singeln ”Criss Cross”, som är en gammal outgiven outtake ifrån inspelningarna av Goats Head Soup. Bandet passade samtidigt på att annonsera en nyutgåva av skivan i fråga. Goats Head Soup – Deluxe Edition kommer att släppas den 4:e september i år och innehålla en remastrad version av det befintliga albumet samt ytterligare ett antal bonusspår, utöver redan släppta ”Criss Cross”.

Själv har jag aldrig riktigt förstått vitsen med att fördjupa mig i en massa extramaterial från redan släppta album. Visst kan det vara lite kul att få en inblick i hur skapandeprocessen har gått till, men oftast inser man bara att det finns det en anledning till att outgivna låtar och versioner av låtar inte släpptes från första början kan jag tycka.

Goats Head Soup var den första plattan att följa Stones gyllene period 1968-72, då de släppte sina fyra bästa album på raken. På Goats Head Soup finns fortfarande magiska inslag (”Angie” inte minst), men i jämförelse med bandets tidigare alster känns merparten av materialet tämligen ljummet. Lite cyniskt kan man säga att Goats Head Soup var början på ett allt mer urvattnat Rolling Stones. Keith Richards och Mick Jagger hade helt enkelt gått och blivit mänskliga.

Goats Head Soup spelades till stora delar in på Jamaica. Albumets titel anspelar på den soppa på gethuvud som anses vara något av en delikatess på ön. Stones spelade in bra många fler låtar än vad som kunde rymmas på plattan. Ändå hade ett antal av de låtar som slutligen kom med redan några år på nacken när plattan släpptes. ”100 Years Ago” hade t.ex. Jaggers skrivit någon gång runt 1970. Även ”Hide Your Love” och ”Silver Train” hade varit med åtminstone sedan 1970.

Bästa spår: 05. Angie

Big Star – Number 1 Record (1972)

Bandets namn till trots blev medlemmarna i Big Star aldrig några stora stjärnor. I alla fall inte under bandets fyra år korta livstid. Den mest vedertagna förklaringen till detta är att distributionen och marknadsföringen av deras bästa album Number 1 Record sköttes alldeles för uselt. Stax Records, som Big Star då var signade till, hade ekonomiska bekymmer vid tidpunkten och lyckades inte göra det kritikerrosade Number 1 Record tillgängligt i butikerna. Det innebar förstås att albumet sålde dåligt och snart glömdes bort av både kritiker och skivköpare. I efterhand har dock bandet, och framför allt debuten Number 1 Record, fått kultstatus. Det är inte svårt att förstå varför. Skivan fullkomligt spritter av spelglädje och medryckande låtar varav flera hade kunnat vara hits. En del menar att det är historiens första powerpop-album. Andra går steget längre och kallar det t.o.m. för ”historiens bästa powerpop-album”.

Big Star grundades i Memphis någon gång i början av 70-talet. Sångaren och gitarristen Alex Chilton – som redan på 60-talet hade haft en hit med soul-bandet The Box Tops – anslöt sig då till Chris Bells band Icewater. Snart började de skriva låtar tillsammans och bestämde sig för att döpa om bandet till Big Star, uppkallat efter en matvarubutik som de ofta brukade handla snacks från mellan repningarna.

Bästa spår: 04. Thirteen

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman

T. Rex – Electric Warrior (1971)

Precis som rockikonerna Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin dog T. Rex frontman Marc Bolan ung. Han har dock aldrig förärats med i närheten samma legendstatus som de ovan nämnda. Kanske beror det på att Bolans karriär redan hade hunnit passera sin peak när han tragiskt dog i en bilolycka 1977, bara 29 år gammal? För musiken som han skapade är det verkligen inget fel på. T. Rex rönte stora framgångar i början av 70-talet, som pionjärer inom glamrocken. De gjorde då så bra skivor att de inte ens brydde sig om att ta med sin bästa låt på någon av dem. ”Children Of The Revolution”, som bara släpptes som singel 1972, är utan tvekan min favoritlåt med T. Rex.

Electric Warrior var det bäst säljande albumet i Storbritannien 1972. Skivan – som var T. Rex andra (eller sjätte beroende på hur man räknar) – bars fram av jättehitten ”Get It On” som slog stort på båda sidor Atlanten. Electric Warrior innebar ett tydligt skifte i bandets sound. De psykedeliska inslagen från 60-talet när bandet kallade sig Tyrannosaurus Rex var nu helt borta, och ersatta med en mer lekfull och publikfriande rock n’ roll. Electric Warrior har ofta kommit att kallas för ”historiens första glamrockskiva”.

Det är svårt att tycka illa om det här. Marc Bolans vanebildande gitarriff och melodier har en förmåga att sätta sig på hjärnan. Perfekt musik att lyssna på i det fina vädret när man står och kliar sig i huvudet och försöker få igång sin nyinköpta robotgräsklippare.

Bästa spår: 02. Cosmic Dancer

Neil Young – Homegrown (1975, 2020)

Detta är alltså någonting så udda som ett 45 år gammalt album som ges ut för första gången nu. Neil Youngs mytomspunna Homegrown var egentligen avsett att följa upp mästerverket On The Beach, men i sista sekund ångrade sig Young och valde att släppa Tonight’s The Night i stället. Young kände att Homegrown var ett alldeles för personligt verk för att släppa till offentlighetens nagelfarande. ”Jag kunde helt enkelt inte lyssna på det”, erkände han i ett pressutskick i samband med att releasen äntligen tillkännagavs för någon månad sedan. På Homegrown bearbetar Youngs skilsmässan med skådespelerskan Carrie Snodgress, som han hade sonen Zeke med. Det är ett melankoliskt album som är mer akustiskt än elektriskt. En del av låtarna är helt nya även för de mest hardcore av Neil Young-fansen, men flera av låtarna har också släppts i alternativa versioner på senare Young-plattor. ”White Line” finns t.ex. att avnjuta i distad version på Ragged Glory, och ”Star Of Betlehem” kom med på American Stars ‘n Bars. Homegrown är en trevlig skiva, men den är inte alls lika kraftfull som Tonight’s The Night som Young valde att släppa i stället på den tiden det begav sig.

Bästa spår: 12. Star Of Betlehem

David Bowie – Hunky Dory (1971)

1968 fick David Bowie – som då jobbade som låtskrivare – i uppdrag att skriva en engelsk text till fransmannen Claude Francois låt ”Comme d’habitude”. Bowies bidrag, som han blev ganska nöjd med, kom att heta ”Even a Fool Learns to Love”. Det hann dock aldrig bli någonting av Bowies version innan Paul Anka köpte loss rättigheterna till originalet och skrev om låten till ”My Way”, som sedermera spelades in av Frank Sinatra och blev en superhit.

Några år senare gav Bowie igen. Han lånade ackordföljden till inledningen av ”My Way” och skrev utifrån det mästerverket ”Life On Mars”. I albumkonvolutet till Hunky Dory bjöd Bowie även på en nickning till ”My Way” genom att skriva ”inspired by Frankie” (alltså Frank Sinatra). ”Life On Mars” blev en av hörnstenarna på Bowies fjärde studioalbum Hunky Dory.

Hunky Dory formades till stor del av Bowies intryck av USA, som han turnerade för första gången 1971. Åtminstone tre av låtarna på skivan är direkt inspirerade av amerikanska förebilder; ”Song For Bob Dylan”, ”Queen Bitch” (Velvet Underground och Lou reed) och ”Andy Warhol”. Popart-konstnären Warhol var för övrigt inte särskilt imponerad av Bowies hyllningslåt. När Bowie spelade upp den för honom sa han bara ”jaha, ok” och gick sin väg. I efterhand fick Bowie veta att den fåfänga konstnären hade tagit illa vid sig av Bowies surrealistiska text, som bitvis kunde uppfattas som ett påhopp på Warhols utseende.

Bästa spår: 04. Life On Mars

Nick Drake – Pink Moon (1972)

En stor konstnär blir aldrig berömd under sin livstid, sägs det. Det stämmer även in på somliga musiker. Nick Drake sålde inte mer än 5000 exemplar av något av sina tre album medan han fortfarande levde. Vid sin allt för tidiga bortgång 1974 hade det hunnit gå två år sedan hans sista släpp Pink Moon. Han hade då flyttat tillbaka hem till sina föräldrar och slutat att hålla konserter. I princip hade han lagt ner sin musikkarriär. 26 år gammal dog han av en (förmodad) avsiktlig överdos på receptbelagda läkemedel. Han hade då lidit av depressioner och sömnsvårigheter under större delen av sitt liv.

Det dröjde många år innan Nick Drakes namn blev mer allmänt känt. Runt 80-talets mitt kunde hans namn nämnas av dåtidens up-and-coming alternativrockare som Roberth Smith (The Cure) eller Peter Buck (REM) som en obskyr influens. Mot 90-talets slut gjordes någon dokumentär om honom som fick halvhyfsad spridning. Men den stora massan fick egentligen inte upp ögonen för Nick Drake förrän låten ”Pink Moon” användes i en reklamfilm för Volkswagen år 2000. På bara en månad såldes därefter fler Nick Drake-skivor än vad som hade sålts totalt dittills under 30 års tid.

Idag är Nick Drakes tredje album Pink Moon erkänt som ett av tidernas bästa singer-songwriter-album. Det finns förstås goda skäl till det. Pink Moon är ett svåröverträffat verk.

Bästa spår: 08. Parasite