Meat Loaf – Bat Out Of Hell (1977)

Oftast är det profithungriga skivbolagspampar som vi har att beskylla för de allra mest skamlösa övergreppen på musiken som konstform. Undantaget som bekräftar regeln är väl då Meat Loaf. I det fallet arbetade skivbolagsföreträdarna aktivt för att stoppa honom. Och det är ju sunt, kan man tycka. När Meat Loafs producent och låtskrivare Jim Steinman valsade in på den legendariska skivmogulen Clive Davis kontor med Bat Out Of Hell i näven blev han utskrattad. Davis hånade Steinman och menade att han skulle köpa sig några rock n’ roll-skivor och lära sig att skriva låtar i stället. Steinman var dock inte den som hade vett på att ge upp. Han vände sig till det småskaliga skivbolaget Cleveland International och lyckades lura dem att ta sig an projektet. Moderbolaget; det mäktiga Epic Records, var dock föga imponerade av Steinmans och Meat Loafs teatraliska fjantrock och försökte begrava det hela med minimal marknadsföring. Det hjälpte inte. Efter att Meat Loaf framfört det nio minuter långa titelspåret i ett brittiskt tv-program exploderade plötsligt Bat Out Of Hell i Storbritannien. Snart spred sig succén till Amerika och resten av världen. Mot alla odds kom det här besynnerliga rockskivan att bli ett av tidernas bäst säljande album. Sedan releasen 1977 har Meat Loaf lyckats kränga över 43 miljoner exemplar av Bat Out Of Hell. Det är lika många människor som bor i Argentina.

Jim Steinman började jobba på Bat Out Of Hell redan 1974. Det hela började som en musikal som skulle vara någon slags modern version av ”Peter Pan”. Musikalen, som Steinman döpte till ”Neverland”, kom bara att framföras ett fåtal gånger i Washington D.C. innan den lades ner. När Steinman en tid senare bekantade sig med Meat Loaf tog han de tre bästa låtarna ifrån ”Neverland” och lät dem utgöra fundamentet för det som sedermera blev Bat Out Of Hell. Två uppföljare har gjorts till albumet efter detta. Bat Out Of Hell II släpptes 1993 och blev även det en stor hit. Bat Out Of Hell III släppte Meat Loaf på egen hand 2006, efter segdraget rättsprocessande mot Jim Steinman kring rättigheterna till användandet av titeln.

Bästa spår: 02. You Took The Words Right Out Of My Mouth

Lou Reed – Rock N’ Roll Animal (1974)

Mott The Hooples All The Young Dudes innehåller en ganska trött men elektrifierad version av Velvet Undergrounds ”Sweet Jane”. På Lou Reeds livealbum Rock N’ Roll Animal som han släppte två år senare visade Reed hur slipstenen ska dras. Hans ”Sweet Jane” börjar med ett gôtt gitarrsolo som i ett lugnt och behärskat tempo leder oss in i det där enkla men geniala riffet (ett av tidernas bästa väl?) som nästan blir arenarocksmässigt när det får trycket av en distad gitarr i ryggen. Rock N’ Roll Animal var en skiva som fanns i min fars gamla vinylsamling. När han spelade den för mig för första gången någon kväll för många år sedan drog han upp volymen på max och förklarade att ”Lou Reed ska man lyssna på högt”. Det höll inte min mor med om. Hon kom stormandes in ifrån sovrummet med mord i blicken redan innan Lou Reed hade hunnit öppna käften.

Lou Reed spelade in det som skulle komma att släppas som Rock N’ Roll Animal i New York den 21:e december 1973. Fyra av de fem låtarna hade han tidigare släppt med Velvet Underground. Den sista; ”Lady Day”, kom ifrån hans då ganska nyligen släppta soloplatta Berlin. Den rockiga live-versionen på Rock N’ Roll Animal skiljer sig dock en hel del ifrån den mer återhållsamma och deppigare studioversionen. Lou Reed frontade ett nytt och mycket kompetent band vid tidpunkten. De två gitarristerna skulle senare komma att spela i Alice Coopers band. Reed själv hade en lyckad skiva i Sally Can’t Dance framför sig innan han fullständigt skulle tappa det med 1975 års Metal Machine Music. Men det är en annan historia.

Bästa spår: 01. Intro / Sweet Jane

Mott The Hoople – All The Young Dudes (1972)

1972 hade det brittiska glamrockbandet Mott The Hoople redan släppt fyra plattor, men till en stadigt sjunkande skara intresserade. Bandet, som hade tagit sitt udda namn ifrån titeln på en roman av Willard Manus, hade i princip bestämt sig för att kasta in handduken när David Bowie plötsligt knackar på dörren. Han gillar bandet och förfäras över att höra att de funderar på att lägga ned. Det Bowie gör då är att han sätter sig på golvet framför sångaren Ian Hunter och skriver på studs låten ”All The Young Dudes” åt bandet. Det är i alla fall så som det påstås att det hela gick till. I verkligheten kan man tänka sig att Bowie kanske hade en och annan strof till låten klar redan innan. ”All The Young Dudes” blev hur som helst en enorm hit för Mott The Hoople, och betraktas än idag som en av glamrockerans mest definierande låtar. Men det var faktiskt inte den första låten som Bowie skrev åt Mott The Hoople. Han hade tidigare erbjudit dem den rockigare ”Suffragette City”, men den hade Mott The Hoople tackat nej till. ”Suffragette City” släpptes i stället senare på Bowies mästerverk Ziggy Stardust.

Albumet All The Young Dudes kom ut i september 1972. David Bowie producerade skivan och ryckte även in på saxofon och bakgrundssång. Albumet kom att bli en karriärhöjdpunkt för Mott The Hoople, vars frontman Ian Hunter kom att lämna bandet för att satsa på en solokarriär bara två år senare. Det är svårt att se det på annat sätt än att All The Young Dudes vilar tungt i knät på det fantastiskt starka titelspåret, men ett och annat hyggligt glamrockspår hittar man ändå här.

Bästa spår: 03. All The Young Dudes

Neil Young – Comes A Time (1978)

Jag gillar Comes A Time främst för den fina tolkningen av Ian Tysons klassiker ”Four Strong Winds”, och för Youngs egenkomponerade ”Human Highway” (som han egentligen hade skrivit flera år tidigare för ett slopat Crosby, Stills, Nash & Young-album). I övrigt lider Neil Youngs nionde studioalbum av en lite för sockrig produktion för min smak. Det tyckte nog Young också, när allt kom till kritan. När han först lämnade in Comes A Time till Reprise Records var det bara sång och akustisk gitarr på alla låtarna. Skivbolagshöjdarna lyckades intala honom att en rytmsektion nog skulle stärka materialet, vilket de nog ändå ska ha en eloge för: Det är nämligen inte många som har lyckats övertala den tjurskallige Young att kompromissa i sitt skapande. Neil Young blev heller inte särskilt nöjd med resultatet, även om det kanske mer handlade om missnöje med slutmixen snarare än om arrangemangen i sig. Sånt skojar man inte om, tyckte Young, och gav sig ut och köpte 200 000 exemplar av albumet till sig själv när det släpptes bara för att hålla det undan ifrån marknaden. De 200 000 vinylplattorna kom till användning som takbeklädnad på en av hans ladugårdsbyggnader.

Bästa spår: 10. Four Strong Winds

Frank Zappa – Sheik Yerbouti (1979)

Frank Zappa var en fascinerande karaktär. Han var en fantastisk gitarrist och en säregen låtkompositör som var verksam inom ett brett spektra av genrer. Han var även oerhört produktiv. Under sin livstid producerade han över 60 album. Han slog igenom tillsammans med sitt band The Mothers Of Invention under 60-talets flower-power-period. Egentligen hade han dock inte mycket till övers för hippierörelsen och fjärmade sig ifrån den senare under karriären, inte minst på grund av den drogkultur som den kom att nära förknippas med. Tvärtemot vad man skulle kunna tro var nämligen Zappa själv helt ointresserad av droger, och gjorde sig emellanåt lustig över att hans allvarligaste laster var kaffe och cigaretter. Politiskt beskrev sig Zappa som ”praktiskt konservativ”, men bekände sig egentligen aldrig till någon specifik politisk rörelse. Han var mycket frispråkig och har myntat många lustiga citat. Det kanske mest reciterade är hans kommentar på rockjournalistiken:

”Most Rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read”.

För den stora massan blev Frank Zappa känd med sitt första album på eget skivbolag: Sheik Yerbouti. Det gäller i alla fall för Europa i allmänhet, och Skandinavien i synnerhet. Det var här som skämtlåten ”Bobby Brown Goes Down” blev en oväntad jättehit. I USA hade den aldrig någon sportslig chans. Där var det allt för många som hakade upp sig på den för sin tid mycket kontroversiella texten (låten handlar den unge Bobby Brown och dennes erotiska utsvävningar, vilka beskrivs tämligen målande).

För den som har missat det är albumtiteln Sheik Yerbouti en ordlek (”Shake Your Booty”). Frank Zappa blandade alltid humor och allvar om vartannat i sin konst, och Sheik Yerbouti utgör inget undantag. Förutom ovan nämnda singel (som han egentligen från första början inte ens tänkt ta med på skivan) så finns här även en ganska skojig parodi på Bob Dylan (mellanpartiet i andraspåret ”Flakes”). Sheik Yerbouti är ett dubbelalbum som till största delen är inspelat live, fast med överdubbningar gjorda i studion. Det är en av Zappas största kommersiella framgångar och anses allmänt var ett av hans mest lättillgängliga verk. Men bortsett från singlarna får man nog ändå vara ganska Zappa-frälst för att ta till sig albumet med dess många långa improviserade passager och udda låtkompositioner. Min kopp te är musiken inte riktigt, men som person och artist finner jag Frank Zappa sällsynt intressant.

Bästa spår: 09. Bobby Brown Goes Down

Elvis Presley – Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas (1971)

Som ni förstår har jag mer eller mindre badat i julmusik under den senaste månaden. Det framgår till viss del av de skivor som jag har skrivit om här på bloggen, men ni ska veta att de utgör ändå bara en bråkdel av alla julplattor som jag har svalt ner i jakten på det rätta soundtracket till tomtens entré senare ikväll.

Man kan fråga sig huruvida det är sunt att plåga själen med så pass mycket julmusik under en och samma månad. Svaret på den frågan är förstås nej. Men den mer intressanta frågan lyder förstås:

Vilka kloka insikter har den här intensiva julmusiksperioden berikat mig med?

Jo, det ska jag berätta för er: Jag har kommit fram till att vem som helst kan inte göra ett bra julalbum. Även om man skulle råka vara en fantastisk artist i övrigt innebär inte det per automatik att julmusiksgenren ligger som ett öppet och oskyddat fält att erövra. Följande tre kriterier måste uppfyllas om man ska skapa ett riktigt bra julalbum:

  1. En stark baritonröst

Jag vet inte om det har att göra med man föreställer sig jultomtens röst som ganska basig av sig. Den klassiska Disney-tomten skrockar ju ”ho ho ho” med stark stämma och slår sig för magen. Men jag har insett att många av de klassiska jullåtarna tenderar att falla ganska platt om de framförs utan en ordentlig bariton. För att få den rätta julkänslan vill man liksom känna hur hela vardagsrummet vibrerar under första stofen av ”White Christmas”.

2. Traditionella arrangemang

Man får inte glömma att julen trots allt är en tradition. En ganska gammal sådan dessutom, om jag inte är helt ute och cyklar. Det funkar liksom bara inte att försöka hotta upp dessa mossiga låtar med något rap-parti eller något häftigt beat. Lyssna t.ex. på Whitney Houstons ytterst ansträngda RnB-version på ”Little Drummer Boy”. Det går emot hela låtens DNA att hitta på något sådant.

3. Igenkännbarhet

Detta tangerar lite punkt 2, men inte riktigt. När man lyssnar på julmusik vill man inte behöva tänka för mycket. Man har ju som ni vet fullt upp med annat: Det är klappar att öppna, nötter att knäcka, gröt att äta och julgrogg att dricka. Då passar det sig ganska bra att låtarna som spelas i bakgrunden är sådana som man känner igen, så att man slipper fundera över den saken också. Visst är det skoj med egenskrivna jullåtar. Men gör man ett julalbum måste man se till att det åtminstone till hälften är fyllt med de klassiska låtarna. Annars kan man lika gärna strunta i det.

Elvis Presley levde och verkade helt i enlighet med de tre budorden ovan. De två julalbum som han hann spela in under sin karriär utgör båda viktiga grundpelare inom genren. Hans första som kom 1957 är kanske det mer kommersiellt gångbara av de två, men Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas ifrån 1971 bjuder även det på finstämd och trevlig julstämning. Det är den skivan som kommer att stå på hemma hos oss idag.

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!

Bästa spår: 03. On A Snowy Christmas Night

Jacob Miller – Natty Christmas (1978)

Jämte Bob Marley var Jacob Miller en av de största på Jamaicas reggae-scen under sent 70-tal. Miller var sångare i Inner Circle, som med sin rockigare version av genren var en av de akter som starkast bidrog till reggaens kommersiella genombrott. Under 90-talet skulle Inner Circle få världshitar med låtarna ”Bad Boys” och ”Sweat (A La La La La Long)”, men då var Jacob Miller sedan länge ute ur bilden. Han dog i en bilolycka 1980, bara 27 år gammal.

Jacob Millers julalbum är ingenting för den konservativa julfiraren. Dessa klassiska jullåtar i reggae-tappning för snarare tankarna till en solig strand än till ett snötäckt vinterlandskap. Idag finns det självklart hur många exempel som helst på julskivor som har ett reggae-sound, men 1978 var detta en helt ny företeelse. Natty Christmas spelades in i Kingston på bara ett par tre dagar. Miller backades upp av bandkamraterna ifrån Inner Circle. Skivan är relativt populär än idag, inte minst på Jamaica.

Bästa spår: 03. Silver Bells

John Denver and The Muppets – A Christmas Together (1979)

På 70-talet blev John Denver kompis med mupparnas skapare Jim Henson. De trivdes i varandras sällskap och Denver var inte sen att tacka ja när Henson i början av 1979 erbjöd honom att vara med i ett avsnitt av ”The Muppet Show”. Samarbetet föll väl ut och de bestämde sig snart för att följa upp gästspelet med en hel julspecial. ”John Denver and the Muppets: A Christmas Together” började spelas in i Storbritannien i juni 1979 och premiärvisades på ABC den femte december 1979. Men låtarna hade släppts med julskivan A Christmas Together redan två månader tidigare.

A Christmas Together består av en blandning av julklassiker utspädda med någon enstaka nyskriven låt. Skivan sålde ganska bra och nådde en hedrande 26:e plats på Billboardlistan. Både John Denver och mupparna var nöjda med skivan och de slog sina påsar ihop på nytt några år senare med uppföljaren Rocky Mountain Holiday. Den blev dock inte lika lyckad.

A Christmas Together fångar den brokiga ensemblen julens sanna budskap. Man kan verkligen inte klaga på Miss Piggys levande julentusiasm i ”Christmas Is Coming”, eller på Grodan Kermits andaktsfulla insats i vackra ”The Christmas Wish”. I sammanhanget får man tyvärr konstatera att det är heltidsmusikern John Denver som är den svaga länken. Han når helt enkelt inte samma höjder som sina kompisar ifrån Sesame Street vare sig i inlevelse eller i framförande.

Mupparna såg dagens ljus 1955. Grodan Kermit var en av de första figurerna som Jim Henson skapade. Mupparna dök först upp i korta inslag med tv-serien ”Sam And Friends”, som egentligen var riktat mot en vuxen publik. Efter att ”Sam And Friends” lades ner 1961 dök mupparna under en tid upp lite då och då i olika late-night talkshows. Figurerna blev allt mer populära och snart fanns det både tv-serier och filmer med mupparna. Numera är mupparna en Disney-ägd mångmiljardindustri.

Bästa spår: 10. The Christmas Wish

John Denver – Back Home Again (1974)

John Denvers fina ”Annie’s Song” är en sån där låt som man ofta hör på bröllop. Min egen syster spelade den t.ex. när hon gifte sig för några år sedan. Denver skrev låten till sin hustru Annie Martell. Låten kom till honom när han satt i en skidlift i Aspen. Han och hustrun hade då haft det tufft ett tag, men under skidsemestern hade de funnit varandra på nytt och framtiden såg nu ljus ut igen. Upprymd av tron på den sanna kärleken skrev Denver ihop Annie’s Song på bara tio minuter. När han senare spelade upp den för sin producent Milton Okun förstörde Okun stämningen genom att informera Denver om att melodin var identisk med Tchaikovskys femte symfoni. Denver lommade då över till pianot, satt där i någon timme och kom tillbaka med en omgjord version i vilken bara de fem första tonerna återstod ifrån Tchaikovskys berömda komposition.

När man lyssnar till de varma textraderna i ”Annie’s Song” tänker man sig att John Denver och hans fru måste ha levt en oerhört harmonisk tillvaro tillsammans. John Denver var säkert en sån där make som hade med sig blombuketter hem både i tid och i otid och som aldrig glömde en bröllopsdag.

..Och det gjorde han kanske inte. Men när det 1982 var dags för skilsmässa hade Denver mycket svårt att tänka på Annie Martell i poetiska liknelser med nätter i skogen och berg om våren. Med mord i blicken och en motorsåg i högsta hugg dök han upp på hennes farstukvist. Efter att först nästan ha kvävt henne till döds trängde han sig in i hennes hem och sågade alla möbler i tu. Domaren hade ju trots allt sagt att deras egendomar skulle delas på hälften…

”Annie’s Song” finns med på Denvers åttonde studioalbum Back Home Again, som kom i juni 1974. Albumet är ett av Denvers mest framgångsrika, mycket tack vare just ”Annie’s Song”. En annan hit ifrån skivan var öppningsspåret ”Back Home Again”. För den fick han utmärkelsen ”Årets låt” på Country Music Awards i USA 1975. På samma gala förärades även Denver med utmärkelsen ”Årets entertainer”. Det kränkte uppläsaren Charlie Rich så pass att han brände upp nomineringskuvertet efter att han hade läst att Denver vunnit, som en markering emot Denvers ganska fjantiga helylleimage.

Bästa spår: 07. Annie’s Song

John Lennon – Imagine (1971)

Är John Lennons ”Happy Xmas (War Is Over)” tidernas bästa jullåt? Om inte annat tycker jag definitivt att den hör hemma på julens topp-10. Det är svårt att tänka sig en jul-playlist med någon självaktning på vilken den inte skulle platsa. Låten skrev John Lennon på det hotellrum i New York där han och Yoko Ono bodde under en period 1971. Melodin lånas ganska friskt ifrån den traditionella brittiska visan ”Skewball”, som bl.a. Peter, Paul And Mary spelade in en version av 1963. ”Happy Xmas (War Is Over)” gavs ut som singel i USA lagom till julfirandet 1971, men fick inte mycket till gensvar den gången. Till julen därpå släpptes den dock även i Europa och blev då en stor hit i många länder.

”Happy Xmas (War Is Over)” förärades aldrig en plats på något av Lennons album, men inspirationen till den hämtade Lennon ifrån dundersuccén med titelspåret ”Imagine” på albumet som han släppte någon månad innan det att låten spelades in. Succén med ”Imagine” – som visade sig bli Lennons bäst säljande singel under hela sin karriär – fick honom att inse att ”ett politiskt budskap måste serveras med lite honung”. I ett öppet brev som Lennon skrev till Paul McCartney via musikmagasinet Melody Maker förklarade Lennon dräpande att ”Imagine” var en ”Working Class Hero med socker på för konservativa människor som du själv”. Utan att överdriva kan man kalla Lennons och McCartneys relation för tämligen frostig vid det här skedet. Kanske var det heller inte särskilt konstigt: Samarbetet som var The Beatles hade precis upplösts via ett domstolsutslag i en rättsprocess där de båda männens versioner av sanningen stod mycket långt ifrån varandra. John Lennons bitterhet gentemot sin forna bandkamrat tog sig uttryck i låten ”How Do You Sleep” på Imagine: ”The Only Thing You Did Was Yesterday” sjunger Lennon snäsigt i versen, och syftar då på den kända Beatles-balladen. I efterhand tonade Lennon ner dispyten med McCartney, och menade att låten egentligen skrevs mest på skoj.

Imagine släpptes i september 1971, och blev en stor framgång för John Lennon. Förutom att titelspåret blev en stor hit kom albumet att toppa albumlistorna både i USA och i Storbritannien. …Men kanske hade skivan blivit än mer framgångsrik om skivbolaget EMI hade fått sin vilja igenom? EMI ville nämligen släppa den superpoppiga sistalåten ”Oh Yoko!” som singel, men fick ett prompt ”nej” ifrån Lennon som tyckte att den helt enkelt var ”för poppig”.

Bästa spår: 01. Imagine