Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

The Beach Boys – The Beach Boys Christmas Album (1964)

Många är lite för bekväma i sitt julalbumsskapande. Man spelar in någon version av ”Stilla Natt” och kanske lite ”Bjällerklang” och sen är det klart. Inget ont om de låtarna förstås, men de är svåra att göra någonting med som inte har gjorts tusen gånger förut. Då är det kul att lyssna på ett julalbum som The Beach Boys Christmas Album, som i alla fall till 50% utgörs av för albumet nyskrivet material. Beach Boys inspirerades till att göra ett julalbum efter att ha hört Phil Spectors bidrag på temat 1963. Beach Boys kreativa ledare Brian Wilson hade faktiskt t.o.m. spelat piano på Spectors inspelning av ”Santa Claus Is Coming To Town”, men fått sin insats bortklippt av en kräsen Spector som tyckte att hans pianospelande helt enkelt var för dåligt.

Alla låtarna på The Beach Boys Christmas Album utom öppnande ”Little Saint Nick” spelades in i juni 1964. ”Little Saint Nick” hade redan spelats in och släppts som singel året innan. Den enda singeln ifrån The Beach Boys Christmas Album var annars ”The Man With All The Toys”, men den skördade inga större framgångar. Albumet har dock med tiden kommit att få statusen som ett klassiskt julalbum, och flera av spåren brukar gå varma i butikerna och på radion dagarna innan jul. The Beach Boys hade för avsikt att följa upp The Beach Boys Christmas Album med ett nytt julalbum 1978: Merry Christmas From The Beach Boys refuserades dock av skivbolaget Warner Bros. som ville att bandet spelade in ett ”vanligt” album i stället. Merry Christmas From The Beach Boys är än idag outgivet, även om portioner av plattan släppts med diverse julsamlingar genom åren.

Bästa spår: 01. Little Saint Nick

John Lennon – Wedding Album (1969)

Det är inte som att allt som John Lennon tog i blev till guld. Hans och hustrun Yoko Onos serie ”experimentella” album ifrån 60-talet utgörs av vad man lite försiktigt kan välja att kalla för ”utmanande lyssning”. Man kan också bara kalla dem rakt av usla, och då kommer man nog närmare sanningen.

Wedding Album är parets tredje och sista experimentella album. Wedding Album innehåller endast två spår: Det första heter ”John & Yoko” och utgörs av tjugo minuter av John Lennon och Yoko Ono som uttalar varandras namn på massvis av olika sätt. De låter förvånade, exalterade, sorgsna, uttråkade, upphetsade, arga, nyfikna, retsamma, skamsna o.s.v. os.v. Under tjugo minuters tid hinner man som ni förstår uttala ett namn på ganska många olika vis. Lennon var oerhört stolt över verket och beskrev det som något som gav lyssnaren gåshud att höra. Själv tycker jag mest att det låter komiskt.

Albumets andra sida är ett ljudkollage av det nygifta parets ”bed-in” i Amsterdam, där de ifrån sängen mötte pressen strax efter sitt bröllop. Yoko Ono sätter tonen direkt med drygt fyra minuters falskt ylande a capella. Orkar man sig mot förmodan ta sig igenom det får man därefter genomlida tjugo minuters kafferep med John Lennon och Yoko Ono, i vilket de pratar högtravande om världsfred och gör spontana och ganska ointressanta framträdanden.

Det finns som tur är andra John Lennon-album att lyssna på.

Bästa spår: Det är ganska jämnt skägg mellan albumets två enda spår…

The Rolling Stones – Aftermath (1966)

”Just like a new born Baby it just happens every day”, sjunger Mick Jagger släpigt i ”Paint It Black”; öppningsspåret på Stones sjätte platta Aftermath…Och visst, Mick. Så är det ju. Det föds nya barn över hela världen precis hela tiden. Men för de närmast berörda är det ju ändå en bra häftig känsla när det händer. Och det är väl just i det som textradens briljans ligger: Paradoxen i att någonting kan te sig nästan mirakulöst i det lilla perspektivet men i det stora perspektivet faktiskt bara är vardagsmat.

Fr.o.m. igår kväll är vi tvåbarnsföräldrar. Det känns bra. Den där smärre livskrisen som man genomled när man fick sitt första barn är överspelad. Man känner sig trygg i att livet faktiskt kommer att vara kul även fortsättningsvis, kanske t.o.m. roligare. Den här gången är man bara glad och förväntansfull. Nu ska vi bara komma på ett passande namn för den lilla flickan också.

Med Aftermath blev Rolling Stones på riktigt ett band att räkna med. Det var det första albumet till vilket Jagger och Richards själva skrev alla låtarna. …Eller hur det nu egentligen var med den saken. Det har knorrats en del, bl.a. ifrån bandets förre basist Bill Wymans håll, kring den biten. Han menar att även resterande bandmedlemmar var delaktiga i låtskrivandet i allra högsta grad, men att de aldrig fick någon cred för det. Oavsett viket skiljde sig Aftermath åt från tidigare Stones-releaser i det att det inte innehöll några covers.

Aftermath försenades en del på grund av bråk kring vad den skulle kallas. Rolling Stones manager och producent Andrew Loog Oldham ville först att den skulle heta Could You Walk On The Water?, något som skivbolaget vägrade i rädsla att titeln skulle provocera konservativt kristna i USA. I avsaknad på bättre alternativ fick den i slutändan heta Aftermath, vilket egentligen ingen var särskilt nöjd med. Albumet var till en början tänkt att utgöra soundtrack till filmen ”Back, Behind And In Front”, i vilken bandmedlemmarna även skulle spela huvudrollerna. Idén skrotades efter att Jagger hade träffat regissören Nicholas Ray och skarpt ogillat honom, och filmen blev aldrig av. Aftermath släpptes i en brittisk version och en amerikansk version. Skillnaden versionerna emellan var i princip att amerikanerna gick miste om ”Mother’s Little Helper” och britterna gick miste om ”Paint It Black”.

Bästa spår: 01. Paint It Black

Peter Sarstedt – Peter Sarstedt (1969)

Det var med Wes Andersons underbara film ”The Darjeeling Limited” som jag första gången kom i kontakt med Peter Sarstedts musik. Filmen såg jag på en smal biograf i Halmstad tillsammans med en massa jobbigt pretentiösa kulturmänniskor. På promenaden hemåt efteråt kunde jag inte få Sarstedts ”Where Do You Go To (My Lovely)” ur huvudet. Låten figurerar friskt genom filmen och var en jättehit för Sarstedt i slutet av 60-talet. I själva verket byggde låten i princip hela hans karriär: Enligt uppgift erhöll Sarstedt långt in på 90-talet fortfarande drygt 600 000 kr årligen bara på royalties ifrån ”Where Do You Go To (My Lovely)”. Låten handlar om en (förmodat fiktiv) flicka vid namn Marie-Claire, som tar sig ifrån fattiga förhållanden i Neapel till ett jetsetliv i Paris. Många år senare gjorde faktiskt Sarstedt en del 2 på låten: Hans album England’s Lane från 2016 innehåller låten ”The Last Of The Breed”, i vilken man får höra hur det har gått för Marie-Claire sedan 60-talets glada dagar. Det vore dock en grov överdrift att kalla ”The Last Of The Breed” för en värdig uppföljare.

Peter Sarstedt föddes i New Dehli, på den tiden när Indien fortfarande var brittiskt. Vid fjorton års ålder flyttade han och hans familj till London där han snart kom att fatta intresse för musik i allmänhet och rock n’ roll i synnerhet. Till en början spelade han med sina bröder i bandet Fabulous Five, innan han via en kortare sejour som basist för 60-talsstjärnan Eden Kane gav sig på en solokarriär. Sarstedt hann producera 14 album innan han dog 2017 vid 75 års ålder.

Bästa spår: 07. Where Do You Go To (My Lovely)

David Bowie – David Bowie (1969)

David Bowies andra album är kanske mer intressant än bra. Den 22-åriga Bowie håller fortfarande på att utveckla sina låtskrivarfärdigheter här. Man bereds här och var försmak på den briljans som skulle komma att genomsyra den fantastiska serie skivor som följde på denna. Men albumet är faktiskt även ganska mediokert i sina stycken.

Öppningsspåret ”Space Oddity” blev skivans stora hit, och kom även att bli en av Bowies signatur-melodier. Bowies inspiration till låten kom ifrån Stanley Kubrics mästerverk ”2001: A Space Odyssey”, som hade gått upp på biograferna bara året dess för innan. 1969 var intresset och fascinationen för rymden och rymdresor på topp, och låten träffade därmed helt rätt i tidsandan. Bara tio dagar efter att låten hade släppts som singel landade Neil Armstrong som första människa på månen. Om det låter som ett för bra sammanträffande för att vara sant så är det också för att det är det: I själva verket timade förstås skivbolaget aktivt singel-releasen för att den skulle sammanfalla med månlandningen, i hopp om att det skulle generera låten maximal exponering. Det fick de också rätt i.

Skivans andra stora behållning är det sju minuter långa avslutningsspåret ”Memory Of A Free Festival”. Bowie skrev låten till minne av den gratisfestival i Beckenhem som han hade varit med och organiserat och spelat på 1969. Festivalen besöktes av 3000 åskådare och betraktades som mycket lyckad. Bowie själv hade dock delade känslor kring upplevelsen: Bara några dagar innan festivalen ägde rum hade nämligen hans far gått bort i lunginflammation.

Bästa spår: 01. Space Oddity

Bob Dylan – Nashville Skyline (1969)

Om man ska nämna ett Dylan-album är väl kanske inte Nashville Skyline det som man i första hand kommer att tänka på, men det är faktiskt ett av hans kommersiellt mest lyckade. Mycket sannolikt berodde detta på Dylans framträdande i den mycket populära talkshow som Johnny Cash var värd för vid tidpunkten. Bob Dylan och Johnny Cash hade träffats på Newport Folk Festival redan 1964 och fattat tycke för varandra. Till Nashville Skyline spelade de in Dylans gamla låt ”Girl From The North Country” tillsammans. Dylans producent Bob Johnston hade jobbat med Johnny Cash tidigare och hade stor del i att tuta ihop de båda stjärnorna i en studio tillsammans när Cash hade vägarna förbi Nashville. Egentligen hade Johnston försiktigt hoppats på ett helt album av Cash-Dylan-duetter, men så blev det aldrig.

Nashville Skyline låter Bob Dylans röst lite annorlunda från vad man är van vid sedan tidigare. Enligt myten ska detta bero på att han inför inspelningarna hade slutat röka. Skivan spelades in på bara fyra dagar och Dylan brydde sig aldrig om att turnera på den. Först 1974 gav han sig ut på turné igen, och då gjorde han det tillsammans med The Band.

Bästa spår: 04. I Threw It All Away

Townes Van Zandt – For The Sake Of The Song (1968)

Flera av de låtar som man har kommit att förknippa med Townes Van Zandt fanns med redan på hans debutalbum For The Sake Of The Song. Förutom det vackra titelspåret återfinns såväl här ”Tecumsah Valley” som ”Waitin’ Around To Die” och ”I’ll Be Here In The Morning”; samtliga självklara inslag på vilken Van Zandt-samling som helst. Dock hade Van Zandt som lite märklig vana att spela in sina låtar flera gånger om under sin karriär, så det är kanske inte nödvändigtvis versionerna på For The Sake Of The Song som man är som mest bekant med. Med Townes Van Zandt-mått mätt är ljudbilden på For The Sake Of The Song ovanligt fyllig. På producenten Jack Clements initiativ ackompanjerades Van Zandts sorgdränkta kompositioner stundvis av en hel banduppsättning. Detta förvånande många av de fans som var vana att se honom framföra låtarna själv med bara en akustisk gitarr på olika syltor runt om i Texas. Clements har i efterhand erkänt att han ”kanske överproducerade albumet en smula”. Nu spelar det egentligen ingen större roll ändå, eftersom kvaliteten på låtarna genomgående är så hög som den är.

Bästa spår: 04. Quicksilver Daydreams Of Maria

Van Morrison – Astral Weeks (1968)

Van Morrison är mest känd för jättehiten ”Brown Eyed Girl”, som fanns med på debutalbumet Blowin’ Your Mind som kom 1967. Hans mest uppskattade verk bland kritikerna är dock det album som följde efter Blowin’ Your Mind. Astral Weeks släpptes sent på hösten 1968 och innebar ett radikalt avsteg ifrån den trallvänliga popen på hans första skiva. På Astral Weeks blandade den nordirländske singer-songwritern in element av både jazz och soul i sin folk-rock, och skapade på så sätt någonting annorlunda och nytt. Men söker man medryckande refränger och minnesvärda hookar gör man bäst i att leta någon annanstans. Astral Weeks är ett sånt där album som kräver sin lyssning. För en nyetablerad artist i den hårda konkurrens som var 60-talets folkrock-scen var det egentligen ett oerhört vågat drag att släppa ett sådant märkligt album. Det var heller inte en skiva som blev omedelbart uppmärksammad, vilket till viss del säkert berodde på att Van Morrisons skivbolag vägrade att marknadsföra den. Men de kritiker som vid släppet gav Astral Weeks ljumma recensioner har i efterhand fått revidera dessa. Idag hittar man ofta Astral Weeks på listor över tidernas bästa album.

Van Morrison fick kämpa för att få Astral Weeks utgivet. Bert Berns – som ägde skivbolaget Bang Records som Van Morrison var signad till – ville att Morrison skulle fortsätta med den mer lättuggade pop som han hade ägnat sig åt på sin första skiva. När Berns plötsligt avled 1967 hamnade Morrison i onåd hos Berns änka Ilene Berns. Hon menade att Morrisons ovilja att gå Berns till mötes kreativt hade gjort skivbolagsöverhuvudet så stressad att detta hade utlöst den hjärtattack som hade tagit hans liv. Illene, som ärvde skivbolaget efter sin makes död, såg därför till att Morrison varken fick spela in musik eller hålla några konserter. Det var till slut Warner Bros. högsta chef Joe Smith som räddade Van Morrison. Han signade över Morrison till det egna skivbolaget efter att ha hört en tidig version av låten ”Astral Weeks”, och löste Morrisons juridiska trångmål med Bang Records. Helt fri blev dock inte Van Morrison. Han var fortfarande avtalsmässigt bunden att under en period leverera tre nyskrivna låtar i månaden till Bang Records. Morrison löste detta genom att i en enda sittning spela in 36 nonsens-låtar som han hittade på samtidigt som han spelade in dem.

Bästa spår: 05. The Way Young Lovers Do

Rick Nelson – Rick Is 21 (1961)

Från 50-talets slut fram till att Beatles erövrade världen någon gång i början av 60-talet var Rick Nelson en tonårsidol av modellen större. Med sitt fördelaktiga utseende och starka röst radade han upp hits och figurerade även i en hel del Hollywoodfilmer. Ett tag utmanade han t.o.m. Elvis om kungatronen. Mellan 1958 och 1959 lyckades Nelson klämma in hela tolv låtar på topplistorna, mot Elvis elva. I sammanhanget bör det i och för sig nämnas att Elvis under denna period gjorde militärtjänst i Tyskland och bara spelade in musik för filmen ”King Creole”. …Men ändå.

Under den tidiga delen av sin karriär gick Rick Nelson under artistnamnet Ricky Nelson. I samband med att han fyllde 21 valde han att officiellt ändra sitt artistnamn till Rick Nelson, alltså utan ”y”. Anledningen var att han ville fjärma sig ifrån den tonårsstjärnstatus som han hade odlat under 50-talet. Rick Nelson var ju faktiskt vuxen nu. Rick Is 21 är den första skivan som han släppte under sitt ”nya” artistnamn. Bortsett från namnbytet är det dock inte mycket nytt under solen. Rick Nelson gör även på Rick Is 21 skön och lättlyssnad rockabilly utan några märkvärdigare konstnärliga ambitioner. Hits som ”Hello Mary Lou” och ”Travelin’ Man” innebar att skivan blev Nelsons sista riktigt stora. Bara ett par år senare var Rick Nelson nästan helt bortglömd, och Decca Records – som hade tecknat ett 20-årigt kontrakt med honom efter Rick Is 21 – fick se sig lurade på konfekten.

Trots sina framgångsrika ungdomsår var Rick Nelson skuldsatt långt upp över öronen bortåt slutet av 70-talet. Glansdagarna låg vid det laget långt bakom honom och han var till råga på allt lämnad av både fru och barn. I ett försök att få något sådär rätsida på sin ekonomi började Nelson turnera intensivt på sina gamla hits. Under en profitdriven nostalgi-turné genom den amerikanska södern 1985 beseglades hans öde. Efter en spelning i Guntersville, Alabama hoppade han och hans band på ett flygplan vidare mot Dallas där de skulle göra en nyårsaftonsspelning. Någonstans norr om Dallas kraschade planet. Samtliga sju passagerare dog i kraschen. Piloterna överlevde.

Bästa spår: 12. Hello Mary Lou