Nico – Chelsea Girl (1967)

Den tyska sångerskan och modellen Nico var allt annat än tillfreds med sitt första soloalbum Chelsea Girl. Skivbolaget blandade sig nämligen i det mesta. Egentligen hade hon velat ha trummor på låtarna, men det fick hon inte. Hon föreslog även att det skulle läggas på mer gitarrer. Det fick hon inte heller. Nico var mån om att arrangemangen på Chelsea Girl skulle vara ganska simplistiska till sin natur. Det skivbolaget valde att göra i stället var att lägga på stråkar och flöjt tvärs över inspelningarna, utan att vare sig konsultera eller informera henne om detta. Enligt egen utsago grät Nico första gången hon fick höra det färdiga resultatet. ”Stråkarna hade jag kunnat leva med”, menade hon; ”men flöjten var förfärlig”.

Chelsea Girl backas Nico upp av ett minst sagt namnkunnigt band: Närmare bestämt hela Velvet Underground minus Maureen Tucker, plus den då fortfarande okända singer-songwritern Jackson Browne. Lou Reed och Browne delar ungefär på låtskriveriet fifty-fifty. Men en låt som Nico hade fått av Bob Dylan finns också med på skivan: ”I’ll Keep It With Mine” skrev Dylan när han 1964 var på semester i Grekland tillsammans med Nico. Låten hade släppts i en version av Judy Collins 1965.

Bästa spår: 02. These Days

Ennio Morricone – The Good, The Bad & The Ugly (Original Motion Picture Soundtrack) (1967)

Igår avled Ennio Morricone. Den legendariska italienska filmmusikkompositören blev 91 år gammal. Det är sällan som det blir särskilt uppmärksammat att en gammal filmmusikkompositör går och dör, men det blev det den här gången – och det får man säga är synnerligen berättigat. Det är svårt att komma på någon filmmusikskapare som har lämnat ett i närheten lika stort avtryck i populärkulturhistorien som Morricone. Han ligger bakom musiken till filmer som ”De Omutbara”, ”The Hateful Eight” och ”Once Upon A Time In America”. …Men allt började förstås med de fantastiska spaghettiwesternrullarna som han gjorde tillsammans med regissören Sergio Leone på 60-talet.

”Den gode, den onde, den fule” var en sån där film som man bara fick titta på när mamma var bortrest, vilket inte hände särskilt ofta. När man var tio fanns det liksom ingenting häftigare än Clint Eastwoods hårdföre prisjägare utan namn, som utan att blinka skjuter ihjäl antagonister både till höger och till vänster. Men ”Den gode, den onde, den fule” håller precis lika bra i vuxen ålder. Särskilt filmens sista 45 minuter är fullkomligt magiska: När Tuco, till Morricones febriga musikstycke ”The Ecstacy Of Gold”, springer som besatt mellan gravarna i jakten på den nedgrävda skatten. …Eller när Tuco på slutet står med snaran runt halsen och skriker så att det ekar mellan bergskedjorna: ”YOU KNOW WHAT YOU ARE? JUST A DIRTY SON OF A BIIIITCH!” Det sista ordet blandas samman med inledningen på Morricones jagande ledmotiv, som sedan får rulla på medan Clintan rider iväg mot nya äventyr. Det hela är så briljant att man får gåshud.

På sätt och vis dödade Leones, Morricones och Eastwoods ”Dollar”-trilogi hela western-genren. Efter den blev det omöjligt att gå tillbaka till den moraliskt korrekta John Wayne-hjälten igen. Och eftersom det inte går att föreställa sig någon tuffare antihjälte än Clint Eastwood finns det liksom inte heller någon som kan föra facklan vidare (Clintan själv är 90 år gammal nu). Något bättre western-soundtrack än det som Morricone gjorde till ”Den gode, den onde, den fule” går för den delen heller inte föreställa sig.

Bästa spår: 20. The Ecstacy Of Gold

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Neil Young & Crazy Horse – Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Efter genombrottet med Buffalo Springfield ville Neil Young prova vingarna på egen hand. Hans första soloalbum, som var självbetitlat, hade sina ljusglimtar men var på det stora hela ganska anonymt. Det var först på uppföljaren; Everybody Knows This Is Nowhere, vilken Young släppte bara ett halvår efter debutplattan, som saker och ting började hända på riktigt.

Neil Young rekryterade musikerna till sitt kompband från ett annat ganska okänt band som hette The Rockets. Danny Whitten (gitarr), Billy Talbot (bas) och Ralph Molina (trummor) antog namnet Crazy Horse (efter den berömda sioux-hövdingen) inför inspelningarna av Everybody Knows This Is Nowhere. Albumet spelades därefter in på bara två veckor. Det är ett stundtals hypnotiskt gitarrmangel som vi utsätts för, med Youngs och Whittens taggiga dist-gitarrer fumligt duellerande med varandra i vad som ibland känns som en evighet men som man ändå inte vill ska ta slut. Det låter smutsigt, spontant och inspirerat. Precis som rock n’ roll ska göra helt enkelt. Neil Young lär ha skrivit tre av plattans bästa låtar (”Cinnamon Girl”, ”Cowgirl In The Sand” och ”Down By The River”) på en och samma dag medan han hade 39 graders feber. Titelspåret handlar om Youngs känslor av uppgivenhet på tanken att någon gång lyckas i Los Angeles tuffa musikscen. ”I think I’d like to go back home and take it easy”, sjunger han med eftertryck i rösten. Det var tur att han inte gjorde det.

Bästa spår: 07. Cowgirl In The Sand

Crosby, Stills & Nash – Crosby, Stills & Nash (1969)

En vacker dag 1969 promenerade herrarna David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash förbi ett övergivet hus i West Hollywood. På husets veranda stod en gammal sliten soffa. De tänkte direkt att ett porträtt av de tre sittandes på soffan vore en perfekt bild för omslaget till debut-LP:n som de just då höll på att jobba med. De kallade in sin kompis – fotografen Henry Diltz – för att knäppa bilden. Bara några dagar senare bestämmer de sig dock för att kalla bandet ”Crosby, Stills & Nash” i stället för ”Nash, Stills & Crosby” (som de från vänster till höger sitter som på bilden). Men när de kommer tillbaka till huset för att ta kortet på nytt visar det sig att huset är rivet och allt som är kvar är en timmerhög.

Inte för att det har någon egentlig betydelse, men historien ovan är anledningen till att trion sitter i fel ordning i förhållande till albumtiteln på omslaget till debutskivan Crosby, Stills & Nash.

Crosby, Stills & Nash debutalbum är den enda relevanta skivan med bandet. Man kan egentligen nöja sig med att lyssna på den, och strunta i deras drygt tio andra. Albumet kom ut i maj 1969 och genererade två hitsinglar; ”Suite: Judy Blue Eyes” och ”Marrakesh Express”. Den första skrev Stephen Stills om sin romans med sångerskan Judy Collins, och den andra inspirerades Graham Nash att skriva efter att han besökt Marocko och åkt tåg mellan Casablanca och Marrakesh.

Jag köpte Crosby, Stills & Nash på cd någon gång kring millennieskiftet. Det är en helt OK folk-skiva tycker jag, även om jag aldrig riktigt fastnade för den. Det gjorde nog inte Iggy Pop heller. 2003 kallade han ”Marrakesh Express” för ”den sämsta låten som någonsin skrivits”.

Bästa spår: 02. Marrakesh Express

The Beatles – Please Please Me (1963)

Det är svårt att räkna upp många band med en brantare utvecklingskurva än The Beatles. Jag kan på rak arm faktiskt inte komma på något alls. 1963 gjorde Beatles genomsnäll och sockersöt dansbandsmusik. Fyra år senare släppte de Sgt. Pepper och ändrade hela föreställningen av vad popmusik är och vad som kan betraktas som ett konstnärligt verk och inte. I processen hann de även med att göra resan från helylle svärmorsdrömmar till långhåriga och ovårdade hippie-rebeller. Skandalöst.

Jag gillar båda sidorna av The Beatles. Även om debuten Please Please Me inte vilar i samma djup och substans som senare releaser ur bandets katalog är låtarna medryckande och trevliga att lyssna på. Som ett tidsdokument är albumet egentligen oerhört intressant. Det illustrerar ändå de första trevande försöken på låtsnickeri av vad som skulle komma att bli populärmusikhistoriens sannolikt mest kända låtskrivarduo.

Please Please Me blev en stor succé och genererade flera hits. Både titelspåret och ”Love Me Do” hamnade högt på topplistorna. Majoriteten av albumet spelades in live under en och samma dag i februari 1963.

”Love Me Do” var Beatles allra första singel. Låten hade skrivits av Paul McCartney redan 1958-59, när han fortfarande gick i skolan. Lennon kompletterade låten med bryggan mellan verserna.

Bästa spår: 03. Anna (Go To Him)

Cat Stevens – Matthew & Son (1967)

Engelsmannen Cat Stevens går ju sedan han konverterade till islam under namnet Yusuf Islam, men en gång i tiden hette han Steven Demetre Georgiou. När han som artonåring skulle ge sig in i showbusiness valde han dock att i stället kalla sig för Cat Stevens, eftersom han insåg att Steven Demetre Gergiou var ett på tok för hopplöst namn för att någon någonsin skulle komma ihåg det.

Cat Stevens har faktiskt svenskt påbrå. Han har en svensk mamma och en grekisk far. När han var åtta bodde familjen i Gävle under ett års tid. Han är släkt (syssling) med både skådespelaren Sissela Kyle och TV4-chefen Jan Scherman.

Matthew & Son är namnet på Cat Stevens debutalbum. Han spelade in det i London för Decca Records när han var nitton. Låtarna, som han alla har skrivit själv, osar av Beatles och Simon & Garfunkel; hans huvudsakliga influenser under den här tiden. Det är småmysigt, men utan att nå några högre höjder.

Bästa spår: 03. Here Comes My Baby

Led Zeppelin – Led Zeppelin (1969)

Led Zeppelins debutalbum spelades in och mixades på bara 30 timmar. Gitarristen Jimmy Page kommer ihåg detta tydligt eftersom han själv fick betala fakturan för studiotiden. Albumet spelades nämligen in innan Led Zeppelin hade ett färdigt kontrakt med Atlantic Records.

Led Zeppelin skapades ur spillrorna av Jimmy Pages band The Yardbirds. 1968 upplöstes The Yardbirds och Page stod ensam kvar med rättigheterna till bandnamnet. Eftersom The Yardbirds var tvungna att fullfölja några sedan tidigare avtalade konserter i Skandinavien fick Page raskt ge sig ut och rekrytera nya bandmedlemmar. Doldisarna Robert Plant (sång), John Paul Jones (bas) och John Bonham (trummor) anslöt snart till bandet och Led Zeppelin var fött, även om det skulle dröja några månader innan bandet fick sitt slutgiltiga namn.

Jag gillar detta, även om det stundvis blir lite väl mycket jammande över det hela. Ännu bättre skulle Led Zeppelin bli några plattor längre in i karriären, men de låter jäkligt tighta redan här.

Bästa spår: 02. Babe I’m Gonna Leave You

The Beatles – Help! (1965)

En morgon 1964 vaknade Paul McCartney med en melodi i huvudet som han tyckte var så fantastisk att han inte kan ha kommit på den själv. ”Den måste vara undermedvetet stulen någonstans ifrån”, tänkte han. För att inte glömma av melodin spelade han hur som helst in den och ägnade sedan några månader åt att fråga vänner och bekanta om de kände igen melodin. Då ingen faktiskt verkade göra detta bestämde han sig för att omvandla melodin till en hel låt. McCartney var alldeles till sig över kompositionen och plockade ofta fram den när Beatles repade för att hitta rätt arrangemang. De andra beatlarna tröttnade snart på McCartneys vurmande för sin egen låt. ”Det var som om han trodde att han var Beethoven eller någon”, sa George Harrison. Det tog ett bra tag för McCartney att hitta de rätta orden till låten, som länge fick heta ”Scrambled eggs”, och handla om hur mycket McCartney gillade äggröra. Och även om äggröra visserligen kan vara gott kände han inte att det var det ämnesval han ville adressera. På en resa till Portugal 1965 föll bitarna äntligen på plats, och ”Scrambled Eggs” blev till slut ”Yesterday”. Låten är en av tidernas mest kända och, påstås det, den låt som det har gjorts flest covers på i musikhistorien.

Help! var Beatles femte studioalbum och utgjorde även soundtracket till en tok-usel film med samma namn, i vilken beatlarna spelade huvudrollerna som sig själva. Från filminspelningen tog de inte med sig många minnen mer än att de hade roligt: ”Vi rökte en helvetes massa gräs när vi gjorde den filmen”, erkände Ringo Starr långt senare; ”det var riktigt kul”.

Bästa spår: 13. Yesterday