Bob Dylan – Nashville Skyline (1969)

Om man ska nämna ett Dylan-album är väl kanske inte Nashville Skyline det som man i första hand kommer att tänka på, men det är faktiskt ett av hans kommersiellt mest lyckade. Mycket sannolikt berodde detta på Dylans framträdande i den mycket populära talkshow som Johnny Cash var värd för vid tidpunkten. Bob Dylan och Johnny Cash hade träffats på Newport Folk Festival redan 1964 och fattat tycke för varandra. Till Nashville Skyline spelade de in Dylans gamla låt ”Girl From The North Country” tillsammans. Dylans producent Bob Johnston hade jobbat med Johnny Cash tidigare och hade stor del i att tuta ihop de båda stjärnorna i en studio tillsammans när Cash hade vägarna förbi Nashville. Egentligen hade Johnston försiktigt hoppats på ett helt album av Cash-Dylan-duetter, men så blev det aldrig.

Nashville Skyline låter Bob Dylans röst lite annorlunda från vad man är van vid sedan tidigare. Enligt myten ska detta bero på att han inför inspelningarna hade slutat röka. Skivan spelades in på bara fyra dagar och Dylan brydde sig aldrig om att turnera på den. Först 1974 gav han sig ut på turné igen, och då gjorde han det tillsammans med The Band.

Bästa spår: 04. I Threw It All Away

Townes Van Zandt – For The Sake Of The Song (1968)

Flera av de låtar som man har kommit att förknippa med Townes Van Zandt fanns med redan på hans debutalbum For The Sake Of The Song. Förutom det vackra titelspåret återfinns såväl här ”Tecumsah Valley” som ”Waitin’ Around To Die” och ”I’ll Be Here In The Morning”; samtliga självklara inslag på vilken Van Zandt-samling som helst. Dock hade Van Zandt som lite märklig vana att spela in sina låtar flera gånger om under sin karriär, så det är kanske inte nödvändigtvis versionerna på For The Sake Of The Song som man är som mest bekant med. Med Townes Van Zandt-mått mätt är ljudbilden på For The Sake Of The Song ovanligt fyllig. På producenten Jack Clements initiativ ackompanjerades Van Zandts sorgdränkta kompositioner stundvis av en hel banduppsättning. Detta förvånande många av de fans som var vana att se honom framföra låtarna själv med bara en akustisk gitarr på olika syltor runt om i Texas. Clements har i efterhand erkänt att han ”kanske överproducerade albumet en smula”. Nu spelar det egentligen ingen större roll ändå, eftersom kvaliteten på låtarna genomgående är så hög som den är.

Bästa spår: 04. Quicksilver Daydreams Of Maria

Van Morrison – Astral Weeks (1968)

Van Morrison är mest känd för jättehiten ”Brown Eyed Girl”, som fanns med på debutalbumet Blowin’ Your Mind som kom 1967. Hans mest uppskattade verk bland kritikerna är dock det album som följde efter Blowin’ Your Mind. Astral Weeks släpptes sent på hösten 1968 och innebar ett radikalt avsteg ifrån den trallvänliga popen på hans första skiva. På Astral Weeks blandade den nordirländske singer-songwritern in element av både jazz och soul i sin folk-rock, och skapade på så sätt någonting annorlunda och nytt. Men söker man medryckande refränger och minnesvärda hookar gör man bäst i att leta någon annanstans. Astral Weeks är ett sånt där album som kräver sin lyssning. För en nyetablerad artist i den hårda konkurrens som var 60-talets folkrock-scen var det egentligen ett oerhört vågat drag att släppa ett sådant märkligt album. Det var heller inte en skiva som blev omedelbart uppmärksammad, vilket till viss del säkert berodde på att Van Morrisons skivbolag vägrade att marknadsföra den. Men de kritiker som vid släppet gav Astral Weeks ljumma recensioner har i efterhand fått revidera dessa. Idag hittar man ofta Astral Weeks på listor över tidernas bästa album.

Van Morrison fick kämpa för att få Astral Weeks utgivet. Bert Berns – som ägde skivbolaget Bang Records som Van Morrison var signad till – ville att Morrison skulle fortsätta med den mer lättuggade pop som han hade ägnat sig åt på sin första skiva. När Berns plötsligt avled 1967 hamnade Morrison i onåd hos Berns änka Ilene Berns. Hon menade att Morrisons ovilja att gå Berns till mötes kreativt hade gjort skivbolagsöverhuvudet så stressad att detta hade utlöst den hjärtattack som hade tagit hans liv. Illene, som ärvde skivbolaget efter sin makes död, såg därför till att Morrison varken fick spela in musik eller hålla några konserter. Det var till slut Warner Bros. högsta chef Joe Smith som räddade Van Morrison. Han signade över Morrison till det egna skivbolaget efter att ha hört en tidig version av låten ”Astral Weeks”, och löste Morrisons juridiska trångmål med Bang Records. Helt fri blev dock inte Van Morrison. Han var fortfarande avtalsmässigt bunden att under en period leverera tre nyskrivna låtar i månaden till Bang Records. Morrison löste detta genom att i en enda sittning spela in 36 nonsens-låtar som han hittade på samtidigt som han spelade in dem.

Bästa spår: 05. The Way Young Lovers Do

Rick Nelson – Rick Is 21 (1961)

Från 50-talets slut fram till att Beatles erövrade världen någon gång i början av 60-talet var Rick Nelson en tonårsidol av modellen större. Med sitt fördelaktiga utseende och starka röst radade han upp hits och figurerade även i en hel del Hollywoodfilmer. Ett tag utmanade han t.o.m. Elvis om kungatronen. Mellan 1958 och 1959 lyckades Nelson klämma in hela tolv låtar på topplistorna, mot Elvis elva. I sammanhanget bör det i och för sig nämnas att Elvis under denna period gjorde militärtjänst i Tyskland och bara spelade in musik för filmen ”King Creole”. …Men ändå.

Under den tidiga delen av sin karriär gick Rick Nelson under artistnamnet Ricky Nelson. I samband med att han fyllde 21 valde han att officiellt ändra sitt artistnamn till Rick Nelson, alltså utan ”y”. Anledningen var att han ville fjärma sig ifrån den tonårsstjärnstatus som han hade odlat under 50-talet. Rick Nelson var ju faktiskt vuxen nu. Rick Is 21 är den första skivan som han släppte under sitt ”nya” artistnamn. Bortsett från namnbytet är det dock inte mycket nytt under solen. Rick Nelson gör även på Rick Is 21 skön och lättlyssnad rockabilly utan några märkvärdigare konstnärliga ambitioner. Hits som ”Hello Mary Lou” och ”Travelin’ Man” innebar att skivan blev Nelsons sista riktigt stora. Bara ett par år senare var Rick Nelson nästan helt bortglömd, och Decca Records – som hade tecknat ett 20-årigt kontrakt med honom efter Rick Is 21 – fick se sig lurade på konfekten.

Trots sina framgångsrika ungdomsår var Rick Nelson skuldsatt långt upp över öronen bortåt slutet av 70-talet. Glansdagarna låg vid det laget långt bakom honom och han var till råga på allt lämnad av både fru och barn. I ett försök att få något sådär rätsida på sin ekonomi började Nelson turnera intensivt på sina gamla hits. Under en profitdriven nostalgi-turné genom den amerikanska södern 1985 beseglades hans öde. Efter en spelning i Guntersville, Alabama hoppade han och hans band på ett flygplan vidare mot Dallas där de skulle göra en nyårsaftonsspelning. Någonstans norr om Dallas kraschade planet. Samtliga sju passagerare dog i kraschen. Piloterna överlevde.

Bästa spår: 12. Hello Mary Lou

Simon & Garfunkel – Sounds Of Silence (1966)

Man får leta länge för att hitta en mer egenkär musiker än Paul Simon. I samarbetet med Art Garfunkel såg han sig själv alltid som den begåvade av de två, och han lär ha stört sig på att en viss Bob Dylan fick så mycket av strålkastarljuset under det 60-tal då de båda var så verksamma. Simon tyckte så klart att han själv var minst lika betydelsefull som Dylan. Det har faktiskt hävdats att Simons hit ”The Boxer” delvis är skriven för att smäda Dylan. Den amatörboxare som Simon sjunger om skulle då vara Dylan och det medryckande ”Lie, lie, lie”-partiet i refrängen skulle vara Simons anspelning på att Dylans konstnärliga ambitioner bara är påklistrat hittepå.

Hur det än ligger till med den saken måste man ge Paul Simon att han faktiskt har skapat en hel del riktigt bra musik också, i alla fall ända fram tills att han dumpade Art Garfunkel och satsade på sin solokarriär. Fr.o.m. då sjönk kvaliteten på hans låtskriveri betänkligt.

Sounds Of Silence var Simon & Garfunkels andra album. Titelspåret hade varit med redan på förstaplattan Wednesday Morning, 3 A.M., fast då i en akustisk version. Den versionen gick egentligen ganska obemärkt förbi. Det var först när skivbolaget – utan Simon & Garfunkels vetskap – släppte den som singel på nytt i en modifierad version med adderade trummor, bas och elgitarr som den blev en hit. Det är denna version som öppnar Sounds Of Silence, som faktiskt även i övrigt till stor del består av återanvänt material. De flesta låtarna hade släppts året innan på Paul Simons första soloalbum The Paul Simon Songbook.

Bästa spår: 01. The Sound Of Silence

Patsy Cline – Sentimentally Yours (1962)

Kvällen den 5:e mars 1963 var det svåra väderförhållanden och dålig sikt. På väg hem mot Nashville sitter Countrystjärnan Patsy Cline med sitt entourage i ett litet fyrsitsigt propellerplan någonstans över Tennesses mörka skogar. Plötsligt förlorar piloten kontrollen och planet störtar hjälplöst mot marken. Alla ombord omkommer omedelbart i kraschen. Patsy Cline blev bara 30 år gammal.

Bara ett par år tidigare hade Patsy Cline börjat få ordentlig fart på sin karriär. Hon hade tidigt visat tecken på stor musikalisk begåvning, och lärt sig spela piano på egen hand redan i åttaårsåldern. Det var dock inte förrän med singeln ”I Fall To Pieces” 1961 som hon slog igenom på allvar. Det blev hennes första listetta i USA och var den låt med vilken hon lyckades fånga intresset även hos de som inte vanligtvis lyssnade på bara countrymusik. Patsy Cline blev med det en av de första countryartisterna att korsa genregränsen och slå igenom även på popscenen.

Sentimentally Yours, inspelat drygt ett år före hennes tragiska död, blev hennes tredje och sista album. Skivan innehåller två av hennes största hits; ”She’s Got You” och ”Heartaches”. Sentimentally Yours utgör ett tidigt exempel på det idag klassiska Nashville-countrysoundet, till vilket producenten Owen Bradley var en av nyckelarkitekterna. Bradley såg dock inte själv sin skapelse som någonting märkvärdigt: ”Vi tog bara bort fiolen och steel-gitarren och la till refränger”, förklarade han med en axelryckning.

Bästa spår: 01. She’s Got You

John Lennon – Unfinished Music No. 1: Two Virgins (1968)

Ibland kan det kännas mödosamt att hålla på och skriva en massa låtar. Råkar man då ha en smula konstnärligt förtroendekapital uppbyggt sedan tidigare kan man ju i stället spela in lite oväsen och dra avant-garde-kortet: ”Ni simpla bönder förstår inte min konst”, liksom. Så gjorde John Lennon ibland. Inte minst på sitt första soloalbum Unfinished Music No.1: Two Virgins.

Det är ingen överdrift att påstå att Unfinished Music gör skäl för sitt namn. Det finns nämligen inga låtar på skivan. Det plonkas på något piano här, det visslas lite där, det görs några sporadiska utrop eller så gnisslar det en stund. Det hela är faktiskt ganska olyssningsbart. John Lennon passade på att spelade in spektaklet hemma hos sig tillsammans med Yoko Ono när hans fru Cynthia var iväg på semester i Grekland. Cynthia Lennon blev måttligt förtjust när hon klev in i villan och hittade John och Yoko sittandes tätt intill varandra iklädda varsin morgonrock.

John Lennons kollegor i Beatles blev heller inte de märkvärdigt imponerade av detta alster. Trots att beatlarna ägde skivbolaget Apple Records tillsammans fick Lennon ägna sex månader åt att övertala de andra att ge ut skivan på bolaget. När den väl släpptes fick den betydligt mer uppmärksamhet för sitt omslag än för sitt ljudmässiga innehåll. Fotografiet på konvolutets framsida föreställer John och Yoko spritt språngandes nakna. Moralpaniken som följde resulterade i att skivan fick släppas på nytt, fast med ett omslag utanpå omslaget vilket dolde allt under axelhöjd på paret.

Bästa spår:

The Beatles – Revolver (1966)

Beatles sjunde album Revolver markerar startpunkten för bandets psykedeliska period, vilken skulle kulminera kreativt i det legendariska Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett år senare. Liverpool-bandet planerade till en början att spela in Revolver i USA, men prisförslaget som de fick för att hyra en studio i ”the Land of the free” var hutlöst: ”Det var uppenbart att de försökte blåsa oss bara för att vi var The Beatles”, menade Paul McCartney. Revolver kom i slutändan att spelas in EMI:s studio på Abbey Road i London, precis som alla andra Beatles-plattor.

Revolver är ett av de första experimentella popalbumen, och ett av de första albumen som på allvar tog till vara på de möjligheter som den (då) nya moderna studiotekniken erbjöd. Det hämmade antagligen inte Beatlarnas innovationslusta att de lagom till skapandet av Revolver hade fått smak för såväl marijuana som LSD. Revolver är fullproppat med effekter, överdubbningar och udda instrumentval. John Lennon påstod att det är den första skivan i pophistorien att använda baklängesinspelningar. Jag är osäker på huruvida han hade rätt, men tidigt ute var de onekligen.

Det var nära att Revolver kom att heta Abracadabra i stället. Beatlarna blev dock tvungna att slopa sitt förstaval när de insåg att ett annat band redan hade döpt en skiva till Abracadabra. De fick då ta sig en funderare till. Ringo Starr föreslog skämtsamt After Geography, efter Rolling Stones vid tidpunkten nyligen släppta Aftermath. I slutändan enades de kring Revolver, som anspelade både på vapnet och på den roterande rörelsen i en vinylspelare.

Revolver har hyllats till tusen genom åren. …Och visst förtjänar plattan sin plats i pophistorien för sin innovationsrikedom och inflytande, men ser man strikt till styrkan i låtmaterialet så överträffade Beatlarna denna låtsamling både tidigare och senare i karriären.

Bästa spår: 14. Tomorrow Never Knows

Nirvana (UK) – All Of Us (1968)

Drygt två decennier innan det amerikanska grungebandet slog igenom fanns det faktiskt redan ett brittiskt band som hette likadant. Nirvana var ett mediokert flower-power-band som aldrig fick något större kommersiellt genomslag. Höjdpunkten i bandets karriär var när de uppträdde tillsammans med Salvador Dalí i fransk tv. De framförde då sin singel ”Rainbow Chaser” samtidigt som den kända surrealisten skvätte färg på dem.

Det brittiska Nirvana upplöstes 1971, men återförenades igen 1985. När det kända grungebandet tog världen med storm vädrade brittiska Nirvana morgonluft och stämde amerikanerna. Amerikanska Nirvanas skivbolag var dock inte på humör för någon rättsprocess. De löste det hela genom att ge britterna 100 000 dollar bara för att sluta krångla, vilket de också gjorde. Britterna drog tillbaka stämningen och parterna landade i en uppgörelse som innebar att båda banden helt enkelt fick fortsätta heta Nirvana.

I början av 90-talet jobbade brittiska Nirvana på en coverplatta med Nirvana-låtar. ”Nirvana Sings Nirvana” tänkte de lite putslustigt kalla projektet. Det hela lades dock kvickt ner när Kurt Cobain tog livet av sig. Covern på ”Lithium” kom dock att släppas på deras Orange And Blue som kom 1996.

Bästa spår: 01. Rainbow Chaser

The Who – Tommy (1969)

Metallica var långt ifrån det första rockbandet att uppträda tillsammans med en symfoniorkester. I december 1972 framförde brittiska The Who rockoperan Tommy tillsammans med London Symphony Orchestra i London. Några månader tidigare hade London Symphony Orchestra gett ut sin egen version av Tommy, på vilken The Whos låtar hade stöpts om i klassisk tappning. Senare har Tommy även fått bli både film och Broadway-musikal.

The Who släppte dubbel-LP:n Tommy i maj 1969. Som ett av pophistoriens första konceptalbum kretsar låtarnas texter kring historian om en döv, stum och blind pojke som mot alla odds lyckas bli jättebra på att spela flipperspel. Idén var Pete Townshends, som i flera år hade funderat på hur han skulle ta The Who vidare från det traditionella ”tre-minuters-pop-sångs”-formatet. Producenten Kit Lambert nappade snabbt på Townshends vision, och föreslog faktiskt även att bandet skulle backas av en symfoniorkester på albumet. Pete Townshend motsatte sig dock detta prompt. Men han hade inte behövt oroa sig; budgetbegränsningarna och tidspressen från skivbolaget kom att omöjliggöra en sådan utsvävning oavsett.

Tommy delade såväl kritiker som fans. En del menade att albumet var ett nyskapande mästerverk och andra menade att det bara var onödigt pretentiöst. Vare sig man gillar det eller ej så var det i alla fall banbrytande för sin tid med sina teatraliska övertoner. I The Whos katalog lyfts det idag gärna fram som bandets stora stund.

Bästa spår: 15. Go To The Mirror!