The Box Tops – The Letter/Neon Rainbow (1967)

Innan Alex Chilton var med och grundade kultbandet Big Star var han sångare i 60-talsgruppen The Box Tops. När gruppens debutalbum The Letter/Neon Rainbow släpptes var han bara sexton år gammal. Redan då hade han skrivit mängdvis med låtar, men ingen av dessa kvalade in till The Letter/Neon Rainbow. Det var knappt att bandmedlemmarna själva kvalade in, för övrigt. Skivbolaget lät studiomusiker spela in nästan samtliga instrumentala spår till låtarna på skivan. Det finns ju liksom ingen anledning att förlita sig till amatörer om det finns riktiga proffs att tillgå, tänkte man väl antagligen. The Box Tops stora hit ”The Letter” utgör dock ett undantag. (Ni vet den där låten som börjar med frasen ”give me a ticket for an Aeroplane”?) På den spelar bandmedlemmarna faktiskt sina instrument helt på egen hand. Men så tog det ju trettio tagningar att få ihop låten också. På en tidig version av ”The Letter” hade producenten Dan Penn lagt på en fräck effekt som lät som ett lyftande flygplan. Skivbolaget tvingade honom dock att ta bort effekten före det att låten släpptes.

Utöver hitsingeln ”The Letter” finns det egentligen ingenting anmärkningsvärt med The Box Tops debutalbum. Alex Chilton skulle gå vidare i livet och göra betydligt mer intressanta saker senare i karriären. Men småtrevlig är ju skivan ändå.

Bästa spår: 01. The Letter

The Beach Boys – Smiley Smile (1967)

När Beach Boys kreativa motor Brian Wilson hörde Beatles Rubber Soul för första gången insåg han att insatserna för hur popmusik skapades hade höjts. Han inspirerades att ta det hela till nästa nivå, och gav sig i kast med att spela in det banbrytande Pet Sounds. Beatles kontrade redan året därpå genom att släppa mästerverket Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Albumet fullkomligt överväldigade Brian Wilson. Hur skulle han svara på det här? Wilson blev besatt av att överträffa Beatles psykedeliska mästerverk, och började jobba frenetiskt på sitt överlägset mest utstuderade verk ditintills: Smile var menat att bli Beach Boys tolvte album, och Brian Wilson ämnade för det att bli det fulländade och definitiva popalbumet som en gång för alla skulle visa var skåpet skulle stå. Han började experimentera med kompositioner, arrangemang och tematik på ett sätt som han aldrig hade gjort förut. Projektet växte i en lavinartad takt och Wilson hämtade inspiration ifrån alla möjliga håll och kanter. Han kastade bl.a. in numerologi och det ockulta i mixen. Till slut blev ambitionen att överträffa Sgt. Pepper‘s till en förbannelse. Prestationsångesten blev för mycket för Wilson och han drabbades av ett psykiskt sammanbrott. Smile blev aldrig färdigställt. Beach Boys lade verket på hyllan och valde att i stället släppa den urvattnade halvmesyren Smiley Smile, som var en förenklad och långt mindre ambitiös version av Smile. Både kritiker och fans bemötte Smiley Smile med en gäspning, och Brian Wilsons självförtroende tog sig en ordentlig och permanent knäck.

Smile fick faktiskt till slut se dagens ljus. Det kom dock att dröja över trettio år. 2004 släppte Brian Wilson Smile som ett soloalbum, men – enligt honom själv – kraftigt omarbetat ifrån det verk som Beach Boys hade jobbat på under 60-talet.

Bästa spår: 06. Good Vibrations

The Beatles – Rubber Soul (1965)

Rubber Soul var det första riktigt intressanta Beatles-albumet. Med den skivan visade Liverpool-bandet att de hade lämnat pop-trudelutterna ifrån de tidiga skivorna bakom sig för gott. Beatlarna var inspirerade av musikrörelsen på andra sidan Atlanten, och av Bob Dylan inte minst – som just hade släppt sitt banbrytande Highway 61 Revisited. Beatles och Bob Dylan hade träffats för första gången den 28:e augusti 1964. Mötet ägde rum i New York, som Beatles besökte för en spelning. Efter Beatlarnas framträdande strålade legendarerna samman på The Delmonico Hotel. Mötet är mest känt för att Bob Dylan vid tillfället introducerade britterna till marijuana. Paul McCartney blev så hög att han under ruset plötsligt trodde sig ha kommit på meningen med livet. Han nedtecknade sina nya rön på en bit papper, bara för att nästa dag besviket konstatera att han bara hade skrivit meningen ”det finns sju nivåer”.

Bästa spår: 02. Norwegian Wood

Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams

The Rolling Stones – December’s Children (And Everybody’s) (1965)

Någonstans här började Rolling Stones bli intressanta på allvar. Visst hade de vid det här laget redan haft en tidlös hit med ”Satisfaction”, men den överväldigande majoriteten av bandets material var fortfarande coverinspelningar på blues-låtar som de gillade. December’s Children är den sista av Stones tidiga skivor som till stor del utgörs av covers. Skivan släpptes bara i USA. De flesta låtarna var överblivna alster ifrån Out Of Our Heads-plattan, och andra var låtar som tidigare hade släppts i Storbritannien men ännu inte i USA.

”As Tears Go By” var en av de allra första låtarna som Mick Jagger och Keith Richards skrev tillsammans. Låten skrev de mer eller mindre på order av deras manager Andrew Loog Oldham. Han låste in dem båda i sitt kök och förklarade att han inte tänkte släppa ut dem igen förrän de hade skrivit en låt. Han specificerade t.o.m. typen av låt: ”Jag vill ha en låt med tegelmur runt omkring, stora fönster och inget sex”. Vad Oldham nu än menade med det så var det ”As Tears Go By” som Jaggers och Richards senare kom ut med. Både Jaggers och Richards tyckte att låten var skräp, men Oldham var övertygad om att ”As Tears Go By” var en klockren hit – och rätt fick han. Faktiskt två gånger. Innan Rolling Stones spelade in låten spelade nämligen Marianne Faithfull in en version som blev populär på båda sidor Atlanten.

Bästa spår: 09. As Tears Go By

Neil Young – Neil Young (1969)

Nu cashar de in en efter en, de gamla rockrävarna. Kanske inför pensionen? Vad vet jag. Men det är ju inte direkt några påläggskalvar som vi har med att göra. Strax innan årsskiftet sålde den 79-åriga Bob Dylan rättigheterna till sin låtkatalog till Universal Music Group för den svindlande summan av 300 miljoner dollar. Nu står det klart att även den 75-åriga Neil Young säljer 50% av rättigheterna till sin låtskatt till konkurrenten Hipgnosis Songs Fund. Young ska nog kunna klara sig ganska hyfsat på de 150 miljoner dollar som han uppges erhålla i denna affär. Samma Hipgnosis Songs Fund har på senare tid dessutom säkrat rättigheterna till musik av såväl Fleetwood Mac som Bruce Springsteen och U2.

Neil Young solodebuterade med detta självbetitlade album 1969. …Eller 1968… Uppgifterna är motstridiga kring huruvida plattan faktiskt släpptes i november -68 eller i januari -69. Neil Young var nämligen mycket missnöjd med mixningen på den första utgåvan, och begärde att skivan drogs tillbaka och mixades om – vilket också skedde.

Plattan är kanske mer mysig än bra. Den är, på gott och ont, uppenbart skapad av en singer-songwriter som fortfarande söker efter sitt uttryck. Här hittar man m.a.o. ingen av Youngs signaturlåtar, men exempelvis ”The Old Laughing Lady” är en låt som har hängt med länge och som Young fortfarande spelar live lite då och då. Mycket av skivan spelade Young in själv. Men värt att nämna är att man på bakrundssång bitvis kan höra Merry Claytons stämma. Hon skulle senare skriva historia med sin formidabla insats som bakgrundssångerska i Rolling Stones legendariska låt ”Gimme Shelter”.

Bästa spår: 05. The Old Laughing Lady

The Beach Boys – The Beach Boys Christmas Album (1964)

Många är lite för bekväma i sitt julalbumsskapande. Man spelar in någon version av ”Stilla Natt” och kanske lite ”Bjällerklang” och sen är det klart. Inget ont om de låtarna förstås, men de är svåra att göra någonting med som inte har gjorts tusen gånger förut. Då är det kul att lyssna på ett julalbum som The Beach Boys Christmas Album, som i alla fall till 50% utgörs av för albumet nyskrivet material. Beach Boys inspirerades till att göra ett julalbum efter att ha hört Phil Spectors bidrag på temat 1963. Beach Boys kreativa ledare Brian Wilson hade faktiskt t.o.m. spelat piano på Spectors inspelning av ”Santa Claus Is Coming To Town”, men fått sin insats bortklippt av en kräsen Spector som tyckte att hans pianospelande helt enkelt var för dåligt.

Alla låtarna på The Beach Boys Christmas Album utom öppnande ”Little Saint Nick” spelades in i juni 1964. ”Little Saint Nick” hade redan spelats in och släppts som singel året innan. Den enda singeln ifrån The Beach Boys Christmas Album var annars ”The Man With All The Toys”, men den skördade inga större framgångar. Albumet har dock med tiden kommit att få statusen som ett klassiskt julalbum, och flera av spåren brukar gå varma i butikerna och på radion dagarna innan jul. The Beach Boys hade för avsikt att följa upp The Beach Boys Christmas Album med ett nytt julalbum 1978: Merry Christmas From The Beach Boys refuserades dock av skivbolaget Warner Bros. som ville att bandet spelade in ett ”vanligt” album i stället. Merry Christmas From The Beach Boys är än idag outgivet, även om portioner av plattan släppts med diverse julsamlingar genom åren.

Bästa spår: 01. Little Saint Nick

John Lennon – Wedding Album (1969)

Det är inte som att allt som John Lennon tog i blev till guld. Hans och hustrun Yoko Onos serie ”experimentella” album ifrån 60-talet utgörs av vad man lite försiktigt kan välja att kalla för ”utmanande lyssning”. Man kan också bara kalla dem rakt av usla, och då kommer man nog närmare sanningen.

Wedding Album är parets tredje och sista experimentella album. Wedding Album innehåller endast två spår: Det första heter ”John & Yoko” och utgörs av tjugo minuter av John Lennon och Yoko Ono som uttalar varandras namn på massvis av olika sätt. De låter förvånade, exalterade, sorgsna, uttråkade, upphetsade, arga, nyfikna, retsamma, skamsna o.s.v. os.v. Under tjugo minuters tid hinner man som ni förstår uttala ett namn på ganska många olika vis. Lennon var oerhört stolt över verket och beskrev det som något som gav lyssnaren gåshud att höra. Själv tycker jag mest att det låter komiskt.

Albumets andra sida är ett ljudkollage av det nygifta parets ”bed-in” i Amsterdam, där de ifrån sängen mötte pressen strax efter sitt bröllop. Yoko Ono sätter tonen direkt med drygt fyra minuters falskt ylande a capella. Orkar man sig mot förmodan ta sig igenom det får man därefter genomlida tjugo minuters kafferep med John Lennon och Yoko Ono, i vilket de pratar högtravande om världsfred och gör spontana och ganska ointressanta framträdanden.

Det finns som tur är andra John Lennon-album att lyssna på.

Bästa spår: Det är ganska jämnt skägg mellan albumets två enda spår…

The Rolling Stones – Aftermath (1966)

”Just like a new born Baby it just happens every day”, sjunger Mick Jagger släpigt i ”Paint It Black”; öppningsspåret på Stones sjätte platta Aftermath…Och visst, Mick. Så är det ju. Det föds nya barn över hela världen precis hela tiden. Men för de närmast berörda är det ju ändå en bra häftig känsla när det händer. Och det är väl just i det som textradens briljans ligger: Paradoxen i att någonting kan te sig nästan mirakulöst i det lilla perspektivet men i det stora perspektivet faktiskt bara är vardagsmat.

Fr.o.m. igår kväll är vi tvåbarnsföräldrar. Det känns bra. Den där smärre livskrisen som man genomled när man fick sitt första barn är överspelad. Man känner sig trygg i att livet faktiskt kommer att vara kul även fortsättningsvis, kanske t.o.m. roligare. Den här gången är man bara glad och förväntansfull. Nu ska vi bara komma på ett passande namn för den lilla flickan också.

Med Aftermath blev Rolling Stones på riktigt ett band att räkna med. Det var det första albumet till vilket Jagger och Richards själva skrev alla låtarna. …Eller hur det nu egentligen var med den saken. Det har knorrats en del, bl.a. ifrån bandets förre basist Bill Wymans håll, kring den biten. Han menar att även resterande bandmedlemmar var delaktiga i låtskrivandet i allra högsta grad, men att de aldrig fick någon cred för det. Oavsett viket skiljde sig Aftermath åt från tidigare Stones-releaser i det att det inte innehöll några covers.

Aftermath försenades en del på grund av bråk kring vad den skulle kallas. Rolling Stones manager och producent Andrew Loog Oldham ville först att den skulle heta Could You Walk On The Water?, något som skivbolaget vägrade i rädsla att titeln skulle provocera konservativt kristna i USA. I avsaknad på bättre alternativ fick den i slutändan heta Aftermath, vilket egentligen ingen var särskilt nöjd med. Albumet var till en början tänkt att utgöra soundtrack till filmen ”Back, Behind And In Front”, i vilken bandmedlemmarna även skulle spela huvudrollerna. Idén skrotades efter att Jagger hade träffat regissören Nicholas Ray och skarpt ogillat honom, och filmen blev aldrig av. Aftermath släpptes i en brittisk version och en amerikansk version. Skillnaden versionerna emellan var i princip att amerikanerna gick miste om ”Mother’s Little Helper” och britterna gick miste om ”Paint It Black”.

Bästa spår: 01. Paint It Black

Peter Sarstedt – Peter Sarstedt (1969)

Det var med Wes Andersons underbara film ”The Darjeeling Limited” som jag första gången kom i kontakt med Peter Sarstedts musik. Filmen såg jag på en smal biograf i Halmstad tillsammans med en massa jobbigt pretentiösa kulturmänniskor. På promenaden hemåt efteråt kunde jag inte få Sarstedts ”Where Do You Go To (My Lovely)” ur huvudet. Låten figurerar friskt genom filmen och var en jättehit för Sarstedt i slutet av 60-talet. I själva verket byggde låten i princip hela hans karriär: Enligt uppgift erhöll Sarstedt långt in på 90-talet fortfarande drygt 600 000 kr årligen bara på royalties ifrån ”Where Do You Go To (My Lovely)”. Låten handlar om en (förmodat fiktiv) flicka vid namn Marie-Claire, som tar sig ifrån fattiga förhållanden i Neapel till ett jetsetliv i Paris. Många år senare gjorde faktiskt Sarstedt en del 2 på låten: Hans album England’s Lane från 2016 innehåller låten ”The Last Of The Breed”, i vilken man får höra hur det har gått för Marie-Claire sedan 60-talets glada dagar. Det vore dock en grov överdrift att kalla ”The Last Of The Breed” för en värdig uppföljare.

Peter Sarstedt föddes i New Dehli, på den tiden när Indien fortfarande var brittiskt. Vid fjorton års ålder flyttade han och hans familj till London där han snart kom att fatta intresse för musik i allmänhet och rock n’ roll i synnerhet. Till en början spelade han med sina bröder i bandet Fabulous Five, innan han via en kortare sejour som basist för 60-talsstjärnan Eden Kane gav sig på en solokarriär. Sarstedt hann producera 14 album innan han dog 2017 vid 75 års ålder.

Bästa spår: 07. Where Do You Go To (My Lovely)