Rayland Baxter – Wide Awake (2018)

Rayland Baxter är en herre av ädel popmusikalisk börd. Hans pappa hette Bucky Baxter, och spelade gitarr för Bob Dylan under dennes turnéer på 90-talet. Farsgubben var även en flitig studiogitarrist och har spelat på album av storheter som R.E.M., Ryan Adams och Steve Earle.

Precis som sin far gav sig Rayland också han in i musikbranschen. Dock inte utan att först ha prövat sina vingar på annat håll: En lovande framtid som Lacrosse-spelare tog ett abrupt slut i och med en knäskada. Innan Rayland flyttade till Nashville för att satsa helhjärtat på musiken hann han även med en kortare karriär som snowboard-instruktör.

Wide Awake är Rayland Baxters tredje fullängdare. Skivan utgörs av skön avslappnad countrypop som låter ungefär som en sommardag på stranden känns. Pappa Bucky gör honom sällskap på några av låtarna. Den bästa låten är utan tvekan ”79 Shiny Revolvers”; en både charmig och melankolisk samtidssatir om Amerikas skruvade vapenlagar.

Bästa spår: 04. 79 Shiny Revolvers

Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Neil Young – A Letter Home (2014)

Om man undantar hans bedrövliga 80-tal så var Neil Young länge kanske den ur sin generations singer-songwriters som åldrades med mest värdighet. Fortfarande efter fyllda 60 släppte Young faktiskt en del riktigt livskraftiga verk; 2006 års Living With War inte minst. Det senaste decenniet har dock kvaliteten på hans kreativa output sviktat betänkligt. A Letter Home från 2014 känns nästan mer som en kul grej än som ett album. Hela skivan är inspelad i bara en tagning i ett sådant där gammalt bås som man spelade in grammofonskivor med på den tiden det begav sig. Det gör då även att A Letter Home låter precis som en gammal grammofonskiva gör – komplett med knaster och allt. Inspelningsapparaten, som var från 1947, lånades ut till Young av f.d. White Stripes-frontmannen Jack White. De båda hade funnit varandra i den något audiofila fascination som de delade för det analoga ljudet. Young hade redan tjugo år tidigare begråtit hur det nya digitala ljudet urholkar musikens själ via textrader i Harvest Moon-låten ”Natural Beauty”. I en tid när den digitala revolutionen i princip gjort fysiska musikinstrument överflödiga är kanske att spela in ett helt album på antik inspelningsutrustning ifrån 40-talet det mest motvalsa man kan göra, vilket antagligen gjorde det till ett givet val för den erkänt tjurskalliga Neil Young.

A Letter Home består av covers på låtar som Neil Young har inspirerats av under sin karriär. På skivan tolkar Young såväl Dylan som Willie Nelson och Bruce Springsteen. De framförs visserligen med själ och hjärta, men mig lyckas de ändå aldrig riktigt engagera. Mest intressant är att höra Youngs version av Bert Janschs ”Needle Of Death”, som i Youngs tolkning blir påtagligt lik hans egen låt ”Ambulance Blues”. Neil Young har aldrig gjort något hemlighet av att han inspirerades till att skriva ”Ambulance Blues” efter att ha hört just ”Needle Of Death”. Starkast intryck på A Letter Home lämnar annars det talade introspåret, som är en gripande hälsning ifrån Neil Young till sina sedan länge döda föräldrar.

Bästa spår: 04. Needle Of Death

Bruce Springsteen – Letter To You (2020)

Bossen och hans E Street Band skulle just ge sig i kast med förberedelserna inför en ny världsturné. När Covid-19 kom emellan bestämde de sig för att samlas i studion ändå och spela in lite nytt material i stället. Gitarristen Steven Van Zandt menade att kreativiteten var på topp. De hade bokat fem dagar i studion, men takten i vilken de spelade in gjorde att nya plattan Letter To You var färdiginspelad redan efter fyra dagar: ”På den femte dagen hade vi ingenting att göra så vi lyssnade bara på skivan”, berättade han nyligen för Rollingstone. Letter To You är inspelat helt live i studion, och utgör den första plattan sedan klassikern Born In The U.S.A. som är inspelad på det viset.

Nu för tiden är väl Bruce Springsteen mer ett sound än fantastiska låtar. Men Springsteen fyllde ju nyligen 71, och det är väl i rättvisans namn få som fortfarande är nyskapande i den aktningsvärda åldern. Letter To You vilar tryggt i väl intrampade Springsteen-fotspår. Bossen skrev alla låtarna under loppet av tio dagar på en akustisk gitarr som han hade fått av ett fan i Italien. Med låtarna precis färdigkomponerade gav han sig ner på stan för att äta lunch med E Street Band-pianisten Roy Bittan. Av honom fick Springsteen rådet att låta bli att spela in demos på låtarna den här gången. ”Låt oss göra som förr”, menade Bittan: ”Du spelar bara upp låten på din gitarr och sen spelar vi in den tillsammans”. Resultatet av Bittans råd blev Letter To You. Det är långt ifrån Springsteens mest intressanta verk, men det är i alla fall bland det bästa som han har gjort på den här sidan millennieskiftet.

Bästa spår: 07. House Of A Thousand Guitars

Bob Dylan – Nashville Skyline (1969)

Om man ska nämna ett Dylan-album är väl kanske inte Nashville Skyline det som man i första hand kommer att tänka på, men det är faktiskt ett av hans kommersiellt mest lyckade. Mycket sannolikt berodde detta på Dylans framträdande i den mycket populära talkshow som Johnny Cash var värd för vid tidpunkten. Bob Dylan och Johnny Cash hade träffats på Newport Folk Festival redan 1964 och fattat tycke för varandra. Till Nashville Skyline spelade de in Dylans gamla låt ”Girl From The North Country” tillsammans. Dylans producent Bob Johnston hade jobbat med Johnny Cash tidigare och hade stor del i att tuta ihop de båda stjärnorna i en studio tillsammans när Cash hade vägarna förbi Nashville. Egentligen hade Johnston försiktigt hoppats på ett helt album av Cash-Dylan-duetter, men så blev det aldrig.

Nashville Skyline låter Bob Dylans röst lite annorlunda från vad man är van vid sedan tidigare. Enligt myten ska detta bero på att han inför inspelningarna hade slutat röka. Skivan spelades in på bara fyra dagar och Dylan brydde sig aldrig om att turnera på den. Först 1974 gav han sig ut på turné igen, och då gjorde han det tillsammans med The Band.

Bästa spår: 04. I Threw It All Away

Israel Nash – Lifted (2018)

Jag gillar verkligen Israel Nashs countryrock, men eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas komma ihåg vad han heter blir det inte att jag lyssnar på honom så mycket som jag egentligen borde. Lifted är Israel Nashs femte soloskiva, och den är svår att motstå. Låtarna är inbäddade i en stor och luftig produktion som värmer i höstmörkret. Nashs främsta inspirationskällor till skivan var George Harrisons 70-talsklassiker All Things Must Pass och Phil Spectors berömda ”Wall Of Sound”-ljudbild. Detta hörs faktiskt också ganska tydligt, även om mer nutida influenser också de gör sig påminda. Israel Nash spelade in Lifted hemma i sin nybyggda studio i Texas, med ungefär samma samling människor som han har spelat in alla sina skivor med. Nash har frekventerat Sverige ganska flitigt på sina turnéer genom åren. Senast var han här för ett gäng spelningar sommaren 2019. Nu lär det väl inte bli några fler konserter på svensk mark på ett bra tag, men för den som lider av abstinens kan nämnas att Nash också har ett livealbum ute sedan några månader tillbaka.

Bästa spår: 07. Spiritfalls

Townes Van Zandt – For The Sake Of The Song (1968)

Flera av de låtar som man har kommit att förknippa med Townes Van Zandt fanns med redan på hans debutalbum For The Sake Of The Song. Förutom det vackra titelspåret återfinns såväl här ”Tecumsah Valley” som ”Waitin’ Around To Die” och ”I’ll Be Here In The Morning”; samtliga självklara inslag på vilken Van Zandt-samling som helst. Dock hade Van Zandt som lite märklig vana att spela in sina låtar flera gånger om under sin karriär, så det är kanske inte nödvändigtvis versionerna på For The Sake Of The Song som man är som mest bekant med. Med Townes Van Zandt-mått mätt är ljudbilden på For The Sake Of The Song ovanligt fyllig. På producenten Jack Clements initiativ ackompanjerades Van Zandts sorgdränkta kompositioner stundvis av en hel banduppsättning. Detta förvånande många av de fans som var vana att se honom framföra låtarna själv med bara en akustisk gitarr på olika syltor runt om i Texas. Clements har i efterhand erkänt att han ”kanske överproducerade albumet en smula”. Nu spelar det egentligen ingen större roll ändå, eftersom kvaliteten på låtarna genomgående är så hög som den är.

Bästa spår: 04. Quicksilver Daydreams Of Maria

Chris Isaak – Heart Shaped World (1989)

Jag kan inte på rak arm påminna mig någon som har tagit Roy Orbisons musikaliska arv vidare efter Chris Isaak. Med tanke på att musikgenren i fråga heller inte har varit inne sedan Lyndon Johnson var president är det väl kanske inte särskilt konstigt. Men att Chris Isaak är nästan ohälsosamt förtjust i Roy Orbison-aktiga smörrockballader har han aldrig ens försökt maskera. Mer tydligt och mer lyckat än det blev på hans tredje platta Heart Shaped World har det aldrig varit. Det var med den och dess jättehit ”Wicked Game” som han för ett tag blev en plötslig och ganska otippad världsstjärna.

Den fantastiska ”Wicked Game” var ingen omedelbar hit. Det var först när David Lynch tog med låten i soundtracket till filmen ”Wild At Heart” 1990 som den slog på bred front. Den ikoniska musikvideon till låten, som Chris Isaak spelade in på en strand på Hawaii tillsammans med danska supermodellen Helena Christensen, har upprepade gånger genom åren fått erkännandet som en av tidernas sexigaste musikvideos. Låten i sig handlar om olycklig kärlek, och Isaak skrev den på bara några minuter efter att ha mottagit ett telefonsamtal från en kvinna han hade ett av- och på-förhållande med.

Chris Isaak är en hygglig prick som det är svårt att tycka illa om. Han har alltid varit noggrann med att lyfta fram andra runt omkring honom i sitt skapande. Förutom att göra skön musik har han även varit programledare för en talkshow och gjort en hel del skådespelarjobb. Bl.a. spelade han en av rollerna i David Lynchs kultförklarade tv-serie ”Twin Peaks”.

Bästa spår: 05. Wicked Game

Elvis Presley – Moody Blue (1977)

Elvis Presleys sista studioalbum Moody Blue släpptes mindre än en månad före det att han avled i sitt hem i Graceland, bara 42 år gammal. De sex nyinspelade studiospåren fylldes ut med liveupptagningar ifrån spelningar i Ann Arbor och Memphis. Elvis var vid det här skedet i sin karriär i ett uselt skick såväl fysiskt som psykiskt. Han var kraftigt överviktig, med stor sannolikhet deprimerad och knaprade i sig receptbelagda läkemedel som andra äter frukosflingor. Hans intresse för att spela in ny musik var i princip obefintligt, så att fylla ut Moody Blue med liveupptagningar var skivbolagets enda sätt att få ihop tillräckligt mycket stoff för att det med någon form av värdighet skulle kunna passera som ett album. Producenten Felton Jarvis hade annars bokat en studio i Nashville för Elvis räkning, och de hade t.o.m. valt ut vika låtar som de skulle spela in tillsammans. Elvis brydde sig dock aldrig om att dyka upp. Han lät hälsa att han var sjuk och tvungen att stanna hemma för att krya på sig. Det var en ursäkt som inte var ny för Elvis. Han hade använt den frekvent under 60-talet för att slippa undan att spela in filmmusik för många av de usla filmer som han mer eller mindre frivilligt medverkade i under några år.

Bästa spår: 09. She Thinks I Still Care

Michael Jackson – Invincible (2001)

Bland avlidna artister har han flera år i rad dragit in överlägset mest stålar. 2019 var faktiskt inget undantag, trots den skada mot hans varumärke som den uppseendeväckande dokumentären ”Leaving Neverland” rimligen bör ha åsamkat. Enligt Forbes årligen uppdaterade lista tjänade Michael Jackson ihop 60 miljoner dollar under 2019. Tvåan Elvis Presley fick nöja sig med 39 miljoner, vilket i sig i och för sig inte är kattpiss för någon som har varit död i över 40 år.

Man kan lugnt säga att det inte är för den senare delen av sin karriär som Michael Jackson är ihågkommen. Magplasket Invincible, släppt åtta år före hans död, blev hans sista. Här är han blott en skugga av den larger-than-life-popstjärna som han en gång var. Känslan för starka beats och melodier är som bortblåst. Förstasingeln ”You Rock My World” är helt OK (även om introt med Chris Rock är sällsynt fånigt). I övrigt känns Invincible mest som ett forcerat och överarbetat klippa- och klistrande ifrån någon som anstränger sig alldeles för mycket för att verka relevant.

På sätt och vis var det nog lika bra att Invincible var en ganska dålig skiva, för den hade ändå aldrig kunnat leva upp till sin hype. Med sex år förflutna sedan Jacksons senaste ”riktiga” album, och popvärlden alltjämt i avsaknad av en värdig arvtagare, var The King Of Pops återkomst oerhört efterlängtad. Jackson började jobba på Invincible redan 1997, och under åren som följde försvann 30 miljoner dollar in i det svarta hål som utgjorde produktionen av albumet. Det i sig gjorde Invincible till tidernas i särklass dyraste album, och med tanke på hur musikindustrin har förändrats sedan dess lär det så förbli.

Bästa spår: 06. You Rock My World