Radiohead – The Bends (1995)

Radiohead visste in riktigt vad de skulle ta sig till efter succén med ”Creep”. Skivbolaget EMI flåsade dem i nacken hungriga på en ny världshit samtidigt som bandmedlemmarna själva mest ville lägga såväl den låten som soundet på debuten Pablo Honey bakom sig. Inspirationen var det egentligen inget fel på. Sångaren Thom Yorke skrev låtar på löpande band. Under de nio veckors studiotid som skivbolaget initialt gav bandet för att spela in uppföljaren till Pablo Honey kom Thom Yorke in tidigt varje morgon för att spela piano timvis i sträck. Nya låtar fullkomligt flödade ut ur honom, enligt producenten John Leckie. Den ena sorgsnare än den andra. Att fånga låtarna på band på ett sätt som kändes rätt var dock svårare. En vändning kom när Yorke gick till en Jeff Buckley-konsert och där trollbands av den äkta och råa känsla som den amerikanska singer-songwritern injicerade i sin repertoar. Thom Yorke kom tillbaka till studion senare samma kväll, spelade in sångspåret till ”Fake Plastic Trees” och föll gråtandes ihop på golvet. ”Jeff Buckley gav mig självförtroendet att sjunga i falsett”, sa Yorke senare.

EMI kunde när allt kom omkring förstås inte låta bli att lägga sig i. Skivbolaget insisterade på att akustiska ”High And Dry” skulle vara med på albumet. Låten var skriven av Yorke flera år tidigare när han var med i ett band som kallades Headless Chickens. Yorke har i efterhand uttryckt missnöje över att EMI tvingade in låten på The Bends, och avfärdat den som en ”mycket dålig låt”. EMI var av en annan uppfattning och släppte låten som första singel tillsammans med öppningsspåret ”Planet Telex”. Den senare skulle egentligen ha hetat ”Planet Xerox”, men fick byta titel för att undvika en stämning ifrån kopiatortillverkaren med samma namn. Thom Yorke spelade in sången till låten liggande på golvet i ett kraftigt berusat tillstånd.

Bästa spår: 12. Street Spirit (Fade Out)

Townes Van Zandt – For The Sake Of The Song (1968)

Flera av de låtar som man har kommit att förknippa med Townes Van Zandt fanns med redan på hans debutalbum For The Sake Of The Song. Förutom det vackra titelspåret återfinns såväl här ”Tecumsah Valley” som ”Waitin’ Around To Die” och ”I’ll Be Here In The Morning”; samtliga självklara inslag på vilken Van Zandt-samling som helst. Dock hade Van Zandt som lite märklig vana att spela in sina låtar flera gånger om under sin karriär, så det är kanske inte nödvändigtvis versionerna på For The Sake Of The Song som man är som mest bekant med. Med Townes Van Zandt-mått mätt är ljudbilden på For The Sake Of The Song ovanligt fyllig. På producenten Jack Clements initiativ ackompanjerades Van Zandts sorgdränkta kompositioner stundvis av en hel banduppsättning. Detta förvånande många av de fans som var vana att se honom framföra låtarna själv med bara en akustisk gitarr på olika syltor runt om i Texas. Clements har i efterhand erkänt att han ”kanske överproducerade albumet en smula”. Nu spelar det egentligen ingen större roll ändå, eftersom kvaliteten på låtarna genomgående är så hög som den är.

Bästa spår: 04. Quicksilver Daydreams Of Maria

Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Angel Olsen – Whole New Mess (2020)

Det här är briljant! Angel Olsens elva smärtsamma låtar om uppbrott och förlorad kärlek träffar en rakt i hjärtat. Det tar ett gäng lyssningar innan man inser hur poppiga melodierna faktiskt är på Whole New Mess. Den ruffiga lofi-produktionen och Olsens ångestladdade sång döljer det hela ganska väl. Men när melodierna väl trängt in vill de inte försvinna ur ens medvetande. Det är musik som känns.

Egentligen är Whole New Mess – med undantag för två helt nya låtar – demoinspelningar av låtarna från förra årets All Mirrors. Till All Mirrors gjorde de om i full bandtappning och berövades på både själ och värdighet. Whole New Mess-versionerna spelade Angel Olsen och producenten Michael Harris in själva på bara tio dagar i en gammal kyrka utanför Washington. Dessa tidiga versioner slår de skivbolagssminkade versionerna på All Mirrors med hästlängder. Varför kunde inte världen få stifta bekantskap med de här låtarna på det här sättet direkt i stället?

Bästa spår: 10. Chance (Forever Love)

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Leonard Cohen – Songs of Leonard Cohen (1967)

Leonard Cohens debutalbum innehåller flera av hans mest kända låtar. Både ”Suzanne” och ”So Long, Marianne” hittar man på den här skivan. Den sistnämnda skrev han för Marianne Jensen; den norska som han hade träffat på den grekiska ön Hydra och skulle känna ett livslångt band till efter deras kärlekshistoria under 60-talet. När hon nästan femtio år senare låg för döden i Oslo skickade han henne ett gripande farväl-brev, i vilket han lovade henne att han snart skulle göra henne sällskap i livet efter detta. Bara tre månader senare, i november 2016, dog även Leonard Cohen.

När Songs Of Leonard Cohen släpptes var Leonard Cohen 33 år gammal, och hade redan en hyfsat framgångsrik karriär som poet bakom sig, med fyra utgivna poesisamlingar under bältet. Cohen hade ganska sent kommit på att han ville skriva låtar, och kunde fortfarande knappt spela gitarr när han började komponera ihop de första alstren till Songs Of Leonard Cohen. Hans (rent tekniskt) musikaliska tillkortakommanden hindrade honom dock inte från att ha mycket starka åsikter kring hur hans musik faktiskt skulle låta. Tämligen snabbt hamnade han i klinch med producenten John Simon. Cohen såg ett mycket mer avskalat ljudlandskap framför sig, i motsats till Simon som ville addera såväl trummor som symfoniorkester på Songs Of Leonard Cohen. Som tur var blev det i slutändan Cohens ord som fick väga tyngst.

Bästa spår: 07. Hey, That’s No Way To Say Goodbye

Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Michael Jackson – Thriller (1982)

Jag kan rekommendera dokumentärserien ”Kult-TV” som finns på svtplay nu. Den dyker ner i olika populärkulturella paradigmskiften. Ett avsnitt handlar om realitysåpan ”The Osbournes”, ett annat om mediacirkusen som omgav Michael Jacksons sista dagar i livet. Jackson har väl aldrig varit någon av mina favoritartister direkt, även om han har några riktigt bra låtar på meritlistan. Jag har dock alltid fascinerats av det populärkulturella fenomen som var Michael Jackson. Så makalöst stor som han blev gick det liksom bara att bli i en tid när det inte fanns internet, streamingmusik eller sociala medier. Dels är det idag så oerhört många fler som konkurrerar om mediautrymmet. Dels är mediautrymmet idag så oändligt stort och mångfacetterat att det omöjligen kan erövras i marknadsandelar på det sättet som Michael Jackson eller Madonna gjorde på 80-talet.

Det var ju inte som att Michael Jackson var helt okänd tidigare, men Thriller var det album som fullkomligt spräckte alla barriärer. Skivan är tidernas överlägset mest sålda. Sju av plattans nio låtar släpptes som singlar, och samtliga(!) nådde Billboard-listans topp-10. För att få lite begrepp om den populärkulturella sprängkraften i det här kan nämnas att MTV sände videon till titelspåret två gånger per timme dygnet runt när den var som hetast. Och då bör man ha klart för sig att ”Thriller”-videon är hela fjorton minuter lång…

Meningslöst trivialt vetande: Disclaimern i början av ”Thriller”-videon, som förtydligar att videon absolut inte syftar till att uppmana till en tro på det ockulta, tvingades fram av Jehovas Vittnen, som Michael Jackson då var medlem i. Han hade varit med i kyrkan sedan barnsben, men 1987 kom han att lämna den för gott.

Bästa spår: 06. Billie Jean

First Aid Kit – The Lion’s Roar (2012)

Själlösa Nashville kan ta och slänga sig i väggen. Ett av de senaste tio årens bästa countryalbum kommer ifrån Sverige. Eller i alla fall delvis. Systrarna Söderbergs uppföljare till hyllade The Big Black And The Blue spelades in i Omaha under överseende av indie-veteranen och Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Skivan gästspelas även av Bright Eyes frontman Conor Oberst, som både sjunger och delar låtskrivarförfattarskap med First Aid Kit för näst sista spåret ”King Of The World”.

Jag minns hur jag ganska tidigt såg systrarna Söderbergs hypade cover av Fleet Foxes ”Tiger Mountain Peasant Song” på youtube. Vi snackar väl 2008 någon gång nu skulle jag tro, alltså innan de hade skivkontrakt. Jag blev faktiskt inte jätteimponerad. Visst tyckte även jag att det var behagligt att lyssna på deras stämsång, men det krävs mer för att vara originell, tänkte jag. Som egna låtar t.ex. Det visade sig att de kunde skriva sådana också. Och fantastiskt bra sådana dessutom.

Det här kommer väl antagligen bara att låta skitnödigt… Men jag känner ändå att jag respekterar First Aid Kit lite extra för att de bevisligen har fin koll på den genre som de är verksamma inom. Referensen till Gram Parsons och Emmylou Harris påstådda romans i vackra singeln ”Emmylou” gick över huvudet på hela den mainstreampublik som de plötsligt fann sig själva spela inför. Men personligen tycker jag att det värmer en smula att den gode Gram fortfarande attraherar nya (unga) lyssnare, och att det finns de som vill (och kan) föra hans musikarv vidare in i 2020-talet.

Bästa spår: 05. This Old Routine

Metallica – Master Of Puppets (1986)

Nu har jag lika plötsligt som oväntat snöat in på Metallica här. Klassikern Master Of Puppets har stått på under hela dagen som en peppande ljudmatta till mitt förrådsbygge i trädgården.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade järnkoll på Metallicas katalog…. Men precis som att vetenskapliga rön bygger på att dra generella slutsatser baserat på ett stickprov av ett mindre representativt urval tänker jag att det räcker med att ha lyssnat på sex av tolv Metallica-plattor för att tämligen säkert kunna dra slutsatsen att Master Of Puppets är Metallicas överlägset bästa album.

…Det är i och för sig heller ingen särskilt kontroversiell åsikt… Master Of Puppets är inte bara en favorit bland många fans. Det är även ett album som ofta omnämns bland de främsta ifrån 80-talet. På Master Of Puppets får man njuta av det Metallica som var innan de gick och blev en parodi på sig själva. Här känns inte riffen och gitarrsolona ansträngda eller tillgjorda. De är bara feta och grymma. Och James Hetfields röst är faktiskt riktigt uthärdlig.

Av mig får Metallica bonuspoäng för de snygga nickningarna till David Bowie. Riffet till Bowies ”Andy Warhol” kan höras under en passage i (låten) ”Master Of Puppets”, och låttiteln ”Leper Messiah” är inspirerad av texten till Bowies ”Ziggy Stardust”.

Master Of Puppets blev basisten Cliff Burtons sista album. Hans favoritlåt på plattan var titelspåret. Den 27:e september 1986 omkom Burton när Metallicas turnébuss sladdade av vägen ett par mil norr om Ljungby. Vid tidpunkten för olyckan låg han och sov. Kvällen innan hade han bytt sovkoj med gitarristen Kirk Hammett efter att ha dragit kort om vem som skulle sova var.

Bästa spår: 02. Master Of Puppets