Bob Dylan – Desire (1976)

Bob Dylans sjuttonde album är han sista riktigt stora. Efter detta har vi fått hålla till godo med lösryckta stunder av briljans, men Desire är genialt från början till slut.

Desire följde upp det mycket personliga skilsmässoalbumet Blood On The Tracks, och utgör på sätt och vis en kontrast gentemot detta. Efter att mest ha sjungit om sig själv och sina egna bekymmer på Blood On The Tracks så tacklar Dylan åter sociala ämnen på Desire. Öppningsspåret ”Hurricane” handlar t.ex. om den svarta boxaren Rubin ”Hurricane” Carter, som på tvivelaktiga grunder dömdes till fängelse för mord. Dylan besökte Carter i hans cell i fängelset i New Jersey, och fastnade för hans livsöde. Carter kom att frias från brotten till slut, men det skulle komma att dröja ytterligare nio år efter det att Desire hade släppts.

I ”Joey” sjunger Dylan om New York-gangstern Joey Gallo. I låten beskrivs Gallo som något av en välmenande gangster som varken gillade vapen eller våld. Porträttet är kanske lite väl romantiserande ifrån Dylans sida. Gallo var långt ifrån någon duvunge. Han spenderade många år av sitt liv i fängelse, och även om inget av dem var för mord misstänktes han ändå för att ha legat bakom flera mord i New Yorks under värld.

Desire avslutas trots allt med en av Dylans kanske mest personliga låtar i hela karriären: ”Sara” är ett tragiskt och vackert bokslut över ett döende förhållande. Enligt myten stod Dylans fru Sara och lyssnade från andra sidan glaset i studion medan han spelade in den. ”This one’s for you” ska Dylan ha sagt och sedan bara börjat spela.

Desire skapades till största del under en paus i Dylans berömda Rolling Thunder Revue-turné. Alla låtarna utom två skrev han tillsammans med Jacques Levy, som han hade träffat några år tidigare via The Byrds Roger McGuinn. Samarbetet med Levy innebar första gången som Dylan tog hjälp av en medförfattare till texterna.

Bästa spår: 09. Sara

Angel Olsen – Whole New Mess (2020)

Det här är briljant! Angel Olsens elva smärtsamma låtar om uppbrott och förlorad kärlek träffar en rakt i hjärtat. Det tar ett gäng lyssningar innan man inser hur poppiga melodierna faktiskt är på Whole New Mess. Den ruffiga lofi-produktionen och Olsens ångestladdade sång döljer det hela ganska väl. Men när melodierna väl trängt in vill de inte försvinna ur ens medvetande. Det är musik som känns.

Egentligen är Whole New Mess – med undantag för två helt nya låtar – demoinspelningar av låtarna från förra årets All Mirrors. Till All Mirrors gjorde de om i full bandtappning och berövades på både själ och värdighet. Whole New Mess-versionerna spelade Angel Olsen och producenten Michael Harris in själva på bara tio dagar i en gammal kyrka utanför Washington. Dessa tidiga versioner slår de skivbolagssminkade versionerna på All Mirrors med hästlängder. Varför kunde inte världen få stifta bekantskap med de här låtarna på det här sättet direkt i stället?

Bästa spår: 10. Chance (Forever Love)

Nirvana – In Utero (1993)

Bildspråket på Nirvanas In Utero kommer ifrån ett förvridet sinne. Under loppet av albumets 41 minuter jämför sig Kurt Cobain med en uppsjö av olika sjukdomstillstånd. Han avslutar det hela med att be om ursäkt för sin blotta existens i ”All Apologies”. Att det är mörkt är bara förnamnet. Bara ett halvår efter att In Utero släpptes tog Kurt Cobain sitt liv i sitt hem i Seattle, och blev för evigt inskriven i rockhistorieböckerna som en medlem av ”27 Club”.

Nirvana spelade in In Utero mitt ute i ingenstans i Minnesota under bara två veckor i februari 1993. Inspelningarna övervakades av indie-renommerade Steve Albini, som Kurt Cobain personligen hade efterfrågat som producent till albumet. En del kritiska röster menade att Cobain mest ville ha Albini för att Nirvana skulle garanteras lite indie-cred, men sanningen var att han var ett stort fan av Albinis produktion på Pixies Surfer Rosa och The Breeders Pod. Cobain ansåg att supersuccén Nevermind hade strukit lyssnaren för mycket medhårs, och ville komma bort från det klassiska grunge-sound som han själv hade varit med och skapat. Albini antog sig uppdraget utan någon större entusiasm. Han tyckte att Nirvana inte var mycket mer än ett ”R.E.M. med en fuzz-box”, men kom under inspelningarna att få stor respekt för bandet och Cobains låtskrivarbegåvning.

Arbetsnamnet för In Utero var ”I Hate Myself And Want To Die”, efter låten med samma namn som spelades in för albumet men som i stället kom att släppas på en Beavis och Butt-Head-samlingsskiva. Frasen var Cobains makabra sätt att driva med mediabilden av honom själv som en ständigt deprimerad gnällspik. I ljuset av vad som senare hände framstår förstås skämtet som än mer makabert. Basisten Krist Novoselic lyckades hur som helst avråda Cobain från att använda ”I Hate Myself And Want To Die” som titel, och frontmannen landade i stället i ”In Utero”, efter en dikt skriven av hustrun Courtney Love.

Bästa spår: 03. Heart-Shaped Box

Leonard Cohen – Songs of Leonard Cohen (1967)

Leonard Cohens debutalbum innehåller flera av hans mest kända låtar. Både ”Suzanne” och ”So Long, Marianne” hittar man på den här skivan. Den sistnämnda skrev han för Marianne Jensen; den norska som han hade träffat på den grekiska ön Hydra och skulle känna ett livslångt band till efter deras kärlekshistoria under 60-talet. När hon nästan femtio år senare låg för döden i Oslo skickade han henne ett gripande farväl-brev, i vilket han lovade henne att han snart skulle göra henne sällskap i livet efter detta. Bara tre månader senare, i november 2016, dog även Leonard Cohen.

När Songs Of Leonard Cohen släpptes var Leonard Cohen 33 år gammal, och hade redan en hyfsat framgångsrik karriär som poet bakom sig, med fyra utgivna poesisamlingar under bältet. Cohen hade ganska sent kommit på att han ville skriva låtar, och kunde fortfarande knappt spela gitarr när han började komponera ihop de första alstren till Songs Of Leonard Cohen. Hans (rent tekniskt) musikaliska tillkortakommanden hindrade honom dock inte från att ha mycket starka åsikter kring hur hans musik faktiskt skulle låta. Tämligen snabbt hamnade han i klinch med producenten John Simon. Cohen såg ett mycket mer avskalat ljudlandskap framför sig, i motsats till Simon som ville addera såväl trummor som symfoniorkester på Songs Of Leonard Cohen. Som tur var blev det i slutändan Cohens ord som fick väga tyngst.

Bästa spår: 07. Hey, That’s No Way To Say Goodbye

Neil Young – Harvest (1972)

Med 1972 års Harvest nådde kanadensiska singer-songwritern Neil Young sin kommersiella topp. Till viss del för att han aldrig ens försökte igen efteråt. ”Med ”Heart Of Gold” (skivans stora hit) körde jag mitt på vägen”, beskrev han senare i konvolutet till greatest hits samlingen Decade; ”att färdas på det viset blev snabbt tråkigt, så jag siktade mot diket i stället. Det var en mer obekväm resa, men jag träffade intressantare människor där”.

Neil Young började spela in Harvest i januari 1971. Han hade då massvis med låtmaterial liggande som han inte riktigt visste vad han skulle göra med. Eftersom samarbetet med Crosby, Stills och Nash hade lagts på is fick Young se sig om efter andra musiker, och fastnade för ett gäng countrymusiker ifrån Nashville som han kom att kalla för The Stray Gators. Tillsammans började de spela in Harvest på Youngs nyinköpta Broken Arrow Ranch strax söder om San Francisco. Låten ”Old Man” är Youngs homage till Louis Avila; den åldrade cowboy som hjälpte honom att sköta hand om ranchen.

Åttondespåret ”Alabama” är lite intressant. Neil Young skrev låten som en kommentar på segregationen och rasismen i den amerikanska södern; ett ämne lika brinnande aktuellt idag nästan femtio år senare. Sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd blev dock inte jätteförtjusta i Youngs påhopp på deras hemstat, och skrev hiten ”Sweet Home Alabama” som en syrlig replik till Young:

Well, I heard Mister Young sing about her
Well, I heard ol’ Neil put her down
Well, I hope Neil Young will remember
A southern man don’t need him around, anyhow”

– sjunger Ronnie Van Zant i ”Sweet Home Alabama”.

Graham Nash var en av de första som fick höra det färdiginspelade Harvest. När han bjöds över till Youngs ranch trodde han att Young skulle spela upp sitt nya alster i vardagsrummet eller något sådant, som man brukar. Men Young satte honom i en roddbåt och rodde ut till mitten av den lilla sjö som han hade på sina marker. Därefter började Harvest dundra ut som åska över ägorna. Det visade sig att Neil Young hade förvandlat hela sitt bostadshus till vänster högtalare och ladugården till höger högtalare. Nash satt i båten helt chockad.

Bästa spår: 04. Heart Of Gold

Michael Jackson – Thriller (1982)

Jag kan rekommendera dokumentärserien ”Kult-TV” som finns på svtplay nu. Den dyker ner i olika populärkulturella paradigmskiften. Ett avsnitt handlar om realitysåpan ”The Osbournes”, ett annat om mediacirkusen som omgav Michael Jacksons sista dagar i livet. Jackson har väl aldrig varit någon av mina favoritartister direkt, även om han har några riktigt bra låtar på meritlistan. Jag har dock alltid fascinerats av det populärkulturella fenomen som var Michael Jackson. Så makalöst stor som han blev gick det liksom bara att bli i en tid när det inte fanns internet, streamingmusik eller sociala medier. Dels är det idag så oerhört många fler som konkurrerar om mediautrymmet. Dels är mediautrymmet idag så oändligt stort och mångfacetterat att det omöjligen kan erövras i marknadsandelar på det sättet som Michael Jackson eller Madonna gjorde på 80-talet.

Det var ju inte som att Michael Jackson var helt okänd tidigare, men Thriller var det album som fullkomligt spräckte alla barriärer. Skivan är tidernas överlägset mest sålda. Sju av plattans nio låtar släpptes som singlar, och samtliga(!) nådde Billboard-listans topp-10. För att få lite begrepp om den populärkulturella sprängkraften i det här kan nämnas att MTV sände videon till titelspåret två gånger per timme dygnet runt när den var som hetast. Och då bör man ha klart för sig att ”Thriller”-videon är hela fjorton minuter lång…

Meningslöst trivialt vetande: Disclaimern i början av ”Thriller”-videon, som förtydligar att videon absolut inte syftar till att uppmana till en tro på det ockulta, tvingades fram av Jehovas Vittnen, som Michael Jackson då var medlem i. Han hade varit med i kyrkan sedan barnsben, men 1987 kom han att lämna den för gott.

Bästa spår: 06. Billie Jean

First Aid Kit – The Lion’s Roar (2012)

Själlösa Nashville kan ta och slänga sig i väggen. Ett av de senaste tio årens bästa countryalbum kommer ifrån Sverige. Eller i alla fall delvis. Systrarna Söderbergs uppföljare till hyllade The Big Black And The Blue spelades in i Omaha under överseende av indie-veteranen och Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Skivan gästspelas även av Bright Eyes frontman Conor Oberst, som både sjunger och delar låtskrivarförfattarskap med First Aid Kit för näst sista spåret ”King Of The World”.

Jag minns hur jag ganska tidigt såg systrarna Söderbergs hypade cover av Fleet Foxes ”Tiger Mountain Peasant Song” på youtube. Vi snackar väl 2008 någon gång nu skulle jag tro, alltså innan de hade skivkontrakt. Jag blev faktiskt inte jätteimponerad. Visst tyckte även jag att det var behagligt att lyssna på deras stämsång, men det krävs mer för att vara originell, tänkte jag. Som egna låtar t.ex. Det visade sig att de kunde skriva sådana också. Och fantastiskt bra sådana dessutom.

Det här kommer väl antagligen bara att låta skitnödigt… Men jag känner ändå att jag respekterar First Aid Kit lite extra för att de bevisligen har fin koll på den genre som de är verksamma inom. Referensen till Gram Parsons och Emmylou Harris påstådda romans i vackra singeln ”Emmylou” gick över huvudet på hela den mainstreampublik som de plötsligt fann sig själva spela inför. Men personligen tycker jag att det värmer en smula att den gode Gram fortfarande attraherar nya (unga) lyssnare, och att det finns de som vill (och kan) föra hans musikarv vidare in i 2020-talet.

Bästa spår: 05. This Old Routine

Metallica – Master Of Puppets (1986)

Nu har jag lika plötsligt som oväntat snöat in på Metallica här. Klassikern Master Of Puppets har stått på under hela dagen som en peppande ljudmatta till mitt förrådsbygge i trädgården.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade järnkoll på Metallicas katalog…. Men precis som att vetenskapliga rön bygger på att dra generella slutsatser baserat på ett stickprov av ett mindre representativt urval tänker jag att det räcker med att ha lyssnat på sex av tolv Metallica-plattor för att tämligen säkert kunna dra slutsatsen att Master Of Puppets är Metallicas överlägset bästa album.

…Det är i och för sig heller ingen särskilt kontroversiell åsikt… Master Of Puppets är inte bara en favorit bland många fans. Det är även ett album som ofta omnämns bland de främsta ifrån 80-talet. På Master Of Puppets får man njuta av det Metallica som var innan de gick och blev en parodi på sig själva. Här känns inte riffen och gitarrsolona ansträngda eller tillgjorda. De är bara feta och grymma. Och James Hetfields röst är faktiskt riktigt uthärdlig.

Av mig får Metallica bonuspoäng för de snygga nickningarna till David Bowie. Riffet till Bowies ”Andy Warhol” kan höras under en passage i (låten) ”Master Of Puppets”, och låttiteln ”Leper Messiah” är inspirerad av texten till Bowies ”Ziggy Stardust”.

Master Of Puppets blev basisten Cliff Burtons sista album. Hans favoritlåt på plattan var titelspåret. Den 27:e september 1986 omkom Burton när Metallicas turnébuss sladdade av vägen ett par mil norr om Ljungby. Vid tidpunkten för olyckan låg han och sov. Kvällen innan hade han bytt sovkoj med gitarristen Kirk Hammett efter att ha dragit kort om vem som skulle sova var.

Bästa spår: 02. Master Of Puppets

Ennio Morricone – The Good, The Bad & The Ugly (Original Motion Picture Soundtrack) (1967)

Igår avled Ennio Morricone. Den legendariska italienska filmmusikkompositören blev 91 år gammal. Det är sällan som det blir särskilt uppmärksammat att en gammal filmmusikkompositör går och dör, men det blev det den här gången – och det får man säga är synnerligen berättigat. Det är svårt att komma på någon filmmusikskapare som har lämnat ett i närheten lika stort avtryck i populärkulturhistorien som Morricone. Han ligger bakom musiken till filmer som ”De Omutbara”, ”The Hateful Eight” och ”Once Upon A Time In America”. …Men allt började förstås med de fantastiska spaghettiwesternrullarna som han gjorde tillsammans med regissören Sergio Leone på 60-talet.

”Den gode, den onde, den fule” var en sån där film som man bara fick titta på när mamma var bortrest, vilket inte hände särskilt ofta. När man var tio fanns det liksom ingenting häftigare än Clint Eastwoods hårdföre prisjägare utan namn, som utan att blinka skjuter ihjäl antagonister både till höger och till vänster. Men ”Den gode, den onde, den fule” håller precis lika bra i vuxen ålder. Särskilt filmens sista 45 minuter är fullkomligt magiska: När Tuco, till Morricones febriga musikstycke ”The Ecstacy Of Gold”, springer som besatt mellan gravarna i jakten på den nedgrävda skatten. …Eller när Tuco på slutet står med snaran runt halsen och skriker så att det ekar mellan bergskedjorna: ”YOU KNOW WHAT YOU ARE? JUST A DIRTY SON OF A BIIIITCH!” Det sista ordet blandas samman med inledningen på Morricones jagande ledmotiv, som sedan får rulla på medan Clintan rider iväg mot nya äventyr. Det hela är så briljant att man får gåshud.

På sätt och vis dödade Leones, Morricones och Eastwoods ”Dollar”-trilogi hela western-genren. Efter den blev det omöjligt att gå tillbaka till den moraliskt korrekta John Wayne-hjälten igen. Och eftersom det inte går att föreställa sig någon tuffare antihjälte än Clint Eastwood finns det liksom inte heller någon som kan föra facklan vidare (Clintan själv är 90 år gammal nu). Något bättre western-soundtrack än det som Morricone gjorde till ”Den gode, den onde, den fule” går för den delen heller inte föreställa sig.

Bästa spår: 20. The Ecstacy Of Gold

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row