First Aid Kit – The Lion’s Roar (2012)

Själlösa Nashville kan ta och slänga sig i väggen. Ett av de senaste tio årens bästa countryalbum kommer ifrån Sverige. Eller i alla fall delvis. Systrarna Söderbergs uppföljare till hyllade The Big Black And The Blue spelades in i Omaha under överseende av indie-veteranen och Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Skivan gästspelas även av Bright Eyes frontman Conor Oberst, som både sjunger och delar låtskrivarförfattarskap med First Aid Kit för näst sista spåret ”King Of The World”.

Jag minns hur jag ganska tidigt såg systrarna Söderbergs hypade cover av Fleet Foxes ”Tiger Mountain Peasant Song” på youtube. Vi snackar väl 2008 någon gång nu skulle jag tro, alltså innan de hade skivkontrakt. Jag blev faktiskt inte jätteimponerad. Visst tyckte även jag att det var behagligt att lyssna på deras stämsång, men det krävs mer för att vara originell, tänkte jag. Som egna låtar t.ex. Det visade sig att de kunde skriva sådana också. Och fantastiskt bra sådana dessutom.

Det här kommer väl antagligen bara att låta skitnödigt… Men jag känner ändå att jag respekterar First Aid Kit lite extra för att de bevisligen har fin koll på den genre som de är verksamma inom. Referensen till Gram Parsons och Emmylou Harris påstådda romans i vackra singeln ”Emmylou” gick över huvudet på hela den mainstreampublik som de plötsligt fann sig själva spela inför. Men personligen tycker jag att det värmer en smula att den gode Gram fortfarande attraherar nya (unga) lyssnare, och att det finns de som vill (och kan) föra hans musikarv vidare in i 2020-talet.

Bästa spår: 05. This Old Routine

Metallica – Master Of Puppets (1986)

Nu har jag lika plötsligt som oväntat snöat in på Metallica här. Klassikern Master Of Puppets har stått på under hela dagen som en peppande ljudmatta till mitt förrådsbygge i trädgården.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade järnkoll på Metallicas katalog…. Men precis som att vetenskapliga rön bygger på att dra generella slutsatser baserat på ett stickprov av ett mindre representativt urval tänker jag att det räcker med att ha lyssnat på sex av tolv Metallica-plattor för att tämligen säkert kunna dra slutsatsen att Master Of Puppets är Metallicas överlägset bästa album.

…Det är i och för sig heller ingen särskilt kontroversiell åsikt… Master Of Puppets är inte bara en favorit bland många fans. Det är även ett album som ofta omnämns bland de främsta ifrån 80-talet. På Master Of Puppets får man njuta av det Metallica som var innan de gick och blev en parodi på sig själva. Här känns inte riffen och gitarrsolona ansträngda eller tillgjorda. De är bara feta och grymma. Och James Hetfields röst är faktiskt riktigt uthärdlig.

Av mig får Metallica bonuspoäng för de snygga nickningarna till David Bowie. Riffet till Bowies ”Andy Warhol” kan höras under en passage i (låten) ”Master Of Puppets”, och låttiteln ”Leper Messiah” är inspirerad av texten till Bowies ”Ziggy Stardust”.

Master Of Puppets blev basisten Cliff Burtons sista album. Hans favoritlåt på plattan var titelspåret. Den 27:e september 1986 omkom Burton när Metallicas turnébuss sladdade av vägen ett par mil norr om Ljungby. Vid tidpunkten för olyckan låg han och sov. Kvällen innan hade han bytt sovkoj med gitarristen Kirk Hammett efter att ha dragit kort om vem som skulle sova var.

Bästa spår: 02. Master Of Puppets

Ennio Morricone – The Good, The Bad & The Ugly (Original Motion Picture Soundtrack) (1967)

Igår avled Ennio Morricone. Den legendariska italienska filmmusikkompositören blev 91 år gammal. Det är sällan som det blir särskilt uppmärksammat att en gammal filmmusikkompositör går och dör, men det blev det den här gången – och det får man säga är synnerligen berättigat. Det är svårt att komma på någon filmmusikskapare som har lämnat ett i närheten lika stort avtryck i populärkulturhistorien som Morricone. Han ligger bakom musiken till filmer som ”De Omutbara”, ”The Hateful Eight” och ”Once Upon A Time In America”. …Men allt började förstås med de fantastiska spaghettiwesternrullarna som han gjorde tillsammans med regissören Sergio Leone på 60-talet.

”Den gode, den onde, den fule” var en sån där film som man bara fick titta på när mamma var bortrest, vilket inte hände särskilt ofta. När man var tio fanns det liksom ingenting häftigare än Clint Eastwoods hårdföre prisjägare utan namn, som utan att blinka skjuter ihjäl antagonister både till höger och till vänster. Men ”Den gode, den onde, den fule” håller precis lika bra i vuxen ålder. Särskilt filmens sista 45 minuter är fullkomligt magiska: När Tuco, till Morricones febriga musikstycke ”The Ecstacy Of Gold”, springer som besatt mellan gravarna i jakten på den nedgrävda skatten. …Eller när Tuco på slutet står med snaran runt halsen och skriker så att det ekar mellan bergskedjorna: ”YOU KNOW WHAT YOU ARE? JUST A DIRTY SON OF A BIIIITCH!” Det sista ordet blandas samman med inledningen på Morricones jagande ledmotiv, som sedan får rulla på medan Clintan rider iväg mot nya äventyr. Det hela är så briljant att man får gåshud.

På sätt och vis dödade Leones, Morricones och Eastwoods ”Dollar”-trilogi hela western-genren. Efter den blev det omöjligt att gå tillbaka till den moraliskt korrekta John Wayne-hjälten igen. Och eftersom det inte går att föreställa sig någon tuffare antihjälte än Clint Eastwood finns det liksom inte heller någon som kan föra facklan vidare (Clintan själv är 90 år gammal nu). Något bättre western-soundtrack än det som Morricone gjorde till ”Den gode, den onde, den fule” går för den delen heller inte föreställa sig.

Bästa spår: 20. The Ecstacy Of Gold

Bob Dylan – Highway 61 Revisited (1965)

Den 25:e juli 1965 kliver en 24 år gammal Bob Dylan upp på scenen på Newport Folk Festival på Rhode Island. De förväntansfulla festivalbesökarna gnuggar händerna av förtjusning. Äntligen kommer han. Festivalens stora behållning! Vilken av alla sina trevliga akustiska folk-sånger ska han öppna med den här gången? ”Blowin’ In The Wind”? ”Chimes Of Freedom”? …Eller kanske ”The Times They Are-A-Changin'”? Döm om deras förvåning när Dylan dyker upp tillsammans med ett helt band, pluggar in en elgitarr i förstärkaren och vrider upp volymratten till max för att därefter börja spela sin nya brötiga singel ”Like A Rolling Stone”. Publiken vet först inte vad de ska tro. Vad i hela världen är det här? Det låter ju förfärligt. Ett sånt oväsen! Några låtar senare lämnar Dylan scenen till en kakafoni av busvisslingar och burop. Men Dylan ångrar ingenting. Han har lämnat folk-musiken bakom sig och kommer fr.o.m. nu att ägna sig åt att spela rock n’ roll. Och han nöjer sig inte med det. Han kommer dessutom att bli en av de mest tongivande nyckelpersonerna i formandet av hela genren.

Så här nästan 60 år senare kan det vara svårt att förstå varför Dylans fans förfärades så över att han började lira elgitarr. Det man behöver komma ihåg är Dylan hade gjort sig ett namn som en viktig folk-sångare och som en som stod på barrikaderna i olika social justice-frågor. Rock n’ roll betraktades vid den här tidpunkten som någonting ytligt, lättillgängligt och kommersiellt. Det var helt enkelt ingenting som Dylans fans – som antagligen såg sig som i allmänhet mer intellektuella än de flesta andra – ville förknippas med. En modern motsvarighet skulle kunna vara om kritiker-ansedda Radiohead plötsligt bestämde sig för att börja göra europop tillsammans med E-Type.

Highway 61 Revisited släpptes en dryg månad efter att den berömda konserten på Newport Folk Festival hade gått av stapeln. Albumets titel är en nickning till bluesen och dess betydelse för Dylan. Den kända motorvägen löper nämligen längs musikgenrens geografiska ursprung i Mississippi och New Orleans. Dylan fick dock kämpa för att verkligen få lov att kalla plattan Highway 61 Revisited. De flesta på hans skivbolag Columbia tyckte att det var ett idiotiskt namn på en skiva.

Detta var det första Dylan-album som jag införskaffade mig. Det majestätiska sistaspåret ”Desolation Row” ensamt ger i princip bra valuta för pengarna. Men det är en fantastisk skiva rakt igenom.

Bästa spår: 09. Desolation Row

David Bowie – The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars (1972)

T. Rex må ha skapat det första glamrockalbumet, men det var David Bowie som skapade det klart bästa. Med The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars kombinerade Bowie sin ypperliga låtskrivarbegåvning med ett sällsynt sinne för showmanship och skapade ett mästerverk. Att han vid tidpunkten även råkade backas upp av ett alldeles förträffligt band gjorde förstås inte saken sämre. Mick Ronsons gitarrer och hjälp med arrangemangen spelade en stor roll i att forma slutprodukten.

Ziggy Stardust gjorde David Bowie till stjärna över en natt. Hans tidigare plattor hade samtliga fått fin kritik, men inte riktigt nått ut till den stora massan. Med Ziggy Stardust i bagaget fick han plötsligt spela på ”Top Of The Pops” och åtnjuta höga listplaceringar både hemma i Storbritannien och borta i USA. Singeln ”Starman” blev skivans stora hit. Bowie baserade låtens medryckande refräng löst på Judy Garland-klassikern ”Over The Rainbow” från filmen ”Trollkarlen Från Oz”.

Senare i karriären kom Bowie ibland att uttrycka sig nedlåtande om Ziggy Stardust-dagarna. Han har kallat plattan både ytlig och lättillgänglig. Som att den sortens lättuggade poprock inte levde upp till de konstnärliga värden han eftersträvade i sin musik eller nåt. Lite fånig kulturfascistisk hållning kan jag tycka. Om det inte är konst att skriva så bra låtar som Bowie gjorde för Ziggy Stardust så vet jag inte vad som är det.

Bästa spår: 04. Starman

Elliott Smith – Either/Or (1997)

Either/Or är mitt favoritalbum med Elliott Smith. Det är väl egentligen också den sista skivan på vilken han fortfarande lyckades fokusera någorlunda, innan depressionerna och drogmissbruket trasade sönder honom fullständigt. Efterföljande plattor innehåller även de generösa inslag av briljans, men Either/Or är lysande rakt igenom.

Either/Or släpptes på indie-bolaget Kill Rock Stars i februari 1997. Albumet höll sig ganska så under radarn på den tiden det begav sig, även om det idag ofta omnämns som ett av 90-talets absolut bästa. Ingen av singlarna blev några hits och albumet i sig tog sig aldrig in på någon försäljningstopplista eller liknande. Men Either/Or gjorde ett så pass starkt intryck hos regissören Gus Van Sant att han sedermera anlitade Smith för att hjälpa till med soundtracket till Van Sants film ”Good Will Hunting”. Smiths bidrag till filmen blev låten ”Miss Misery”, för vilken han fick en Oscarsnominering och blev en lika oväntad som ovillig MTV-stjärna.

Bästa spår: 03. Ballad Of Big Nothing

Arcade Fire – The Suburbs (2010)

…Låt oss fortsätta med lite mer indierock från 2010-talet och ta oss an ännu en modern klassiker: The Suburbs var skivan som fick det kanadensiska bandet Arcade Fire att avancera från obskyra Pitchfork-gunstlingar till efterlängtade festival-headliners. Frontmannen Win Butler har beskrivit The Suburbs som ”ett brev från förorten”. Skivan tar sitt avstamp ur hans och brorsan Williams mormonska uppväxt i Houstons utkanter under 90-talet. …Houston ligger ju inte i Kanada, kanske den vakna läsaren tänker. Och det gör det ju verkligen inte. Det var först i början av 2000-talet som Win Butler flyttade till Montreal och där grundade Arcade Fire tillsammans med Josh Deu (som redan hade lämnat bandet när debuten Funeral släpptes 2004). Brorsan flyttade efter och anslöt till bandet han också när det väl började arta sig. Övriga fyra bandmedlemmar kan skryta om att vara kanadicker på riktigt.

Det fenomenala öppningsspåret gör att man omgående och oundvikligen sugs in i The Suburbs. Win Butler ville att albumet skulle låta som banden han lyssnade på när han var ung. Slutresultatet – som han menar låter som ”en mix av Depeche Mode och Neil Young” – blev han sannolikt nöjd med. The Suburbs hyllades till skyarna och toppade både Billboardlistan och vann grammys åt Arcade Fire. Butler och hans bandkamrater har haft svårt att mäta sig med detta i efterhand.

Bästa spår: 01. The Suburbs

Phosphorescent – Muchacho (2013)

Matthew Houck inleder ”For Zula” med något slags hybridcitat av Johnny Cash och Bette Midler: ”Some Say Love is a burning thing. That it makes a fiery ring”, sjunger han nästan med gråten i halsen. Det är i ärlighetens namn en ganska cheesy textrad, men Houck levererar den med sådan övertygelse och vånda att den känns ända in i hjärtat.

Phosphorescent är namnet på Matthew Houcks enmansband. Kärleken som har gått sönder och förlorad utgör det bärande temat på hans mästerverk Muchacho. Houck skrev nästan hälften av låtarna på akustisk gitarr under en vecka på stranden i Tulum, Mexiko. Han hamnade där efter att spontant ha bokat in sig på en flight en sen natt, ivrig att komma bort ifrån platsen där hans hjärta precis hade krossats. Flera års turnerande hade slitit så pass på relationen med hans dåvarande flickvän att när han väl bestämt sig för att ta en paus från det kringströvande musikerlivet var relationen för sen att rädda. Muchacho blev en del i hans läkeprocess.

Bästa spår: 02. Song For Zula

The Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Paul McCartney har flitigt ansträngt sig för att solka ner sitt rykte efter det att Beatles upplöstes 1970. Alla fåniga kärlekslåtar som han släppte med Wings efter Beatles splittring har fått många att betrakta McCartney som personen som red snålskjuts på John Lennons konstnärliga genialitet. Sanningen är dock att det faktiskt var McCartney, snarare än Lennon, som var Beatles konstnärliga ledare.

Det var på en flygning från Kenya till London som Sgt. Pepper-konceptet föddes hos Paul McCartney. De fyra Beatlarna var vid det här laget duktigt trötta på att uppfattas som något slags 60-talets motsvarighet till ett pojkband. De kände att det var hög tid att lägga de trallvänliga hitsen från karriärens barndom bakom sig. Nu ville de skapa konst! Att spela konserter hade de redan upphört med något år tidigare. De betraktade det helt enkelt som poänglöst. John Lennon sa vid något tillfälle att man lika gärna kunde ställa ut fyra vaxdockor på scenen. Ingen kunde ändå höra vad Beatlarna sjöng och spelade över ljudet från publikens extatiska skrik.

Med Sgt. Pepper-konceptet tänkte sig Paul McCartney att Beatles skulle få en chans att inte vara sig själva. De kolonialistiska ärr som han hade bevittnat med egna ögon i Kenya hade inspirerat honom att låta Beatles anta rollen av något slags brittiskt militärband anno Edwardiansk första-världskriget-era. Konceptet kom snart att utvecklas från att bara gälla en låt till att omfatta ett helt album.

Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utgör en av populärmusikens allra viktigaste milstolpar. Med albumet vidgade Beatles begreppet av vad som kan anses vara kommersiellt gångbart och satte formulan för hur popmusik låter än idag, över 50 år senare. …Men tänk om Beatles – i stället för att bara ge ut dem som singlar strax innan albumsläppet – hade sparat på låtarna ”Strawberry Fields Forever” och ”Penny Lane” till Sgt. Pepper’s. Då hade töntiga ”When I’m Sixty-Four” kunnat lämnas åt sidan Sgt. Pepper’s hade blivit fullkomligt oslagbart.

Bästa spår: 02. With A Little Help From My Friends

Kent – Du & Jag Döden (2005)

Du & Jag Döden är Kent när de var som allra bäst. Och svensk rock när den är som bäst. På bandets sjätte skiva fick Eskilstuna-grabbarna allt att stämma. Själv blev jag egentligen Kent-frälst först flera år senare, men inte ens jag kunde ignorera styrkan i singlar som ”Den döda vinkeln” och ”Max 500”.

Visst kan man sakna Kent emellanåt. Men jag gillar verkligen att de hade sinnesnärvaro nog att lägga ner innan de hade hunnit gå och bli mediokra. Det är inte många som klarar det.

Bästa spår: 11. Mannen i den vita hatten (16 år senare)