The Avett Brothers – The Third Gleam (2020)

Man behöver faktiskt inte krångla till det! På The Third Gleam omfamnar The Avett Brothers popmusikens mest elementära beståndsdelar: medryckande melodier och enkla arrangemang. Ser man liksom bara till att skriva bra låtar behöver man inte hålla på och trixa och ha sig i studion. På The Third Gleam framför Bröderna Scott och Seth sina country-nummer i minimalistisk tappning. Här finns varken trummor, syntar eller stråkorkestrar. Här finns bara sång, akustiska gitarrer och Bob Crawfords kontrabas. Sånt är jag svag för.

The Third Gleam är den tredje installationen i den serie mer återhållsamma plattor som The Avett Brothers initierade 2006 med EP:n The Gleam. 2008 följde man upp denna med The Second Gleam. Nu har det alltså hunnit gå hela tolv år sedan sist, även om bandet förstås har släppt högvis med material av det mer konventionella slaget under tiden. Men det här faktiskt så här som The Avett Brothers gör sig bäst; avskalat och enkelt.

Bästa spår: 02. I Should’ve Spent The Day With My Family

Greta Van Fleet – From The Fires (2017)

När Guns N’ Roses gitarrvirtuos Slash fick frågan vad han tyckte om gröngölingarna Greta Van Fleet härom året svarade han att han visserligen gillar dem, men att han stör sig på att de låter så mycket som Led Zeppelin. Liknande gliringar har bandet fått utstå även ifrån andra håll; faktiskt t.o.m. ifrån den allsmäktiga Led Zeppelin-sångaren Robert Plant själv (om än med glimten i ögat). Personligen har jag svårt att se hur det kan räknas som ett minus att ens band låter ganska likt hur ett av historiens allra bästa hårdrocksband en gång lät. Det är ju faktiskt fortfarande deras egna riff och låtar som Greta Van Fleet spelar (även om två av numren på From The Fires är covers).

From The Fires får väl betraktas som Greta Van Fleets debutalbum, även om det tekniskt sett egentligen är en sammanslagning av två EP-samlingar. De fyra första låtarna hade släppts redan ett halvår tidigare som Black Smog Rising. När hypen kring bandet tog ordentlig fart valde skivbolaget att släppa låtarna på nytt, fast denna gång med ytterligare fyra spår tillagda. Bandet valde att döpa releasen till ”From The Fires”, som en nickning till de campingutflykter de brukade åka på som barn till Yankee Springs. Om kvällarna brukade de tre Greta Van Fleet-bröderna då sitta runt elden och spela musik tillsammans.

Bästa spår: 06. Meet On The Ledge

Bright Eyes – Down In The Weeds, Where The World Once Was (2020)

Detta har jag sett fram emot! Bright Eyes första platta på nästan tio år är ett välkommet återseende. Det är visserligen inte som att Bright Eyes kreativa kraft och frontman Conor Oberst har hållt sig sysslolös under den här tiden. Han har släppt soloalbum och samarbetat med andra artister både till höger och till vänster. Men det händer onekligen någonting speciellt när trion Conor Oberst, Mike Mogis och Nate Walcott samlas i en studio och skapar musik. Det blir en nerv och en intensitet som är någonting utöver det vanliga. Och i förgrunden ligger Obersts bräckliga röst och vibrerar av ångest. Det är vackert.

Bästa spår: 02. Dance And Sing

Zwan – Mary Star Of The Sea (2003)

Zwans första och enda album är något av en bortglömd pärla. Och kanske är detta lite frontmannen Billy Corgans egen förtjänst. Precis som hans gamla band Smashing Pumpkins slutade Zwan i bittra bråk och medial pajkastning, och under ganska många år vägrade Corgan att befatta sig med projektet helt och hållet. Det ryktas också om att det är på Corgans initiativ som skivan varken finns att avnjuta på Spotify eller på någon annan streamingtjänst. På senare tid har det till viss del dock varit annat ljud i skällan. Corgan har t.o.m. hintat om någon form av uppföljare till Mary Star Of The Sea. Om det handlar om att släppa de tonvis med outgivna låtar från perioden som ska finnas i gömmorna eller om att släppa helt nytt material återstår att se. Man ska förstås inte utesluta att det även kan bli så att det inte händer någonting alls.

Mary Star Of The Sea låter lite som ett poppigare och muntrare Smashing Pumpkins. Bandet var ett lättviktssuperband kan man säga. Merparten av medlemmarna hade alla gjort sig respekterade i indierockvärlden; David Pajo som gitarrist i Slint, Paz Lenchantin som basist i A Perfect Circle och Matt Sweeney som gitarrist i det obskyra bandet Chavez. Undantagen stavades då Billy Corgan och Jimmie Chamberlin, som levt det äkta rockstjärnelivet med Smashing Pumpkins. När medlemmarna sedermera blev ovänner användes deras olika bakgrunder som slagträ åt vardera hållet. Pajo ville gärna måla upp Corgan som någon slags girigbuk som gör billig kommersiell rock bara för pengarnas skull, och Corgan menade i sin tur att de andra bara ville ta tillfället i akt och leka rockstjärnor ett tag. Bra musik gjorde de hur som helst tillsammans under den korta tid de lyckades samarbeta.

Jag lyssnade mycket på Zwan när jag gjorde värnplikten i Kristinehamn några år efter millennieskiftet. Mary Star Of The Sea är för mig den drygt två kilometer långa promenaden från tågstationen bort till garnisonen om söndagskvällen. Man är fortfarande fri och njuter så gott man kan av det, men för varje kliv man tar kommer man ett steg närmare eländet. Givetvis kunde man ta bussen också – och det var många som gjorde – men jag ville bara komma fram så långsamt som möjligt.

Bästa spår: 05. El Sol

Kraftwerk – Computer World (1981)

”I’m the Operator with my Pocket Calculator” mässar Kraftwerks Ralf Hütter i Computer Worlds första singel ”Pocket Calculator”. Kan det bli mer futuristiskt och häftigt än så? Nu för tiden är det förstås nemas problemas att med vilken billig laptop som helst reproducera Kraftwerks 40 år gamla elektroniska kompositioner. Men att det har blivit så enkelt att skapa elektronisk musik tror jag även är lite av genrens förbannelse. När pionjärerna Ralf Hütter och Florian Schneider höll på som bäst var de tvungna att ständigt vara uppfinningsrika och innovativa för att framkalla de ljud och effekter som de ville åt. Men det innebar också att låtarna i sig tvingades spela en viktigare roll. De kunde inte lägga tid och energi på en låt som faktiskt inte hade något från början. Produktionen var liksom för krånglig för det. Idag känns det ungefär som att bara det blippar och bloppar lite grann så anser man det vara en elektronisk låt redo för release.

Computer World var Kraftwerks åttonde album, och släpptes – förutom på originalspråket tyska (Computerweld) – även på engelska, franska och japanska. Låtarna på albumet handlar om de möjligheter som det datoriserade samhället för med sig, men även om oron för att stora företag och myndigheter ska nyttja den nya tekniken för att kontrollera och registrera människor. Ämnesvalet är väl egentligen ännu mer aktuellt idag än vad det var då. …Även om det kanske inte just är miniräknaren som vi betraktar som det största hotet i sammanhanget.

Bästa spår: 02. Pocket Calculator

Blondie – Parallel Lines (1978)

Blondie spenderade ungefär fyra veckor på att spela in sitt tredje album Parallel Lines. För producenten Mike Chapman var det fyra väldigt långa veckor. Han minns Blondie som det musikaliskt mest obegåvade band som han någonsin har haft äran att jobba med, och tyckte att de till råga på allt led av grava samarbetssvårigheter. Blondies sångerska Debbie Harry har å andra sidan refererat till Chapman som en hänsynslös diktator. Det finns väl helt enkelt alltid två sidor av myntet…

Parallel Lines släpptes i september 1978 och blev snabbt en enorm succé. Flera av låtarna blev också stora hits både i USA och i Europa. Den kanske mest kända av dessa är ”Heart Of Glass”, som med sitt disco-groove och crossover-appeal letade sig in på dansklubbarna världen över. För Blondie, som innan Parallel Lines inte hade varit mer än ett kultband på den smala New Wave-scenen i New York, skulle den plötsliga framgången visa sig inte vara helt oproblematisk. De blev anklagade för att vara ”sell-outs” av sina fans och tappade på det en hel del indie-cred. Men å andra sidan kunde de ju skratta hela vägen till banken i stället. …Och det går inte att ta ifrån Debbie Harry och hennes bandkamrater att Parallel Lines faktiskt är en grymt bra skiva.

Bästa spår: 10. Heart Of Glass

R.E.M. – Automatic For The People (1992)

På R.E.M.s åttonde studioalbum Automatic For The People hittar man en av 90-talets allra vackraste låtar: ”Everybody Hurts” började som en låtidé av trummisen Bill Berry. Han kom på ackorden och versmelodin, vilket byggdes på av resten av bandet till att bli den ikoniska låt som vi alla känner till. Stråkarrangemanget adderades av Led Zeppelins John Paul Jones. Michael Stipes text är (för honom) ovanligt rättframt skriven, i en ambition att det tröstande budskapet skulle nå fram till tonåringar med psykisk ohälsa. ”Everybody Hurts” blev en jättehit världen över, och är än idag en av R.E.M.s mest kända låtar. Nyckelpersonen Bill Berry kom dock inte själv att spela på den slutgiltiga versionen. Han var inte i studion på inspelningsdagen och fick ersättas av en trummaskin.

R.E.M. hade från början tänkt följa upp hyllade Out Of Time med ett mer rockigt album. När låtmaterialet till Automatic For The People började manifestera sig var det dock i form av mörkare och mer ödesmättade tongångar. Gitarristen Peter Buck tror att bandets skifte i sound främst bottnade i två anledningar: Dels känslan av alienering i ett ändrat omgivande musiklandskap. Alternativrockband som Husker Dü och Replacements, som de hade turnerat sida vid sida med under sena 80-talet, fanns helt enkelt inte kvar längre. Dels hade medlemmarna i R.E.M. alla gått och fyllt trettio, och de genomled nu någon slags kollektiv trettioårskris – med alla de existentiella frågetecken som sådant kan väcka.

Automatic For The People spelades in mellan juni 1991 och juli 1992. Under låtskrivningsprocessen bytte bandmedlemmarna ofta instrument med varandra för att skoja till det lite och hitta nya infallsvinklar. På slutprodukten spelar alla dock sina ordinarie instrument.

Trivialt vetande av det mer bisarra slaget: Automatic For The People var den skiva som Nirvana-frontmannen Kurt Cobain lyssnade på när han tog sitt liv 1994. Cobain var ett stort fan av R.E.M., och hade vid tidpunkten för sin död även ett samarbete på gång med Michael Stipe. Det hann dock aldrig bli någonting av det.

Bästa spår: 04. Everybody Hurts

Becca Mancari – The Greatest Part (2020)

Becca Mancaris andra soloalbum The Greatest Part släpptes för en knapp månad sedan. Det är kvalitetssäkrad sovrums-indiepop med trevliga melodier och texter som känns. Musik som gör sig till morgonkaffet, eller varför inte i hängmattan? Jag har lyssnat flitigt på skivan i ett par veckor och håller den som en av favoriterna från 2020 hittills.

Becca Mancari bor nu i Nashville, men växte upp på Staten Island, New York. Hennes föräldrar var strikt religiösa och tog låbgt ifrån lätt på att hon som ung vuxen kom ut som gay, något som hon också sjunger om i fina singeln ”First Time”: ”I remember the first time my dad didn’t hug me back”. Starkt.

Bästa spår: 02. First Time

Blandade Artister – The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Om man är sugen på att lyssna på ett soundtrack men inte känner för Queens ”Highlander”-variant finns det som tur är många andra som man med fördel kan välja i stället. Soundtracket till ”The Secret Life Of Walter Mitty” är en personlig favorit. Filmen, som jag faktiskt såg på bio när jag var i USA för några år sedan, är väl sådär. Det är en nyinspelning i Ben Stiller-tappning av en gammal 40-talsrulle. Storyn kommer jag knappt ihåg, men nånting i stil med att Stiller ska hitta sig själv och meningen med tillvaron i en kall och cynisk värld handlar det ju om. Behållningen är egentligen mest musiken, som framförs av flera av de just då hetaste indieartisterna – vår egen José Gonzáles inkluderad.

”The Secret Life Of Walter Mitty” utspelar sig huvudsakligen i vinterväderlek, men soundtracket tycker jag ändå har någonting somrigt och fritt över sig. Några av låtarna är skapade exklusivt för filmen; som det medryckande inledningsspåret och den fina ”Stay Alive”. Den senare har förresten alt-country-ikonen Ryan Adams varit med och skrivit.

Bästa spår: 03. Stay Alive

The Jesus And Mary Chain – Darklands (1987)

The Jesus And Mary Chain är ett av de där creddiga banden som har förärat sitt rykte på grund av den innovativa ljudbild som de har skapat snarare än för bra album och låtar. Utan Jesus And Mary Chain hade det inte funnits någon shoegaze eller dream-pop, och vi hade antagligen aldrig hört talas om band som My Bloody Valentine eller The Raveonettes. Jesus And Mary Chains kändaste och högst ansedda album är deras första; Psychocandy, och det innehåller också deras bästa låt (”Just Like Honey”). Men bandets klart bästa skiva är egentligen uppföljaren Darklands, som släpptes två år efter debuten.

Darklands tillät sig Jesus And Mary Chain att vara mer melodiska än tidigare. Skivan spelades i princip in av bröderna Jim och Williams Reid helt på egen hand. Trummisen Bobby Gillespie hade vid det här laget lämnat bandet för att gå all-in på en karriär som sångare i Primal Scream i stället, viket innebär att de trummor som man hör på Darklands kommer ifrån en trummaskin. The Jesus And Mary Chain var aldrig ett band som spottade ur sig några hitsinglar, men denna platta lyckades ändå klättra till en hedrande femteplats på brittiska topplistan – vilket gör Darklands till bandets än idag mest lyckade release, i alla fall i det avseendet.

The Jesus And Mary Chain skulle egentligen ha varit ute på vägarna nu under våren och spelat Darklands i sin helhet. De skulle då ha besökt både Stockholm och Göteborg. Nu satte ju Covid-19 förstås stopp för detta, men konserterna är framflyttade och går av stapeln i februari nästa år i stället. Det finns biljetter kvar för den som är intresserad.

Bästa spår: 01. Darklands