Elvis Presley – Elvis’ Christmas Album (1957)

Elvis första julalbum är inte vilket julalbum som helst. Det är det bäst säljande julalbumet genom alla tider. Sedan Elvis’ Christmas Album släpptes 1957 har det sålt i över tjugo miljoner exemplar världen över, och det placerar det faktiskt även på en inte alls blygsam placering över bäst säljande album totalt – jultemat oaktat. Som jämförelse kan nämnas att Madonnas Like A Virgin och Britney Spears Oops!… I Did It Again! sålt i ungefär lika många exemplar.

Det var dock ingen självklarhet att Elvis’ Christmas Album skulle bli en succé. 50-talet var som bekant en annan tid och när Elvis på en presskonferens i San Francisco för första gången tillkännagav att han skulle ge ut ett julalbum var det många som förfärades. Elvis tydliggjorde nämligen vid tillfället även att hans album skulle garantera oss alla en ”rock n’ roll jul”. Julen är som alla vet en lugn och stillsam högtid som bäst firas i traditionens heliga tecken, och bara tanken på att blanda in vild otämjd rock n’ roll i den ekvationen sände chockvågor över Amerika. ”Den här gången har Elvis gått för långt”, skrev exempelvis Time Magazine.

Elvis’ Christmas Album tolkar Elvis klassiska julvisor som ”Silent Night” och ”O Little Town Of Bethlehem”. De två nyskrivna alstren ”Santa Claus Is Back In Town” och ”Santa Bring My Baby Back To Me” blandades också in in mixen. Mest uppmärksamhet väckte dock Elvis tappning av ”White Christmas”, som vid tidpunkten för releasen redan hade varit en julklassiker i Bing Crosbys version sedan 1942. Irving Berlin, som hade komponerat låten, tyckte att Elvis nyinspelning var en ren hädelse och en ”parodi på en älskad julklassiker”. Berlin gick så långt att han ringde runt till radiostationer både i USA och Canada med begäran om att låten omedelbart skulle sluta spelas. Den önskan fick han dock ingen vidare gehör för.

Bästa spår: 05. Blue Christmas

Ryan Adams – Wednesdays (2020)

..Och plötsligt från ingenstans kommer så Ryan Adams comeback-album. Nya skivan Wednesdays släpptes utan förvarning på streamingtjänsterna för några dagar sedan. Det är tydligt att Adams, efter skandalerna som uppdagades i New York Times härom året, nu mera är en persona non grata. Den mediala rapporteringen kring releasen är nämligen obefintlig. Sedan är det ju förstås inte som att Ryan Adams brukade pryda vart och vartannat Rollingstone-omslag förut heller, men man brukade i alla fall märka när han släppte något nytt. Kanske handlar det till viss del om att jag är för naiv för att inse vilket genomslag ett påkostat pr-maskineri faktiskt skapar. För det är klart att den Ryan Adams som har kommit ut på andra sidan de här skandalerna inte är uppbackad av i närheten samma pr-apparat som den som fick spela upp sina nya singlar i Letterman och Leno innan skandalerna. Vi pratar ändå om någon som blev dumpad av sitt management-team och har fått kalla handen av i princip alla som någonsin har förknippats med honom.

…Och tror ni inte att Ryan Adams då slår till med sitt bästa verk på åtminstone tio år? Wednesdays har precis den nerv och bräcklighet som hans senaste serie plattor har saknat. Kanske har hans skapande mått bra av att inte ha förväntningar hängande över sig? På Wednesdays vänder han sig inte till något lyssnare, utan bara till sina egna tankar och känslor. I vanlig ordning tycker denna singer-songwriter oerhört synd om sig själv, men den här gången känns det som att han gör det på riktigt och inte bara låtsas inför publik för att det förväntas av honom.

Det är dock oklart hur gammalt materialet på Wednesdays egentligen är. Wednesdays var nämligen ett av tre album som Adams ursprungligen avsåg att släppa under ett och samma år 2019. I kölvattnet av skandalerna slopades planerna, och det Wednesdays som nu ser dagens ljus har lite andra låtar och ett annat omslag än det som planerades för release då. Några av spåren är lånade ifrån ännu ej släppta Big Colors; som egentligen var tänkt att vara först ut av de tre 2019-albumen.

Vissa av textraderna skulle dock kunna passa rätt bra in på det senaste årets omvälvande tillvaro för denna singer-songwriter ifrån South Carolina: ”I remember You, before You hated me, before You traded me for someone New”, sjunger han t.ex. på fina inledande ”I’m Sorry And I Love You”. Det handlar troligtvis egentligen om något gammalt ex, men det skulle lika gärna kunna tolkas som ett meddelande till typ halva hans fanskara.

Bästa spår: 07. Birmingham

John Lennon – Imagine (1971)

Är John Lennons ”Happy Xmas (War Is Over)” tidernas bästa jullåt? Om inte annat tycker jag definitivt att den hör hemma på julens topp-10. Det är svårt att tänka sig en jul-playlist med någon självaktning på vilken den inte skulle platsa. Låten skrev John Lennon på det hotellrum i New York där han och Yoko Ono bodde under en period 1971. Melodin lånas ganska friskt ifrån den traditionella brittiska visan ”Skewball”, som bl.a. Peter, Paul And Mary spelade in en version av 1963. ”Happy Xmas (War Is Over)” gavs ut som singel i USA lagom till julfirandet 1971, men fick inte mycket till gensvar den gången. Till julen därpå släpptes den dock även i Europa och blev då en stor hit i många länder.

”Happy Xmas (War Is Over)” förärades aldrig en plats på något av Lennons album, men inspirationen till den hämtade Lennon ifrån dundersuccén med titelspåret ”Imagine” på albumet som han släppte någon månad innan det att låten spelades in. Succén med ”Imagine” – som visade sig bli Lennons bäst säljande singel under hela sin karriär – fick honom att inse att ”ett politiskt budskap måste serveras med lite honung”. I ett öppet brev som Lennon skrev till Paul McCartney via musikmagasinet Melody Maker förklarade Lennon dräpande att ”Imagine” var en ”Working Class Hero med socker på för konservativa människor som du själv”. Utan att överdriva kan man kalla Lennons och McCartneys relation för tämligen frostig vid det här skedet. Kanske var det heller inte särskilt konstigt: Samarbetet som var The Beatles hade precis upplösts via ett domstolsutslag i en rättsprocess där de båda männens versioner av sanningen stod mycket långt ifrån varandra. John Lennons bitterhet gentemot sin forna bandkamrat tog sig uttryck i låten ”How Do You Sleep” på Imagine: ”The Only Thing You Did Was Yesterday” sjunger Lennon snäsigt i versen, och syftar då på den kända Beatles-balladen. I efterhand tonade Lennon ner dispyten med McCartney, och menade att låten egentligen skrevs mest på skoj.

Imagine släpptes i september 1971, och blev en stor framgång för John Lennon. Förutom att titelspåret blev en stor hit kom albumet att toppa albumlistorna både i USA och i Storbritannien. …Men kanske hade skivan blivit än mer framgångsrik om skivbolaget EMI hade fått sin vilja igenom? EMI ville nämligen släppa den superpoppiga sistalåten ”Oh Yoko!” som singel, men fick ett prompt ”nej” ifrån Lennon som tyckte att den helt enkelt var ”för poppig”.

Bästa spår: 01. Imagine

Iggy Pop – Lust For Life (1977)

Det är ju som bekant inte för sin julmusik som Iggy pop primärt är känd. Han skivdebuterade under sent 60-tal med The Stooges, som med sitt råa sound var banbrytande för sin tid. Även om Stooges-skivorna inte blev några försäljningsmässiga framgångar hade de stort inflytande på andra samtida musiker, och banade bl.a. väg för punkvågen som kom under senare delen av 70-talet.

En som tidigt imponerades av Iggy Pop var David Bowie. När Iggy Pop fick kalla handen av sitt skivbolag efter att The Stooges andra skiva Fun House hade floppat bjöd Bowie över Pop till England. De två kom sedermera att påbörja en kamratskap och ett samarbete som skulle vara i många år, och som bl.a. innebar att Bowie spelade in covers på flera av Iggy Pops låtar under 80-talet för att hjälpa sin då svårt skuldsatta och drogmissbrukande vän ekonomiskt.

Klassikern Lust For Life var Iggy Pops andra soloplatta och spelades in i Berlin under några intensiva och sömlösa dygn 1977. David Bowie både producerade och deltog aktivt i låtskrivandet denna gång. Ackordföljden till det fantastiska öppningsspåret ”Lust For Life” komponerade Bowie på ukulele samtidigt som han och Pop tittade på ett avsnitt av polisserien ”Starsky & Hutch”. Precis som på alla andra låtar på Lust For Life improviserade i princip Iggy Pop därefter hela texten samtidigt som han spelade in den. Det spontana uttrycket gjorde ett stort intryck på Bowie, som inspirerades att använda sig av samma teknik på sin nästa platta ”Heroes”. För Iggy Pops del handlade det kanske till viss del om att han kände sig stressad av den kreativa brittens höga arbetstempo: ”Jag insåg att jag var tvungen att jobba snabbare än Bowie, för vems album skulle det annars bli?”, förklarade han för journalisten Nicholas Pegg 2000.

Den mest kända låten ifrån Lust For Life är tveklöst ”Passenger”. Sin uppenbara hitpotential till trots släpptes låten faktiskt inte som singel, utan bara som en b-sida till skivans enda singel ”Success. ”Passenger” är löst baserad på en dikt av Jim Morrison, och Iggy Pop skrev den efter att ha följt med David Bowie som en passagerare i dennes bil under Bowies turnéer i USA och Europa.

Bästa spår: 04. The Passenger

The Rolling Stones – Aftermath (1966)

”Just like a new born Baby it just happens every day”, sjunger Mick Jagger släpigt i ”Paint It Black”; öppningsspåret på Stones sjätte platta Aftermath…Och visst, Mick. Så är det ju. Det föds nya barn över hela världen precis hela tiden. Men för de närmast berörda är det ju ändå en bra häftig känsla när det händer. Och det är väl just i det som textradens briljans ligger: Paradoxen i att någonting kan te sig nästan mirakulöst i det lilla perspektivet men i det stora perspektivet faktiskt bara är vardagsmat.

Fr.o.m. igår kväll är vi tvåbarnsföräldrar. Det känns bra. Den där smärre livskrisen som man genomled när man fick sitt första barn är överspelad. Man känner sig trygg i att livet faktiskt kommer att vara kul även fortsättningsvis, kanske t.o.m. roligare. Den här gången är man bara glad och förväntansfull. Nu ska vi bara komma på ett passande namn för den lilla flickan också.

Med Aftermath blev Rolling Stones på riktigt ett band att räkna med. Det var det första albumet till vilket Jagger och Richards själva skrev alla låtarna. …Eller hur det nu egentligen var med den saken. Det har knorrats en del, bl.a. ifrån bandets förre basist Bill Wymans håll, kring den biten. Han menar att även resterande bandmedlemmar var delaktiga i låtskrivandet i allra högsta grad, men att de aldrig fick någon cred för det. Oavsett viket skiljde sig Aftermath åt från tidigare Stones-releaser i det att det inte innehöll några covers.

Aftermath försenades en del på grund av bråk kring vad den skulle kallas. Rolling Stones manager och producent Andrew Loog Oldham ville först att den skulle heta Could You Walk On The Water?, något som skivbolaget vägrade i rädsla att titeln skulle provocera konservativt kristna i USA. I avsaknad på bättre alternativ fick den i slutändan heta Aftermath, vilket egentligen ingen var särskilt nöjd med. Albumet var till en början tänkt att utgöra soundtrack till filmen ”Back, Behind And In Front”, i vilken bandmedlemmarna även skulle spela huvudrollerna. Idén skrotades efter att Jagger hade träffat regissören Nicholas Ray och skarpt ogillat honom, och filmen blev aldrig av. Aftermath släpptes i en brittisk version och en amerikansk version. Skillnaden versionerna emellan var i princip att amerikanerna gick miste om ”Mother’s Little Helper” och britterna gick miste om ”Paint It Black”.

Bästa spår: 01. Paint It Black

Nick Cave – Idiot Prayer (Nick Cave Alone At Alexandra Palace) (2020)

Idiot Prayer är lite som att vara gäst i Nick Caves vardagsrum. Framförandet spelades in i London i somras, ungefär samtidigt som Storbritannien började öppna upp igen efter den första Covid-19-vågen. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: 90 minuter av Nick Cave själv med ett piano i en gigantisk och tom konserthall. Idén föddes som en kommentar på den kvävande distansering som den här pandemin tvingar på oss alla. …Och kanske lite ur tristess också, vem vet? Nick Cave skulle nämligen ha varit ute på turné med sitt The Bad Seeds nu i somras, men det blev det ju som bekant ingenting av.

Egentligen var det inte meningen att detta skulle ha släppts på skiva. Framförandet var menat som ett engångsevent som inte skulle gå att se eller höra igen efter att det sänts. Reaktionerna på Caves livestreamade uppträdande var dock så överväldigande positiva att Cave och hans skivbolag väl helt enkelt inte tyckte sig ha något annat val än att ge ut det. På Idiot Prayer gräver Cave i sin katalog och plockar fram både gamla och mer sentida guldkorn. Flera låtar kommer ifrån det fantastiska skilsmässoalbumet The Boatman’s Call, men här finns också material både ifrån Grinderman-projektet och han senaste serie skivor.

Bästa spår: 20. Papa Won’t Leave You, Henry

Neil Young & Crazy Horse – Greendale (2003)

75 år gammal släpper Neil Young fortfarande skivor i en rasande takt. Nu för tiden är det dock sällan släppen med nytt material som är de intressanta. Behållningen hittar man snarare i släppen från det digra arkivmaterial som han sitter på, och som han har portionerat ut lite efter hand under de senaste åren. Tidigare i år gav han ut den förlorade 70-talsplattan Homegrown, och för ett par veckor sedan bjöd han på live-plattan Return To Greendale, som spelades in i Toronto under Greendale-turnén 2003. Den är skön att lyssna på, så sett. Men man kan egentligen lika gärna slå på studioalbumet Greendale, som i princip spelades in live i studion och har samma låtordning som Return To Greendale.

Greendale var Neil Youngs första riktigt starka album sedan första halvan av 90-talet. Det är ett konceptalbum som utspelar sig i den fiktiva småstaden Greendale i Kalifornien. Storyn kretsar kring ett polismord som krossar den idylliska tillvaron i samhället. I den charmiga men smått förbryllande berättelsen väver Neil Young in teman som miljöaktivism, politisk korruption och massmedias ansvar. Enligt Young växte storyn och konceptet fram mer eller mindre av sig självt. Han började en dag plötsligt sjunga om karaktärerna Sun Green och Grandpa, och därefter kom låtarna allt eftersom. ”Jag tyckte det var lika spännande varje dag att gå till studion”, berättade Young; ”för inte ens jag visste hur historien om familjen Green skulle sluta”. Neil Young var så förtjust i projektet att han även filmatiserade Greendale under pseudonymen Bernard Shakey. Karaktärerna spelades av bandmedlemmar och kompisar till Young. Själv har jag bara sett korta sekvenser ifrån den filmen, men de har varit tillräckliga för att jag ska känna mig ganska trygg i övertygelsen om att Neil Young inte hade kunnat falla tillbaka på sitt filmskapande om det hade skitit sig med musiken.

Till Greendale slog Young åter sina påsar ihop med rytmsektionen i Crazy Horse. Till skillnad från tidigare var dock inte gitarristen Frank Sampedro med den här gången, vilket gjorde att Greendale fått ett mycket rått och primitivt sound – t.o.m. med Crazy Horse-mått mätt. Det passar de spontana och halvt improviserade låtarna väldigt bra. Neil Young har inte lyckats överträffa den här plattan sedan han släppte den, och lär väl inte hinna göra det innan han trillar av pinn heller…

Bästa spår: 06. Bandit

Frankie Lee – Stillwater (2019)

Det här hade faktiskt gått mig helt förbi. Stillwater är singer-songwritern Frankie Lees tredje studioalbum och släpptes förra året. Om det inte vore för att det dök upp som tips i min Spotify hade jag nog missat det helt. Och synd vore väl det, för jäkligt bra är det.

Stillwater är namnet på den håla i Minnesota där Frankie Lee föddes och växte upp. Efter några års kringflackande liv som tagit honom både till Texas och Kalifornien valde han att återvända dit för att spela in albumet i en provisorisk inspelningsstudio i sin mors hus. Många av låtarna är inspirerade av den lilla staden och tragiska livsöden hos människor ifrån den. Lee har kallat skivan för ”ett kärleksbrev till sin hemstad”.

Bästa spår: 04. In The Blue

Evan Dando – Baby I’m Bored (2003)

Den största behållningen på Evan Dandos första soloalbum är nästan den låt som egentligen inte kom med, men som sedan skivan utgavs i en deluxe-version för några år sedan går att avnjuta som ett extraspår: Country-gungiga ”Au Bord De La Seine” är en sarkastisk låt skriven ur perspektivet av en desillusionerad superkonservativ republikansk bonnlurk som inte förstår tidsandan som han lever i. Dando sjunger den stötande texten med glimten i ögat. Jag tycker att den är festlig. Den är nästan tjugo år gammal nu, men känns lika aktuell idag.

Baby I’m Bored var Dandos lågmälda comeback efter ett liv i skymundan sedan 1997 års halvt misslyckade Lemonheads-platta Car Button Cloth. Under åren som hade gått sedan dess hade han lyckats ta sig någorlunda samman och lämnat i alla fall de allra tyngsta drogerna bakom sig. Han hade även hunnit med att gifta sig. Musiken som han bjöd på nu var av det mer reflekterande slaget. ”Jag har alltid velat göra någonting mer åt Neil Young-hållet”, kommenterade han i någon intervju i samband med släppet. Den powerpop med vilken han slog igenom lyser med andra ord med sin frånvaro på Baby I’m Bored. Återkommande teman på skivan är missbruk (”Why Do You Do This To Yourself”, ”All My Life”) och kändisskapets baksidor (”The Same Thing You Thought Hard About Is The Same Part I Can Live Without”). Baby I’m Bored är inte det bästa som Dando har gjort, men det duger fullt och gott.

Bästa spår: 09. Why Do You Do This To Yourself?

Weezer – Pinkerton (1996)

Efter succén med debutalbumet Blue Album var frontmannen Rivers Cuomo ett nervvrak. Han kände sig obekväm vid det plötsliga kändisskapet och de förväntningar som följde med det. Osäker kring vad han egentligen ville ha ut av livet sökte han sig till studier på Harvard för att få något slags andrum i tillvaron. I samma veva genomgick han en benoperation vars sviter åsamkade honom stora smärtor i långa perioder. Månader i streck blev han sittande ensam på studentrummet med sina egna (pessimistiska) tankar som enda sällskap. Under den här tiden blev Rivers Cuomos låtskriveri både mörkare och mer introvert. Den rymdrockopera baserad på operan ”Madame Butterfly” som han hade jobbat på under en tid lades snart på hyllan till förmån för de nya, långt mer självutlämnande, låtar som mynnade ut i 1996 års mästerverk Pinkerton.

Weezer ville att Pinkerton skulle ha ett råare sound än den radiovänliga debutplattan, varför de valde att producera albumet själva. Pinkerton spelade in i Sound City Studios i Los Angeles, där även Nirvanas banbrytande Nevermind spelats in. Skivan har en helt annan ton än Blue Album. På sina ställen är Pinkerton nästan obehagligt självutlämnande, vilket inte alltid får Rivers Cuomo att framstå i sin bästa dager. Pinkerton var ingen omedelbar framgångssaga. I själva verket fick den utstå en hel del ris både från kritiker och fans när den kom. Det skulle ta några år innan skivan omvärderades och fick den status som den har idag. Rivers Cuomo själv hade mycket svårt för skivan i flera år efter det att den hade släppts. Vid något tillfälle liknande han Pinkerton vid att ha blivit alldeles för full på en fest och gjort fullständigt bort sig inför allihopa genom att gråta och tycka synd om sig själv. På senare år har dock även Cuomo kunnat försonas med albumet och pratar numera om det med stolthet i rösten.

Bästa spår: 05. Across The Sea