Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning (2005)

2005 släppte Bright Eyes två album. Faktiskt t.o.m. på samma dag. Syskonplattorna I’m Wide Awake, It’s Morning och Digital Ash In A Digital Urn är mycket olika varandra till sin karaktär. Medan det senare flirtar hejvilt med Electronica vilar det förstnämnda i en trygg och traditionell alt-country-bädd. Mina preferenser lutar helt klart åt det tidigare. Inte minst eftersom Conor Oberst skrev några av sina allra starkaste låtar till I’m Wide Awake It’s Morning. Det är liksom svårt att tänka sig en vackrare låt än ”First Day Of My Life”, eller någonting mer sorgset än ”Lua”. Ett mycket fint album, detta.

Bästa spår: 06. First Day Of My Life

The Raveonettes – Observator (2012)

Man brukar ju ibland prata om det svenska popundret, och då syfta på den stolta tradition av svenskt musikhantverk som började med ABBA och som varat in i våra dagar med Zara Larsson och Lykke Li. Nu ska vi självklart inte förringa Olsen Brothers eller Sanne Salomonsen, men danskarna har väl inte haft riktigt samma genomslagskraft på den internationella arenan. Deras popkulturella export har snarare handlat om film, och på det området är det i stället Sverige som har legat i lä i ganska så många år.

Men ett och annat bra band har förstås sitt ursprung på önationen i söder. Indierockbandet The Raveonettes är ett sådant exempel. Bandet består av duon Sune Rose Wagner (gitarr) och Sharin Foo (bas, gitarr, sång). De båda träffades i Köpenhamn och fick en hel del uppmärksamhet för debutplattan Chain Gang Of Love som kom 2003. Det är en bra skiva, men min personliga favorit är det sjätte studioalbumet Observator, som släpptes 2012.

Inför skapandet av Observator reste Sune Rose Wagner till Venice Beach för att hämta inspiration. Under ett tre dagar långt drogrus längs den kända stranden i Los Angeles skrev han i princip alla låtarna till plattan. Låtarna kretsar kring observationer av de människor som han träffade under de här dagarna. Observator spelades in under tre veckor i samma studio i Los Angeles som The Doors en gång i tiden hade spelat in i. Det var Wagners uttalade vilja att spela in samma lokaler som ”The Doors gjorde allt sitt bästa material i”.

Bästa spår: 07. Downtown

Kris Kristofferson – Kristofferson (1970)

Countrylegendaren Kris Kristofferson föddes i Texas 1936 och växte upp i Kalifornien. Hans far var en högt uppsatt officer inom U.S. Air Force, och Kristofferson blev tidigt pushad att likt sin far söka en karriär inom det militära. Soldatlivet lockade honom dock inte. Efter en kort sejour som helikopterpilot i U.S. Army lämnade Kristofferson armén för att i stället satsa helhjärtat på en musikkarriär. Valet föll inte i god jord hos familjen, och de bröt kontakten med honom helt.

Redan innan Kris Kristofferson släppte sin självbetitlade debutskiva hade han gjort sig ett namn som låtskrivare åt andra. Flera av låtarna på Kristofferson hade därför redan getts ut av andra artister. ”Me And Bobby McGee” hade t.ex. släppts av både Roger Miller och Kenny Rogers (men den mest kända versionen är den med Janis Joplin som släpptes 1971). ”Sunday Mornin’ Comin’ Down” hade släppts av Ray Stevens 1969, och spelats in (men ännu inte släppts) av Johnny Cash 1969. Enligt myten lär den då okända Kris Kristofferson ha kommit i kontakt med ”The Man In Black” genom att landa sin arméhelikopter i Johnny Cashs trädgård. Med sig hade han en öl och en demo av ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”, vilken Cash omgående fattade tycke för.

Kris Kristofferson spelade motvilligt in sitt första album. Han var osäker på sin sångröst, som han menade lät ungefär som det låter när en groda sjunger. Producenten Fred Foster övertygade honom om att så inte var fallet, och de samlade hastigt ihop ett band för att påbörja inspelningarna. Kristofferson släpptes i april 1970, men återutgavs året därpå under namnet Me And Bobby McGee för att rida på vågen av Janis Joplins succé med singeln med samma namn.

Bästa spår: 03. Me And Bobby McGee

Jakob Hellman – Äntligen Borta (2021)

1989 byggdes det första X2000-tåget. Jag minns själv hur häftigt toppmodernt det kändes att resa med det de få gånger som vi syskon och mamma råkade hamna på ett sådant på vägen neråt Danmark för att hälsa på mormor. Samma år arrangerades även ishockey-VM i en nybyggd Globen i Stockholm. Sverige slutade fyra i turneringen, efter nationer som Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.

Det var också 1989 som Jakob Hellman släppte sin första, och tills nu i fredags, senaste skiva.

Jag förstår inte varför han var tvungen att ställa upp i tramsprogrammet ”Så Mycket Bättre”, men kvaliteten i Äntligen Borta gör att jag faktiskt kan överväga att förlåta honom. På Äntligen Borta bjuder Jakob Hellman på samma smittosamma pop som i den hyllade debuten. Det är faktiskt riktigt bra!

Bästa spår: 10. Nere I Min Mörka Grav

Badly Drawn Boy – The Hour Of Bewilderbeast (2000)

Badly Drawn Boy är en sådan där artist som kändes lovande länge, men som aldrig riktigt fick till det fullt ut. Inte för att det egentligen är för sent. Damon Gough, som han egentligen heter, är i allra högsta grad fortfarande aktiv. Han släppte nytt bara härom året. Tyvärr känns det som att kvaliteten sjunker ytterligare något för varje ny release. Detta fina debutalbum från 2000 kommer han sannolikt aldrig att överträffa.

The Hour Of Bewilderbeast släpptes till lyriska recensioner i juni 2000. Albumet skulle visa sig bli en lika stor som oväntad succé för Badly Drawn Boy, som innan skivan bara hade släppt några måttligt framgångsrika EP:s som hade lyckats uppbåda en mindre följarskara i hemstaden Manchester. Någon betydande kommersiell genomslagskraft trodde sig Gough knappast besitta. Men innan året var slut hade The Hour Of Bewilderbeast sålt i flera hundratusen exemplar och fått Gough belönad med det prestigefyllda Mercury-priset, vilket årligen tilldelas den artist som anses ha gjort årets bästa album i Storbritannien. Den udda titeln på skivan kom han på när han var på turné i Japan. Bakfull och jetlaggad på en soundcheck sa han till sitt band att han kände sig ”förvirrad” (”bewildered” på engelska), som en ”Bewilderbeast”. Det påhittade ordet fastnade och kom till användning när det var dags att komma på en albumtitel.

Bästa spår: 12. Pissing In The Wind

Cowboy Junkies – The Trinity Session (1988)

Det sägs att en reaktion alltid föder en motreaktion. I alla fall förr eller senare. När syskonskaran i Cowboy Junkies riggade upp en ensam mikrofon i en kyrka i Toronto för att med den spela in The Trinity Session var det ett uttryck för hur trötta det var på det löjligt överproducerade sound som hade dominerat 80-talets radiovågor så länge. The Trinity Session spelades in i en enda sittning. Visserligen en sex timmar lång sådan, men ändå. Ingen mixning eller överdubbning gjordes på det färdiga resultatet. Det låter alltså precis så organiskt och äkta som det faktiskt också är. Cowboy Junkies var före sin tid. Tio år senare skulle det finnas en hel genre av indiepop som lät ungefär så här (Mazzy Star, Mojave 3 m.fl.). Skivans bästa låt är en hyllning till Elvis Presley. ”Blue Moon (Song For Elvis)” är en blandning mellan den gamla klassikern ”Blue Moon” (som skrevs redan 1934 och som även Elvis spelade in vid ett tillfälle) och en av bandet vid tidpunkten nyskriven låt. ”Blue Moon” var inte med på det första släppet av The Trinity Session, vilket begränsades till hemlandet Kanada. Låten kom dock med året därpå, när skivan släpptes över hela världen.

Bästa spår: 03. Blue Moon Revisited (Song For Elvis)

Dire Straits – Making Movies (1980)

Dire Straits blev aldrig bättre än på sitt tredje album. Dire Straits spelade in Making Movies i New York sommaren 1980 tillsammans med Bruce Springsteens producent Jimmy Iovine. Mark Knopfler hade imponerats av arbetet som Iovine hade gjort på Patti Smiths ”Because The Night” (som Smith hade skrivit tillsammans med Springsteen). När han anlitade Iovines tjänster fick han E-Street-Bands keyboardist Roy Bittan på köpet. Bittan hade arbetat med Iovine tidigare både på Born To Run och Darkness On The Edge Of Town.

Making Movies är den sista Dire Straits-plattan till vilken Mark Knopflers brorsa David bidrog. Eller i alla fall nästan. Efter att David Knopfler lämnade bandet i augusti strax innan skivan var klar valde Mark Knopfler att själv spela in alla brorsans gitarrpartier på nytt. De två bröderna har inte pratat med varandra sedan dess, och David Knopfler har på uppkommen fråga refererat till sin tid i Dire Straits som något som han inte hyser några känslor till över huvud taget: ”Det är som ett sedan länge glömt ex som man har gått vidare ifrån”, menade han.

Albumets stora hit var singeln ”Romeo And Juliet”. Mark Knopfler inspirerades till låten av den havererade kärleksaffären med den amerikanska sångerskan Holly Vincent. Texten kan tolkas som att låtens ”Juliet” överger sin ”Romeo” efter att hon har blivit rik och berömd. Knopfler var bitter efter uppbrottet med Holly Vincent och insinuerade upprepade gånger att hon bara använt honom för att främja sin egen karriär.

Bästa spår: 02. Romeo And Juliet

Radiohead – Pablo Honey (1993)

Radioheads första album är oförtjänt underskattat. Kanske för att det är ett förhållandevis konventionellt rockalbum, och vi har att göra med ett band som mer eller mindre har gjort sig ett namn på att vara okonventionella och utmanande. Men det spelar ju säkert in att bandmedlemmarna själva också har talat i tämligen negativa ordalag om Pablo Honey. Skivans stora singel ”Creep” har Radiohead knappt velat ta i med tång efter det att den blev en mainstreamhit. Sedan millennieskiftet kan man räkna gångerna som bandet har framfört låten live på ena handens fingrar. Det är lite synd kan jag tycka, för egentligen är det ju en jäkligt bra låt. Fast å andra sidan var den inte ens från början särskilt högt skattad hos bandmedlemmarna själva. Sångaren Thom Yorke kände sig aldrig nöjd med texten. Och det där skeva distade ackordet precis innan refrängen kuppade gitarristen Jonny Greenwood in med avsikt att förstöra låten, eftersom han inte alls gillade den. Utfallet blev som bekant det motsatta.

Något lika catchigt som ”Creep” har Radiohead inte gjort efter Pablo Honey. Och det var väl knappt att de gjorde det till Pablo Honey heller egentligen. Albert Hammond och Mike Hazlewood står nämligen med som medförfattare till låten, eftersom ackordföljden är identisk med ”The Air That I Breathe” som Hammond släppte 1972. När ”Creep” började spelas på radion stämdes Radiohead av Rondor Music, som ägde rättigheterna till Hammonds låt. Det var bara för Radiohead att krypa till korset och lägga till Hammonds och Hazlewoods namn i konvolutet.

Bästa spår: 02. Creep

Bruce Springsteen – Tunnel Of Love (1987)

Tunnel Of Love var Springsteens första riktigt personliga album. Tidigare hade han diktat utifrån perspektivet av (ofta fiktiva) karaktärer i samhällets utanförskap. På Tunnel Of Love sörjer han sitt sakta men säkert havererande äktenskap med Julianne Phillips och beklagar sig över kändisskapets baksidor. När han spelade upp öppningsspåret ”Ain’t Got You” för kompisen och E-Street-Band-gitarristen Steven Van Zandt ledde detta till ett häftigt gräl dem emellan. Van Zandt häpnade över att bossen hade mage att gnälla över sina rikedomar och sitt priviligierade liv så som han gjorde i ”Aint’ Got You”. ”Ingen vill lyssna på när du gnäller om dina framgångar”, fräste Van Zandt krasst. Springsteen å sin sida menade att det var så här som hans liv såg ut och han måste väl kunna få sjunga om det om han vill. En temperamentsfull ordväxling slutade i att de bad varandra att dra åt helvete. De blev dock snart kompisar igen.

Bruce Springsteen spelade in stora delar av Tunnel Of Love på egen hand i sin hemstudio i New Jersey. Trumspåren på flera av låtarna är skapade med hjälp av en trummaskin. Titelspåret var en av de sista låtarna som spelades in för albumet. Springsteen var inspirerad av den klassiska nöjesfältsåkturen som man bl.a. kunde avnjuta i nöjesparken i uppväxtens Asbury Park, och använde den som en metafor för äktenskapets upp- och nedgångar.

Det avsevärt mer nedtonade Tunnel Of Love blev självklart inte samma succé som föregående Born In The U.S.A., men albumet behövde inte skämmas för sig. Kritikernas reaktioner var nästan odelat positiva, och förstasingeln ”Brilliant Disguise” kom att bli en av bossens största hits i hemlandet.

Vad gäller Springsteens äktenskap sket det sig inte särskilt långt efter det att Tunnel Of Love släpptes. Springsteen och Julianne Phillips skiljde sig 1989, efter att papparazzi-fotografer hade ertappat bossens vänstrande med Patti Scialfa i E Street Band. Senare gifte han sig i stället med Scialfa, och det har ju gått betydligt bättre.

Bästa spår: 02. Tougher Than The Rest

U2 – War (1983)

Än idag låter popmusik som U2:s War ifrån 1983. Det irländska rockbandets tredje fullängdsplatta är ett exempel på ett av de där sällsynta albumen som aldrig verkar åldras. ”Sunday Bloody Sunday” eller ”New Year’s Day” hade lika gärna kunnat släppas som singlar idag och blivit precis lika stora.

U2 påbörjade arbetet med War nästan direkt efter det att October släpptes 1981. Under sin och hustrun Alisons smekmånad i Jamaica i augusti 1982 jobbade Bono intensivt på texterna till vad som skulle komma att bli ett mycket politiskt färgat album. Ledsingeln ”New Year’s Day” började som en kärleksförklaring till hustrun, men låten tog en vändning och skrevs senare om till att spegla och stötta den polska arbetarrörelsen Solidaritets uppror mot övermakten. ”New Year’s Day” släpptes som singel i januari 1983 och slog sig in på topplistorna både i USA, Storbritannien och Sverige.

Öppningsspåret ”Sunday Bloody Sunday” är tveklöst den mest kända låten ifrån War. Låten tar avstamp ur ”den blodiga söndagen” 1972, då tretton nordirländska civilister blev ihjälskjutna av brittiska soldater under demonstrationer mot den brittiska politiken. Bonos text tar egentligen inte ställning för någon sida i konflikten, utan efterlyser bara ett slut på våldsamheterna och eländet. ”Sunday Bloody Sunday” föddes ur ett riff som gitarristen The Edge komponerade ihop 1982, men det var när trummisen Larry Mullen Jr. började spela det marsch-liknande trumintrot i studion som alla bitarna föll på plats. U2 har spelat låten live över 600 gånger under karriären, vilket gör den till en av bandets flitigast framförda låtar.

Pojken som figurerar på albumets omslag heter förresten Peter Rowen. Han hade även prytt omslaget på U2:s debutplatta några år tidigare. Numera är han en professionell fotograf, och har faktiskt fotograferat U2 vid åtminstone ett tillfälle (Slane Castle, 2001).

Bästa spår: 01. Sunday Bloody Sunday