Kraftwerk – Computer World (1981)

”I’m the Operator with my Pocket Calculator” mässar Kraftwerks Ralf Hütter i Computer Worlds första singel ”Pocket Calculator”. Kan det bli mer futuristiskt och häftigt än så? Nu för tiden är det förstås nemas problemas att med vilken billig laptop som helst reproducera Kraftwerks 40 år gamla elektroniska kompositioner. Men att det har blivit så enkelt att skapa elektronisk musik tror jag även är lite av genrens förbannelse. När pionjärerna Ralf Hütter och Florian Schneider höll på som bäst var de tvungna att ständigt vara uppfinningsrika och innovativa för att framkalla de ljud och effekter som de ville åt. Men det innebar också att låtarna i sig tvingades spela en viktigare roll. De kunde inte lägga tid och energi på en låt som faktiskt inte hade något från början. Produktionen var liksom för krånglig för det. Idag känns det ungefär som att bara det blippar och bloppar lite grann så anser man det vara en elektronisk låt redo för release.

Computer World var Kraftwerks åttonde album, och släpptes – förutom på originalspråket tyska (Computerweld) – även på engelska, franska och japanska. Låtarna på albumet handlar om de möjligheter som det datoriserade samhället för med sig, men även om oron för att stora företag och myndigheter ska nyttja den nya tekniken för att kontrollera och registrera människor. Ämnesvalet är väl egentligen ännu mer aktuellt idag än vad det var då. …Även om det kanske inte just är miniräknaren som vi betraktar som det största hotet i sammanhanget.

Bästa spår: 02. Pocket Calculator

Blondie – Parallel Lines (1978)

Blondie spenderade ungefär fyra veckor på att spela in sitt tredje album Parallel Lines. För producenten Mike Chapman var det fyra väldigt långa veckor. Han minns Blondie som det musikaliskt mest obegåvade band som han någonsin har haft äran att jobba med, och tyckte att de till råga på allt led av grava samarbetssvårigheter. Blondies sångerska Debbie Harry har å andra sidan refererat till Chapman som en hänsynslös diktator. Det finns väl helt enkelt alltid två sidor av myntet…

Parallel Lines släpptes i september 1978 och blev snabbt en enorm succé. Flera av låtarna blev också stora hits både i USA och i Europa. Den kanske mest kända av dessa är ”Heart Of Glass”, som med sitt disco-groove och crossover-appeal letade sig in på dansklubbarna världen över. För Blondie, som innan Parallel Lines inte hade varit mer än ett kultband på den smala New Wave-scenen i New York, skulle den plötsliga framgången visa sig inte vara helt oproblematisk. De blev anklagade för att vara ”sell-outs” av sina fans och tappade på det en hel del indie-cred. Men å andra sidan kunde de ju skratta hela vägen till banken i stället. …Och det går inte att ta ifrån Debbie Harry och hennes bandkamrater att Parallel Lines faktiskt är en grymt bra skiva.

Bästa spår: 10. Heart Of Glass

R.E.M. – Automatic For The People (1992)

På R.E.M.s åttonde studioalbum Automatic For The People hittar man en av 90-talets allra vackraste låtar: ”Everybody Hurts” började som en låtidé av trummisen Bill Berry. Han kom på ackorden och versmelodin, vilket byggdes på av resten av bandet till att bli den ikoniska låt som vi alla känner till. Stråkarrangemanget adderades av Led Zeppelins John Paul Jones. Michael Stipes text är (för honom) ovanligt rättframt skriven, i en ambition att det tröstande budskapet skulle nå fram till tonåringar med psykisk ohälsa. ”Everybody Hurts” blev en jättehit världen över, och är än idag en av R.E.M.s mest kända låtar. Nyckelpersonen Bill Berry kom dock inte själv att spela på den slutgiltiga versionen. Han var inte i studion på inspelningsdagen och fick ersättas av en trummaskin.

R.E.M. hade från början tänkt följa upp hyllade Out Of Time med ett mer rockigt album. När låtmaterialet till Automatic For The People började manifestera sig var det dock i form av mörkare och mer ödesmättade tongångar. Gitarristen Peter Buck tror att bandets skifte i sound främst bottnade i två anledningar: Dels känslan av alienering i ett ändrat omgivande musiklandskap. Alternativrockband som Husker Dü och Replacements, som de hade turnerat sida vid sida med under sena 80-talet, fanns helt enkelt inte kvar längre. Dels hade medlemmarna i R.E.M. alla gått och fyllt trettio, och de genomled nu någon slags kollektiv trettioårskris – med alla de existentiella frågetecken som sådant kan väcka.

Automatic For The People spelades in mellan juni 1991 och juli 1992. Under låtskrivningsprocessen bytte bandmedlemmarna ofta instrument med varandra för att skoja till det lite och hitta nya infallsvinklar. På slutprodukten spelar alla dock sina ordinarie instrument.

Trivialt vetande av det mer bisarra slaget: Automatic For The People var den skiva som Nirvana-frontmannen Kurt Cobain lyssnade på när han tog sitt liv 1994. Cobain var ett stort fan av R.E.M., och hade vid tidpunkten för sin död även ett samarbete på gång med Michael Stipe. Det hann dock aldrig bli någonting av det.

Bästa spår: 04. Everybody Hurts

Becca Mancari – The Greatest Part (2020)

Becca Mancaris andra soloalbum The Greatest Part släpptes för en knapp månad sedan. Det är kvalitetssäkrad sovrums-indiepop med trevliga melodier och texter som känns. Musik som gör sig till morgonkaffet, eller varför inte i hängmattan? Jag har lyssnat flitigt på skivan i ett par veckor och håller den som en av favoriterna från 2020 hittills.

Becca Mancari bor nu i Nashville, men växte upp på Staten Island, New York. Hennes föräldrar var strikt religiösa och tog låbgt ifrån lätt på att hon som ung vuxen kom ut som gay, något som hon också sjunger om i fina singeln ”First Time”: ”I remember the first time my dad didn’t hug me back”. Starkt.

Bästa spår: 02. First Time

Blandade Artister – The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Om man är sugen på att lyssna på ett soundtrack men inte känner för Queens ”Highlander”-variant finns det som tur är många andra som man med fördel kan välja i stället. Soundtracket till ”The Secret Life Of Walter Mitty” är en personlig favorit. Filmen, som jag faktiskt såg på bio när jag var i USA för några år sedan, är väl sådär. Det är en nyinspelning i Ben Stiller-tappning av en gammal 40-talsrulle. Storyn kommer jag knappt ihåg, men nånting i stil med att Stiller ska hitta sig själv och meningen med tillvaron i en kall och cynisk värld handlar det ju om. Behållningen är egentligen mest musiken, som framförs av flera av de just då hetaste indieartisterna – vår egen José Gonzáles inkluderad.

”The Secret Life Of Walter Mitty” utspelar sig huvudsakligen i vinterväderlek, men soundtracket tycker jag ändå har någonting somrigt och fritt över sig. Några av låtarna är skapade exklusivt för filmen; som det medryckande inledningsspåret och den fina ”Stay Alive”. Den senare har förresten alt-country-ikonen Ryan Adams varit med och skrivit.

Bästa spår: 03. Stay Alive

The Jesus And Mary Chain – Darklands (1987)

The Jesus And Mary Chain är ett av de där creddiga banden som har förärat sitt rykte på grund av den innovativa ljudbild som de har skapat snarare än för bra album och låtar. Utan Jesus And Mary Chain hade det inte funnits någon shoegaze eller dream-pop, och vi hade antagligen aldrig hört talas om band som My Bloody Valentine eller The Raveonettes. Jesus And Mary Chains kändaste och högst ansedda album är deras första; Psychocandy, och det innehåller också deras bästa låt (”Just Like Honey”). Men bandets klart bästa skiva är egentligen uppföljaren Darklands, som släpptes två år efter debuten.

Darklands tillät sig Jesus And Mary Chain att vara mer melodiska än tidigare. Skivan spelades i princip in av bröderna Jim och Williams Reid helt på egen hand. Trummisen Bobby Gillespie hade vid det här laget lämnat bandet för att gå all-in på en karriär som sångare i Primal Scream i stället, viket innebär att de trummor som man hör på Darklands kommer ifrån en trummaskin. The Jesus And Mary Chain var aldrig ett band som spottade ur sig några hitsinglar, men denna platta lyckades ändå klättra till en hedrande femteplats på brittiska topplistan – vilket gör Darklands till bandets än idag mest lyckade release, i alla fall i det avseendet.

The Jesus And Mary Chain skulle egentligen ha varit ute på vägarna nu under våren och spelat Darklands i sin helhet. De skulle då ha besökt både Stockholm och Göteborg. Nu satte ju Covid-19 förstås stopp för detta, men konserterna är framflyttade och går av stapeln i februari nästa år i stället. Det finns biljetter kvar för den som är intresserad.

Bästa spår: 01. Darklands

Dylan LeBlanc – Cast The Same Old Shadow (2012)

Idag vill jag slå ett slag för denna nu nästan tio år gamla pärla. Singer-songwritern Dylan LeBlancs andra album Cast The Same Old Shadow blev av någon anledning inte lika uppskattat som hans första. Det tycker jag är mycket märkligt, för det är nämligen bra mycket bättre. Själv lyssnade jag mycket på plattan i hörlurarna på bussen till och från jobbet på den tiden när jag bodde i Göteborg. LeBlancs dystra ballader tonsatte ett mörkt och höstregnigt Göteborg under rusningstrafik på ett utmärkt sätt.

Dylan LeBlanc var bara 22 när han släppte Cast The Same Old Shadow. Han är född och uppvuxen i Shreveport, Louisiana. Efter att hans föräldrar skilde sig när han var nio bodde han tillsammans med sina två syskon hos sin mamma, som försörjde hela familjen på sitt jobb som städerska. Dylan LeBlancs sorgfyllda country kommer från en flitigt upptrampad stig, men han gör den så ärligt och genuint att den blir till hans egen.

Bästa spår: Part One: The End

Roy Orbison – Sings Lonely And Blue (1961)

…Så var det äntligen semester! Visst är det väl härligt!?

Jag minns hur deprimerande de där ynka fyra veckornas sommarledighet som de vuxna hade tedde sig när man växte upp. Det där ekorrhjulet skulle man väl aldrig hamna i, tänkte man. Men nu är man där trots allt. Mitt i det gråa Svensson-livet, förvärvsarbetande med villa och barn, och fyra veckors sommarsemester att se fram emot som årets enda stora höjdpunkt.

Det känns faktiskt förvånansvärt bra ändå.

Roy Orbison är semester för mig. Det var alltid kassettbandet med Orbison-hits som min far spelade i herrgårdsvagnen på vägen ner mot mormors sommarstuga i Danmark. ”Only The Lonely” och ”Bye Bye Love” är låtar som jag växte upp till. Grymma låtar av en grym artist.

Det var förstås ingenting som man reflekterade över närmare på den tiden, men så här i efterhand kan jag ibland undra hur mycket semester de där resorna egentligen kändes som för min far. Han åkte alltid på att fixa både i och runt stugan åt mormor när vi var där nere.

Sings Lonely And Blue är Roy Orbisons första studioalbum. Det spelades in i Nashville mellan 1959 och 1960 och gavs ut 1961. Den mest kända låten på skivan är magiska ”Only The Lonely”, som kom att bli Orbisons första riktiga hit. Han hade skrivit den tillsammans med låtskrivarpartnern Joe Melson och först försökt sälja in den till såväl Elvis Presley som The Everly Brothers, fast utan att nå någon framgång i något av lägren. I brist på alternativ fick han då helt sonika spela in låten själv, och med det lades hörnstenen till en musiklegend.

Bästa spår: 02. Bye Bye Love

Radiohead – Kid A (2000)

Jag tror inte att det finns någon låt som bättre illustrerar känslan av att ha gjort bort sig och vilja sjunka genom golvet än Radioheads magnifika och oerhört deprimerande ”How To Disappear Completely”. Genom Thom Yorkes nötta röst, en trött vandrande basgång och ett gråtande stråkarrangemang förmedlas en skam och en uppgivenhet som nästan går att ta på.

Med Kid A påbörjade Radiohead resan mot att distansera sig, inte bara ifrån de invigda fansen, utan ifrån popmusiken i stort. De experimentella inslagen tilläts nu agera helt i förgrunden och Thom Yorkes texter och melodier blev allt mer fragmentariska och repetitiva. Musiken låter stundvis nästan som att den kommer ifrån en maskin som försöker imitera mänskliga känslor. Det känns kallt, öde och isolerat.

Succén med OK Computer hade gjorde det svårt för Thom Yorke att skriva någon ny musik. Han kände att Radiohead hade nått vägs ände med den gitarrdrivna alternativrock som de hade slagit igenom med och sökte nya uttryck. Under flera månader led han av skrivkramp. Han försökte komma runt det genom att lägga gitarren åt sidan och i stället försöka skriva musik på sitt piano, som han egentligen inte var särskilt duktig på att spela på. Idén hade han fått ifrån Tom Waits, som lär ha sagt någonting i stil med; ”det som får mig att lyckas som låtskrivare är fullständig okunskap kring instrumenten jag använder”.

”Everything In It’s Right Place” kom att bli den första låten som Yorke skrev för Kid A. Den fick sedermera också bli öppningsspåret på albumet.

Kid A var från början menat att bli ett dubbelalbum. Idén skrotades dock framåt slutet av inspelningarna, trots att tillräckligt många låtar hade spelats in. Andra halvan av Kid A släpptes i stället ett år senare som det fristående verket Amnesiac.

04. How To Disappear Completely

Neil Young & Crazy Horse – Everybody Knows This Is Nowhere (1969)

Efter genombrottet med Buffalo Springfield ville Neil Young prova vingarna på egen hand. Hans första soloalbum, som var självbetitlat, hade sina ljusglimtar men var på det stora hela ganska anonymt. Det var först på uppföljaren; Everybody Knows This Is Nowhere, vilken Young släppte bara ett halvår efter debutplattan, som saker och ting började hända på riktigt.

Neil Young rekryterade musikerna till sitt kompband från ett annat ganska okänt band som hette The Rockets. Danny Whitten (gitarr), Billy Talbot (bas) och Ralph Molina (trummor) antog namnet Crazy Horse (efter den berömda sioux-hövdingen) inför inspelningarna av Everybody Knows This Is Nowhere. Albumet spelades därefter in på bara två veckor. Det är ett stundtals hypnotiskt gitarrmangel som vi utsätts för, med Youngs och Whittens taggiga dist-gitarrer fumligt duellerande med varandra i vad som ibland känns som en evighet men som man ändå inte vill ska ta slut. Det låter smutsigt, spontant och inspirerat. Precis som rock n’ roll ska göra helt enkelt. Neil Young lär ha skrivit tre av plattans bästa låtar (”Cinnamon Girl”, ”Cowgirl In The Sand” och ”Down By The River”) på en och samma dag medan han hade 39 graders feber. Titelspåret handlar om Youngs känslor av uppgivenhet på tanken att någon gång lyckas i Los Angeles tuffa musikscen. ”I think I’d like to go back home and take it easy”, sjunger han med eftertryck i rösten. Det var tur att han inte gjorde det.

Bästa spår: 07. Cowgirl In The Sand