Nick Cave & Warren Ellis – CARNAGE (2021)

Av en ren tillfällighet skrev jag om Nick Caves och Warren Ellis soundtrack till den fina western-rullen ”The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford” för några dagar sedan. Då hade varken jag eller någon annan en aning om att dessa båda herrar precis stod i begrepp att släppa ett helt album fyllt med nytt fräscht material. Helt ifrån ingenstans också. CARNAGE är Nick Caves och Warren Ellis första samarbete som inte är ett soundtrack till någon film (om man bortser ifrån att Ellis även är medlem i The Bad Seeds, då förstås). CARNAGE spelades in under ett antal veckor i Corona-lockdown. De åtta låtarna komponerade Cave och Ellis under tre inledande intensivt kreativa dagar, och tiden därefter handlade mest om att hitta låtarnas rätta karaktär – något som de lyckats bra med. CARNAGE är både oerhört mörkt och oerhört starkt. Cave själv har beskrivit plattan som ”ett brutalt men myckert vackert album, vilande i en kollektiv katastrof”.

Bästa spår: 04. White Elephant

Bruce Springsteen – The Ghost Of Tom Joad (1995)

Det gick bra för bossen i dagens domstolsförhandling. Springsteen erkände sig skyldig till att ha förtärt alkohol i en offentlig park, och blev ålagd att betala 540 dollar i böter för detta snedsteg. De mer allvarliga anklagelserna; rattfylla och vårdslöshet i trafik, lades ner i brist på bevis. Vad böterna anbelangar förklarade Springsteen för domaren att han ”skulle nog kunna lösa att betala dem med en gång”.

1995 års The Ghost Of Tom Joad är ett av bossens mindre uppmärksammade plattor, men definitivt en av hans bästa. Det är ett avskalat album med berättarmässig tyngd; tematiskt och ljudbildsmässigt inte jätteavlägset ifrån mästerverket Nebraska som kom tio år tidigare. Springsteen sjunger här om krossade drömmar och arbetarklassens allt tuffare villkor i ett hårdnande samhällsklimat. Titelspåret har lånat sitt namn ifrån huvudkaraktären i John Steinbecks klassiker ”Vredens Druvor”. Låten är delvis även inspirerad av Woody Guthries ”The Ballad Of Tom Joad”.

Med The Ghost Of Tom Joad ville Springsteen göra ett album där han inte behövde följa några regler, och inte behövde tänka på att göra hitsinglar. ”Jag visste att skivan inte skulle attrahera någon större publik”, erkände han 1998 i sin textbok ”Songs”; ”men jag visste också att låtarna på skivan var det bästa som jag kunde göra”.

Bästa spår: 04. Youngstown

Nick Cave & Warren Ellis – The Assassination Of Jesse James By The Coward Robert Ford OST (2007)

När jag var liten tyckte jag att westernfilmer var det häftigaste som fanns. De snällare varianterna; som ”Silverado” eller klassikern ”Sju Vågade Livet”, hade jag tämligen fri tillgång till på VHS-spelaren hemma. Clint Eastwoods mer råa filmer fick jag dock bara titta på när mamma inte var hemma. Men när det väl hände satt både jag och pappa som klistrade framför tv-apparaten. I början av 90-talet fick Western-genren sig ett ordentligt uppsving. Min hypotes är att det hade att göra med att Clintan gav sig in i leken igen. Det var nämligen efter att han hade gjort ”Pale Rider” och ”De Skoningslösa” – hans första westernrullar på över tio år – som Hollywood plötsligt började tillverka westerns på löpande band igen: ”Dansar Med Vargar”, ”Den Sista Mohikanen”, ”Wyatt Earp”, ”Tombstone”, ”Maverick” m.fl… Det kom hur många som helst. Under några år var det nästan som under det glada 60-talet när var och varannan film på bio var en western. Men till slut blev det väl för mycket av det goda. Någon gång under 90-talets senare hälft gick luften ur genren fullständigt. Under gott och väl ett årtioende därpå producerades inte en enda western så långt ögat kunde se. Tråkigt, tyckte jag.

Det var med anledning av min barndomsfascination för den amerikanska vilda västern som jag blev oerhört förtjust av att höra att en filmatisering av Jesse James var i görningen. När filmen senare kom såg jag den förstås på bio. Riktigt bra är den, särskilt Casey Afflecks insats som den osäkra och fega ynkryggen Robert Ford. Även Brad Pitt gör i vanlig ordning en formidabel insats. Men det som verkligen lyfter filmen är egentligen Nick Caves och Warren Ellis stämningsfyllda soundtrack. Det är faktiskt så bra att det funkar att lyssna till helt på egna meriter – vilket sällan annars är fallet för ett soundtrack.

Bästa spår: 08. Another Rather Lovely Thing

The Beatles – Rubber Soul (1965)

Rubber Soul var det första riktigt intressanta Beatles-albumet. Med den skivan visade Liverpool-bandet att de hade lämnat pop-trudelutterna ifrån de tidiga skivorna bakom sig för gott. Beatlarna var inspirerade av musikrörelsen på andra sidan Atlanten, och av Bob Dylan inte minst – som just hade släppt sitt banbrytande Highway 61 Revisited. Beatles och Bob Dylan hade träffats för första gången den 28:e augusti 1964. Mötet ägde rum i New York, som Beatles besökte för en spelning. Efter Beatlarnas framträdande strålade legendarerna samman på The Delmonico Hotel. Mötet är mest känt för att Bob Dylan vid tillfället introducerade britterna till marijuana. Paul McCartney blev så hög att han under ruset plötsligt trodde sig ha kommit på meningen med livet. Han nedtecknade sina nya rön på en bit papper, bara för att nästa dag besviket konstatera att han bara hade skrivit meningen ”det finns sju nivåer”.

Bästa spår: 02. Norwegian Wood

Roy Orbison – In Dreams (1963)

Roy Orbisons skivbolag hade länge funderat över hur de skulle marknadsföra den inte särskilt bildsköna sångaren. Döm om deras förvåning när han på meriter av någonting så överskattat som ett gott låtskriveri och en fantastisk sångröst ändå lyckades få till en hit med den deppiga balladen ”In Dreams”. Låten, som enligt Orbison kom till honom i en dröm (han drömde att det var en ny låt av Elvis), blev inte en hit bara i hemlandet USA. Även i Europa, där intresset ditintills varit tämligen svalt, väckte den ett sug efter Orbison. Våren 1963 blev han inbokad på en Englands-turné tillsammans med The Beatles; ett band som han vid tidpunkten ännu inte hade hört talas om. Egentligen var Orbison menad som turnéns headliner, men innan Orbison hade hunnit över Atlanten var det redan brinnande Beatlemania i Storbritannien. Orbison tyckte att det kändes genant att agera som turnéns huvudnummer när nästan allt strålkastarljus var riktat mot de fyra unga britterna, och till turnéns första konsert i Glasgow erbjöd sig därför Orbison att gå upp på scen före The Beatles. Framträdandet blev en jättesuccé och en publik i extas begärde extranummer efter extranummer. Orbison hade framfört fjorton extranummer och mer än dubblat sin slot-tid innan det att John Lennon och Paul McCartney fysiskt hindrade den amerikanska balladmästaren ifrån att ta scenen för ännu ett extranummer. Under turnéns gång kom dock Orbison och Beatlarna snart att fatta tycke för varandra. George Harrison blev sedermera en nära vän till Orbison – och tillsammans med Orbison var han med i superbandet The Traveling Wilburys med Bob Dylan, Tom Petty och Jeff Lynne drygt tjugo år senare.

Det var för övrigt under turnén med The Beatles 1963 som Roy Orbisons klassiska look med de svarta Wayfarer-solglasögonen skapades. Orbison hade glömt sina vanliga glasögon på planet över från USA, och tog helt enkelt på sig vad han hade till hands i stället. Han insåg snart att han gillade Wayfarer-glasögonen bättre, och att han – som led av kraftig scenskräck – kunde känna en trygghet i att gömma sig bakom de mörka solglasögonen.

In Dreams var Roy Orbisons fjärde fullängdsalbum, och det som satte honom på kartan internationellt. Såväl titelspåret som ”Blue Bayou” blev stora hits. Men turnélivet som följde kom att tära hårt på hans privatliv. Medan Orbison var i Storbritannien och turnerade med The Beatles inledde hans fru Claudette en relation med en annan man. Hennes otrohetsaffärer kom något år senare att innebära slutet för deras äktenskap.

Bästa spår: 01. In Dreams

The Lemonheads – Car Button Cloth (1996)

En av mina favoritplattor ifrån det tidiga 90-talet är Boston-bandet The Lemonheads femte album It’s A Shame About Ray. Sångaren och låtskrivaren Evan Dando hade här fullfjädrat sin låtskrivarkonst och levererade det ena lilla popundret efter det andra. Under loppet av en halvtimme tolkar Dando ämnen som drogromantik och ungdomlig håglöshet. Den lekfullhet och bekymmerslöshet som präglar albumet är smittande. It’s A Shame About Ray gjorde under en kort period Evan Dando till slacker-generationens posterboy, och han prydde omslagen på såväl NME som Spin Magazine. Att han hade ett fördelaktigt utseende skadade förstås inte i sammanhanget. Men för hans egen del kanske det blev lite väl bra med det där bekymmerslösa levernet till slut. Uppföljande Come On Feel The Lemonheads skapades under ett enda långt och ofokuserat drogrus, och när det några år senare var dags att släppa Car Button Cloth var Lemonheads redan bortglömda, och Dando själv höll sig vid det här laget knappt över ytan i sitt missbruk. Albumets förstasingel ”If I Could Talk I’d Tell You” hade sin bakgrund i intervjuer under vilka Dando hade varit så påverkad att han varit oförmögen att prata. Låten skrev han tillsammans med kompisen Eugene Kelly ifrån det skotska bandet The Vaselines, och ingen av dem kunde ens dra sig till minnes att de hade skrivit den när de nyktrat till. De råkade bara hitta låten på ett kassettband en dag.

Car Button Cloth har fått ett oförtjänt dåligt rykte, vilket bottnar i att det släpptes när alternativrocken inte längre var på modet snarare än att det är dåligt. Jämfört med t.ex. It’s A Shame About Ray är det betydligt mer spretigt, men det gör det på sätt och vis också mer intressant. På Car Button Cloth tillåter Dando en svärta att ta plats på ett sätt som den inte hade fått göra förut. Låtar som ”Hospital” och ”Losing Your Mind” speglar en annan och mörkare sida av den drogkantade slacker-tillvaro som han sjungit om på It’s A Shame About Ray och Come On Feel The Lemonheds. Men Dando har förstås även roligt mellan varven: ”6IX” är inspirerad av slutscenen i filmen ”Se7en”. Dando sjunger här om ”överraskningen” som väntar i den där lådan som Brad Pitt öppnar. ”Knoxville Girl” är Dandos trevliga tolkning av en gammal mördarballad ifrån 1800-talet. Car Button Cloth är inte det starkaste som Dando har gjort, men i sina bästa stunder är det riktigt bra.

Bästa spår: 02. If I Could Talk I’d Tell You

Sonic Youth – Dirty (1992)

Dagens tomgångsputtrande rockscen hade mått bra av ett band som Sonic Youth. New York-kvartetten utmanade alltid det konventionella och kompromissade aldrig med sitt skapande. Under sina tjugofem plus verksamma år stod Sonic Youth för den perfekta blandningen av pop och avant garde. När Dirty släpptes var det en och annan som förfasades över dess många poppiga sångmelodier och menade att det var det yttersta beviset för att bandet slutligen hade sålt ut. Och visserligen kan det stämma att Dirty är det mest lättillgängliga albumet i bandets diskografi. Men samtidigt ska man komma ihåg att ljudbilden på Dirty inte är väsensskilt annorlunda ifrån hur Sonic Youth lät på Goo, som släpptes två år tidigare. Det som hade hänt där in emellan var att Kurt Cobain oväntat hade populariserat den ljudbilden i och med Nirvanas sanslöst framgångsrika Nevermind. Sonic Youth och Nirvana hämtade inspiration ifrån varandra under den här perioden. Banden turnerade tillsammans och medlemmarna umgicks även en del privat. Det var Sonic Youths Kim Gordon som lockade över Kurt Cobain till Geffen Records, och det var Kurt Cobain som fick Sonic Youth att anamma Seattle-soundet på Dirty.

Dirty var Sonic Youths första samarbete med Nevermind-producenten Butch Vig. Enligt bandmedlemmarnas egen utsago var det dock inte succén med Nevermind som fick dem att välja Vig som producent. Bandet hade god koll på Vigs meriter bortom Nevermind och refererade till hans produktion på en mycket obskyr singel av bandet Mecht Mensch vid deras första möte sinsemellan. Sonic Youths gitarrist Thurston Moore förklarade för Vig att det var precis så som han ville att Dirty skulle låta.

Fyra singlar släpptes ifrån Dirty. ”100%”; som även tjänstgjorde som albumets öppningsspår, var först ut. Låten dedikerades till Joe Cole: En nära vän till bandet som rånmördats i Los Angeles 1991. Av de fyra singlarna var ”100%” den som presterade bäst kommersiellt, men inte heller den levde upp till skivbolagets högt upptrissade förväntningar – som efter Nirvanas genombrott trodde sig kunna tälja guld med smörkniv av precis vad som helst som åtminstone avlägset kunde associeras med grungemusik. Den bästa låten på skivan släpptes dock aldrig som singel: ”Chapel Hill” är fem minuters melodiös poprock av det mer medryckande slaget. Låten handlar om det än idag olösta mordet på bokförsäljaren Bob Sheldon; en politisk aktivist som profilerade sig bl.a. genom protester mot kärnkraft och Gulfkriget. Envisa rykten menar att det var CIA som hade ihjäl honom, vilket Thurston Moore flirtar med i texten till ”Chapel Hill”.

Bästa spår: 12. Chapel Hill

Weezer – Green Album (2001)

Fem år tog det för Weezer att slicka såren efter det kommersiella debaclet med Pinkerton. Senare skulle förstås just Pinkerton komma att betraktas som bandets sanna mästerverk, men 2001 sågs fortfarande skivan som en både klen och knepig uppföljare till den succéfyllda debutplattan Blue Album. Den bilden delades också av skivbolaget Geffen, som tvingade Weezer att åter rekrytera en producent inför inspelningarna av det som skulle komma att bli Green Album (Pinkerton hade bandet producerat själva). Valet föll till slut på Ric Ocasek från The Cars, som hade bandmedlemmarnas förtroende efter att även ha producerat Weezers debutalbum några år tidigare.

Weezer gick in i Cello Studios i Los Angeles väl rustade. Sångaren och låtskrivaren Rivers Cuomo hade snickrar ihop över 120 låtar sedan den senaste fullängdaren. Tillsammans med Ric Ocasek bantade bandet ner repertoaren till arton låtar som de bestämde sig för att spela in. Den 27:e december 2000 påbörjades inspelningarna och bara någon vecka in på det nya året var låtarna färdiga. Det var dock nära att allt arbete gick förlorat när studion en dag drabbades av översvämning, men lyckligtvis klarade sig det rum som Weezer jobbade i från den värsta vatteninträngningen.

Jag gillar verkligen Green Album. Det är rättfram och enkel power-pop gjord med kvalitet. Bränd av mottagandet av det introverta Pinkerton skrev Rivers Cuomo denna gång medvetet låttexter som var längre ifrån honom själv. Men det betyder inte att det saknas känslomässig anknytning till dem, för visst skiner melankolin igenom i fina låtar som ”Island In The Sun” och ”Don’t Let Go”?

Bästa spår: 04. Island In The Sun

Neil Young & Crazy Horse – Zuma (1975)

Lou Reed sa en gång att gitarrarbetet på ”Danger Bird” var det bästa som han någonsin hade hört. Om den saken kan man förstås tycka olika, men att hävda att Zuma är fullspäckat med lidelsefullt gitarrarbete i största allmänhet torde väl vara ett ganska okontroversiellt ställningstagande? Lyssna bara på ”Cortez The Killer”: Sju och en halv minuts frosseri i skönt taggiga gitarrsolon varvat med Neil Youngs medkännande för ursprungsbefolkningen i Sydamerika under conquistadorernas hänsynslösa korståg. I Spanien förbjöds låten under Franco-regimen. Den ansågs inte framställa de spanjorska erövringarna riktigt i det glamorösa ljus som Franco gärna ville placera dem i. Av denna anledning släpptes Zuma senare i Spanien än i resten av världen, och ”Cortez The Killer” fick byta namn till det mer neutrala ”Cortez” på skivans konvolut.

Zuma var Neil Youngs tredje platta tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det första som spelades in med gitarristen Frank Sampedro i line-upen. Han rekryterades som ersättare för Danny Whitten, som tragiskt hade dött i en överdos några år tidigare. Inte heller Frank Sampedro var någon renlevnadsmänniska. Han missbrukade både heroin och en massa annat. För Young var det jobbigt att hantera. Han hade sett drogmissbrukets baksidor allt för många gånger på allt för kort tid och ville egentligen inte ha med det att göra. Men Sampedro kom att bli ett fast och mycket uppskattat inslag i Crazy Horse. Han tillförde ett råare och smutsigare element till bandets redan sedan innan råa och smutsiga sound.

Bästa spår: 08. Cortez The Killer

Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning (2005)

2005 släppte Bright Eyes två album. Faktiskt t.o.m. på samma dag. Syskonplattorna I’m Wide Awake, It’s Morning och Digital Ash In A Digital Urn är mycket olika varandra till sin karaktär. Medan det senare flirtar hejvilt med Electronica vilar det förstnämnda i en trygg och traditionell alt-country-bädd. Mina preferenser lutar helt klart åt det tidigare. Inte minst eftersom Conor Oberst skrev några av sina allra starkaste låtar till I’m Wide Awake It’s Morning. Det är liksom svårt att tänka sig en vackrare låt än ”First Day Of My Life”, eller någonting mer sorgset än ”Lua”. Ett mycket fint album, detta.

Bästa spår: 06. First Day Of My Life