Neil Young – Harvest Moon (1992)

Det tog tjugo år. Sedan levererade Neil Young äntligen det där albumet som skivbolaget hade försökt krama ur honom hela tiden. Sedan det stora genombrottet med Harvest 1972 hade varenda nytt släpp där Young ens så mycket som sneglat på en akustisk gitarr marknadsförts som uppföljaren till ovan nämnda succéskiva. Såväl Comes A Time som Old Ways fick erfara den behandlingen, vilket egentligen var att göra dem en björntjänst då de skulle ha mått bättre av att betraktas utifrån sina egna kvalitéer. 1992 års Harvest Moon var dock precis det som dessa skivor aldrig var: Nämligen en regelrätt och uppriktigt menad uppföljare till Harvest. Till Harvest Moon slog Neil Young på nytt sina påsar ihop med flera av de musiker som hade hjälpt honom att spela in Harvest tjugo år tidigare. Att han dessutom hade lyckats knåpa ihop den bästa samling låtar som han mäktat med på över ett decennium gjorde förstås inte saken sämre.

Till viss del föddes Harvest Moon ur Youngs begränsande omständigheter vid tidpunkten. Neil Youngs tilltagande tinnitus gjorde det till en ren nödvändighet för honom att ta en paus ifrån den öronbedövande garagerock som han hade ägnat sig åt med Crazy Horse på Ragged Glory något år tidigare. Men det var för den sakens skull inte som att Neil Young såg det som något självändamål att imitera produktionen på Harvest, vars ljudbild han hade undvikit under så många år. I en samtida intervju med Rollingstone beskrev han hur det gäng nya låtar som han hade skrivit under en vistelse i Colorado plötsligt börjat låta som Harvest-låtarna i hans huvud: ”Det bara råkade hända igen”, förklarade han för tidningen: ”Vad det än var som hände när jag jag gjorde Harvest hände helt plötsligt igen”. Men det var inte bara splitter nya låtar som Young spelade in för Harvest Moon. Både öppningsspåret och ”You And Me” är faktiskt låtar som Young hade komponerat ihop redan på 70-talet. ”You And Me” hade han testat till Comes A Time-sessionerna, men valt att lägga åt sidan när basisten Tim Drummond glatt utropat att ”det låter som någonting ifrån Harvest”. Kommentaren, som varit menad att vara uppmuntrande, fick Young att lägga låten i byrålådan: ”Jag vill inte att det skulle kännas som att jag bara går på rutin”, förklarade Young för Rollingstone.

Bästa spår: 09. Dreamin’ Man

Israel Nash – Lifted (2018)

Jag gillar verkligen Israel Nashs countryrock, men eftersom jag av någon anledning aldrig lyckas komma ihåg vad han heter blir det inte att jag lyssnar på honom så mycket som jag egentligen borde. Lifted är Israel Nashs femte soloskiva, och den är svår att motstå. Låtarna är inbäddade i en stor och luftig produktion som värmer i höstmörkret. Nashs främsta inspirationskällor till skivan var George Harrisons 70-talsklassiker All Things Must Pass och Phil Spectors berömda ”Wall Of Sound”-ljudbild. Detta hörs faktiskt också ganska tydligt, även om mer nutida influenser också de gör sig påminda. Israel Nash spelade in Lifted hemma i sin nybyggda studio i Texas, med ungefär samma samling människor som han har spelat in alla sina skivor med. Nash har frekventerat Sverige ganska flitigt på sina turnéer genom åren. Senast var han här för ett gäng spelningar sommaren 2019. Nu lär det väl inte bli några fler konserter på svensk mark på ett bra tag, men för den som lider av abstinens kan nämnas att Nash också har ett livealbum ute sedan några månader tillbaka.

Bästa spår: 07. Spiritfalls

Tom Petty – Wildflowers (1994)

Efter Tom Pettys död 2017 dröjde det inte länge innan bråk bröt ut bland hans efterlevande. Pettys änka och hans två döttrar drog inte jämnt i frågorna kring hur hans musikskatt skulle förvaltas. I sann amerikansk anda kopplades advokater på i vardera ände och parterna började stämma varandra hej vilt. Läckta domstolshandlingar avslöjar att Pettys äldsta dotter Adria ville profitera på sin bortgångne fars varumärke genom att börja sälja salladsdressing och andra matbutiksprodukter i hans namn. Detta är i alla fall vad Pettys änka Dana Petty hävdar, och hos henne föll idén inte i särskilt god jord. Dana menade att Tom Pettys musikarv förtjänade ett bättre öde än att dränkas i någon flottig dressing och förtäras med en cesarsallad. Man kan väl förstå hur hon tänker, även om det hade varit fräckt att kunna slita fram en Tom Petty-sallad ur kylen när middagsgästerna sitter och väntar.

Efter några års pajkastande är de nu alla vänner igen, vilket borgar för en serie smaskiga releaser framgent. Tom Petty skrev och spelade ständigt in låtar, och det lär finnas massvis med outgivet material undangömt. Soloalbumet Wildflowers skulle egentligen ha släppts i en ny version vid skivans 25-årsjubiuleum 2019, men det juridiska käbblet satte stopp för det den gången. När Wildflowers nu äntligen återutges medelst specialutgåvan Wildflowers & All The Rest får man väl säga att den har varit väntan värd. Wildflowers & All The Rest innehåller – förutom albumet i sin ursprungliga form – nästan tre(!) timmars bonusmaterial. Och visst, en av timmarna är liveversioner och en annan utgörs av alternativa studioversioner av låtarna på Wildflowers. Men det finns även en hel timme av tidigare outgivna låtar att upptäcka. Tom Petty tänkte sig från början Wildflowers som ett dubbelalbum, och Wildflowers & All The Rest visar att det hade hållit måttet som det också.

Bästa spår: 01. Wildflowers

Conor Oberst – Ruminations (2016)

Runt 2010-talets mitt skakades Bright Eyes-frontmannen Conor Obersts tillvaro om. Han hade länge varit en uttalad förespråkare för feminism och jämställdhet, både genom sina låttexter och i intervjuer. Men plötsligt fann han sig själv på den anklagades bänk. En kvinna skrev på ett forum på nätet att Oberst skulle ha våldfört sig på henne backstage efter en Bright Eyes-konsert tio år tidigare. Mediadrevet lät inte vänta på sig. Många fans vände Oberst – som hela tiden bedyrade sin oskuld – ryggen. Efter ett tag visade det sig att kvinnan i fråga hade en historia av dokumenterade bedrägerier bakom sig. Hon gick till slut ut med ett uttalande enligt vilket hon tog tillbaka historien, som hon nu hävdade var helt fabricerad, och bad Conor Oberst om ursäkt.

Under tiden som allt detta pågick skrev Conor Oberst musiken för sitt sjunde soloalbum Ruminations. Hans psykiska mående var av förståeliga skäl inte på topp kring tidpunkten, och det blev antagligen inte bättre av att han en bit in i inspelningarna tvingade operera bort en cysta på hjärnan. Det hela tar sig uttryck i ett ovanligt dystert och nedtonat album – t.o.m. för Oberst standard. Men det är också ett oerhört starkt verk som platsar bland hans absolut främsta. Oberst valde att släppa det helt utan någon marknadsföring. Han var väl ganska less på media vid det laget kan man tänka.

Bästa spår: 08. Next Of Kin

Jeff Buckley – Grace (1994)

Jeff Buckley var singer-songwritern Tim Buckleys son. Det var dock inte på meriterna av sin kända pappa som han senare själv fick skivkontrakt. Jeff Buckley hann bara träffa sin pappa en gång innan fadern gick bort i en drogöverdos 1975. Buckley var då nio år gammal. Under sin uppväxt i Orange County flyttade han och hans mamma ständigt runt. Efter högstadiet valde han att ge sig av till Hollywood för att satsa på en musikerkarriär. Jeff Buckley var en allätare när det kom till musikaliska preferenser, men klassiska rockband som Led Zeppelin och Queen hade alltid legat honom lite extra varmt om hjärtat. Han spenderade nästan ett decennium som studiogitarrist i och kring Los Angeles innan han i början av 90-talet flyttade till New York och började jobba på det som skulle komma att bli både hans första och sista album: Grace.

Grace släpptes den 23:e augusti 1994 och lockade till en början varken särskilt många skivköpare eller några imponerade recensenter. I efterhand har albumet dock fått erkännandet som ett av 90-talets allra bästa. Flera av Buckleys egna musikaliska förebilder har även öst beröm över Grace: Jimmy Page kallade skivan för sin favorit ifrån årtioendet, David Bowie omnämnde skivan som en av de tio han skulle ha tagit med till en öde ö – och Bob Dylan har lyft upp Buckley som en av sin generations bästa låtskrivare.

Den 29:e maj 1997 – mitt under arbetet med uppföljaren till Grace – drunknade Jeff Buckley i Wolf River Harbor, där han på kvällen hade hoppat i fullt påklädd för att bada. Obduktionen visade inga tecken på vare sig droger eller alkohol i hans kropp, och polisutredningen avskrev hans död som en tragisk olycka.

Bästa spår: 07. Lover, You Should’ve Come Over

Neil Young & Crazy Horse – Rust Never Sleeps (1979)

Jag är sugen på att ge Rust Never Sleeps fem stjärnor bara på basis av dess första halva. För bortsett från ”Ride My Llama” är den fullkomligt magisk. Fler av låtarna hör till de starkaste som Young har att tillgå i sin repertoar. Det är inte många artister som ens under en livstid lyckas skriva låtat som ”Thrasher”, ”Powderfinger”, ”Pocahontas” eller ”My, My, Hey, Hey”. Andra halvan av Rust Never Sleeps drar dock ner helhetintrycket. ”Welfare Mothers” och ”Sedan Delivery” känns som ganska slarviga inslag. Å andra sidan är det ju just den här slarviga ”det blir vad det blir”-approachen som är så skön med Neil Young.

Merparten av Rust Never Sleeps spelades in live under Neil Youngs USA-turné 1978. Young var inspirerad av den punkrock-rörelse som startat i Storbritannien något år tidigare och som nu svepte över världen. Man märker det både i soundet på plattans senare hälft, och i texten till ”My My Hey, Hey”, där Young faktiskt nämner Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten vid namn. Den mest kända textraden ur låten är dock den ödesmättade rad som Nirvanas sångare Kurt Cobain femton år senare skulle komma att citera i sitt självmordsbrev: ”It’s Better to burn out than to fade away”. Rust Never Sleeps rundas av med en elektrifierad version av samma låt, vilken Young skapade tillsammans med art-punkbandet DEVO efter en konsert i San Fransisco.

Fjärdespåret ”Powderfinger” blev nästan en Lynyrd Skynyrd-låt. Efter att den hamnat på hyllan med Youngs outgivna album Chrome Dreams 1975 erbjöd Young Lynyrd Skynyrd att spela in den i stället. Skynyrds frontman Ronnie Van Zant var faktiskt såld på idén att ta med den på bandets nästa platta, men när han dog i en flygkrasch 1977 slopades planerna.

Bästa spår: 06. Powderfinger

Van Morrison – Astral Weeks (1968)

Van Morrison är mest känd för jättehiten ”Brown Eyed Girl”, som fanns med på debutalbumet Blowin’ Your Mind som kom 1967. Hans mest uppskattade verk bland kritikerna är dock det album som följde efter Blowin’ Your Mind. Astral Weeks släpptes sent på hösten 1968 och innebar ett radikalt avsteg ifrån den trallvänliga popen på hans första skiva. På Astral Weeks blandade den nordirländske singer-songwritern in element av både jazz och soul i sin folk-rock, och skapade på så sätt någonting annorlunda och nytt. Men söker man medryckande refränger och minnesvärda hookar gör man bäst i att leta någon annanstans. Astral Weeks är ett sånt där album som kräver sin lyssning. För en nyetablerad artist i den hårda konkurrens som var 60-talets folkrock-scen var det egentligen ett oerhört vågat drag att släppa ett sådant märkligt album. Det var heller inte en skiva som blev omedelbart uppmärksammad, vilket till viss del säkert berodde på att Van Morrisons skivbolag vägrade att marknadsföra den. Men de kritiker som vid släppet gav Astral Weeks ljumma recensioner har i efterhand fått revidera dessa. Idag hittar man ofta Astral Weeks på listor över tidernas bästa album.

Van Morrison fick kämpa för att få Astral Weeks utgivet. Bert Berns – som ägde skivbolaget Bang Records som Van Morrison var signad till – ville att Morrison skulle fortsätta med den mer lättuggade pop som han hade ägnat sig åt på sin första skiva. När Berns plötsligt avled 1967 hamnade Morrison i onåd hos Berns änka Ilene Berns. Hon menade att Morrisons ovilja att gå Berns till mötes kreativt hade gjort skivbolagsöverhuvudet så stressad att detta hade utlöst den hjärtattack som hade tagit hans liv. Illene, som ärvde skivbolaget efter sin makes död, såg därför till att Morrison varken fick spela in musik eller hålla några konserter. Det var till slut Warner Bros. högsta chef Joe Smith som räddade Van Morrison. Han signade över Morrison till det egna skivbolaget efter att ha hört en tidig version av låten ”Astral Weeks”, och löste Morrisons juridiska trångmål med Bang Records. Helt fri blev dock inte Van Morrison. Han var fortfarande avtalsmässigt bunden att under en period leverera tre nyskrivna låtar i månaden till Bang Records. Morrison löste detta genom att i en enda sittning spela in 36 nonsens-låtar som han hittade på samtidigt som han spelade in dem.

Bästa spår: 05. The Way Young Lovers Do

Led Zeppelin – Led Zeppelin IV (1971)

I veckan blev det klart att en sex år lång rättsprocess äntligen mött sin ände. USA:s Högsta Domstol deklarerade att de inte kommer att ta sig an fallet ”Stairway To Heaven” vs. ”Taurus”. Det står därmed klart att Led Zeppelins klassiker inte utgör ett plagiat på bandet Spirits instrumentala låt ifrån 1967. De båda banden turnerade tillsammans under en period mot slutet av 60-talet. Spirits låtskrivare Randy Wolf är död sedan länge, men hans efterlevande har drivit tesen att Led Zeppelin ska ha passat på att stjäla riffet från hans låt ”Taurus” under denna tid. Jimmy Page har hela tiden kallat anklagelserna ”löjliga”, och nu får han alltså rätt.

Led Zeppelin IV är Led Zeppelins mest klassiska album. Förutom att vara ett av tidernas bäst säljande album (37 miljoner sålda ex. världen över) är det även det album som innehåller den ikoniska ”Stairway To Heaven”. Plattan var Led Zeppelins fjärde i ordningen, och spelades in under loppet av tre månader 1970-71. Bandet tillät sig själva att vara mer experimentella i studion än tidigare den här gången, och tackade faktiskt nej till flera turnéerbjudanden för att möjliggöra fullt fokus på det nya materialet.

Bästa spår: 04. Stairway To Heaven

Ryan Adams – Prisoner (2017)

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar faktiskt sakna Ryan Adams. Det finns ingen annan som har gjort mig sällskap genom lika många ensamma nätter som denna singer-songwriter ifrån North Carolina. Eftersom det aldrig blev någonting av hans planerade trippelalbumsläpp härom året är Prisoner från 2017 fortfarande hans senaste album. Skivan är kanske inte hans bästa, men fullt duglig. Prisoner var hans sätt att bearbeta hjärtesorgen efter skilsmässan från Mandy Moore, som han hade varit gift med i sju år. Vi talar alltså om samma kärlekssaga som var så förblindade vacker att Moore utan att blinka kastade honom under bussen i metoo-drevet härom året. Den vetskapen ger förstås ett lite annat perspektiv på Adams stundtals nästan maniska lyrik. Men kanske ska man inte läsa in för mycket i saker och ting heller. Förbaskat bra musik är det, hur som helst.

Ryan Adams har alltid varit oerhört produktiv. Under inspelningssessionerna för Prisoner spelade han in avsevärt många fler låtar än vad som kunde rymma plats på skivan. Många av dessa släppte han senare samma år i samlingen Prisoner B-Sides. Det är kanske en samling lämpad för de lite mer hardcore fansen, men en del riktigt bra material finns faktiskt där på. Låtar som ”You Said” eller ”Where Will You Run?” hade lätt kunnat ersätta något eller några av spåren på Prisoner och gjort den ännu lite starkare.

Bästa spår: 08. Breakdown

Kent – Isola (1997)

…Låt oss fortsätta på det inslagna temat flygkrascher… Härom dagen såg jag en dokumentär på svtplay om Boeings numera flygförbudsbelagda modell 737 MAX som kraschade två gånger under loppet av ett halvår 2018-2019. Krascherna – som skördade 346 människors liv – orsakades av att Boeing valde att tumma på säkerheten för att vinna konkurrensfördelar gentemot världens andra stora flygplanstillverkare Airbus.

Skrämmande, kan man lugnt säga…

Förutsatt att du inte ska ge dig ut och flyga inom det närmaste kan jag rekommendera dokumentären… Själv har jag – från att inte ha reflekterat över det särskilt mycket alls för några år sedan – kommit att utveckla någons slags mild variant av flygrädsla på senare år. Den började någonstans gnaga i mig när jag dagen efter Malaysia Airlines Flight 370 mystiska försvinnande 2014 satte mig på ett flyg mot USA. Plötsligt kunde jag inte låta bli att tänka på hur vansinnigt det egentligen är att man frivilligt sätter sig i en farkost som ska skicka en 10 000 meter rakt upp i luften. Och den tanken har inte riktigt velat släppa sedan dess.

…Jag vet inte om det har gjorts några fler låtar som handlar om flygkrascher ens. Det har det väl säkert, men jag kan i alla fall inte på rak arm komma på någon. Och oavsett vilket har jag svårt att tro att det finns någon som överträffar Kents mästerverk ”747” från bandets tredje platta Isola. Med ”747” visade Kent att de var någonting mer än bara ännu ett i raden alternativa rockband, som det under en period på 90-talet gick tretton på dussinet av.

Isola var den första skivan som Kent även släppte på engelska. De ägnade sig åt otyg av det slaget i någon platta till efter denna. Men man gör förstås bäst i att strunta i den själlösa engelska versionen och avnjuta Isola på sitt originalspråk.

Bästa spår: 11. 747