The Killers – Don’t Waste Your Wishes (2016)

Egentligen tycker jag, precis som de flesta andra, att det är ganska kul med julmusik. Problemet med genren är väl att man innan december ens har börjat oftast redan har hört tillräckligt av det för att öronen ska blöda. Men detta Covid-19-år, när man gör alla sina julklappsinköp via nätet och knappt lämnar hushållet heller i övrigt har jag inte fått i närheten samma ohälsosamma dos. Den enda julmusik som jag hittills har utsatts för var faktiskt i förlossningssalen på sjukhuset härom veckan. Radion stod nämligen på i bakgrunden. Det var någonting julfilmiskt över att sitta jämte och se min fru föda vår dotter samtidigt som Bing Crosby sjöng mysigt om en vit jul. Jag misstänker dock att min frus upplevelse var en annan…

De där klassiska jullåtarna har ju sin charm, hur sönderspelade de nu än må vara. Men extra kul är det när man hittar julmusik som faller en smula utanför det där vanliga radioskvalet. Las Vegas-bandet The Killers gav ut en julsingel varje år mellan åren 2006 och 2016. Vinsten gick till Bonos välgörenhetsfond RED – som arbetar för att bekämpa AIDS i Afrika. 2016 släppte The Killers de elva julspåren samlade som Don’t Waste Your Wishes. Skivan släpptes i en begränsad fysisk upplaga och var bara tillgänglig på iTunes under en kort period. Lagom till årets julstök har dock bandet nu låtit släppta Don’t Waste Your Wishes på nytt; denna gång brett och även på Spotify.

Don’t Waste Your Wishes är trevlig lyssning som blandar och ger. Över de elva spåren, varav nio är egenkomponerade, gästas The Killers av allsköns celebriteter. Elton John dyker t.ex. upp i en låt, talkshow-programledaren Jimmie Kimmel i en annan. Klart bäst är fjärdespåret ”Happy Birthday Guadalupe”, som faktiskt är en riktigt bra låt även utanför julsammanhangen.

Bästa spår: 04. Happy Birthday Guadalupe

Miley Cyrus – Plastic Hearts (2020)

I en Aftonbladet-recension för några dagar sedan liknades Miley Cyrus vid en nutida Axl Rose. Nja, säger jag… Till skillnad från Axl Rose, som fick kämpa sig fram till en stjärna på Hollywood Boulevard på det gamla hederliga sättet, föddes Miley Cyrus rakt in i artisteriet. Mileys pappa heter Billy Ray Cyrus och har varit verksam inom den amerikanska nöjesindustrin sedan 1980-talet. Mest känd är han för hiten ”Achy Breaky Heart” som släpptes 1992. Han hade även en roll i Disney-sitcomen ”Hannah Montana” som Miley Cyrus slog igenom med för drygt tio år sedan. Miley får väl ursäktas för sin vid tidpunkten ringa ålder, men en Axl Rose i sin krafts dagar hade aldrig tagit i billig skräpunderhållning som ”Hannah Montana” med tång.

En annan skillnad är att Axl Rose har ett antal odödliga rockklassiker på sitt samvete, vilket jag vågar påstå att Miley Cyrus inte har. Låten i all sin ära, men jag har liksom svårt att se framför mig att ”Wrecking Ball” kommer att spelas på några fotbollsarenor om trettio år.

Men visst… Sett till attityd och att även Miley Cyrus sitter på en ganska säregen sångröst finns väl likheter med Rose. Men någonstans där så upphör de också.

Miley Cyrus är bara 28 år gammal, men nya Plastic Hearts är redan hennes åttonde album. Skivan utgör ett frånsteg från popen och hiphopen och rör sig åt det mer mainstream-rockiga hållet. Till skivan har hon tagit hjälp av ett antal föredettingar från sin fars generation. Billy Idol gästspelar på ”Night Crawling”, och Joan Jett på ”Bad Karma”. Ingen av dem tillför väl något särskilt till låtarna egentligen, men det är ju kul att de får vara med. Plastic Hearts är på det stora hela inte alls någon oäven insats, men det är också en ganska lättglömd historia.

Bäst spår: 09. Hate Me

The Offspring – Smash (1994)

Utrymmet för variation är inte superstort inom det fält av enkelspårig treackords-trallpunk som The Offspring är verksamma inom. Bandet tände på alla cylindrar med andraplattan Smash. Här fanns både viljan, energin och låtarna. The Offspring skulle lyckas klämma ut låtidéer till ytterligare ett par tre hyfsade plattor efter denna, men därefter har bandet ägnat sig helt åt att återanvända de egna melodierna och riffen om och om igen. Men det kan ju vara trevligt att lyssna på ändå i och för sig.

Smash blev en lika stor som oväntad succé. The Offspring var vid tidpunkten signade till indie-bolaget Epitaph. Skivan spelades in på en mycket snålt tilltagen budget och utan någon tanke på att något av det som man spelade in skulle komma att spelas på radion senare. Trots att bandet hade funnits sedan mitten av 80-talet var bandmedlemmarna långt ifrån några heltidsmusiker. Basisten Noodles försörjde sig t.ex. fortfarande som skolvaktmästare. För att hålla nere kostnaderna för inspelningarna av Smash brukade bandmedlemmarna ringa studion lite då och då i hopp om att knipa eventuella tider som andra band hade bokat av, eftersom sådana tider var billigare. The Offsprings första skiva Ignition hade bara sålt i 15 000 exemplar, och varken skivbolaget eller bandmedlemmarna själva hade någon förhoppning om att Smash skulle prestera särskilt mycket bättre. Smash släpptes dock i ett mycket gynnsamt läge. Nirvana hade banat väg för alternativrocken några år tidigare och The Offsprings glimten-i-ögat-punkrock var en lättsam och naturlig uppföljare till den. Såväl ”Come Out And Play” som ”Self Esteem” blev stora hits ifrån Smash, och The Offspring fick ge sig ut på sin första världsturné.

För ”Come Out And Play” blev The Offspring anklagade för att ha plagierat det kaliforniska punkbandet Agent Oranges låt ”Bloodstains”. Robbie Fields, som äger rättigheterna till Agent Orange-låten, hävdar att den mellanöstern-klingande gitarrslingan i ”Come Out And Play” är tagen ifrån gitarrsolot i ”Bloodstains”. Offsprings sångare Dexter Holland har erkänt att Agent Orange har varit en stor inspirationskälla för bandet sound, men hela tiden nekat till plagiatanklagelserna. Robbie Fields har hittills inte valt att göra en rättsprocess av sina anklagelser. …Och kanske är det inte särskilt konstigt. Jag har själv lyssnat på båda låtarna och förstår faktiskt inte vad det är han menar som skulle vara så likt.

Bästa spår: 08. Self Esteem

The Smashing Pumpkins – CYR (2020)

Smashing Pumpkins nya dubbelalbum CYR är ett mycket synthdrivet verk. De taggiga distgitarrerna som karaktäriserade hitsen ifrån bandets storhetstid på 90-talet lyser med sin frånvaro. Och det är ju inget fel på det egentligen, även om det är svårt att begripa sig på frontmannen Billy Corgan. Han återförenas med den innovativa original-gitarristen James Iha och den gudabenådade trummisen Jimmy Charmberlin, och lovordar i intervjuer allt vad de tillför bandet. När dessa herrar sedan beger till studion tillsammans för att spela in ett album lämnas Iha och Chamberlin sittandes i ett hörn och spela kort medan Corgan själv leker loss med sina synthar och trummaskiner. Lite slöseri med talang är det ju ändå, kan jag allt tycka.

Billy Corgan har uttryckt att han denna gång ville göra ett album med ett nutida sound. Den biten vet jag inte om han har lyckats fullt ut med. Det synth-tyngda ljudlandskapet har ändå ett tydligt släktskap med den elektroniska rockvåg som kom runt millennieskiftet, och som Corgan själv var delaktig i skapandet av – inte minst med Adore och Machina. Jämfört med comebackplattan som kom härom året är låtmaterialet mycket starkare på CYR, men det finns ändå inte tillräckligt med bredd och kvalitét för att det ska räcka till ett dubbelalbum. Nedskalat till ett tiolåtars enkelalbum hade dock CYR kunnat vara förvånansvärt bra.

Billy Corgan är inte känd för att ta lättsinnigt på sitt skapande. Titeln CYR kommer ifrån namnet på ett helgon som levde på 300-talet. Många av låttitlarna innehåller så konstiga ord att man har svårt att föreställa sig att Corgan inte har suttit och bläddrat i ett ordlexikon för att komma på dem. Skivan är ett konceptalbum och åtföljs av en animerad tv-serie i fem delar, som Corgan själv har skrivit. Och visst kan man tycka att Corgan kanske skulle må bra av lite mer självdistans till sin egen kreativitet, men samtidigt är det kul att se att skaparlusten fortfarande är intakt. Låt oss inte glömma att många av Smashing Pumpkins samtida rivaliserande rock-akter numera nöjer sig med att äta sig tjocka och turnera runt på gamla hits. I det avseendet är ändå Billy Corgan ett föredöme, även om han antagligen aldrig kommer att skriva en ny ”Today” eller ”1979”.

Bästa spår: 07. Anno Santana

Peter Sarstedt – Peter Sarstedt (1969)

Det var med Wes Andersons underbara film ”The Darjeeling Limited” som jag första gången kom i kontakt med Peter Sarstedts musik. Filmen såg jag på en smal biograf i Halmstad tillsammans med en massa jobbigt pretentiösa kulturmänniskor. På promenaden hemåt efteråt kunde jag inte få Sarstedts ”Where Do You Go To (My Lovely)” ur huvudet. Låten figurerar friskt genom filmen och var en jättehit för Sarstedt i slutet av 60-talet. I själva verket byggde låten i princip hela hans karriär: Enligt uppgift erhöll Sarstedt långt in på 90-talet fortfarande drygt 600 000 kr årligen bara på royalties ifrån ”Where Do You Go To (My Lovely)”. Låten handlar om en (förmodat fiktiv) flicka vid namn Marie-Claire, som tar sig ifrån fattiga förhållanden i Neapel till ett jetsetliv i Paris. Många år senare gjorde faktiskt Sarstedt en del 2 på låten: Hans album England’s Lane från 2016 innehåller låten ”The Last Of The Breed”, i vilken man får höra hur det har gått för Marie-Claire sedan 60-talets glada dagar. Det vore dock en grov överdrift att kalla ”The Last Of The Breed” för en värdig uppföljare.

Peter Sarstedt föddes i New Dehli, på den tiden när Indien fortfarande var brittiskt. Vid fjorton års ålder flyttade han och hans familj till London där han snart kom att fatta intresse för musik i allmänhet och rock n’ roll i synnerhet. Till en början spelade han med sina bröder i bandet Fabulous Five, innan han via en kortare sejour som basist för 60-talsstjärnan Eden Kane gav sig på en solokarriär. Sarstedt hann producera 14 album innan han dog 2017 vid 75 års ålder.

Bästa spår: 07. Where Do You Go To (My Lovely)

Kylie Minogue – Fever (2001)

Efter några år ute i kylan hittade Kylie Minogue vägen tillbaka till rampljuset igen med skivan Light Years som släpptes år 2000. Skivan genererade hitsingeln ”Spinning Around” och uppskattade av både kritiker och fans, särskilt i hemlandet Australien. Kylie Minogues stora comeback kom dock först med nästa album: 2001 års Fever blev en massiv succé. Albumet sålde i över sex miljoner exemplar och dess jättehit ”Can’t Get You Out Of My Head” blev listetta i 40 länder. Låten hade skrivits av producenten Cathy Dennis och singer-songwritern Rob Davis. Innan den hamnade i vantarna hos Kylie hade den erbjudits såväl S Club Seven som Sophie Ellis-Bextor. Kylie knep den efter att ha hört bara 20 sekunder av demon. Cathy Dennis sa i efterhand att ingen annan kunde ha gjort låten rättvisa på samma sätt som Minogue, även om hon inte var påtänkt för låten från första början.

Strax innan ”Can’t Get You Out Of My Head” skulle släppas som singel fick Kylie Minogue och hennes team kalla fötter. Det visade sig nämligen att låten var schemalagd för release samtidigt som Victoria Beckhams första solosingel. Efter att noga ha övervägt att skjuta på släppet valde de ändå att gå vidare enligt lagd plan. Det föll sig ganska väl ut. Idag är det väl ingen som kommer ihåg Victoria Beckham för sin musik…

Fyra singlar släpptes ifrån Fever. Den sista; ”Come Into My World”, adderades till albumet i sista sekund och var även den skriven av duon Cathy Dennis och Rob Davis. Låten ackompanjerades av en för sin tid tekniskt avancerad video, i vilken multipla versioner av Kylie Minogue vandrar längs med gatorna i Paris.

Bästa spår: 03. Can’t Get You Out Of My Head

Grinderman – Grinderman (2007)

Skitigare rock än så här är svår att hitta. Nick Caves sidoprojekt Grinderman bemannas i princip av samma uppsättning musiker som vanligtvis spelar i hans vanliga band The Bad Seeds. Skillnaden är att Nick Cave själv spelar elgitarr i Grinderman, och att projektet karaktäriseras av en mer lättsam ”låt gå”-attityd. Enligt Cave var poängen med Grinderman att skapa ett album som han faktiskt kunde tänka sig att lyssna på hemma: ”Det kan jag inte göra med The Bad Seeds”, sa han till Pennyblackmusic 2007: ” Det är alldeles för mycket av mig själv i Bad Seeds för att jag ska vilja lyssna på det.”

Nick Cave började komponera låtar på gitarr strax efter att han hade kommit hem från The Bad Seeds turné 2005. Eftersom han sällan spelade gitarr i vanliga fall fick materialet en råare ton än vad som var typiskt för Bad Seeds vid tidpunkten. Cave samlade snart Martyn Casey (bas), Jim Sclavunos (trummor) och Warren Ellis (allt möjligt) för att jobba vidare på materialet. Först kallade de sig Mini Seeds, för att efter ett tag anta namnet Grinderman (vilket även tangerade en av låttitlarna på debutskivan). För Nick Cave och de andra var Grinderman en frizon från The Bad Seeds kreativa ok. Det självbetitlade debutalbumet spelades in på bara fyra dagar, och då hann de ändå med att spela in en hel del extramaterial.

Bästa spår: 02. No Pussy Blues

Sinn Fenn – Usling (1996)

Jag bodde i Karlskrona under några år och kom då i kontakt med den lokala musikscenen där. På den lilla ön Hasslö två mil utanför Karlskrona finns en stark och livskraftig musiktradition. Varje sommar arrangeras Hasslöfestivalen ute på ön under några dagar i juli. Festivalen har genom åren lockat stora namn som Ulf Lundell, First Aid Kit och Eldkvarn. Men festivalarrangörerna sätter också stolthet i att flera av akterna varje år utgörs av närproducerade akter. Det goa coverbandet Selmas Broskband har t.ex. spelat på festivalen varje gång som den har gått av stapeln. Själv såg jag ett återförenat Sinn Fenn uppträda på festivalen sommaren 2014, och blev positivt överraskad av vad jag hörde – även om mina förväntningar kanske inte var uppskruvade till max.

Sinn Fenn kan väl kanske närmast beskrivas som ett svenskt The Pogues. Bandet bjuder på svarta texter tonsatta till publikfriande melodier i traditionella arrangemang med en irländsk touch. Bandet frontas av Hasslöbon Caj Karlsson, som åtnjutit en någorlunda framgångsrik solokarriär efter det att bandet splittrades någon gång runt millennieskiftet. Några enstaka gånger sedan dess har Sinn Fenn återförenats för spelningar på Hasslöfestivalen, och det har varit lika uppskattat varje gång av de lokalpatriotiska karlskroniterna.

Bästa spår: 06. Balladen Om Sven Och Hans Ångestfyllda Julimorgon

The Pogues – Red Roses For Me (1984)

Jag läste att brittiska radiokanalen BBC Radio 1 bestämt sig för att sluta spela julklassikern ”Fairytale Of New York”, eftersom de anser den vara kränkande. Jag vet inte vad ni anser, men det är kanske lite väl skitnödigt kan jag tycka. Hur som helst ställer jag mig tveksam till att den sortens initiativ verkligen ger önskad effekt. Är det i så fall inte bättre att bara sluta spela låten i stället för att högtravande gå ut med ett dekret kring att man avser censurera den? För egen del blir jag i alla fall bara mer nyfiken på låten och artisten i fråga. ..Och i detta fall faktiskt så nyfiken att jag ägnat några timmar åt att lyssna in mig på The Pogues; ett band som jag (utöver ovan nämnda jullåt) egentligen inte har lyssnat särskilt mycket på tidigare.

Red Roses For Me är The Pogues debutplatta, och knappast deras bästa. Den är både för lång och på tok för ojämn för det, men som bakgrundsmusik till en irländsk dryckesfest betraktad är det en rätt kul lyssning. Redan innan Red Roses For Me släpptes hade The Pogues gjort sig ett namn på klubbscenen i London för sina starka live-framträdanden. När The Clash tog med dem som öppningsakt under sin Englands-turné 1984 fick The Pogues ännu mer vind i seglen. Red Roses For Me kom ut i oktober 1984 och uppskattades både hos kritikerna och fansen. Vid det här skedet i karriären hade The Pogues fortfarande framtiden för sig, men det skulle inte dröja särskilt många år innan frontmannen Shane MacGowans hejdlösa knarkande och supande gjorde samarbetet omöjligt på alla nivåer.

Bästa spår: 07. Dark Streets Of London

Eagles – Hotel California (1976)

I mars 1976 började Eagles spela in det legendariska Hotel California i Criteria Studios i Miami. Albumet, som var Eagles femte, blev en enorm succé både kritikermässigt och försäljningsmässigt (det är ett av tidernas mest sålda album). Men det är också det album som bandmedlemmarna själva håller högst i katalogen: ”Vi peakade nog med Hotel California”, erkände sångaren Don Henley 1982; ”efter det började vi glida isär både som samarbetspartners och vänner.”

Den första låten som skrevs till albumet var just det berömda och magiska titelspåret. ”Hotel California” började som ett instrumentalt spår av gitarristen Don Felder, som kom på huvuddragen när han bodde i ett hus som han hyrde intill Malibu Beach. De latino/reggae-inspirerade tonarterna fick de andra i bandet att ge låten det talande arbetsnamnet ”Mexican Reggae”, och de jobbade entusiastiskt vidare med låten. Don Henley och Glenn Frey skrev tillsammans lejonparten av texten. Att temat skulle kretsa kring ett kaliforniskt hotell var Don Henleys idé, och genom åren har han gett otaliga och mycket varierande förklaringar till vad han egentligen ville ha sagt med den kryptiska lyriken. Den något sådär gemensamma nämnaren verkar vara att ”Hotel California” handlar om förlorad oskuld och den amerikanska drömmen som koncept.

Eagles stötte på oväntade problem under inspelningarna. Bara några inspelningsbås längre bort höll nämligen hårdrocksbandet Black Sabbath hus. De var i full färd med att spela in sitt nya album Technical Ecstacy och förde ett sjuhelsikes oväsen. Många gånger blev Eagles tvungna att ta långa pauser för att inte få med Ozzy Osbournes ylande sång eller Tony Iommis distade gitarrer på inspelningarna. Den sista låten på skivan: ”The Last Resort”, fick spelas in flera gånger om på grund av Black Sabbaths öronbedövande oväsen.

Bästa spår: 01. Hotel California